Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. email
Priset är 200 kr + porto.

"Det förefaller ynkligt att vilja vara något eller någon i den brokiga samling av 1400 miljoner tvåbenta, svanslösa apor, som löper kring på vår runtfarande jordprojektil." När Nobel i ett brev skriver så, ger han ett gott exempel på sin medfödda och genomförda motvilja mot allt framhävande av sig själv. Hans med åren nästan överdrivna aversion mot att framträda, mot hyllning, porträttering, omnämnande i press eller uppslagsböcker gjorde emellertid, som förut påpekats, att han under hela sin levnad förblev i hög grad okänd av en större allmänhet. Det är först sedan hans korrespondens mera ingående granskats, som man lärde känna hans personlighet med alla dess originella skiftningar. Utrymmet medger inte att här meddela vad allt en sådan granskning ger, men pusslet skulle sakna en viktig bit om inte breven finge komma till tals.

Nobel hade inte ärvt faderns och andra förfäders eminenta handlag med ritstiftet, han var tvärtom en mycket klen tecknare. Men genom läggning, språksinne och ambition blev han vad fadern inte var, en framstående pennans man. Det är en lycklig omständighet att Nobelstiftelsens arkiv äger en troligen nära fullständig samling kontaktkopior av hans flera tusen brev och utkast. De omspänner en tidrymd av fyrtio år från tjugofemårsåldern, då han kommit i gång med sin tekniska och kommersiella verksamhet, och fram till hans död.

Flera hundra av hans brev och skrifter, som senare kom i Nobelstiftelsens ägo, finns dessutom i original. De är skrivna med en liten, fast och komplicerad handstil. De är rakt på sak och alltid skrivna på mottagarens modersmål och med en känsla för de främmande tungomålen, som det är blott få förunnat att äga. Till och med den tyska och den ryska skrivstilen är representerade i en del brev.

Både som hårt engagerad yrkesman och mycket anlitad rikeman hade Nobel att söka tillfredsställa, respektive hålla, från sig otaliga skribenter, tekniska förslagsställare såväl som supplikanter. Alltid utan sekreterare både skrev, kopierade och registrerade han personligen alla brev, och allt ankommande blev synbarligen besvarat. Sålunda finns dagar, då han expedierade tjugo till trettio handbrev, en enorm prestation i vetskap om allt övrigt han utförde. En egendomlig klassificering hade han på de packar av ankommande besvarade privatbrev, som han tydligen själv vid årssluten buntade samman: "Brev från karlar", "Brev från fruntimmer" och "Tiggarbrev", har han påskrivit. Den sista packen är den ojämförligt största.

En markant detalj är att Nobels ordval och brevton alltid psykologiskt ändamålsenligt rättar sig efter adressatens person så som Nobel bedömer den. Kanske med ett undantag, i kärleksbreven, för vilken art han tydligen för en gångs skull inte hade den för adressaten behövliga psykologien. I dessa framstår han som en sent i livet förälskad skolmästare, en vänlig socialupplysare av viktorianska skolan, och han kunde t.o.m. rätta stavfel i motpartens brev som om de varit krior. Men han har också själv sagt att "kärleken blåser ut hänförelsen för allt annat". Till sin lilla wienska vän, vars levnadsvanor han tidvis vid lång frånvaro tyckte sig ha anledning att passa på, skriver han "Pflege Dich gut, lerne gut, esse gut und schlafe gut - jedoch allein."

Han hade en torr humor som ofta slog huvudet på spiken. Breven röjer stor beläsenhet och egna aforismer av kvalitet och friskhet, troligen både medvetna och omedvetna, saknades inte.

Exempel:

Givetvis kunde han vara både avmätt och misslynt, men aldrig dryg eller högdragen. Trots att han var mäktig chef och hade en mängd underlydande, kan man i direktiv till dessa icke finna ett enda befallande imperativ, endast hovsamt framställda önskningar och förslag. Lustiga omskrivningar påträffas mitt i helt tekniska anvisningar. Så skriver han t.ex. till en ingenjör:

Alfred Nobels säregna och i viss mån splittrade andliga struktur gör att det är högst skiftande strängar som kommer i dallring i det instrument, som hans brev utgör.

