Bullen tittar lite närmare
på klassens personligheter och deras landaktiviteter som brukar föregå varje större
regatta. Det är en brokig skara individer men det finns ett gäng som alltid uppför sig
på sitt eget lilla personliga sätt oavsett vad som händer. Spänningen före
sjösättning brukar vara av tämligen hög valör för att stiga dramatiskt och nå sitt
absoluta maximum precis då båtarna ska i. Ett knysst från någon och det skapar ett
virrvarr, sprider sig som en löpeld och alla börjar darra.
-Stjärnan har bytt segel, sin mast, sitt centerbord, sina byxor. En hemmason förutspår
storm. (Hemmaseglaren betraktas alltid såsom innesittande med magiska kunskaper om de
lokala förhållandena). En segelmakare tar fram sin nya spinnaker."
Allt detta skapar rykten, förvirring, ja t.o.m. panik bland de flesta, men så har vi ju
denna lilla oberörda skara som alltid gör vad de alltid har gjort oavsett vad som sker
omkring dem.
Till att börja med har vi Sena Nisse som alltid kommer för sent.
Oavsett hur nära han ligger sjösättningsrampen så är han alltid sist av med kapellet.
Brukar anlända med ansiktet förvridet i panik, fullastad med bagar, centerbord, segel,
block, verktyg, sin hockey-trunk, oj fel, osv. Han kastar sig nyvaket över sin båt och
sliter som ett djur, fast med blocken, dit med skoten, ta bort allt igen, dit med andra
grejer osv.
Sliter och kämpar medan han oavbrutet håller låda med sin gast, sin flickvän, en
kompis, någon annan seglare som av någon underlig anledning annu inte är ute. Till sist
när båten äntligen kommer i, förhör han sig om banan, startflaggor och allt annat som
han redan borde ha satt sig in i.
Sena Nisse
En annan lustig figur är Mekaren.
Hans båt är aldrig klar, det kan vara den första som den sista regattan på året, den
är ändå aldrig i närheten av att vara klar. Det tar bara några sekunder från det att
han har anlänt tills maskinen är omgiven av skruvar, beslag, drillborrar, slippapper,
epoxi eller liknande grejor.
Från tidiga morgon till sena kväll hörs han hamra, borra, slipa, plasta. Hans enda vila
är seglingen. Under seglingen får han för en stund glömma meket för att åter vara i
fullt arbete så snart han sätter sin fot i land. Det egendomliga med det hela är att
hans båt inte är mer klar på kvällen än den var när han anlände på morgonen.
Båten borde med tanke på alla de beslag som sätts i mest likna en båttillbehörs-försäljares
stapelplats för sitt lager, men det egendomliga är att den inte alls skiljer sig
speciellt från de övriga båtarna. Jag misstänker därför att hans gast i skydd av
mörkret smyger sig ner till båten och monterar bort dagens arbete. Detta av två
anledningar, för det första av ren självbevarelsedrift, vem kan vinna i ett
skrotupplag, för det andra för att kunna erbjuda sin rorsman tillräckligt med material
för kommande dags arbete.
Mekaren
I motsats till honom har vi
förebilden, idolen, Mr. Cool. Denna figur ses aldrig göra något, allt
är lugnt. Hans kapell åker av utan minsta ansträngning, seglen upp utan minsta tvekan,
misstänks endast använda ett ställ, bara för att slippa fundera, inget blir fel, inget
behöver justeras. Om det skulle bli kö vid sjösättningen, vem står först om inte Mr.
Cool.
När alla andra paddlar desperat för att hinna ut till start i tid, vem har redan varit
där i några timmar om inte idolen. När vinden mojnar och alla åter tar upp sina
paddlar, vem glider då förbi bogserad av en lyxyacht full med toppsnäckor om inte Mr.
Cool. På slutet av dagen är hans båt snyggt och propert ihoppackad då de övriga
längtar efter att få komma in till duschen efter dagens slitsamma paddeltur. Man frågar
sig om han över huvudtaget seglar.
Mr. Cool
Jämför honom med den Orolige.
