De första
fredsprisen
1901 års fredspris delades mellan schweizaren Henri Dunant och fransmannen
Frédéric Passy.
Henri Dunant (1828-1910) deltog som läkare i det blodiga slaget vid Solferino 1859 och
upprördes av de mycket svåra bristerna i sjukvården. Därför inledde han en energisk
propaganda för förbättringar av vården av de sårade och krävde att ett
internationellt igenkänningstecken som garanterade neutralitet skulle införas för
fältsjukhus osv. Hans kampanj resulterade i att Röda korset bildades 1863 och att den
första Genèvekonventionen undertecknades 1864, som gav skydd åt sjuka och sårade i
krig. Dunant, som även deltog i fredsarbetet, offrade sin förmögenhet på filantropi
och levde under lång tid i misär.
Frédéric Passy (1822-1912), aktiv fransk politiker och en glödande fredspropagandiker,
stiftade 1867 världens första internationella fredsförening. Efter 1870 var han
president i fredsföreningen.
Den norska Nobelkommittén var mycket lyhörd för fredsprisets pristagare allt sedan
början. 1905 erhöll Bertha von Suttner priset, hon som anses ha starkast påverkat
Alfred Nobel till ett fredspris. Kriget låg aldrig fjärran vare sig i tid eller rum
under Nobels livstid. Efter Bismarks avgång 1890 blev Tyskland ett nytt internationellt
orosmoln. Alfred med sin språkbegåvning kunde följa vad som skrevs i tidningar ute i
Europa, vilket gjorde honom väl bevandrad i den politiska utvecklingen.
1906 tillföll priset den amerikanske presidenten, Theodore Roosevelt och 1908 till
svensken Klas Pontus Arnoldson, stins vid järnvägsstationen i Tumba och mångårig
skribent för fredsfrågor.
Litteraturpristagaren 1901
René François Armand Prudhomme, 1839-1907, fransk författare. Han fick 1901
det första Nobelpriset i litteratur för sin finslipade poesi (bl.a. Les Solitudes,
1869). Svenska Akademiens val väckte uppseende, då storheter som Tolstoj och Ibsen blev
förbigångna.
Den första litteraturpristagaren gick till en fransk poet. Den utvalde kandidaten hade
flera medtävlare. Det som avgjorde valet var att han hade rekommenderats av franska
akademien. Prudhomme var för den skull inte den enda kandidaten. Ryssen Leo Tolstoj hade
många förespråkare. Redan nu nämndes också norrmännen Ibsen och Björnson. 1903
tilldelades också Björnstjerne Björnson priset. I Nobels eget bibliotek fanns flera
nordiska författare representerade. Björnson hade länge förfäktat upplösningen av den
svensk-norska unionen. Här hade Ibsen varit mer återhållsam varför valet föll på
Björnson. Tolstoj avfärdades därför att han ansågs vara för förmögen. I stort sett
all hans produktion var översatt till svenska.
Fysikpristagaren 1901, Wilhelm Conrad Röntgen (1845-1923)
Röntgen är känd och berömd för sin upptäckt av röntgenstrålningen och
röntgendiagnostik. Röntgendiagnostik är ett oumbärligt hjälpmedel för diagnos av
alla sjukdomar som medför avgränsade organ eller vävnadsförändringar, t.ex. inom
tuberkulos och genom tandvården. Man kan numera även fotografera rörliga förlopp.
Speciellt förmånlig utgör röntgenstrålning vid undersökning av cancer m.m.
Kemipristagaren 1901, Jacobus Henricus van't Hoff (1852-1911)
Holländaren van't Hoff utförde epokgörande undersökningar över atomernas
ordning i rummet, inom termodynamik. Hans undersökningar över dynamisk kemi och
osmotiskt tryck lade grunden till en ny storartad utveckling av fysikaliska kemin.
Slutligen upptäckte Van't Hoff en helt ny syn på de s.k. Dubbelsalterna, vilka
studerades i av en helt betydande kemiskola. Han utgav ett stort antal viktiga skrifter.
Långt innan Vetenskapsakademin i Stockholm tillerkände Van't Hoff kemipriset hade denna
geniala forskare hedrats av olika svenska institutioner.
