Rapport från VM -98 i Hyannis, USA

Sverige har en liten men mycket konkurrenskraftig flotta i 505-klassen. De senaste 10 åren har 4 VM-guld och mängder med silver- och bronsmedaljer bärgats. Dessutom har det alltid brukat vara ytterligare en eller två besättningar som slår sig in bland de tio bästa.

Enda egentliga undantaget från denna, vår nutida framgångshistoria, är VM 1992 som gick – just det – i USA. Den gången var det hårdvindssegling på vithajarnas lekplats utanför Santa Cruz. Av någon anledning blev det inte ens ett topp 10 resultat för di svenske den gången, mycket kanske pga att klassens förgrundsgestalt Krister Bergström avstod det VM:et. Nu skulle kampen göras upp i Nantucket Sound på ostkusten istället – platsen är Cape Cod, känd sommarlekplats för andra namnkunniga hajarter (Kennedy, Clinton m.fl.) och precis som vid VM 1992 är två av våra bästa ekipage tvungna att stanna hemma (så går det när alla medel oavkortat går till OS-klasserna).

Mot bakgrund av det bleka resultatet 1992 var den svenska truppen lite nervös vid ankomst till USA. Speciellt med tanke på att vi hade lite mager representation. Vi hade nu endast 2½ besättningar med i detta VM. Stockholmarna Ebbe Rosén och Olle Wenrup var vårt trumfkort och var naturligtvis revanschlystna efter att man missade VM-guldet ifjol med 0.1 poäng (!). Mikael Ahrbom och Claes Thurell, också från Stockholm dök upp med en sprillans ny australiensisk kolfiberbåt och var även dom laddade upp över örona. Klassens "skåning" Johan Arvedson (undertecknad) hade hoppat in i en tysk "high-tech" båt med tysken Dietrich Scheder men räknades naturligtvis ändå som Svensk…

Vi seglade Nordamerikanska Mästerskapen veckan innan VM. Ebbe/Olle och vi (Dietrich /Johan) höll upp fanan med ett par topp 10 placeringar vardera. Ebbe/Olle slutade på 6:e plats, vi (Dietrich/Johan) på 11:e och Ahrbom/Thurell på 27:e. Regattan vanns av Nick Trotman/Mike Mills från USA med fjolårets världsmästare Mark Upton-Brown/Ian Mitchell (England) på andra plats samt veteranerna Howard Hamlin/Mike Martin (USA) på bronsplats.

Själva VM:et skulle komma att bli den största jolleregattan i USA på 10 år med 104 startande båtar. Containers från Europa och Australien stod uppradade på Hyannis Yacht Club och det märktes att 505 klassen är den största och mest aktiva (icke-olympiska) "high-performance" jolleklassen i världen med sina flottiljer i 18 länder. Äldst bland deltagarna var den fantastiske fransosen Marcel Buffet som trots sina 74 år fortfarande inte är ofarlig (Han vann 2 VM på 50-talet efter att bl.a. ha slagit Paul Elvström). Marcel har för vana att spika vänsterhörnet så med lite vänstervrid brukar man se hans olivgröna båt komma för babord och tränga sig in vid kryssmärket…En annan intressant deltagare var paret Ethan Bixby/Cam Lewis (USA) de hade vunnit ett VM på åttiotalet och båten stått under presenning sedan dess. Man hade inte precis legat på latsidan med seglingen eftersom Ethan är segelmakare och Cam mer eller mindre professionell och bl.a. seglade 5 ben med Innovation Kvaerner senaste Whitbread. Frågan var hur deras gamla "holk" skulle hänga med ? Det var roligt att se hur de dag för dag uppdaterade något av båtens trim till 90-talsnivå.

De 7 VM-seglingarna genomfördes i varierande väder, 1 lättvindssegling, 2 hårdvindsseglingar och 4 mellanvindsseglingar. En av mellanvindsseglingarna höll på att urarta när vi överraskades av tjock dimma. Det var inte mer än 15 meters sikt och dimman täckte banans vänstra del. Halva första slören, gippmärket och halva andra slören blev rena rama gissningsleken. Arrangörerna valde att inte bryta utan låg och prickade av de som rundade vid gippmärket. Det var många högljudda diskussioner på kvällen efter det racet. För oss svenskar gick inledningen nu inte fullt så bra som vi velat. Vi hade fått en mycket "skvalpig" sjö på banområdet och vi kände att våra fockar var lite i plattaste laget. Hemmasönerna Trotman/Mills gick som raketer med en fock som även kunnat fungera som spinnaker…Ebbe och Olle kämpade på och lyckades pricka in en 7:a och en 8:a bland de första 4 racen – men de var definitivt inte med i kampen om medaljerna. Mot slutet av veckan skulle det komma mer vind – kanske vår chans ?