Han som alltid oroar sig för allt, kan bara koppla av då seglingen är över och han i
säkerhet sitter i klubbens bar och slappnar av. När han dyker upp på morgonen springer
han bort till expeditionen för att läsa dagens väderleksrapport. Sitter den inte där
blir han helt förvirrad och oroar sig för när den ska dyka upp. Om den sitter där och
det mot förmodan skulle vara en utsikt som skulle kunna passa honom, dvs lättvind till
måttligt, då betvivlar han dess trovärdighet. Är det däremot hårdvind förutspått
blir han glad, för då finns det ju verkligen något värt att oroa sig för.
Sjösättningen närmar sig och vår hjälte blir blekare och blekare. Han har
självfallet sina hårdvindssegell uppsatta, oavsett om alla andra har sitt
lättvindsställ uppe. Vinden mojnar ytterligare och försvinner nästan totalt, han
börjar tveka lite om han kanske inte skulle ta och byta. Någon dyker upp som hört
senaste väderleksutsikterna, vilka spår minimal vind i området. Vår hjälte, den
orolige, misstänker genast en fälla och behåller sina hårdvindssegel uppe. Resultatet
blir att han seglar med sina plankigaste segel i riktig lättvind.
Mästaren
Därefter har vi Mästaren,
han som troligen kommer att ligga först om man ska lita på hans senaste meriter. Han
gör i ordning sin båt utan att bekymra sig det minsta för sina konkurrenters val av
segel eller dylikt. Han gör det utan alltför mycket insyn. Diskretion är hans paroll.
Trots det sprider sig en förändring i mästarens båt nästan fortare än den är
utförd, och det oavsett om det gäller ett schackelbyte eller en trimdetalj. Luringar är
därför ett viktigt inslag i hans förberedelser. Stackars den som går på allt, han
lär bli slagen om och om igen.
Bryggköret avgör många regattor och ett nytt trimarrangemang förevisat i ett viktigt
läge eller ett bukigare segel än vanligt i hårdvind kan skärra de flesta. De rätta
orden sagda vid rätt tidpunkt knäcker sedan det sista motståndet och lägger grunden
för ännu en seger.
-Titta vad barometern faller fort. Vilka lustiga moln, det var konstigt. Jag får inte
glömma strömriktningen här på Riddarn. osv.
Storskrävlaren är en lätt igenkänd typ. Dyker upp till seglingen i
ett riktigt schabrak med en skrikande inbromsning. Kastar sig ut och lassar fram segelbag
efter segelbag. Varje bag är naturligtvis splitterny så när som på en som innehåller
vinnarställen från VM:et -63. Antalets storlek gör att man misstänker att snart kommer
här bli segelförsäljning.
Skrävlarens uppsättning måste innehålla ett amerikanskt, ett australienskt samt ett
ställ av mystisk härkomst, alla för att fylla en plats i hans vidunderliga historier
från tiden då det begav sig. Skrävlaren pratar mest och det är inte alls otroligt om
han fastnar i land hela dagen. Detta för att hinna tala om hur fantastiskt bra han
egentligen var och är om inte om fanns.
Storskrävlaren
Därefter har vi Plankaren.
Han kommer helt nedlastad med sin likaledes helt överlastade gast ner till hamnen. De
passerar så många båtar som över huvud taget går på vägen till sin båt, detta för
att förhoppningsvis kunna stjäla några nya ideer. Väl framme vid sin maskin startar de
en raffinerad ritual bestående av hissande och halande av olika segelkombinationer, allt
beroende på vad som snappats på vägen.
Vad som hissas eller halas är av liten betydelse. Det som betyder något är hur fort de
kan få upp och döma ut de olika ställen under utlåtanden såsom, för bukigt, behöver
sys om, värdelöst, jag betalar inte för det här, kanske är det någon som tror att de
själva har förmåga att bedömma det själva. Slutligen blir valet gjort och de
överblivna tillbehören lastas ner i en följebåt ifall förhållandena skulle
förändras vid granskning av konkurrenterna på väg ut.
Pryltoken, vars båt är fylld av de mest fantastiska arrangemangen av
block, linor och trissor. Allt är ställbart. Oturligt nog finns det så många
inställningsmöjligheter att det är helt omöjligt att finna rätt inställning för
rådande förhållanden. Skulle det mot förmodan lyckas hoppar säkert någon lina loss
och orsakar ett riktigt ormbo av alla linor.