Fysiologi/medicin pristagaren 1901, Emil Adolf von Behring (1854-1917)
Tysken von Behring var bakteriolog i fysiologi och medicin. Han grundlade serum
terapin och införde bl.a. difteri immuniseringen och serum mot stelkramp. Behrings två
dödsfiender var difteri och stelkramps baciller. Han sista stora arbete rörde aktiv
immunicering av människor mot difteri medels en för marsvin neutral blandning av toxin
och antitoxin och motgift. von Behring ansträngde sig hårt och avled i Berlin 1917,
ännu inte 63 år fyllda.
Nobelprisen som ändrade
vardagen
Mängder av nyttoföremål har sitt
ursprung i belönade snillens funderingar kring tillvarons mysterier. Transistor radion,
datorn, TV-apparaten, medicin gjord av genteknik, alla är det frukter av upptäckter som
gett sin upphovsman ett Nobelpris.
Snöväder utlöser som bekant blandade känslor. Bilföraren, snöskottaren och
skidåkaren, älskare av vintriga landskap ser inte riktigt på samma sätt på saken.
Frågan är dock om någon haft en originellare upplevelse av ett snöfall än den
amerikanske fysikern Edward Purcell. När han spatserade från laboratoriet på Harvard
universitetet en vinterdag i mitten av 1940-talet och snöflingorna singlade ner ägnade
han troligen inte en tanke på huruvida det var vackert eller problematiskt. Han tänkte
på något helt annat som han nyss fått klart för sig: att alla de miljontals
vätekärnorna i varje snöflinga snurrade runt genom i takt med radiovågorna och själva
kunde sända ut radiovågsignaler genom resonans - det fenomenet som exempelvis får en
pianosträng att svara om den träffas av en ton som svänger med precis dess
egenfrekvens.
Parallell upptäckt
Samma upptäckt gjordes ungefär samtidigt av en från Schweiz invandrad
forskare, Felix Bloch vid Stanfordsuniversitetet i Kalifornien. De fick tillsammans
fysikpriset 1952. Naturligtvis tvivlade varken de själva eller prisutdelare på det
vetenskapliga värdet av deras "kärnmagnetiska precisionsmätningar" som det
vetenskapliga arbetet rubricerades i prismotiveringen. Men de anade förvisso inte att det
lagt grunden till något som 30 år senare skulle blivit ett ytterst värdefullt
hjälpmedel inom medicinen, nämligen magnetkameran. Professor Carl Nordling, professor i
fysik vid Uppsala universitet och ordförande i Nobelkommittén för fysik, väljer bl.a.
den som exempel på upptäckter som verkat särdeles kryptiska och teoretiska, men ändå
blivit upphov till oväntade praktiska tillämpningar, vilka mer än väl uppfyller Alfred
Nobels priskriterium om "största möjliga nytta för mänskligheten".
Ingen trodde på lasern
Även många fackmän som begrep vad det var fråga om tvivlade på att de nya
upptäckterna skulle få någon större betydelse. På 60-talet fanns det många som
kallade lasern för en lösning på ett problem som inte existerade, påminner prof.
Nordling igen. Men det var en förhastad kvickhet. Efter något trög start har lasern
visat sig vara för teknisk utveckling. Vi stöter ideligen på den i vardagslivet. När
vi handlar får vi varornas streckkoder avlästa med ett laserinstrument. CD-skivor kan
bara spelas med laser. Inom teleteknikens fiberoptik är lasern fenomenal - en stråle kan
bära tusentals telefonsamtal. Den mäter allt med fantastisk exakthet från atomer och
molekyler till jordskorpsplantornas rörelser (det senare via satellit). Läkarna tar bort
födelsemärken, smular sönder njurstenar och opererar både ögon och inre organ med
laser. I "Stjärnornas krig" var det tänkt att laserstrålen skulle spela en
huvudroll, "små smarta bomber" hittar sina mål därför att de har märkts med
laser i förväg.
Vid efterföljande Nobelpris, exempelvis 200l års Nobelpris i kemi och fysik, ser vi
ytterligare exempel på forskningens enorma framsteg. Någon har frågat: kunde Nobel
själv kunnat tänka sig denna utveckling? knappast och han är inte ensammen.