Helt självklart är att tekniska affärsbrev har sin ton, saklig och märkbart hovsam, samt att privatbreven till släktingar, nära vänner och kvinnor har sin. I det senare kan han vara mera yvig och förvånansvärt öppenhjärtig. Han kryper fram ur sin isolering i mustiga formuleringar, men några drag är genomgående i all hans korrespondens: människokärleken, intresset för människan, inte för individen som hög eller låg socialt sett, utan lika för alla. Vidare en aldrig sinande kritik mot bestående förhållanden på alla mänskliga områden, ofta med förslag till förbättringar. Han hade en granskande reformatorisk läggning och ofta i originellt rebellisk riktning. Han var ambitiös, ville göra allt så perfekt som möjligt, vilket i hans vetenskapliga gärning var tacknämligt men i vardagslivet blev till för stora krav på både honom själv och andra.

Nobel var nästan aldrig kall inför något mänskligt. Han hade ett gott hjärta och kunde vara både tålmodig och överseende, och han tog omgående ställning till en sak, sedan den var genomtänkt. Han framstod emellertid som en ytterligheternas man. Sålunda uttryckte han sig känsligt pietetsfullt beträffande sådant han högaktade, men oförblommerat och bryskt fördömande och t.o.m. makabert och mindre smakfullt beträffande det som var honom verkligt misshagligt. Mellanlägen var inte så vanliga. Sockrad sentimentalitet saknades överhuvudtaget i hans korrespondens, men kärva och litet pepprade omdömen om personer och förhållanden förekom ofta.

Nobel uppskattade allt tekniskt, allt problemrikt däri, men avskydde styrelsesammanträden, bolagsstämmor och ekonomiska konferenser. Han gjorde därför ofta sina utredningar och gav sina klara och distinkta order per brev.

För egen del ringaktade Nobel hela livet äretitlar, nådevedermälen och andra officiella utmärkelser. Själv hade den framstående mannen få sådana, nämligen endast sådana som han av medfödd pietet inte kunnat avvisa utan att såra välvilliga och beundrande förlänare, som inte kände hans läggning. I korrespondensen finner man många exempel på hans raljeri med dessa "all världens kraschaner och ordnar, vare sig de bäras på bröst, mage eller rygg". Han önskar "alla manifestationer dit pepparn växer" och ber "att få bli förskonad från trissor och sådant plåtslageri".

Vid ett annat tillfälle gav han en skälmsk, men kanske inte helt sanningsenlig redogörelse för anledningen till de ordnar han fått mottaga. Han skrev: "Mina ordnar har inte något explosivt underlag. För den svenska nordstjärneorden har jag min kokerska att tacka, vars konst tilltalade en högvälboren mage. Min franska orden fick jag på grund av min nära bekantskap med en minister, den brasilianska Rosenorden, emedan jag tillfälligtvis blev presenterad för Don Pedro, och vad slutligen beträffar den berömda Bolivarorden emedan Max Philipp hade sett íNinicheí och ville åskådliggöra det naturtrogna sätt, på vilket ordnar där utdelas."

Nobels liv framvisar ett stort antal omilt ingripande händelser, som satte djupa spår: Heleneborgsolyckan och de andra, än större nitroglycerin katastroferna. Dessutom Sévranintermezzot, Naftadepressionen, Barbe-skandalen och Corditprocessen, för att endast nämna några. Det finns många temperamentsfulla kommentarer om dessa händelser i Nobels brev.

