"Vårt hem är vår borg"

Den 27 mars 1946 skrev MKS hyreskontrakt med markägaren till Pettersbergsvägen 54. Hyran var på 200 kronor per år och löptiden var tills vidare med ett års uppsägningstid.
Med tiden växte behovet av ett klubbhus på MKS-tomten. Den första tiden hade man bara ett fyrmanstält som ju inte dög i längden. Eftersom det fanns gott om entusiasm och handlingskraftiga ungdomar i klubben tog det inte lång tid innan byggplanerna kunde realiseras. Det blev dessvärre lite problem med bygget eftersom man inte hade alla erforderliga tillstånd men med tiden löste sig de detaljerna. Det första huset var dock inget större kvalitetsbygge; Åke vill minnas att det mest liknade ett växthus.
Efter något år kom dock det riktiga bygget igång på allvar. Bland de pådrivande krafterna kan nämnas Ingvar Albinsson och Olle Månsson som båda jobbade i byggbranschen. Det byggdes bräda för bräda i rasande fart och målningen skedde allt eftersom plankorna kom upp. En av anledningarna till brådskan och till att man använde sig av denna byggteknik var att man inte ville väcka grannarnas protester. Hasse Lindwall berättar:
"Vi började bygga på en fredagskväll och så höll vi på under lördagen och söndagen och då hade killen som bodde ovanför varit bortrest. Sen kommer han tillbaka på måndagskvällen och kliver ner i hamnen och utbrister: "Fan grabbar, är jag heltokig. Fanns den här kåken här när jag åkte i fredags?" När man sen öppnade dörren till klubbhuset fanns det ingenting därinne, varken golv eller innerväggar.
Några skärmytslingar med grannarna blev det dock inte utan MKS:arna fick till och med hjälp av några grannar. Men naturligtvis var det flest MKS:are som stod för arbetet. Olle Palmqvist berättar: "Jag minns speciellt en episod då Wilhelm Sandberg skulle titta hur vi hade spikat upp innertaket. Då hade Nisse Holm varit med, och han var ju inte så noga. När Wille tittade upp mot taket verkade han inte riktigt nöjd med vad han såg, så han utbrast: "Fan, det ser ju ut som Nisse bitit av skivorna..."."
I början fanns det inte heller någon toalett på hamnområdet vilket ju med tiden ledde till en del dråpliga episoder. Olle Palmqvist berättar: "Det var en grabb som var på besök nere i hamnen som blev så in i vassen pissnödig. Jag visade honom den vanliga hörnan dit vi andra brukade gå. Så han stod där och skvalade i sjön när han fick se en schäferhund. "Här ska'ru se en riktig drul" sa han, och viftade med den majestätiskt. Men plötsligt hejdade han sig tvärt och jag frågade naturligtvis varför. "Äh, jag såg inte tjejen som stod bredvid...".
I april 1952 lyckades MKS ordförande Wille Sandberg och sekreterare Nisse Hansson komma överens med markägaren Larsson om att köpa loss tomten för 5.000 kronor. Gubben som bodde rakt ovanför MKS-hamnen var även han intresserad av tomten men ägaren hade bestämt sig för att sälja till MKS. När affären gjordes upp sa säljaren att han ville göra uppgörelsen och därför bjuda på konjak, Han tyckte dock att han bara hade råd att bjuda på en omgång för när det var dags för nästa omgång fyllde han bara på sitt eget glas.
För att finansiera inköpet tillverkades det numrerade klubbmärken som medlemmarna fick köpa för 100 kronor vilket inte var en oföraktlig summa på den tiden. Rulle Hansson berättar att märket kostade honom en tredjedels månadslön, men det var trots det relativt lättsålda märken. Allt som allt såldes det ett tjugotal märken, vilket ledde till att föreningen lånade 2.000 kronor av säljaren. Denna skuld kunde sedermera slutregleras i förtid 1958.
Den MKS:are som framför allt var drivande i samband med tomtköpet var Wille Sandberg. Han var aningen äldre än de flesta andra seglarna och kom med hjälp av sina goda personliga egenskaper att fungera som en ryggrad för MKS under de första åren på 50-talet då han även var ordförande i föreningen. Han hade den ovanliga egenskapen att vara såväl en duktig administratör som en händig fixare.

