|
NYTT FRÅN SMÅBÅTSFRONTEN
I Mälarhöjdens kanotsällskap gav småbåtssäsongen i Stockholm en rivande frisk och lyckad start på Kristi Himmelsfärdsdag med sin traditionella öppna kappsegling på Riddarfjärden med start och mål vid Stadshuset. Ett 40-tal startande kanoter och Finnjollar gav liv och färg åt fjärden, och i den friska och ganska byiga sydvästan avverkade så gott som samtliga startande de tre varven på Riddarfjärden på mindre än 1 1/2 timme.
Dagens absolut snabbaste segling gjorde Hasse Hernvall, Ålsten, med sin E 212 Plupp. Han fick tiden 1.17.54 och segerskottet efter en spännande strid med en ytterst jämn tätgrupp, bestående av SSK:s "Bagarn" Nilsson med E 200 Lilette, klubbkamraterna Olle Eklund, E
211 Kathrine, och Sven Hjort, E 221 Sinus, samt Mälarhöjdens Lars Hansson med E 216 Susanett. Bagarn ledde klart vid tredje varvets början, men Hernvall knappade in på försprånget och avgjorde definitivt matchen till sin fördel på de sista korta krysslagen upp till målet.
Bagarn blev mycket god tvåa och Eklund med Kathrine inte många längder efter. Susanett blev fyra och den näst äldsta i gänget, E 137
Krumelur, seglad av J. Jönsson, Hässelby, femma. Men det berodde i någon mån på att Hjort med sin egenhändigt ritade, utpräglat kantiga Sinus råkade tippa vid näst sista rundningen (det var visst storskotet som kinkade), då han såg ut att ligga trea.
Ytterligare en E-låda kantrade, för övrigt redan före starten, och även i C-klassen blev det en del manfall av samma orsak. Det
var de yngre och mindre rutinerade grabbarna som lät sig överraskas i någon av de för fjärden så typiska byarna. Men alla redde upp situationen med föredömligt lugn och utan att någon, vare sig seglare eller kanot, kom till skada. För den mindre sakkunniga delen av publiken i stadshusträdgården bör det ha varit
"rena propagandan" att se hur smidigt och panikfritt verkliga kanotseglare reder upp en kantring.
Något av en sensation blev "Jeppa" (Arthur junior) Nevelings överlägsna seger i C-klassen med pinfärska och ännu otrimmade C 287 Explorita. Redan under första varvet stod det klart att det 18 lådor starka startfältet innehöll två äss. Det ena var den lilla mandelgröna Lavnerritade Explorita, det andra den knallröda C 288 Skräcken, ritad och seglad av "Katten" Säll, SSK. Dessa båda planade ifrån konkurrenterna flera hundra meter på den långa länsbogen utmed Söder Mälarstrand och ökade ytterligare sitt försprång på kryssen. Den i däck mycket utlagda och med dubbla slag byggda "Skräcken" föreföll ha bättre höjd på kryssen än den slankare Explorita, men den senare rann som en ål genom vattnet; det verkade nästan som om hon skulle plana även för bidevind. På den sista långa länsbogen formligen flög hon fram och hade med bortåt 300 meters försprång före "Cellskräcken" segern som i en liten ask. Men i gippen under rundningen av flaggpricken nere vid Slussen lossnade ena hängbrädan och gick förstås utombords. "Jeppa" tvingades slå och segla tillbaka åtskilliga tiotal meter för att plocka upp lösöret. Under tiden nalkades "Katten" planande som en racergalosch. Men "Jeppa" fick fart på sin lilla gröna igen och bibehöll gott och väl det återstående försprånget under de sista, kniviga krysslagen motströms upp till mållinjen.
Vad månde bliva av den lådan i fulltrimmad form? Att hon redan nu är en av de snabbaste C-lådor som nånsin funnits vågar man nog påstå, även om det ännu återstår att se, vad hon går för i lätt (och i ännu friskare) väder. Läcker att skåda är hon i alla händelser med sina trots plywoodkantigheten mjukt turade linjer,
Per Lavners kanske vackraste skapelse hittills. Nu gick hon i mål på tiden 1.18.44, bara
50 sekunder "sämre" än bästa E-låda, trots den sinkande upphämtningen av hängbrädan. Utan detta missöde hade hon tämligen säkert blivit dagens snabbaste.
Tvåa i C-klassen blev förstås "Katten" med Skräcken, och trea blev en annan SSK:are, R. Andersson med C 230 El-Primo, närmast följd av ett par MKS:are, Arne Hallberg med C 209, Tingo-Lingo, och Toni Pettersson med gamla men alltjämt snabba C 182 Ever-Green.