Det har emellertid i flera biografier framförts att Nobel framstod som märkligt oberörd av olycksbulletiner, särskilt inför de katastrofer med uppskakande förstörelse av liv och egendom, som hans tidigare uppfinningar förorsakade. Man har bitit sig fast i hans kallt sakliga yttrande inför domstol en gång:

Det är helt naturligt att det bland oinvigda kunde framstå som om Nobel var känslolös på grund av hans tystnad, hans oförmåga att inför en större allmänhet manifestera sina känslor. Genom ständiga bittra erfarenheter hade han blivit en fatalistiskt avtrubbad och luttrad man. Hans brev och telegram till sina medarbetare, teknikerna, talar emellertid ett annat språk. Däri kretsar hans tankar ofta med oro och vemod kring ett bestämt mål, fackmannens önskan att snarast kunna råda bot på missförhållandena. Han konstaterade sakligt att den nitroglycerinets ande han frambesvurit ur flaskan genom sin uppfinning av glycerinet och som redan var i var mans ägo, inte kunde tvingas dit igen med prat eller jeremiader inför allmänheten. Därför riktade han sig enbart till det forum som han ansåg riktigt, till sina medforskare och fabrikanter. Som tekniker och fackman uttryckte han sig naturligtvis inte skräckslaget som katastrofhyenan, inte rubrikhungrigt som journalisten, utan avmätt och fackmässigt med tyngdpunkten lagd på snara motåtgärder. Vi vet också, att han ägnade årtionden åt smärre uppfinningar, vilkas huvudändamål vars säkerhetens fullkomnande - icke blott inom sprängämnesbranschen: apparat för avvärjande av tågolyckor, alarmanordning vid eldsvådor, sjöräddningsraketer, dessutom flera skyddsanordningar för arbetare i fabriker och gruvor vid lossning och lastning, lagring och transport.

En man med så många järn i elden och så mycket att värna om blev också utsatt för mothugg eller behandling som kränkte honom. Då han mötte förment orättvisa, sviket förtroende eller angrepp på uppfinnarära eller heder, visade Nobel en särskild sida av sig själv. Han var egentligen en fridsam person, och sin förtret ventilerade han inte i press eller hos myndigheter. Han skrev av sig sitt missnöje till vänner eller tekniska sakkunniga. Det verkade som om han bättre kunde stå emot ödets klubbslag och stora explosioner än små insinuationer och nålsting. Breven var ofta bistert humoristiska och mitt i prick, ofta otyglat ampra. Då var han inte att leka med. Han förbannade sina egna "sprängämnen, som nedsjunkit till nedriga mordinstrumenter", riksdagen benämndes "ett skrävelhus", sina envisa smärtor kallar han "vänliga hälsningar från Satan" och de konsulterade läkarna "eländiga fakultetsåsnor" och han ansåg att "löss är rena välsignelser jämfört med journalister, dessa tvåbenta pestmikrober". T.o.m. mot Vår Herre knorrar han och skrev i vredesmod: "Gubben däruppe är verkligen ingen Fredens vän; han visar sig åtminstone systematiskt grym och visar alltid klorna. Det har man minsann fått känna på."

Hela livet hade Nobel mycket att göra med jurister av många nationer, och hans erfarenhet av dem, framförd i otaliga versioner på fyra språk, var att "de är blodsugare, som slukar förmögenheter efter leverans av kortsynta tolkningar av meningslösa domslut, vars dunkelhet förmörkar själva mörkret".

Irriterad över det stora rabaldret kring corditprocessen skrev han att ett elfte bud borde lyda: "Du skall icke förbättra, ty att vara eller icke vara en dömd och förbannad uppfinnare, det är frågan."

När man anhöll om att till hans ära få döpa ett nytt ångfartyg till "Alfred Nobel", avböjde han med orden:

"Det finns grava invändningar mot detta. För det första är det en Hon, som skulle bli klandrad för lättsinnigt försök att dölja sitt kön - och då Ni påpekar att hon är både fin och vältrimmad, så skulle det framstå som ett dåligt omen att döpa henne efter gammalt vrak."

Låt oss här citera endast ett enda typiskt brev från 1894:

Nobels kokerska under paristiden hade slutat sin anställning för att gifta sig. På hans vänliga förfrågan vad hon ville önska sig i lysningspresent svarade den kloka franska flickan att hon skulle vilja utbe sig "så mycket som herr Nobel själv förtjänar på en dag". För en gångs skull förvånad, roade detta Nobel så mycket att han efter flera dagars kalkylerande på något som han förut aldrig tänkt på meddelade att "Löfte är löfte" samt gav henne en dusör, vars ränta hon hade glädje av i hela sitt liv.