Nobelprisen unika i världen
Nobelprisen ett av världens mest kända
har allt sedan den första utdelningen 1901 mötts med stort intresse över hela den
civiliserade världen. Det är bara dödsförstörarna Hitler och Stalin som inte godtog
denna utmärkelse. Genom sitt testamente och arv till mänskligheten befrämjade
idealisten och kosmopoliten Alfred Nobel några av våra främsta kulturvärlden;
vetenskap, litteratur och fred. Vårt land har glädjande nog haft en rad kända och
duktiga uppfinnare, kanske är den Stockholmsfödde och klena ynglingen vår främsta
genom tiderna.
Nobelpris som hindrades att mottagas
Fredspriset 1935 gick till tysken Karl von Ossitzky men som hindrades av Hitler
att mottaga Nobelpriset. Ossitzkys öde var att han 1922 blev sekreterare i organisationen
"Nie Wieder Krieg". Hans övertygelse var "att ingenting är mer
ödeläggande för fred än att ge generaler makt. Detta var säkert helt i Hitlers
strategi att stoppa en tysk med dessa åsikter. Han bedrev under första världskriget
pacifistisk och antimilitaristisk propaganda, som han sedan fortsatte bl.a. i sin
tidskrift Die Weltbühne. Då han där avslöjade Tysklands rustningar i strid med
Versaillesfreden dömdes han 1931 till fängelse men benådades 1932. Han sattes 1933 i
koncentrationsläger och dog senare i sviter av vistelsen där. Von Ossitzky var son till
en pensionerad officer av polska ätten Osieck.
Samma öde drabbade ryssen och fredspristagaren Andrej Sacharov 1975. Tillsammans med sin
hustru fördes de till en ogästvänlig ort bortom Uralbergen. Ännu en ryss förhindrades
hämta sitt pris, 1958 års litteraturpristagare; Boris Palsternak. Men han avstod priset
med risk för att han fruktade att inte få resa hem igen. Litteraturpristagaren 1970,
Alexander Solzjenytsin, fick välja mellan att avstå utmärkelsen eller att emigrera. Han
valde det sistnämda. Men efter återflytten från USA kom han till Stockholm och hämtade
priset på en Nobelfest. Pengarna hade Nobelstiftelsen satt in på bank. Hans hämtning
vållade stor uppståndelse i massmedia. Men då var Stalin död.
Panamakanalen och S:t Gotthardsbanan var två stora projekt som Nobel engagerade sig i
under åren 1870-80. Han hade allierat sig med en fransk politiker och affärsman. Här
kom Nobels dynamit till stor nytta liksom i nästa projekt: S:t Gotthardsbanan en 15 km
bana genom Alpernas Granitberg, som omfattade 324 bergsbroar och 80 tunnlar. Arbetet
genomfördes i perioden 1872-1880. Men arbetet satte sin prägel på hans hälsa och på
hans uppfattning om människor och omvärld. Dessutom uppdagades att Nobels samarbete med
Barbie slutade olyckligt. Först när Nobels testamente skulle formas uppdagades Barbies
ekonomiska transaktioner vilka skett vid sidan av Nobels. Dessa stora arbeten var givetvis
inkomstbringade för Nobel men där hade också svek, snikenhet och rutten moral som Nobel
efter arbetet av dessa projekt skrev ned på sina efterlämnade handlingar och i
samanhanget var denna fransman Nobels stora olycka.
Några 'ikoner' bland
Nobelpristagarna
Även om betydande gärningar har
uträttats av de allra flesta Nobelpristagarna måste några framhållas framför de
övriga:
1901 års fysikpristagare
Fysikpristagaren Wilhelm Röntgen. Efter blott 40 år gav han upphov till en
vetenskapligt utbildad undersökningsmetod av snart sagt universell betydelse för den
kliniska medicinen som åstadkom en genomgripande omvälvning av denna diagnostik samt
öppnat tillfällen till terapeutiskt handlande i en utsträckning som man tidigare skulle
ansett otänkbar. Emellertid var Röntgen skäligen obekant tills hans i slutet av 1895
gjorde den oerhört uppseendeväckande upptäckten av de efter honom uppkallade
röntgenstrålarna, av honom själv X-strålar.
