Knut Lundmark föddes 1889 i den lilla jordbrukar byn Krokträsk, 9 km norr om Älvsbyn. Det tidiga födelsetalet vittnar om att han kom att tillhöra den allra första skaran av allmogens söner som kom att förvärva akademiska studier här uppe i Norrbotten. Han började i Luleå och fortsatte senare till Universitet i Lund.

Mitt alldeles speciella minne av Knut Lundmark är från sommaren på 40-talet då han gästade sin svärfar, Banmästaren. Jag fick då dagligen överlämna en tjock bunt post till honom. Mitt närmande till professor Lundmark inskränkte sig till denna syssla och som 15-åring kunde jag knappast ha haft närmare kännedom om honom. Den detaljen blev jag först varse när jag som 70-åring höll på att sammanställa min bok om Norrbotten. I den skulle givetvis denna vetenskapsman ingå.

Älvsby Hembygdsförening har i de lokaler de disponerar inrett ett speciellt rum med Knut Lundmarks skrivbord och bokhyllor.

Knut Lundmark utövade ett vidsträckt populärvetenskapligt skriftställeri vid sidan av sitt arbete vid Universitetet. Han utgav t.ex. 500 avhandlingar och uppsatser inom sitt gebit. Han ägde också ett kartotek på flera tusen kort där varje stjärna och nebulosa var upptagen. Han var medarbetare i flera populärvetenskapliga tidskrifter. Själv grundade han månadsskriften "Värld och vetande". Böckerna "Livets välde" (1935), "Det växande världsalltet" (1941), "Solförmörkelserna förr och nu" (1945). 1946 utsågs han till ledamot i Finska Vetenskaps-Societeten och 1929 utnämndes han till professor i Lund. "Astronomiska upptäckter", några glimtar från ett flertusenårigt vetenskaplig utveckling gav han ut 1950. Förmodligen var detta hans sista arbete. Knut Lundmark avled 1958. Boken är på ca 230 sidor i format 13x19 cm, utgiven på Harriets Förlag.

Jag har inte kunnat avstå från att ge en kort resumé ur detta sista arbete av Knut Lundmark. Innehållet visar författarens enorma kunskaper på området, det är både spännande och värdefullt.

Medeltidens astronomiska upptäckter

I det följande ger professorn exempel på astronomiska upptäckter, både som individuella som i samarbete med andra. Ämnet är rikt, säger författaren, och ett mycket strängt urval är därför nödvändigt. Det blir också nödvändigt för att få fram tidsföljderna för att få klart för sig hur forskningsarbetet ändrats från människans första skygga, men även nyfikna förväntansfulla blickar mot himlen och till våra dagars forskningsmetoder. Författaren har valt att ge var och en sitt speciella särdrag.

Roger Bacon (1210–1294) – Den störste av de ensamma

Kanske medeltidens största vetenskapsman. Han var ej blott snillrik kammarlärd utan även en av de första "fältarbetarna", som man nu säger, ty han frågade ut menige man systematiskt i medeltidens England. Ingen mindre än Fader Aristoteles hade gjort något liknande. Professor Bacon fann gallupmetoden vara utmärkt. Av dessa människor, förklarade han, lärde jag flera viktiga saker än av själva lärda doktorer. Bacon blev en legendfigur då han var den förste som konstruerade ett teleskop.

Nicolaus Copernicus (1473–1543) – Astronomins Luther

Det är få av mänsklighetens stora gestalter som bär ett namn med sådan klang som Kopernikus. Hur anspråkslös bildning man än har, så nog har man ändå mött namnet Copernicus. Han var den förste som insåg att jorden ej är världsalltets medelpunkt utan att denna i stället faller samman med solens medelpunkt. Nicolaus Copernicus eller Mikolaj Kopernik, som hans polska namn var, får plats i Lundmarks bok med ett avsnitt på 28 sidor, tillägnat flera betydande astronomer och vetenskapsmän. Vilket avslöjar Lundmarks stora intresse för denna gigant inom astronomin. Han studerade allra först på Krakóws Universitet: teologi, kyrkans rätt, logik, och matematik. Han bemästrade grekiska samt var en god porträttmålare men även en duktig praktiserande läkare. Copernicus var främst filosof och astronomisk teoretiker.

Tycho Brahe (1546–1601) – Det excentriska geniet

När Tycho Brahe var på väg att lämna Danmark 1576 ingrep Kung Fredrik II, som erbjöd honom ön Hven som förläning och lovade också att bygga ett slott som blev Uraniborg. Här fick han även ett kemiskt laboratorium och bibliotek. Brahe var en bornerare och en egensinnig person, som här på Hven kom att leva som en furste. Tycho Brahe arbetade nästan ett kvartssekel, före det kikaren kom i bruk som astronomiskt instrument. Brahes observationer blev mycket betydelsefulla och ledde Johannes Kepler till sin slutsats om de tre berömda lagarna om planetrörelserna, Isaac Newton upptäckte i sin tur tyngdlagen genom anslutning till Keplers arbeten. Hade Tycho Brahe inte utfört sina omfattande och noggranna observationsserier på Hven skulle säkerligen den astronomiska och hela den kulturella utvecklingen blivit avsevärt fördröjd. Brahe verkade på Hven i nära två decennium innan han plötsligt och brådstörtat reste till Prag. Ett annat skäl till hans plötsliga flytt var att en kommission blivit utsedd att granska hans förehavande på ön. Tycho Brahe var en av våra främsta astronomer enligt Knut Lundmarks omdöme. Han avled 1601 endast 50 år gammal.