"Det fanns en tid då jag hade att kämpa mot stora svårigheter - även pekunjära - men det oaktat har jag aldrig ens med en enda dag överskridit en betalningstermin. Detta berättigar mig att fordra samma punktlighet av andra, som jag alltid själv tillämpat."

En mycket välsituerad låntagare i Stockholm, som tydligen ofta syndat på nåden behandlar Nobel från Paris på följande sätt:

"Broder. Eftersom Du åter glömt min lilla fordran, vilken synes mig hava legat över länge nog, så tager jag mig friheten inkassera den genom Ambassaden eller Svenska Understödsföreningen för att komma fattiga landsmän tillgodo."

Räkenskaperna visar också att den "lilla fordran", 10 000 kr, en tid senare kommit svenska pariskonstnärer tillgodo.

Låt oss avsluta denna framställning med det tema vi började med, Alfred Nobels minimala intresse för sin egen biografi. 1887 begärde brodern Ludvig att för en påbörjad släktforskning på ett sänt formulär få uppgifter från Alfred. Han fick då till svar:

En av de många romantiserade böcker som skrivits om Alfred Nobel har betitlats "Mannen ingen kände". Benämningen har i viss mån fog för sig genom hans motvilja mot offentligt framträdande, även efter det att hans mera betydande uppfinningar blivit världsbekanta, hans industrier mycket betydande och han själv en rik man. Därför förblev han ganska okänd för en större allmänhet, icke minst i sitt eget hemland, som han ju blott sporadiskt besökte, men även i andra länder där han hade sina hem.

För många, som kanske skapat sig en schablonuppfattning om hur en "industrimagnat" eller "storkapitalist" borde se ut eller bete sig, framstod nog den lille mannen på Avenue Malakoff som en besvikelse. Stilla och enkel gled han nämligen omkring efter en alldeles egen modell med litet behov av uppmärksamhet eller lyx och små anspråk på omgivningen eller dess tjänster. Grannar och promenerande såg honom endast när han mycket tidigt om morgonen, insvept i skinnfällar i raskt trav efter eleganta hästar färdades till laboratoriet i Sévran - eller vid hemfärden på eftermiddagen, då sällan efter några bestämda klockslag.

På grund av yrkesarten forskade och experimenterade han mestadels i nästan överdriven avskildhet, och på restaurang gick han nästan aldrig. Umgänget med andra människor blev därför tidvis mycket åsidosatt. Men man skall därför inte tro att han var vad man i våra dagar skulle kalla "en fackidiot" eller en eremit. För detta var hans allmänbildning och vakna allmänintresse alldeles för stora. Hans läggning och livsföring samt bortovaro på omfattande resor, som han ofta företog helt ensam gjorde emellertid att han aldrig blev något konstant eller påfallande inslag i hemmamiljön, antingen den räknas till Paris, Ardeer eller San Remo.

Å andra sidan var hans namn så välkänt inom vissa av sjuttio- och åttiotalens storindustriella och storfinansiella kretsar i Paris och London, i Berlin, Wien och Hamburg, att han inte kunde undgå att bli uppmärksammad, omhuldad och besvärad. Det fanns många anledningar till att man just i dessa kretsar hyste intresse för honom personligen som rådgivare, finansiär, mecenat och mycket annat.

Eftersom namnet Nobel ofta ingick både i bolagsnamn och sprängämnenas fabriksbeteckningar blev det ibland i mindre angenäma tonarter utbasunerat i samband med de vitt omskrivna olyckshändelser och attentat, vari nitroglycerin och dynamit då och då spelade en roll. Det förekom också i processer och intermezzon med stat och kommun, som inte sällan inträffade och upprörde sinnena. Detta drev den känslige mannen blott längre in bakom skalet - in i arbetet.