En mondial sensation
Det var särskilt de av Röntgen publicerade fotografierna, bekräftelsen på
hans upptäckt realitet, som väckte sensation över hela världen. Enbart under
påföljande år, 1896 trycktes över 400 arbeten om röntgenstrålningen och dess
egenskaper och användbarhet. W.C. Röntgen kallades till ledamot av lärda samfund kring
hela jorden.
Medicinpristagare 1901
Medicinpriset 1901 gick till Emil A von Behring. Hans sista stora arbete rörde
aktiv immunicering av människor mot difteri medelst en för marsvin neutral blandning av
toxin och antitoxin, alltså gift och motgift. Redan 1890 lyckades Behring visa att
blodserum från djur gjorts immuna mot difteri och stelkramp (tetanus) kan i levande
organismer oskadliggöra samma sjukdomars bakterier samt de toxiner som bildas genom dem.
På så vis kom Behring att bli den s.k. blodserumsterapins store grundläggare och vinna
ny klarhet över infektionssjukdomarnas uppkomst och sättet att effektivt bekämpa dem.
1903 års Fysikpristagare delas på tre
År 1896 upptäckte Henri A. Becquerel radioaktiviteten i samband med studier av
uranhaltiga ämnens fosforescens. Redan femtio år tidigare hade S:t Victor funnit att ett
uransalt som utsetts för ljus under flera månader bevarat förmågan att lika starkt
påverka en fotografisk plåt. Becquerel gjorde samma iakttagelse och förklarade den med
osynlig fosforescens hos uranet. Numera kallar man det för radioaktivitet när ett ämne
utsänder Becquerelstrålar. Becquerel dog hastigt i Paris 1908 vid endast femtiosex års
ålder.
Marie Curie, polsk-fransk fysiker och en pionjär för forskningen kring radioaktiviteten
(ett begrepp som hon införde). Tillsammans med sin make Pierre Curie och forskarkollegan
Becquerel fick hon Nobelpriset i fysik 1903, och 1911 blev hon kemipristagare. Curie
utgick från Becquerels upptäckt av strålningen från uran. Tillsammans med sin make
lyckades hon 1898 efter ytterst mödosamt arbete isolera de två nya grundämnena polonium
och radium ur mineralet pechblände. Arbetet gjordes med knappa resurser och enkla
metoder: mycket av extraktionsarbetet skedde i stora bryggkar ute på gården. Efter
makens död 1906 framställde Curie och en medarbetare 1910 radium i metallisk form. Hon
utvecklade senare metoder för att mäta radioaktivitet (den äldre strålningsenheten
curie är uppkallad efter henne) men avled till följd av strålskador. Hon var den
första som fick två naturvetenskapliga Nobelpris och den första kvinnliga pristagaren.
Marie Curie vara den mest geniala kvinnan som fötts i Europa. Maken Pierre omkom i en
olycka totalt utarbetad 1906.
Bertha von Suttner - Fredspristagare 1905
Grevinnan von Suttner (hennes födelsenamn: Kinsky) var född i Prag 1843. Efter
giftermålet med von Suttner flyttade paret till det krigshärjade Kaukasien, där maken
var krigs-korrespondent och Bertha själv började skriva på sin bok: "Ned med
vapnen", som gjorde starkt intryck på Alfred Nobel. Efter sin hemkomst till
Österrike träffades de åtskilliga gånger. Den vackra damen hade stor dragningskraft
på ungkarlen Nobel. Von Suttner, vars bok blev översatt till inte mindre än 20 språk,
blev också en framstående föredragshållare där hon särskilt fördömde
krigshärdarna. Alfred Nobel tog starkt intryck av henne och fredspriset blev också det
sista priset av de fem som han bestämde.
Nils G. Dalen - Fysikpristagare 1912
År 1912 var Daléns uppfinningar kända och erkända över hela världen.
