Om trapetssegling - en artikel i GKSS medlemstidning Seglarbladet, Nr.6 1963

Om trapetssegling
– en artikel i GKSS medlemstidning Seglarbladet, Nr.6 1963

Snabbt framrusande båtar som seglas med gasten hängande utanför båten i en vajer från masten har numera blivit en vanlig syn utanför Långedrag. Många äldre seglare, fiskare för att icke tala om landkrabbor skakar på huvudet, men andra tycker det ser trevligt och sportigt ut och skulle gärna pröva om tillfälle gavs.

Första steget mot detta sorts segling togs för inte så många år sedan vid tävlingar mellan kanadensare och britter i 14 fots jollar, då endast en lina med en stor knut på användes. Nu är båtarna utrustade med en vajer på varje sida om masten. En resårlina håller vajern – trapets kallad – på plats då den icke användes. Vanligen finns en stor ögla i ändan på vajern så att den kan krokas fast i ett bälte som ofta är utformat som en slags byxa med en kraftig krok i ett platt beslag framtill.

I sommar kommer kappseglingspubliken vid tribunen att bli välbekant med denna sorts segling, då viga gastar kommer att vara i aktion på åtminstone 7 Flying Dutchman och ett femtontal 5-0-5.

Konstruktören av 5-0-5, John Westell, har skrivit en belysande artikel i ämnet och Seglarbladet är här i tillfälle att återge den i översättning.

Innan jag hade någon vidare erfarenhet av trapets, tillbringade jag tusentals timmar hängande ut i racerjollar på det vanliga sättet med fötterna under krängstropparna, relingen skärande in i låren och magmusklerna klagande att de var trötta redan före starten. Sedan jag provat med vilken lätthet och bekvämlighet man svänger i en trapets har jag inte längre den ringaste önskan att återvända till mina tidigare uthållighetsprov. Folk som aldrig använt trapets uttalar ofta farhågor att båten skall kränga över mot lovart och trycka ner dem under seglen, men enligt min erfarenhet händer detta ytterst sällan.

En gång när vi kom med hårdskotade segel uppför the Crouch för sydvästlig vind med Clarence Farrer i trapetsen, fick vi plötsligt back i focken och storseglet slog stopp. Vi blev fullständigt överrumplade, båten rullade över mot lovart, så att Clarence svängde ut 10 fot utanför relingen i ändan på vajern, men när vi hade rullat över så långt att han var nere till halsen togs hans tyngd upp av vattnet och vi rullade icke mer. Jag krängde mig fast på läsidan och när vinden släppte rullade vi tillbaka igen. Clarence dunkade hårt mot relingen men var genast oförskräckt ute igen i hela sin längd i trapetsen. Samtidigt hade jag samlat ihop skoten och fått gång på båten.

Tekniken att använda en trapets är mycket enkel att lära sig, i själva verket så enkel att jag tagit med mig en ung flicka ut som icke hade någon tidigare erfarenhet av att segla småbåtar och hon fann nöje i livet i trapets inom 20 minuter efter det vi lämnat land. Ej heller behöver en trapetsgast vara speciellt vig. Bland de skickliga besättningarna finns det åtskilliga män som passerat de 50.

Trapetsvajerns längd bör avpassas så att vajern lätt övertar tyngden på kroppen när gasten lutar sig helt ut med fötterna under krängstropparna. Den får inte vara så kort att kroppen helt lyfts upp över reling eller däck. En för kort vajer gör att gasten får ett allt för upprätt läge vilket ger onödigt vindmotstånd och lämnar mindre krängande kraft. Det är också riskabelt eftersom en oförsiktig gast kan missa lovartsidan och hamna i lä. När vajern och bälte passats till bör den blivande trapetsartisten göra sina första försök en dag när det blåser en frisk stadig bris. Det är enkelt nog att använda trapetsen i mycket byig vind, men första gången blir det hela lättare i jämn vind. Lämnade utan instruktion startar nästan alla med fullständigt fel teknik: de försöker ställa sig upp på lovartsidan innan de lutar sig ut, vilket är förkastligt.

Den korrekta metoden är att haka fast vajern och luta sig tillbaka i normalt sittande ställning. När man känner sig tillrätta så, med det mesta av kroppsvikten i vajern och benen fortfarande inombords kan man försöka nästa stadium. Man drar upp främre benet och med en lätt vridning av kroppen framåt, sätter man foten på relingen intill staget. Skjut med bakre handen mot relingen ut kroppen så långt att endast ena benet är kvar inombords. Främre benet är fortfarande böjt. Detta är en mycket fördelaktig position eftersom man kan svänga in och ut mycket snabbt. Sista momentet är att sätta aktre benet på relingen och sträcka benen så man ligger rätt ut.

Om båten stampar är det risk att man bringas ur balans så att man svänger in över fördäck. En del motverkar detta genom att sätta främre foten litet för om staget, men man riskerar då att skada benet, om man måste svänga in plötsligt. De flesta kommer ifrån svårigheten genom att luta sig en aning akterut med främre benet sträckt och lätt böjt bakre ben, på samma gång som de håller sig i fockskotet. Mindre växlingar i vindstyrkan tas upp genom böjningar och sträckningar på bakre benet medan kroppen väges mot främre benet som hålles rakt.

För att komma in igen på riktigt sätt låter man aktre benet glida över däcket och aktre handen tar emot på relingen så att man dämpar stöten. Det är ingen konst att komma fint och snabbt under full kontroll ens från helt utsträckt läge.