Fanns det då ingenting som kunde locka honom ur det? Hade denne märklige man inte behov av vänner, vila och förströelse? Jo, men liksom med allting annat, endast på ett alldeles eget sätt och efter noggrant övervägande. Beträffande vänner var Alfred Nobel så nogräknad och genom livserfarenhet misstänksam, att de som räknades dit var ytterst få. De skulle prövas och bestå provet, vilket tog sin tid. Några av hans äldsta vänner var Theodor Winkler, Alarik Liedbeck, Carl Öberg, Adolf Ahlsell, A. E. Nordenskjöld och Thorsten Nordenfelt. Därtill kom de senare i livet förvärvade vännerna brorsonen Emanuel Nobel, bröderna Ljungström samt sist och främst Ragnar Sohlman.

Vilan, som för Nobel var en något eftersatt detalj i livet och därför inte stod i rimlig proportion till arbetet, skulle av allt att döma endast avnjutas då den var absolut påkallad och fick inte tillåtas inkräkta på fliten när den tekniska inspirationen föll på.

Under åren 1866 till 1896 besökte Nobel upprepat och under längre och kortare perioder icke mindre än ett tjugotal europeiska badorter, företrädesvis i olika delar av Tyskland, Österrike, Frankrike, Schweiz och Italien. Han for till sydliga orter om vintern och till nordliga om sommaren, och de låg ofta väluttänkt som anhalter på vägen mellan några av hans fabriker eller bolagsorter. Något annat hade väl inte varit att vänta. Som han hade ovanligt många krämpor och även dryftar dem i brev, så kan man mycket väl följa hans väg till rekommenderade specialister, som han inte trodde på och till kurer för det ena eller andra, som han gjorde sig underrättad om, fast aldrig fullföljde, men väl sarkastiskt kritiserade - innan han skyndade vidare.

Korrespondensen visar att Nobel ofta inträffade på en badort för att möta någon, exempelvis brodern Ludvig, som ju till vardags levde i det avlägsna S:t Petersburg, eller någon annan industrichef, med vilken han hade problem att dryfta.

Att det vackra Dresden ofta besöktes berodde enligt Nobel på att "det alltid varit min favoritort, som jag gärna återvänder till", men orsaken därtill är obekant. Att det mondäna Ischl i Österrike är den kurort han under 80- och 90-talen flitigast besökte berodde helt enkelt på att den unga kvinna som han omhuldade och som vi senare har anledning återkomma till, tidvis bodde där i en elegant villa, som han köpt. Det var av allt att döma varken en brunnskur eller en sinekur för honom att vistas där, och någon vila fann han inte där.

I Zürich hade han från slutet av 80-talet sin lilla eleganta, av honom själv konstruerade lustjakt, världens första helt av aluminium. I de kringliggande badorterna finner vi sextioåringen i nittiotalets början med olika gäster ombord, ljus- men inte sjöklädd.

Från en sådan tripp finns det enda foto som veterligen existerar av en belåtet leende, semestrande Alfred Nobel bevarat.

Man finner att Nobel ofta förebar resor som skäl för att tacka nej vid inbjudningar till större officiella evenemang, och det ser också ut som om han hastigt tog en liten tripp med resväskan för att komma undan sådana. Men alla kunde han av konvenansskäl inte undgå, i all synnerhet som han var en mycket hänsynsfull man. Sålunda visar inbjudningskort och tackbrev att han flera gånger var gäst i …lyséepalatset hos republikens president (Jules Grévy, president 1879-87) med mycket förnäm placering. Ett brev visar också att Nobel för en gångs skull sagt sig vara besviken att inte vara inbjuden, nämligen vid S:t Gotthardsbanans högtidliga invigning våren 1882, som helt naturligt intresserade honom.

Hans nya gelatindynamit hade varit en av de mest befrämjande faktorerna för det gigantiska företagets lyckade tekniska genomförande. Nobel ventilerar sin förtrytelse i följande ord:

"Dynamiten och spränggelatinet har genom att påskynda banans färdigställande enbart i räntor sparat miljoner, säger ryktet. Men det måste väl vara fel då, ty eljest hade väl inte ens den mest ohyfsade lurk försummat att sända också mig en inbjudan till högtidligheten."