"Sveriges blinde Edison" har han kallats. Sedan han blev blind tog AGA under
hans ledning upp helt nya produktionsgrenar. AGA's signalljus, som hade visat sig
ovärderliga vid järnvägar och på landsvägar, bidrog i hög grad till att möjliggöra
nattflygning. AGA-spisen och inte att förglömma AGA-fyrarna som införts över hela
världen och som ökat säkerheten på sjön och vilka räddat många sjöfarare. Dalén
blev liksom Nobel ledamot av Vetenskapsakademin 1913, Nobel 1884. Dalén avled 1937.
Albert Einstein - Fysikpristagare 1921
1879-1955, teoretisk fysiker av tysk härkomst, den kanske främste upphovsmannen
till vår tids fysikaliska världsbild. I skolan var han dock en usel elev. "Det blir
aldrig något av dig, Einstein" förutspådde en förtvivlad lärare. Orsaken var
knappast bristande begåvning utan en instinktiv frihetslidelse, som följde honom genom
hela livet och som fick honom att göra uppror mot den auktoritära undervisningen.
Den allmänna relativitetsteorin uppfann Einstein redan 1905 som sedan låg till grund
för atombomben 1945 i Japan. Bomben markerade vändpunkt och slutet för andra
världskriget. Einstein var jude och flyttade tidigt till USA. När kriget höll på att
gå förlorat gav Einstein efter och ställde sina kunskaper till Amerikas försvarsmakts
förfogande som genast började att forska fram en atombomb som sedan fälldes över två
städer i det krigspinade Japan. Freden slöts strax före årsskiftet 1945-46. Einstein
som var ödmjuk och blyg trädde en gång fram för en stor publik och applåderna ville
aldrig sluta. "Kan dom inte vänta tills jag har hållit föredraget" viskade
han till en närvarande författarinna. Einstein blev också erbjuden att bli president i
Israel men tackade nej. Han avled 1955, 76 år gammal.
Winston Churchill, litteraturpristagare 1953
Det mångsidiga geniet Winston Churchill, den siste av vår civilisations stora
statsmän, kommer att bevaras i kärt minne såsom en av världshistoriens mest
chockerande, irriterande och tjusande gestalter. Inför annalkande kriser i det brittiska
imperiets liv såg han varje gång så klart och fick så fullkomligt rätt, att hans
klärvoajans blev en börda för hans landsmän. I 1930-talets brittiska politik
betraktades dock Churchill som en omöjlig figur. Han agiterade utan att bli hörd för
brittisk upprustning och en hård linje gentemot Tyskland. Om München-överenskommelsen
sade han att: "England hade att välja mellan krig och vanära. Det valde vanäran och
kommer att få kriget." Utvecklingen skulle visa att Churchill hade rätt. Efter
andra världskrigets utbrott 1939 inkallades han av premiärminister Chamberlain till
posten som marinminister. Efter det tyska anfallet västerut våren 1940 framstod han dock
som den ende som kunde samla nationen. Han blev premiär- och krigsminister i spetsen för
en samlingsregering (dvs. krigsledare), och det var nu han höll sitt berömda tal i
underhuset: "Jag har ingenting annat att erbjuda er än blod, möda, tårar och
svett". När
kriget gick som sämst för Storbritannien kom hans brandtal i Underhuset som en
hjälpande hand och som lugnade engelsmännen. Ämnet i talet är klassiska i
krigshistorien: Nu har vi framför oss, blod, arbete och tårar. Han erhöll
litteraturpriset kanske främst för hans krigsredogörelser. Han avled den 24 januari
1965 och en hel värld sörjde honom. Churchill var en lysande talare med förmåga att
skapa retoriskt tillspetsade formuleringar. För sin talekonst och för sitt omfattande
historiska och biografiska författarskap fick han 1953 Nobelpriset i litteratur. Hans
viktigaste verk är de stora skildringarna av de båda världskrigen, The World Crisis
(1923-29, Det stora kriget) och The Second World War (1948-53, Andra världskriget).
