505 VM i Quiberon, Frankrike 1 – 11 juli

Årets evenemang, för 44:e året i följd, blev det största i 505ens historia. 157 båtar från 12 nationer. Hur skulle det gå att starta? Skulle det bli sportsligt? Fältet innehöll som vanligt en hel drös storseglare, inkl. oss själva. Målet var att komma bland dom 10 första. Om det blev vårt väder (lätt till mellan) ville vi högre upp. Väl ute på vattnet blev denna jättearmada en nästan komisk upplevelse. Var man än tittade var det inte 3 eller 4 båtar, utan 30 eller 40! En i sig fantastisk upplevelse. För att överleva starterna, var total koncentration under de första fem minuterna helt avgörande. 

Det var också nödvändigt att kunna segla väldigt högt, för att få stopp på lovartsbåtarna. Jag kommer speciellt ihåg ett kör, där vi kommit loss från de närmaste båtarna. Men långt ovanför oss kommer ett helt gäng dundrande, lett av blivande VM:2an (Beeckman/Benjamin USA). Det blev ett otroligt drag race, där båt efter båt tvingades ge upp och slå. Till slut var det bara vi och jänkarna kvar. Efter en sådan pärs, är man helt slut. Det känns som om man redan seglat ett helt kör. Med andra ord hade vi bra fart och höjd. Vi var med!

På materialsidan experimenterades det i år mest med centerbord och roder. Längre och smalare än tidigare och med en annan profil. Bättre? Ingen aning. Enligt somliga är det snabbare i hårdvind. Dom tre första använde dylika. Segel och rigg verkar just nu vara ganska optimerade. Det som skiljer är mest duksort. Vi svenskar var ensamma om att använda s.k. tape drive segel. Genomskinligt plastmaterial, där lasterna tas upp av vanlig glasfiber tape, lagd i krafternas riktning. Ser väldigt spektakulärt ut och är helt stumt. 

Efter 3 seglingar bildades en tätkvartett. Vi var hack i häl poängmässigt. Vårt problem var avslutningarna av första kryssarna. Ofta bland dom 10 första 100 meter från märket, men tappade lite och rundade ca. 20-25:a. Skillnaden mellan 10:a och 25:a inför slören är enorm. Som 25:a blir man hela tiden luffad av båtar som vanligtvis inte brukar vara så högt upp i fältet. Allt medan toppgänget försvinner i fjärran. Resten av racet blir ett plockepinn för att få kontakt med täten. Komma ikapp är möjligt, men knappast mer. I två av kören rundade vi riktigt långt ner (ca 70). Seglade klockrent på varje vrid & lyckades få ensiffriga slutresultat. Vi seglade helt enkelt riktigt bra! Men utan den där lilla extra turen.

Inför avslutningen hade Hamlin/Martin USA, skaffat sig ett kraftigt övertag. Sämsta placering 2:a!!  Därefter följde ett hett gäng på fyra båtar och aningen efter dem ytterligare 3. Däribland vi. När så Hamlin/Martin vann näst sista köret, var saken klar för deras del. Dom behövde inte ens vara med i finalen. Spänningen var däremot stor för resterande toppbåtar. Placeringarna 2-6 var helt öppna. Seglingen blev också unik, därför att den startade redan kl.8 på morgonen p.g.a. vindförhållandena (två race hade blivit inställda). Det var en fantastisk syn, att se alla segel färgas röda av morgonsolen och uppleva allas nyvakna upprymdhet inför denna ytterst unika upplevelse. Tidpunkten passade tydligen oss bra. Efter koncentrerad segling, snuvade vi hela toppgänget precis på mållinjen och kom 2:a. Det här var det enda kör vi var med i toppen riktigt från början. Kul!!!!! 

Mycket värdiga mästare blev äntligen Hamlin/Martin USA. Dom har haft chansen tidigare och varit bland dom 3 första hur många gånger som helst (3,2,1 är deras VM-serie de senaste 3 åren). Detta var Hamlins 20:e VM-start!!!!! Anledningen till genombrottet var en målmedveten satsning det senaste året. Sparringpartner under tiden var VM 2:an Beeckman/Benjamin USA. Nykomlingar i klassen. Det är mycket ovanligt att gröngölingar placerar sig så här bra i detta getingbo. Dom får nog till viss del tacka Hamlin/Martin för silvret. Själva blev vi 7:a. Klart godkänt med tanke på vår som vanligt obefintliga träning. I hamnområdet stod 505 nr 8:a uppställd. Den seglades fortfarande på klubbnivå. Det var intressant att se hur båten utvecklats genom åren. Det sociala arrangemanget kring regattan var tyvärr som väntat. Fransmännen gör inte speciellt mycket i onödan. Kom och segla och åk hem tycks vara parollen. Det var i alla fall en rolig upplevelse att ha varit med om den största tvåmans jolleregattan på många decennier. Den blir svår att slå!  

Under hösten har vi provat en ny fock gjord för hårdvind. Vips hängde vi med Krister Bergström/Thomas Moss i deras eget favoritföre. Med tanke på att kommande års VM går i Sydafrika (blåshål), ser vi positivt på möjligheten att göra ett bra resultat även där. Det ska bli kul! Hemresan ja!! Om någon INTE råkar veta hur det känns att köra 2x250 mil i Ebbe's Volvo, rekommenderar jag en provsittning i förarsätet. Detta är förmodligen det enda som utrustats med det enormt stötupptagande materialet ekparkett!!! Detta sedan fjädrarna i sittdynan kroknat för många år sedan. Snacka om träsmak!!!!

Olle Wenrup

Mer om VM i Quiberon här!