• BILDALBUM foto: Gunilla Berg

- Är den här kärran bromsad? En till synes helt vanlig fråga, men för en seglare nog så obehaglig. Om frågan sedan ställs klockan två på natten, till skenet av blått blinkande ljus, av en overallsklädd person med koppel och diverse dekaler, så kan nog nämnde seglare bli lätt svettig. Efter två djupa andetag kontrar han dock, och mumlar:
- Vikten, öh, tjänstevikten på det dragande, hm, öh, fordonet överstiger, eller alltså kärran va, väger, öh, en sjättedel...
- Skitsnack, lyder det kraftfulla svaret, du får köra i fyrtio i fortsättningen annars blir det rapport. Den vid detta laget tillintetgjorde seglaren muttrar något om att det går alldeles utmärkt, vi ska inte så långt, vi har ingen brådska, och sniglar skamset iväg, med blicken flackande i backspegeln.

Efter en lång bilresa i varierande hastigheter anlände team Huvudsta KK till Olympiahafen Schilksee, utanför Kiel. Vi möttes av en bedövande röra. En otrolig mängd båtar, handkärror, master, trailers, bilar och människor rörde sig över ett stort betongområde, som mest påminde om någon modern förort till Stockholm. - Oj oj oj, sade Gunilla.

Efter att ha etablerat kontakt med svenska 505-seglare, började vi baxa fram båtarna, tälten, master, roder och andra förbrukningsvaror till svensklägret. De först anlända hade förståndigt nog lyckats muta in ett område där vi alla med viss möda fick plats. Med bivacken rest och båten riggad, kunde vi sedan koppla av med en ziguinerschnitzel och den första, välförtjänta, ölen.

Hamnområdet sjöd av liv även på kvällen och förutom det normala båtmekandet bjöds det på ett stort utbud av olika stånd med öl, sprit, "bratwurst und frikadelle", "fischspezialitäten", pilkastning, glass, minst fyra matställen, och t.o.m. jazzfestival ett flertal kvällar. Efter en tur runt bryggorna och en titt från utsiktstornet och kanske nån mer öl, insomnade vi.

Olympiahafen hade en utmärkt mycket bred sjösättningsramp, där man säkert kunde sjösätta kanske tio "foffar" i bredd. Nu var emellertid hela rampen belamrad med olika jollar, så sjösättningen blev som vanligt trång och panikartad. Efter att ha ställt ifrån sig handkärran – jag var fullständigt övertygad om att aldrig hitta den mer – begav vi oss ut på havet för nästa lärdom. Det gäller att hänga på släpen!
Med nästan ingen vind och fyra distans ut till banan så måste man ha skjuts. Som tur var hade vi fått tips om att binda bogserlinan i en ögla runt masten, och binda nästa lina i den öglan. Att binda i balken bak är ej att rekommendera, i synnerhet inte om ett par Starbåtar hänger på!
Se vidare till att linan är hyfsat dimensionerad. Man blir inte popubär bland de bakomvarande om snöret går av och sista släpet syns försvinna hemåt i skymningen.

Första dagen bjöd på lätta och snurriga vindar. Så småningom sköts en start, men efter en stund började det dyka upp spinnakrar på väg mot kryssmärket, och förståndigt nog lät seglingsledningen kanonerna ljuda. Gott förstånd var nog ganska utmärkande för nämnda ledning i denna regatta. De sköt inte gärna igång något race förrän vinden stabiliserat sig, och de stora krigsfartygen sökte ständigt nya positioner att lägga linjen på vartefter vinden vred.

Efter att ha hattat runt på havet i nära sex timmar blev vi inbogserade igen. Humöret var inte så bra när vi till råga på allt hamnade i ett särdeles långsamt släp bakom nån mindre havskryssare. Emellertid började den glade skepparen på nämnda båt att dela ut ölburkar till sin lilla flock. De glada miner detta väckte inspirerade honom till nya stordåd. Han dök raskt ner i ruffen och fick fram en hela rom som han helt nonchalant slängde till den närmaste båten. Förnöjsamt flinande intog han därefter sin plats längst bak och studerade våra manövrar i det att flaskan skickades runt varv efter varv. Förbrödringen var stor när vi till slut tvingades bryta kolonnen och begiva oss var och en till sitt.

I och med detta inställande insåg vi att vi skulle bli tvungna att segla två race dan därpå. Det var lite surt eftersom man glatt sig åt tanken att få köra ett om dagen, och på så sätt kanske hinna ta det lite lugnt och ägna sig åt lite "vanlig" semester också. Detta faktum retade oss dock inte tillnärmelsevis så mycket som de skadeglatt flinande ansiktena på teamet "Falutur" som anlände sent söndag kväll. Peter hade redan i Stockholm helgen innan påstått att;
- Första racet i Kiel blir alltid inställt, det är ingen idé att komma förrän söndag – med all den vishet som tillkommer en seglare som har varit där en gång förut.