Michael Gorbatjov - fredspriset 1990
Han föddes 1931 på landsbygden i södra Ryssland, utbildade sig till jurist och
blev 1978 sekreterare i kommunistpartiets centralkommitté. 1980 blev han medlem av
politbyrån och 1985 partiets generalsekreterare (efter Tjernenko), dvs. Sovjetunionens
ledare. 1990 blev han även president. Gorbatjov införde genast en helt ny ledarstil:
glasnost (ryska, öppenhet), dvs. ökad intern kritik och debatt, skulle prägla det
offentliga livet i Sovjet. Ett ekonomiskt reformverk, perestrojka (ryska, omdaning),
inleddes, som inom socialismens ramar skulle ge marknads-mekanismer ökat spelrum.
Korruption och byråkrati skulle bekämpas, och på programmet stod också en försiktig
politisk demokratisering. Utrikespolitiskt förespråkade Gorbatjov fredlig samexistens.
Han medverkade till nedrustningsavtal med USA och gav i praktiken upp Sovjetunionens
anspråk på hegemoni i Östeuropa. Han bidrog till Tysklands återförening 1990 och
Warszawapaktens upplösning 1991. Men han skaffade sig fiender både bland radikaler, som
ogillade reformarbetets försiktiga tempo, och bland konservativa kommunister, som ville
bevara partiets maktapparat och Sovjets ledarställning i Östeuropa. En snabbt
försämrad ekonomisk standard för befolkningen, delvis till följd av perestrojkan,
skapade ytterligare problem, liksom inre splittring och oro i delrepublikerna på grund av
urgamla etniska konflikter. I augusti 1991 genomförde den högsta statsledningen en kupp
mot Gorbatjov. Den misslyckades på grund av dålig planering och ett massivt folkligt
motstånd, lett av Boris Jeltsin som därmed ryckte åt sig rollen som ledande
reformpolitiker (Jeltsin hörde till Gorbatjovs argaste kritiker). Gorbatjov tvingades
avgå som partichef, och efter Sovjetunionens sammanbrott i december 1991 avgick han även
som president. Gorbatjov blev mer populär utomlands än i sitt hemland, framför allt på
grund av sitt öppna sätt, sin varma utstrålning och sin skickliga talarkonst.
Han blev mannen som upplöste Lenin-Stalin eran. Fredskämpen president Michail Gorbatjov
vågade möta törnerna och i en atmosfär som för få andra. Fredssträvarna
Suttner och övriga som ägnat sina krafter och liv för fred är i sin himmel nöjda.
Oskar II:e och andra som
kritiserade Nobels testamente
När testamentet blev känt i januari 1897
väckte innehållet hos många stor förvåning, inte bara i vårt land. I testamentet var
större delen av tillgångarna avsatt till de fem Nobelprisen: det var denna åtgärd som
väckte förvåning, kanske också harm. Förutom kungen, tillhörde Strindberg och
Hjalmar Branting kritikerskaran. Kungen t.o.m. kallade upp den äldste i Nobelfamiljen,
Emmanuel Nobel, till sig och bad honom att å hela släkten överklaga testamentet. Men
här fick han inget medhåll, farbroderns önskan stod fast. Strindberg som innerligt
avskydde dynamiten lät istället publicera en niddikt som det kan vara av intresse att ta
del av. Dikten är måhända Strindbergs egna ord men kan också vara lånad ur Havamal.
Dom över död man
Fä dör, fränder dör, själv ock du.
Ett vet jag, som aldrig dör:
dom över död man,
Fä dör, fränder dör, själv dör ock du,
men eftermälet aldrig dör
för den sig ett vackert vunnet.
Hjalmar Branting, som hade tillgång till
flera sidor i sin tidning Social-Demokraten, var mångordig och kritisk. Strindberg blev
aldrig nominerad till ett litteraturpris. Kungens protest inskränkte sig till att han
uteblev vid den första prisutdelningen 1901. Därefter fram till sin död var han en sedd
gäst, och kungahuset har allt sedan dess nästan skockat sig vid medaljutdelningarna.