På Nobels tid bjöd långväga tågresor inte alltför stor komfort, men väl omskakning och stenkolsrök. Han kallade de trånga kupéerna "mina rullande fängelser". Han åkte första klass dels för att få ro, dels för att han var "tågsjuk" och så magerlagd att han måste sitta på stoppning. I storstäderna tog han vintertid inte in på de stora lyxhotellen men gärna på välrenommerade och stilla hotell. Men vid badortsbesök sommartid blommade han liksom upp och hyrde då alltid två rum på platsens bästa etablissemang, helst med vida vyer över sjö, park eller blomsterprakt - men i skugga. Han tyckte mycket om blommor och som exempel kan nämnas att intet av de tre privatlaboratorier han byggde åt sig själv saknade välhållen trädgårdsanläggning.

Överhuvudtaget tyckte han om luft och rymd och noggrann renlighet omkring sig och avskydde trängsel, små rum och oordning. Genom olika uttalanden kan man förmoda att han led av en lättare klaustrofobi, vilket ju också tagit sig uttryck i hans på grund av hjärtåkomma betingade rädsla för skendöd och levande begravning. Ofta talade han om detta i sina brev, och det är t.o.m. nämnt i hans testamente, där noggranna föreskrifter gavs för att vid hans död förhindra sådant.

Som resenär var Nobel en skarpögd och kritisk iakttagare på de mest skilda områden. Hans brev rymde både merkantila och tekniska exploateringsförslag för besökta trakters tillgångar, naturbeskrivningar och brunnsortsinteriörer. Hans osminkade och dråpliga skildringar av miljöer och på kornet tagna typer från mondens och demimondens liv och leverne i exempelvis Trouville, Karlsbad eller S:t Moritz är små pärlor. De är - som allt som flutit ur hans penna - starkt påverkade av sinnesstämningen för stunden, från lättsamt skämtsamma till ytterst makabra och saltade, och han är inte rädd för att nämna sakerna vid deras rätta namn, i synnerhet till pålitliga vänner som Alarik Liedbeck, vars läggning och lynne var mycket lika hans egna.

Det verkar som om han under resorna mera än eljest kände sig fri att göra som han ville och att han hade ett behov att få dela sina intryck med någon, vare sig det var detaljer som roade eller förargade honom

Alfred Nobel på resa lyssnade med välbehag till havet och vinden, såg stjärnor och kände dofter, men människorna var han ofta definitivt missbelåten med, och exempel gives på att han flytt från en känd kurort redan ankomstdagen: "Jorden är en jämmerdal i detta anatomiska museum av vandrande maskätna lik, och de som här kan förflytta sig mer än ett steg i minuten är förhållandevis mycket friska. Men här är säkert billigt att leva, ty man mister strax aptiten av att se på sina medmänniskor."

Hans intresse för hästar gjorde att han besökte kapplöpningsbanor, och man kan konstatera att han i sällskap med inbjudna gäster - t.o.m. damer - gick både på utställningar, teatrar och i spelkasinon. Det senare "dock utan att offra annat än småslantar på den gröna duken".

Alfred Nobel upplevde egentligen ingenting vare sig hemma eller på resor utan att ha sin bestämda och absolut personliga mening om det. Därför kan det synas vara skada att endast hans skrivna omdömen bevarats åt eftervärlden. Man kan emellertid av dem förmoda att de muntligen uttryckta åsikterna var både lika rakt på sak och lika tänkvärda och belysande - om nu inte hans blyghet och blygsamhet inför ett icke närstående auditorium möjligen hämmade det muntliga. Man måste alltså nöja sig med vad dokumenten ger om denna mångfacetterade, motsägelsefulle man, som trots de ovanligt många upplevelserna kände mycket litet av lycka i livet. Man har anledning att förmoda att hans enda verkliga lyckostunder utanför laboratoriet och skapandets tillfredsställelse var besöken hos modern, företagna så ofta han hade tid, men alltid den 30 september, hennes födelsedag.

"Låge Stockholm ej tre steg från Nordpolen så skulle jag skutta dit till julen och hålla fram min tallrik till grötfatet", skriver han som femtioåring.