Klubbens 505 representanter, har under den gångna säsongen varit både här och där. Här: Hellerup (Danmark) EM. Där: Santa Cruz (USA) VM. Här mest fjutt lättvindar. Där absolut tvärt om!

English version

EM:et blev mest en duell mellan en engelsk besättning och oss själva. Det som kom att avgöra till slut, var inte seglandet. Utan en slö kapten. Banan låg så i sundet, att en färja var tvungen att väja undan 0,002 grader för att inte köra rakt igenom hela fältet. Det hade han också gjort i alla race. Fram till det näst sista. Just i detta hade vi lyckats koppla ett taktiskt och dödande grepp på engelsmännen. Det hela var i princip färdigt. Färjan fördärvade allting!

En båt hann slinka före, resten fick ta ner spinnakrarna och vänta en stund. Dom jagande kom ikapp, och några förbi. Så i stället för att vi kunde vinna totalt, genom att "ta bort" engelsmännen i sista racet. Blev det nu tvärt om. Silver alltså! Lite snopet.

Ströget var som vanligt gemytligt. Den här gången proppad av sjungande engelsmän (fotbolls-EM). Väldigt mäktigt, aningen hotande. Förutom en hel del trevliga restauranter, avnjöts även Tycho Brahe Planetariums Omnimax biograf.
Tivoli lika avslappnat som vanligt. Tja! Det mesta var helt enkelt som vanligt!

I Santa Cruz var ingenting som vanligt.

För 20 år sedan seglades VM:et på samma plats.
Vi har genom åren hört hemska rykten om detta blåshål. Hajar och hur mycket vind som helst!
Gippmärket gick under benämningen "Suicide mark".
Klart överdrivet. Eller?

Men när Kalle Nilsson (första testare och gammal hårdvinds räv) kom in i hamnen, och mer eller mindre fick bäras ur båten, med tomt stirrande blick, anade vi oråd.

Han såg ut som om han sett Ann Wibble i raff-set! Ur munnen kom det kända Göteborgska lätet: "Harrejävvlar". Det blåste tydligen ytterst kraftigt!

Vädermönstret var det samma varje dag. Svalt med dimma på förmiddagen. Lättande och hastigt ökande vind framåt 12.
Start kl: 1, i ca: 10-17m/s! Dom flesta européer hade klara problem med trimmet.
Man kände sig som nybörjare igen. Öööö, få se nu! Hur blir man av med segel?

Inför första racet hade vi absolut noll koll på farten. Lyckades obegripligt nog runda som trea. Peppade av detta flög vi förbi en konkurrent på undanvinden. Men just före upprundningen till andra kryssen, träffades vi av en sådan där våg som bara plötsligt är där! Pladask! Och det var det! Psyket försvann.

Resten av regattan blev en för vår del ganska tjatig följa-John historia. Visserligen gick det bättre och bättre, men vi var allt för långt efter täten resultatmässigt, för att riktigt tända till igen efter den där inledande vurpan.

Under en lång period uppmättes 17m/s i snitt under ett av racen. Det gick knappast framåt på kryssen. Undanvindarna var helt vansinniga!
Dom lokala seglarna hade klar fördel av detta.
Tipset från dem från förra VM:et löd: "Dont bring your brain. Bring a fat crew!!".

Förvånade blev dom och alla andra också. För det vinnande paret var ett par små australiensare! Helt överlägset. Väldigt imponerande!

Gott om säl, haj och delfin i vattnet, men trevligast var nog ändå en utter. Denna låg helt avslappnad och åt mitt i hamninloppet. Det blev en riktig kompis.

Seglingsförhållandena var som ni förstått extrema!

Banan låg mitt i en stor vindfåra som svepte ner runt en stor udde. Utanför denna och speciellt innanför denna fåra, blåste det betydligt mindre. Vid hamnen kunde det ofta vara stiltje. Till och med blåsa svagt från motsatt håll.
Ingen som inte visste hur djävligt det var där ute, kunde ana det. Där kom vi ju inguppande, ofta paddlande i bara kalsingarna varje dag. Blåste det? Äh! så farligt kan det väl inte ha varit! Absurd situation.

Alla svenskar bodde på samma ställe. Vi var 10 st och stämningen var mycket trevlig.

Ett starkt minne åtminstone för mig, var ett besök på ett havsakvarium i Monterey: Väldigt oamerikanskt. Dom hade helt enkelt byggt in en del av havet, precis som det var. Detta beskådades genom ett enormt panoramafönster.
Det här stället var så populärt, att i vanliga fall slussades folk omkring i stora horder, utan möjlighet till begrundande av vare sig havet eller sig själv. Nu var hela stället bokat enbart för oss seglare. Vi fick rå om oss själva.

Jag satt mycket länge helt ensam framför detta enorma panorama fönster. Spolades ren av dyningarna. Underbart!

Denna USA-tripp avrundades med en rundtur på en dryg vecka. Bland annat besökte vi Yosemity National Park. Tältning och hajkande runt Lake Tahoe. En väldigt högt belägen krater sjö. Vila, vila!
osv., osv., osv,......

Jo, en seglingsgrej till!
En av följebåtarna hade tydligen lyckats få perfekt vinkel, för spektakulära bilder vid 1:a racets målgång. Schönherr (dansk som vann seglingen) kom flygande.
Precis när dom skall passera mål linjen, lättar hela båten ur vattnet, genom en enorm våg. Enligt passagerarna i båten, kunde man se hela Santa Cruz under bottnen. Endast en liten del av centerbordet var kvar i vattnet!!
Vilken bild, vilken bild det hade kunnat bli! om dom bara haft en kamera!!
Dom var rätt förtvivlade.
Schönherrs båt sprack föresten, när den väl landade!
Fast det är klart: att krocka med Fläsket är inte så nådigt det heller.

Fjåset är nog tuffare ändå!

• 505 Worlds: Detailed reports including results and photos

• 505 Europeans: Complete Overall Results'

• Bilder från rundtur till Lake Tahoe och Yosemite National Park efter VM'et

// Olle Wenrup

TILLBAKA

- MÄLARHÖJDENS KANOTSÄLLSKAP -
Favorit i repris ur Verksamhetsberättelsen '92