Svenskar som tilldelats Nobelpris:
1903 Svante A Arrhenius kemi/delat
1908 Pontus Arnoldson freds/delat
1909 Selma Lagerlöf litteratur
1911 Alvar Gullstrand medicin
1912 Gustav Dalén fysik
1916 Verner von Heidenstam litteratur
1921 Hjalmar Branting freds/delat
1924 Manne Siegbahn fysik
1930 Nathan Söderblom freds
1931 Erik Axel Karlfeldt litteratur/postumt
1948 Arne W Tiselius kemi
1951 Pär Lagerkvist litteratur
1955 Hugo Theorell medicin
1961 Dag Hammarskjöld freds/postumt
1967 Rolf Granit medicin/delat
1970 Hannes Alfén fysik/delat
1970 Ulf von Euler medicin/delat
1974 Eyvind Jonson litteratur/delat
1974 Harry Martinsson litteratur /delat
1974 Gunnar Myrdal ekonomi/delat
1977 Bertil Ohlin ekonomi/delat
1981 Kai M Siegbahn fysik/delat
1981 Torsten Wiesel medicin/delat
1982 Alva Myrdal freds/delat
1982 Sune Bergström medicin/delat
1982 Bengt Samuelsson medicin/delat
2000 Arvid Carlsson medicin/delat
Medaljer med en morbid baksida
Under Nobelstiftelsens hundraåriga historia har tre Nobelpristagare mer än andra räddat
människor från svält. Men Nobelupptäckterna har också haft en baksida: fågeldöd,
kemiska stridsmedel och övergödda sjöar.
- Norman Borlaug, fredspristagaren 1970
- Paul Müller, medicinpristagaren 1948
- Fritz Haber, kemipristagaren 1918
Norman Borlaug
Under 1960-talet verkade en utbredd svält i jordens fattiga länder oundvikligen.
Befolkningstillväxten var snabb och matproduktionen sackade efter.
För att avvärja hungerhotet inleddes ett internationellt forskningsprogram för att
höja skördarna. Växtförädlare med Norman Borlaug i spetsen fick ökade resurser och
kunde genomföra korsningsförsök i stor skala. Norman Borlaug arbetade med grödorna
vete och majs vid det internationella forskningsinstitutet CIMMYT i Mexico. Liknande
institut inrättades på flera platser runt om i världen.
Forskarna lyckades relativt snabbt få fram nya sorter av främst vete, majs och ris.
Dessa sorter svarade bra på ökad gödsling, men det viktigaste var att de hade
mycket
kort och styvt strå. Dessa dvärgtyper kunde därmed bära större och tyngre ax och
vippor. I kombination med intensivare gödsling, bekämpningsmedel, och bevattning där
så var möjligt, medförde de nya sorterna stora skördeökningar.
1970 fick Norman Borlaug fredspriset för sitt arbete att förebygga en av de stora
konfliktorsakerna i världen; nämligen bristen på mat.
Paul Müller
Medicinpristagaren Paul Müller i Schweiz arbetade med att försöka hitta ett effektivt
bekämpningsmedel mot skadeinsekter på odlade växter. 1942 lanserade han klorföreningen
DDT som verksamt medel mot insekter. Dess främsta och mest omtalade användning blev till
en början mot sjukdomsspridande insekter som flugor, loppor, löss och myggor.
Inom ett fåtal år hade malaria nästan utrotats och enligt världsorganisationen WHO
räddades över 25 miljoner människor från att insjukna i malaria. Inom jordbruket
inleddes också en storskalig besprutning av grödor som hotades av olika insekter. Även
den tillämpningen blev till en början framgångsrik. Det visade sig dock att insekterna
så småningom utvecklade resistens mot det nya giftet. Än allvarligare var att DDT var
ett fettlösligt och mycket stabilt ämne som ansamlades i fettvävnaden och anrikades i
näringskedjorna. Rovfåglar, däggdjur och sälar minskade starkt i antal.
I Rachel Carsons berömda bok "Tyst vår" uppmärksammades de svåra
skadeverkningar av DDT på miljön. I början av 1970-talet förbjöds besprutning med DDT
och närbesläktade bekämpningsmedel i Sverige och en rad andra länder.
Trots de svåra negativa biverkningarna av DDT har det räddat miljontals människor från
sjukdom och svält. Och Paul Müllers forskning lade grunden till
utvecklandet av nya
bekämpningsmedel som inte är lika skadliga för miljön.