Johannes Kepler (1571–1630) – Den starke i sin ödmjukhet

Keplers intresse för astronomi synes ha vaknat tidigt. Den 3:e mars 1588 observerade han en månförmörkelse och framhåller i sin dagbok, att den skiljer sig från en annan av honom 1580 iakttagen på så sätt, att månen var fullständigt osynlig i det senare fallet. 1591 avlade Kepler sin magisterexamen med stor heder. 1593 tog han anställning i Graz och där grundlade han sitt anseende som astrolog och prognosmakare. Ett alldeles särskilt intryck gjorde de viktiga förutsägelserna om den ovanliga kölden år 1595. Samma år skrev han till Tycho Brahe, som han prisade som astronomernas furste. En tid arbetade han hos Brahe men mycket snart lämnade han honom och uppgav att det inte gick att samarbeta med honom. År 1615 fick han höra att hans 70-åriga mor hade anklagats för häxeri, varför han en lång tid fanns i hennes närhet där hon till slut släpptes och kort tid därefter avled. Keplers skrifter om kalenderformer har lämnat betydelsefulla bidrag på det praktiska livets område. Kepler införde decimalkommat i den tillämpade matematikens utveckling.

Giordano Bruno (1528–1600) – Tankefrihetens heros och strålande martyr

Denna forskare blev den förste som brändes på bål för sina åsikter, som stred mot kyrkans syn på världsalltets överlägsna förkunnelse, men trots att han fick tillbringa hela 7 år i fängelse var hans svar ett ståndaktigt och värdigt nej. Hans avskedsord går till historien "Den dom som I haven avkunnat torde i detta ögonblick oroa Eder mer än mig". Bruno hade fått sin dom, hans aska var strödd för himlens vindar, varje spår av den fruktansvärda kättaren var utplånad. Men hans tankar lever och kommer aldrig utrotas så länge tänkande och sökande människor finnas kvar på vår jord.

Galileo Galilei (1564–1642) – Pionjärernas Pionjär

Om någon har utövat en mångsidig verksamhet inom astronomisk forskning så måste det sägas vara Galileo Galilei. Han var matematiker, mekaniker, astronom, ballistiker, filosof och mycket annat. Men han var inte bara framstående inom de nämnda områdena, utan dessutom för att ha grundlagt den rationella mekaniken, hydrodynamikens och den vetenskapliga ballistiken. Utöver hans insatser på de nämnda områdena tillkommer ytterligare en sak, han konstruerade självständigt en kikare. Trots att han står oss så nära i tiden vet man ändå lite om hans personliga förhållanden. Galileos astronomiska gärning måste karaktäriseras som pionjärens, men vad Vatikanens kyrka inte kunde förlika sig med var hans arbete.

Solen i centrum

Den 30 april 1633, inför en inkvisitionsdomstol i Rom. Under hot om tortyr, tog han tillbaka sina ord om att det är solen och inte jorden som står i världsalltets centrum. 359 år efter denna händelse har Påven Johannes Paulus II, den 30 oktober 1993, benådat Galileo Galilei för att han av dem tvingats ta tillbaka sin urspungliga version: att det är solen som står i världsalltets centrum. På grund av sin höga ålder, han var 67 år gammal, blev han dömd till husarrest. Sina sista år tillbringade Galileo Galilei i Florens, och han fortsatte sin vetenskapliga gärning till sin död, nio år senare.

Isaac Newton (1642–1727) – Tidsåldrarnas universalgeni

Det är tre stora upptäckter som framförallt gör Newton till en av alla tiders främsta vetenskapsmän. Differentialräkningens utformning, uppdelningen av vitt ljus i de spektrala grundfärgerna samt uppställningen och tillämpningen av den allmänna tyngdlagen. Dessa upptäckter var och en dem tillräcklig att ge sin upphovsman odödlighet. Om sitt livsverk skrev han: "Jag vet inte hur jag ter mig i världens ögon, men mina egna är blott en liten gosse som leker vid havsstranden och gläder sig åt att då och då hitta en blankare kiselsten eller en vacker snäcka än vanligt, medan sanningens stora ocean ligger helt oupptäckt framför mig."

Knut Lundmark (1889–1958) – Astronom, professor i Lund 1929–55

Genom sina bestämningar av Vintergatans dimensioner och av avstånden mellan galaxerna blev han en pionjär för den nya synen på kosmos, där Vintergatan endast är en galax bland otaliga andra. Han var även en framstående populärvetenskaplig författare och folkbildare.

TILLBAKA