Jeppa
Arthur Neveling jrs
pinfärska Explorita var klart överlägsen i C-klassen. |
Minst lika
överlägsen var f.d. kanotseglaren Gunnar Rydholm
med sin Finn Så-sen. |
Dagens
absolut snabbaste
segling gjorde Hasse Hernvall
med sin E-kanot Plupp. |
 |
 |
 |
Finnjolleklassen med fem startande, alla med Stockholm som mantalsskrivningsort, innehöll ett lejon, Gunnar Rydholm, SSK, med S 95 Så-sen. Den segervane svenske mästaren i C- och E-kanot verkar nu att omsider ha funnit sig tillrätta i Finn och hade den där obrutna, jämna gången på sin jolle som är så vägvinnande. Han tog ledningen från början och ökade undan för undan försprånget till gott och väl en halv "långsida". Det var med en viss spänning man jämförde hans segrartid med de snabbaste kanoternas, 1.20.18, cirka 2
1/2 minut efter segrande E-låda. Låter kanske mycket, men man får inte glömma att E-kanoten har 3 kvadratmeter mera segel och något mindre skrovvikt trots större vattenlinjelängd. Och de spantlösa C-lådorna i plywood t.ex. Explorita och Skräcken - är nästan nere på halva skrovvikten av Finn, så det är inte underligt om de med samma segelarea,
10 kvm, är något snabbare, särskilt på läns. På kryssen däremot förefaller Finn ha bättre "bett" i vattnet och större förmåga att "äta sig upp" till lovart. Sen är det ju en sak för sig, att Finnjollen är betydligt känsligare för vikttrimningen långskepps än kanoterna med deras längre och rakare undervattenskropp, vilket gör Finn mera svårseglad men samtidigt också till ett så fascinerande instrument att spela på för seglare med verkligt fint "gehör".
Yngve Carlsten, SSS, med S 117 Swix har tidigare bjudit Rydholm hårt motstånd, men denna gång fick han i
stället helt ägna sig åt att försvara sig mot SSK:aren och f.d. mycket gode C-kanotseglaren Bosse Ehrenblads ettriga attacker med S 103
My. Det var särskilt glädjande att se, hur Ehrenblad gång på gång "ryckte" upp sin jolle i fina, långa planingar. Ännu vid sista rundningen 150
meter från mål var det hugget som stucket, men så missade Carlsten en stagvändning, tappade farten ett ögonblick, och Ehrenblad slank förbi. Det var en match som bör ha gett bägge mersmak.
Mälarhöjdens kanotsällskap är värt en ärlig eloge för att den lilla klubben de senaste åren ensam axlat ansvaret för denna vårliga Riddarfjärdsregatta som ersättning för den saligen avsomnade "propagandan". Arrangemangen var sportsligt perfekta, och Sven Eidestam gav publiken i stadshusträdgården sakkunniga kommentarer per ropare. Det skulle bara behöva slås lite mer på
reklamtrumman för detta fina tillfälle att mitt i stan få skåda småbåtssegling av ädlaste märke.
OK-jollen fortsätter att snabbt vinna terräng i Norrland. Härnösands SS beslöt vid styrelsesammanträde
21/4 att inköpa tre jollar - nybyggda som ska säljas till medlemmar på avbetalning under högst två år. Spekulanter lär inte saknas! Vidare kommer sannolikt tre jollar att gå till Sundsvall. Därmed
blir OK redan i sommar en betydande klass i Norrland, och debuten blir troligen vid Ulvöregattan. Ytterligare Norrlandsklubbar undersöker nu möjligheterna att snabbt få fram jollar, och i det avseendet förefaller utsikterna ha ljusnat, sedan ytterligare två båtbyggerier har anmält intresse för att lägga upp en serie.
Men samtidigt börjar andra problem torna upp sig framför den rekordsnabbt framsprungna klassen. Genom att ingen internationell klassorganisation finns, är man överallt mycket osäker om regler och bestämmelser. Bland annat har detta lett till att man på västkusten har gått in för syntetiska segel (Terylene), trots att de norska reglerna föreskriver bomull. I Karlstad, Härnösand och Sundsvall har man bestämt sig för bomull. I Piteå däremot vill man ha
Terylene, medan Luleå tycks vackla. Med tanke på det framtida kappseglingsutbytet med grannländerna är det naturligtvis högst angeläget att så snart som möjligt komma fram till enhetliga bestämmelser.
Beträffande frågan om segelmaterialet bör man nog tänka sig för två gånger, innan man släpper Barrabas lös med
Dacron, Diolen, Terylene och alla de ännu finare - och dyrare - syntetiska material som nu kommer fram snart sagt på löpande band. Om OK-jollen verkligen ska kunna bli vad den väl är tänkt som - en verkligt billig kappseglingsbåt - bör man i möjligaste mån avstå från fördyrande finesser. Och den extra hundralapp (eller kanske två), som syntetseglet kommer att kosta, väger tungt i en kalkyl som kanske slutar på 1 100
á 1 200.
Vidare kan man fråga sig, om det inte är på tiden att seglarförbundets småbåtskommitté griper in och ser till att klassen får officiell sanktion och samtidigt fastställda svenska byggnadsbestämmelser och mätningsregler, så att förbundets mätningsmän vet, om och hur dom ska mäta, och så att jollarna kan klassas. Annars lär de väl rätteligen inte få starta på kappseglingar, i varje fall inte öppna sådana. Klassen kommer i sommar att räkna minst 60-talet båtar, mot att antalet nästa år blir minst fyrdubblat.
|