Fritz Haber
Haber var en tysk kemist av judiskt börd, och mellan 1911 och 1933 var han chef
för Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin. Hans främsta bragd är metoden att framställa
ammoniak på syntetisk väg, som han lyckades med 1909. Kvävet tas från luften, och
under högt tryck reagerar det med vätgas i närvaro av en katalysator. Av ammoniak
tillverkas sedan gödningsämnen, och mycket annat. 1913 utvecklade Fritz Haber tillsammans med Carl Bosch en metod att i industriell skala
framställa ammoniak. Världens behov av kvävehaltig konstgödsel tillgodoses numera
nästan helt av ammoniak som tillverkas med Haber-Bosch-metoden. Men en allt för riklig
användning av konstgödsel har gett upphov till miljöproblem i form av övergödning av
vattendrag och innanhav som Östersjön. Resultatet har bland annat blivit våldsam
algtillväxt.
När Fritz Habers Nobelpris blev känt kritiserades det starkt både i Sverige och
internationellt. Orsaken var forskarens insatser under första världskriget. När de
stridande arméerna fastnat i skyttegravarna på västfronten övertygade Fritz Haber den
tyska militärledningen om att gas kunde vara ett effektivt vapen. Den 22 april 1915
öppnade tyskarna vid Ypres 6000 behållare med klorgas när vinden låg på mot de
franska ställningarna.
Tusentals oförberedda franska soldater dog eller blev svårt skadade. Den onde anden hade
släppts ut ur flaskan, och efter Ypres började alla krigförande använda olika kemiska
stridsmedel i stor skala. De som drabbades värst av de kemiska stridsmedlen dog under
svåra plågor, och många av de sårade som överlevde blev blinda. Gaskrigets fasor
satte så djupa spår att kemiska vapen förbjöds 1925.
Trots att Fritz Haber under kriget gjort allt han kunnat för att hjälpa Tyskland till
seger tvingades han 1933 att lämna landet eftersom han var jude. Han flyttade till
Cambridge i Storbritannien, men där hann han bara arbeta fyra månader vid
Cavendishlaboratoriet. innan han hastigt avled 1934.
Ovanstående tre avsnitt är hämtat ur Svenska Dagbladets vetenskapsbilaga
(07/10/01).
Varför så få kvinnliga
Nobelpristagare? Men visst har de funnits!
101 pris till Kalifornien på l00 år.
Genom generalkonsulaten i Los Angeles och San Francisco anordnandes ett veckoslut i oktober
200l ett symposium dit Nobelpristagare från USA inbjudits. Att Nobelpriset ger makt och
ära var alla överens om. Varför så många kom från Kalifornien utmärktes av att
regionen generade flest Nobelpristagare, var det soliga och varma klimatet en bidragande
orsak framhölls det.
Man måste försäkra sig om ett så brett urval och så lite påverkan utifrån som
möjligt framhölls det. Men generellt har de svenska Nobelkommittéerna lyckats bra
poängterades det. Men att så få kvinnor får Nobelpris är ett problem framhölls det.
Inte heller en enda var representerad. Flera av symposiets paneldebatt försökte belysa
några av Nobelprisens avigsidor. Det finns risk med att tävla i vetenskaplig
kreativitet, menade Michael Bishop, 1989 års medicinpristagare. Nobelpriset ger ett par
års respit från kravet att publicera nya resultat eller dra in externa forskningsmedel
och kan bli den mest betydelsefulla forskningsperioden i ens liv, förtydligade Daniel
McFadden, ekonomipristagare 2000. Sammansättningen av Nobelkommittéerna har därför
stor betydelse framhöll Robert Laughlin, 1998 års fysik pristagare.
Här några exempel på kvinnliga Nobelpristagare:
1903 Marie Curie fysik/delat
1909 Selma Lagerlöf litteratur
1911 Marie Curie kemi
1935 Irene Joliot-Curie kemi/delat
1947 Gerty Cori medicin
1963 Maria Goeppert-Mayer fysik/delat
1964 Dorothy Hodgkin kemi
1977 Rosalyn Yalow medicin/delat
1982 Alva Myrdal freds/delat
1983 Barbara McClintock medicin
1986 Rita Levi-Montalcini medicin/delat
1988 Gertrude Elion medicin/delat
1995 Christiane Nüsslein-Volhard medicin/delat