På måndagen kom äntligen det hela igång med två rejäla race i en sex till åtta sekundmeters vind och kort krabb sjö. Trots ett helt hav att segla på, rasade hela gänget in mot land. Den Gröne råkade ut för ett "självuppgängande" skruvschackel exakt vid skottet på andra racet, och efter att ha monterat reserven begav han sig tjurigt ut till havs. Detta lönade sig å det grövsta och vi kunde börja slåss i division två igen. Med anledningen av detta experiment frågade undertecknad dagens dubbelsegrare Kalle Nilsson varför han seglade mot land. Han sa bara att det hade lönat sig förra året, och tja, han vann ju!

På Beta-banan seglade förutom närmare åttio fivar nästan lika många FD och ett stort gäng Starbåtar. FD startade först, och med vår lilla erfarenhet av dessa från Stockholms racen så var man nog lite betänksam. Här nere var det dock bra fart på "möblerna" och eftersläntrarna gav sig inte in i meningslösa luffningsdueller med bakifrån kommande fivar. Värre var det dock med Starbåtarna. De kom högt och sakta klafsande på kryssen, och deras arroganta rorsmän hade påtagligt svårt för att lämna plats vid märkena, eller väja för mindre styrbordsbåtar.
- Stay nice, don't go olympic!

Måndag kväll avhölls "Seglerfest" i Olympiahafen. Halva Kiels befolkning vällde dit och det var trångt. Den Grönes gast gjorde dock det bästa möjliga av situationen, och slängde sig hänsynslöst in i diskussioner med tyskar och schweizare angående bristen på filmjölk och vågmönstren på havet. Språket var en förvirrad blandning av olika tungomål, och rorsman drog sig förskräckt tillbaka till tältet.

På tisdagen firades 100-års jubiléet med bl.a. paradsegling in i Kiels hamn. För jolleseglarna blev det en vilodag där man kunde nyktra till, meka lite, prova en ny fock, köpa vin eller umgås med släkten. På kvällen började det sura gråa vädret att bli ännu surare, men framförallt blåsigare. Ett påbud utfärdades att alla hoprullade fockar skulle tas ner och vi stod där i ovädret och fick en liten föraning om vad som komma skulle.

På onsdag morgon blåste det mycket riktigt ganska ordentligt och starten uppsköts. Man hade så smått börjat snegla åt ölstugan till när starten bestämdes till klockan tre. Trots allt var det rätt lugnt fram t.o.m. första kryssen, men när vi vände ner började det att trycka på lite. Farten var härlig ända tills det Gröna eländet helt abrupt vände sig upp-och-ner. Så småningom sprack både roder och humör, och innan vi nådde hamn hann vi fixa till ett rejält stuk på masten också. Kalle kryssade envist i mål på bara fock, sedan bommen gått av, men torskade väl en sådär trettiofem platser på det. Anders F förlorade masttoppen och fick se sitt storsegel blåsa i bitar när han bogserades in.
Den kvällen mekades det som aldrig förr i Olympiahafen och reservdelsförsäljarna hade öppet till långt in på natten. Jag har aldrig varit vidskeplig av mig, men jag tror inte att de "avgudabilder", som det strävsamma paret "Faluporr" i ett obevakat ögonblick tejpat fast i våra båtar förde någon tur med sig. Efter att ha hoppat lite modstulet på masten en stund, lät vi våra ömma kroppar gå till vila.

Startfältet torsdag morgon var något decimerat, men fortfarande fanns det mycket båtar på sjön. Hela arrangemanget lär ha samlat cirka 1500 båtar från 27 olika nationer. Här fanns 5 stora triangelbanor med minst tre klasser på varje, plus distans race för havskappseglare. Pressbevakningen var med svenska mått mätt mycket god, men det kanske mest imponerande var ett åskådarfartyg närapå stort som en Ålandsfärja! Allt detta gav en viss trängsel, speciellt vid inseglingen i hamnen, och kön till muggen.

Så småningom kom regattans sista dag, lördag, och det blev uppskjutna starter igen. Inför sista racet var läget det att Kalle Nilsson måste spika för att vinna regattan. Nu blev det inte så, därför att det hela, p.g.a. brist på vind, sköts av med en ordentlig kanonad. Vinnare blev istället engelsmannen Phil Milanes. Flera svenskar märktes i toppen. Mest överraskande var kanske Berg/Kallins insats, – seglar för Huvudsta KK – medan den andra Huvudstabåten återfanns något längre ner i listan. Huvudsakligen till följd av materialfel, eller nåt.

"100 Jahre Kieler Woche" var över och vi packade ihop under stor trängsel. Den femton timmar långa hemresan vill man helst glömma, och det finns andra, roligare, minnen. Det är nog ganska säkert att man hittar tillbaka även nästa år. En sak är dock helt säker. Nästa år är vi inte längre gröna.

LEX.