MKS utvecklas till en ledande kappseglingsklubb

Redan under MKS första år skapades ett omfattande samarbete mellan seglarklubbarna runt Mälaren; MKS, Huvudsta, SSK, Ålsten, Spånga Kanotsällskap och Göta. Under den här tiden byggdes en särskilt fin relation mellan MKS och Göta som sedan har kunnat bibehållas under alla år. Det var särskilt under MKS första år som Göta visade ett genuint engagemang för MKS och de ställde upp väldigt fint för de unga MKS:arna.
   En söndag varje varje vår och höst hade MKS och Göta klubbmatch då det kunde vara upp till 40 kanoter som samlades. Likaså var det klubbmatch mot Ålsten en söndag varje höst och där kunde det bli uppemot 30 kanoter. Seglingarna arrangerades vartannat år av MKS och vartannat år av Ålsten och avslutades med prisutdelning och fika. Visst var kappseglings resultaten viktiga men bryggsnacket efteråt var minst lika viktigt. Seglingen hade en mycket viktig social funktion.
   Vad gällde kappseglingarna så rörde det sig alltid endast om en segling varje helg och inte som idag av flera seglingar under såväl lördag som söndag. Man seglade också i samlad trupp till och från tävlingarna vilket gjorde att ut- och hemseglingarna blev som hårda kappseglingar i sig. Ifall det visade sig att någon av juniorerna kom för långt efter stannade man till och gjorde omstart. Hasse Lindvall var enligt egen utsago den som de andra oftast fick vänta in beroende på att han så ofta tippade. Ingen visade dock några sura miner för det utan alla gav Hasse lite tips och hjälpte honom att ösa innan nästa omstart. Som tack för hjälpen seglade Hasse några år senare skjortan av grabbarna och vann bland annat SM 1951.
   Till de stora mästerskapen fanns det egentligen bara ett bra sätt att transportera kanoterna och det var genom att segla dem till kappseglings platserna. Till SM 1958 i Västervik var det ett antal MKS:are som anmält sig och man seglade iväg i två grupper. Den sista gruppen kom iväg ganska sent beroende på arbete och annat och bestod av Rulle, Roffe och Korken. Rulle berättar: "När vi sent omsider skulle iväg sa Korken till mig: "Jag ska segla efter er". Jag tyckte att det lät OK men jag ville för säkerhets skull bara förvissa mig om att han hade sjökort ombord, varpå Korken svarade: "Äh, det behövs inte, jag följer land". Till saken bör nämnas att även om Korken inte var en duktig långfärdseglare, så var han en desto skickligare kappseglare.

Det handlade inte bara om segling...