Foten måste få bästa möjliga fäste på den våta relingen så man inte slinter när båten gungar och kränger. Dunlopskor anses vanligen vara bättre än nakna fötter och relingen bör vara halkskyddande. Ett gott samarbete mellan gast och rorsman är viktigt för ett viktigt trapetsarbete och de måste vara överens om vilken lätt krängning båten skall ha. En lätt krängning på FD är ofta det bästa (medan 5-0-5 alltid skall seglas så plan möjligt). Om rorsman vill ha litet krängning och gasten kämpar för att räta upp båten så kommer ingen av dem att känna sig belåten.

Det är bäst för rorsman att hänga ut bekvämt och stanna så och helt överlämna åt gasten att trimma båten så långt det är möjligt för honom att röra sig in och ut. Skepparen bör göra det till regel att upprepade gånger säga till innan han slår, så att trapetsgasten kan komma in och haka loss innan slaget börjar. I nödfall får han lägga rorkulten i lä och hoppas på det bästa. Det bör fortfarande vara möjligt att hålla båten mot vinden så länge, att gasten, som dykt inombords i panik, hinner koppla loss vajern och klara focken.

Det är hela hemligheten med "trapetsning". Passa till grejorna på rätt sätt och skaffa det rätta förtroendet för vajern i lugn och ro. När ni finner att ni ej längre frenetiskt griper i den utan kan använda händerna bättre kommer ni att uppskatta nöjet att hänga ut väl över planingsvågen och se hur skummet yr över skepparen som förut tog skydd bakom er. Man kan inte få ett bättre ställe att uppskatta en femton knops planing än sex fot utanför relingen. Man kan se hela skrovet plöja och rusa genom vattnet och när båten för ett ögonblick löper fri ifrån vattnet kan man se dagsljuset under och hur bladen på centerbord och roder skär vattenytan som fenorna på en haj.

JOHN WESTELL

John Westell crewing in the trapeze with possibly Bruce Banks at the helm sailing back into the mouth of Hamble. Corona was a famous early 505 and raced at Ouisterham in Northern France, having made the trip cross channel in the back of a powerboat. Photo taken by Eileen Ramsay.

La Baule1957: Paul Elvstrom/Pierre Poullain, Two-times World Champions

Paul Elvstrom and Pierre Poullain

After half a dozen years of abstinence and mounting desire, in 1966 Elvstrom returned to international competition in an explosion of success. He was first lured back by one of his good crewmen, Pierre Poullain of France, who suggested casually one day that they should give the forthcoming world championship in the 5-0-5 class a fling, seeing that it was being held just around the corner in Adelaide, Australia. Alors, why not? Without really caring, Elvstrom agreed, largely because he wanted to try out a fancy idea that had come to him while reading the fine print of the rules for that class.

In their previous outings together Elvstrom had needled Poullain for being a mere 150-pound mosquito who really did not have enough weight to throw around when hanging on a trapeze – that precarious rig that allows a heavy racing crewman to hang from the masthead well outside of his boat and thus keep it upright. Elvstrom noted that the rules for the 5-0-5 class forbade the use of more than one trapeze, but it did not specify who aboard the craft should use the trapeze.

When Elvstrom and Poullain gathered with a number of European rivals to take a London flight out to Australia, the others saw Elvstrom carrying a tiller extension to which was connected something that looked like another tiller extension. "What is it?" they asked.

"It is a tiller extension to the tiller extension," Elvstrom said, and everyone laughed. Ha-ha – Elvstrom the Invincible returns to the wars as a jokester.

But, lo and behold, in practice before the races started, there was Elvstrom throwing his 185 pounds of weight around as crewman in the trapeze, and at the same time, by means of a double-length, double-jointed extension to the tiller, serving also as helmsman. "When we race," Elvstrom instructed his crewman Poullain, "your most important concern will be not to fall out of the boat."

Because his father died, the Frenchman had to return home before the championship began and Elvstrom picked an able-bodied Australian seaman, Pip Pearson, off the beach to take his place. Although they capsized once and floundered around in 12th place in another race, they took second. (By beating Elvstrom in that championship, Wine Salesman Jim Hardy of South Australia joined Andre Nelis of Belgium, Mario Capio of Italy and Jacques Lebrun of France in yachting's most exclusive club. At that time they were the only four helmsmen who have ever won a world competition in which Elvstrom of Denmark also took part.)

That same year, his first time at the helm in international competition in the 5.5-meter class, Elvstrom won the world title. One month later he won the Star title, defeating Lowell North of San Diego, one of the few three-time winners in the long history of that class. North remembers: "Although Elvstrom was leading in points, the night before the fourth race he spent hours working on his boat. He moved the mast around and changed the rigging. I would never rerig a boat that was going well in the middle of a series like that. Three times out of four it will slow down the boat." continue reading...

Paul Elvström: "Five-O-Five är min favoritklass därför att båten är så livlig och mottaglig för påverkan i all slags vind och i all sorts sjö."

When West Country dinghy sailor John Westell had been thinking about designing a boat for the Trials, through his friends Bruce Banks and Charles Currey, he found his way to none other than Austin Farrar. Farrar had designed an International 14 with widely flared topsides that had, like the trapeze, been promptly banned by the class. Read more...

Although most of the credit for the trapeze goes to Peter Scott and John Winter, Austin Farrar conducted much of the practical development to make this into a usable technique - photo © Farrar / Chivers Collection