Segling #4 av 7 blåser det lite mer (7-9 m/s) och vi sjösätter för den 45 minuter långa kryssen ut till banområdet. Efter ca 5 minuters segling är vi ute ur hamnen och sätter an riggspänningen för att utnyttja trapetsen. Plötsligt smäller det till i riggen och masten börjar sakta falla bakåt. Vi "tvärvänder" och konstaterar att skrovfästet till förstaget gått sönder. Snabbt tillbaka till hamnen, febril aktivitet för att såga bort det gamla rostfria beslaget och göra en provisorisk lösning med spektratamp. Vänliga amerikanare assisterade oss med verktyg och goda råd. När allt var klart var det 30 minuter till start – omöjligt att hinna. En snabb koll med klubben bekräftade att starten inte var uppskjuten. Med adrenalinet pumpande i kroppen lånade vi högtalaranläggningen och undrade om någon kunde bogsera oss ut. Det kom fram en blygsam kille och erbjöd oss bogsering. Vi skulle "mötas" vid pirens slut. När vi sjösatt och kommer fram väntar vår nyfunne vän i en monstersportbåt med dubbla V8:or och sannolikt mer hästkrafter än kilon i skrovet. Med motorerna mullrande på tomgången säger han:

-Well guys, I set the course and time in the navigator, we need to do an average of 26.3 knots to be on time – do you really want to go? Vi svarar unisont YES!

Två gånger i mitt liv har jag varit riktigt rädd, ena gången var när jag hamnade i extrem turbulens med ett flygplan mellan Chicago och Los Angeles. Mat, drinkar flygvärdinnor och passagerare flög om varandra i kabinen. Den andra gången skulle bli denna 25 minuters resa. Full fart i 30 knop mot vinden och sjön, kevlarskrovet slog så hårt i vågorna att det kändes som om vi släppts från 30 meters höjd. Vi såg nästan ingenting pga sprutet från motorerna och fick hela tiden parera för att hålla balansen. Hela tiden medvetna om att påfrestningarna på skrov och rigg måste vara över eller nära gränsen. När vi hade åkt halvvägs så kom jag plötsligt att tänka på Paul Cayards, Manges, Gurras och Roger Nilssons rapporter från Southern Ocean. Överlevde dom nåt liknande så skall väl vi också klara oss tänkte jag och trasslade ut fötterna ur alla trimtampar så att jag skulle kunna kasta mig av om masten bröts eller skrovet trycktes in. 6 minuter innan start var vi framme. Vår vän saktade ner, skakade på huvudet och muttrade: -"One hell of a ride guys !" Vi lovade honom en öl i baren på kvällen och styrde sedan iväg till start för att till slut gå imål på en 24:e plats i den seglingen…

I den näst sista seglingen gick det bättre för Ebbe/Olle och oss (Johan/Dietrich.) Vi var bägge topp 10 med Ebbe/Olle på 3:e. Ahrbom/Thurell kämpade längre ner i fältet. Inför sista seglingen hade Ebbe/Olle chans att bli som bäst 7:a. En liten simtur på 1:a kryssen gjorde att man halkade ner och slutade på 11:e plats totalt. Vi (Dietrich/Johan) låg på 33:e plats och kunde om allt gick vår väg ta oss upp till 20:e plats. Efter en väl genomförd sista segling slutade vi på en 24:e plats totalt. Ahrbom/Thurell slutade på en 44:e plats.

Hemmasönerna Nick Trotman/Mike Mills vann VM sannolikt mycket pga att man tränat 3-4 ggr i veckan senaste året på VM-banområdet. De enda som egentligen hade båtfart att hota dem var Barker/Cripps från England, men de räckte inte till av andra orsaker. För vår del så upprepade historien sig – ingen Svensk bland de tio bästa när VM går i USA!

Vi kommer igen i Frankrike i sommar !

Johan Arvedson
Crew GER-8550