Det byggdes mycket i MKS under de första tio åren. När Finnjollen introducerades i Sverige 1952, var det tre MKS:are som fick bidrag till att bygga varsin Finn; Tore Lundwall, Wilhelm Sandberg och Svenne Östh. Syftet med bidragen var att sprida båttypen samt att öka konkurrensen i Finnjolleseglingen i Sverige.
   Konstruktionsmässigt låg MKS väl framme i och med Olle Bengtsson som var en mycket aktad båtkonstruktör. Han ritade många bra segelkanotkonstruktioner åt bland annat flera MKS:are. Han var även drivande när IC-kanoten togs in till Sverige. 1955 arrangerades SM av Karlstads Kanotförening som hade jubileum. Olle deltog i IC-klassen och vann alla fem seglingarna överlägset. Dessvärre blev han diskvalificerad för att han hade använt sig av storsegel som var aningen för stort. Till Jubilemseglingen dagen efter fick han dock låna ett godkänt segel och liksom för att verkligen visa vem som var den bästa seglaren vann han lika övertygande även den seglingen.
   Som ett resultat av MKS framgångar ville Mälarens Seglarförbund att MKS skulle gå med som medlem hos dem men eftersom MKS inte hade pengar till medlemsavgiften lät man det hela bero. De hade instiftade ett vandringspris för bästa kanot som var med i Mälaren Seglarförbund som bland annat Lasse Björn fick ett år. Hasse berättar: "Lasse blev dock inte särskilt glad över utmärkelsen eftersom han egentligen bara kom sjua - det var bara det att det var sex, MKS:are som var före!"
   1948 erbjöd Stockholms Segelsällskap (SSS) MKS att bli filial till SSS. De uppfattade tidigt att det var bra drag i MKS och var säkert också intresserade av MKS-hamnen. De erbjöd sig att ta hand om ekonomin och att alla MKS:are skulle bli medlemmar i SSS. Det hela utspelade sig hemma hos en SSS:are som då drev restaurangen ute på Rasta. När han hade pratat färdigt sa Nisse Holm, som var den gamla räven bland MKS:arna: "Sörru, nåra kanotgrabbar som ska stå och ta emot tamparna när ni landar det blir'e inte tal om!"
Nisse kunde verkligen konsten att avväpna folk med sina inlägg...
   Förutom alla seglingstävlingar så hade seglarklubbarna runt Stockholm även en rad aktiviteter på landbacken under de här åren. Det var främst skidåkning, simning, orientering och bandy. MKS hade en del framgångar även i dessa tävlingar, om man undantar bandyn. SSK hade nämligen Lasse Björn i sitt lag och han förstörde dessvärre MKS segerchanser. Men även om MKS:arna inte alltid nådde framgångar i dessa drabbningar så var sammanhållningen stark och humöret alltid på topp. Alla sporrade varandra och om inte antalet MKS:are räckte till i någon stafett så var det inte värre än att någon fick ta sig an dubbla sträckor. Allt under devisen det är viktigare att delta än att vinna (till skillnad från seglingen...).
   Som en följd av det mångfacetterade idrottsutbytet mellan klubbarna kom orienteringstävlingen Snusdosan till 1951. På den tiden fanns det ett par bra orienteringsklubbar i Mälarhöjden och när man kom i mål var det vanligt att de satte en snusdosa under näsan på löparna för att de skulle kvickna till lite grand. Rulle Hansson var en av dem som tidigt fick prova på detta påfund och han kom därför på att segelklubbarnas orienteringstävling skulle få heta just Snusdosan. Som vandringspris yxade Rulle till en björkstubbe som han gjorde en snusdosa av. Denna dosa vandrar än idag, 45 år senare, mellan klubbarna.

Generationsväxling

I början på 50-talet stod MKS inför sin första stora generationsväxling. Åke & Co hade seglat av sig den största energin och fått andra intressen än att ligga på all fyra hela vårarna för att slipa och skruva i ordning segelkanoterna till kappseglings dugligt skick. Det var nu inte så att man tyckte att det på något sätt var trist det här med båtjobbet, utan det var nog snarast så att tiden inte längre räckte till. Vårens höjdpunkter var annars just att träffas nere vid varvet och umgås och ta del av de senaste rönen. Ljugarbänken på varvet blev en naturlig träffpunkt.
   Trots kamratskapen och all trevlig samvaro riskerade nu MKS att somna in då flera av de drivande krafterna började dra sig tillbaka. Det fanns då bara en möjlig väg att gå om MKS skulle kunna leva vidare och det var att värva nya intresserade ungdomar som kunde ta över efter den första MKS-generationen. Rulle Hansson berättar:
   "1953/54/55 började det första gänget slockna av. De gifte sig och hade fått barn och så vidare. MKS gick också in i en liten dal den här tiden, vilket man även kan se på kappseglings resultaten. Och så vart det lite diskussioner om vilken riktning klubben skulle ta. De gamla grabbarna hade lite svårt att skiljas från klubben. Olle till exempel, som hade köpt en Neppare, ville gärna lägga sin båt i hamnen men det fanns det ju inget utrymme för. Det fanns även några som lade ned sina roddbåtar som de bland annat använde för att ta sig ut till sina sommarhus.
   Jag var då lite stursk och sa till grabbarna med roddbåtarna: "Om ni tar bort era båtar härifrån så ska jag se till att det är tio till tolv nya medlemmar här på tre månader". Vi började i alla fall leta efter medlemmar. Den första killen som fångade vårt intresse var Sven Eidestam, en trevlig kille från Uppsala som tänkte flytta ned till Stockholm. Eftersom han var en duktig kappseglare tyckte vi att han naturligtvis skulle gå med i MKS. Problemet var att han ansåg sig vara allergisk mot allt vad föreningsliv hette: "Äh, sånt där med styrelsearbete och sånt därnt skit, det vill jag inte hålla på med"."
   Till saken hör att Svenne Eidis sedermera kom att utvecklas till en alldeles förträfflig ledare och även funktionär. Han var först sekreterare i MKS under ett par år och blev sedan en mycket engagerad ordförande. Som för att verkligen understryka att det faktiskt går att få gamla hundar att sitta tog sedermera Svenne även anställning på Svenska Seglarförbundet. Svenne myntade också uttrycket "Jag seglar inte i onödan". Många av de andra MKS:arna använde sina kanoter även som semesterbåtar, men Svenne såg kanoten mest som ett kappseglings verktyg.
   Efter Svenne Eidis anslöt sig flera unga seglare till MKS: Tony Pettersson, Roffe Eriksson (sedermera svensk mästare 1961), Sven E Klint, Robert Mathson, Arne Hallberg, Sverker Bergman och inte att förglömma Gösta Svensson, som så småningom kom att efterträda Svenne Eidis som ordförande i MKS.