Om du ger Teknikern
ett problem, kanske något som endast en gång under ditt kappseglande liv skapat
huvudbry, kommer han visa dig en fantastisk anordning som löser detta. En äkta tekniker
känns bäst igen bakifrån, nämligen den sida som han alltid visar sina seglarkamrater
då han hänger in i sin båt justerande någon ny manick.
Hans motsats är den
Spartanske, alltid på jakt genom hamnen för, att
finna något ytterligare som kan monteras bort ur båten. Med skruvmejsel och kniv är han
alltid i färd att slita bort något nytt. Justerbara vant, höj och sänkbar spinnakerbom
är inget för honom. Kan han bara hissa sitt segel, kicka det, fälla upp och ner
centerbordet är han mer än nöjd.
Regelknutten,
aldrig mer än en meter från sin regelbok. Med sin båt seglar han likt en bikini så
nära gränsen som möjligt utan att skapa alltför mycket uppståndelse. Berätta för
honom att det inte finns några begränsningar i hur en standert får se ut och han jobbar
dag och natt för att utforma den till sin fördel. Han gör inte detta för att han vill
lura sina motståndare, nej utan för att han vill få maximal fördel av reglerna.
Reglerna är hans riktiga motståndare. -När är ett däck inte ett däck, vad utgör en
akterspegel, måste man ha självlänsar. Varje regel dissekeras till sin minsta
beståndsdel, svagheten upptäcks, knepet för att kringgå den funderas ut, allt för att
avslöjas i bryggköret. Hans största tillfredsställelse är att tänka sig
regelkommitténs ilska och snoppenhet när deras väl utarbetade regler, vilka kostat dem
många sömnlösa nätter av funderande för att undvika några kryphål, trots det
lyckats kringgås.
Regelknutten
Några ovanligare fåglar att
finna på är de eventuella Utlänningar som dykt upp. De pratas om med
djup vördnad av de övriga seglarna. De måste ju vara tämligen duktiga enär de gjort
sig besväret att komma över för regattan. Deras rykte stiger med sträckan de
tillryggalagt för att nå orten. Deras båtar granskas minutiöst till skillnad från
mästarens. Alltid är de omgivna av en klunga vetgiriga som vill se de nymodigheter de
lömska utlänningarna har med sig i bagaget för att ro hem regattan.
Slutligen har vi
Vraken, de gamla båtarna, de som dyker upp med hoppet
mer än med förväntan. De behöver inte bekymra sig över de andras spel och båg för
att kunna köra. De har mer basala behov att fylla, är hålet runt centerbordstrumman
lagat, kommer masten stå upp hela regattan. Dessa stolta skepp som ännu vårdas ömt,
har en gång i tiden varit stjärnor flottan.
I dag är det få som ens vet att de finns där. Ägs oftast av nykomlingarna i klassen,
vilka ofta håller sig för sig själva pga vördnaden för alla stora stjärnor i
klassen, ända tills de en dag med en fråga här, ett påstående där, ett leende och
utan att förstå det själva dras med i klassens gemenskap.
Vraken
Det finns ytterligare en hop
karaktärer som stryker omkring i hamnen typ de slöa hårdvindslirarna, de tunna
lättvindslirarna, plagiatkillarna på jakt efter idéer till sina Vegor, strandraggarna
omgivna av tjejer, men dem beskriver vi inte nu.
Det intressanta med det ovanstående är att om en klass ska kunna överleva måste den
kunna erbjuda alla dessa figurer något av värde. Det är andan i klassen som får den
att leva vidare och det långt efter det att den är dömd att dö om man skulle lita sig
till medlemsantalet.
Många nya snabbväxande klasser dör snart ut igen när medlemsantalet tryter bara
därför att andan saknas. Klassen dör den dag då dess supporters slutar bekymra sig och
karaktärerna finner en mer givande båttyp. Ska ni börja segla en ny klass en dag,
granska den först noggrant i bryggköret och välj först därefter. Glöm då inte att
titta på five-o-five en klass som erbjuder sina medlemmar allt detta.
Det är förmodligen därför klassen ridit över de flesta motgångar och nu stadigt
vinner i intresse. SEGLA FIVE!
OSKAR
|