MKS - en aktad kappseglingsarrangör

Det visade sig tidigt att det fanns många unga fina ledarämnen i MKS, en tradition som sedan följt föreningen med åren. En av förklaringarna till att MKS under alla år varit en god plantskola för duktiga ledare och organisatörer står säkert att finna i det att MKS alltid har drivits av de aktiva, och inte som i så många andra föreningar av auktoritära föräldrar.
Åldern har varit av underordnat intresse, avgörande har varit engagemanget för föreningen och det genuina seglarintresset. Följden har blivit att de unga MKS:arna tidigt har fått tagit ansvar och vara drivande i sitt intresse. Samtidigt har det alltid funnits stöd att få hos de äldre medlemmarna. Några potentiella medlemmar har vi säkert tappat när vi inte haft någon som styrt dem tillräckligt hårt men samtidigt har MKS stimulerat och utvecklat personligheterna hos många unga seglare. Det har känts viktigare.
   MKS anordnade tidigt flera kappseglingar och med hjälp av stor entusiasm och god organisation blev MKS en aktad kappseglingsarrangör. I samband med Stockholms 700-årsjubileum 1953 bestämde sig MKS för att arrangera en kappsegling mitt i stan. Riddarfjärdseglingen kom sedan att bli en årligen återkommande kappsegling som MKS arrangerade på Riddarfjärden varje Kristi Himmelsfärdsdag.
   Riddarfjärds arrangemangen gav de entusiastiska MKS:arna blodad tand och gjorde att föreningen kände sig mogen för större uppgifter. Så kom det sig att MKS fick uppdraget att arrangera SM i kanotsegling 1956. MKS bildade en SM-kommitté för uppdraget som bestod av Roffe Hansson, Svenne Eidestam, Hasse Lindvall och dåvarande ordföranden Nils Andersson. Inbjudningarna spreds över hela landet; Örebro, Kristinehamn, Karlstad, Uppsala, Göteborg osv. På den tiden kom kanoterna till Stockholm på järnvägsvagnar. De lossades i Hammarby och bogserades ut till Rasta som var platsen för SM:et. SSS hade haft vänligheten att låna ut Rasta till MKS utan kostnad.
   Arrangemangen förlöpte ganska väl men inte helt utan missöden. Det var genomgående ganska hårt väder och det visade sig att antalet följebåtar var för få för att ta hand om alla tippningar. Hasse Lindvall minns speciellt en av seglingarna: "En kul grej var den här Huvudstakillen med E-lådan. Han ramlade av båten strax före mållinjen. Han simmade då in över mållinjen som femma men båten gick in som trea!"
   Svenne Eidis, som såväl tillhörde arrangörsstaben som tävlingsdeltagarna, skrev en dagbok över SM:et. I denna står bland annat följande att läsa:

Fredagen 27/7 1956:

Dagens segling har varit hemsk ur arrangörssynpunkt och även ur seglarsynpunkt. 40 procent av de som startade kom ej i mål. Många tippade, däribland jag. Då jag efter 1 varv var bergsäker att vinna tippade jag på grund av att storbommen gick av. Korkens bom gick av i starten. Guldklumpen seglade av mesanbommen. Ingen B-kanot kom i mål. Olle B:s slajd gick av. Fy fan för kanotsegling. Nu håller alla på att "slicka sina sår". I följebåtarna som hade ett styvt arbete fanns Olle, Månen, Roffe Holm, Åke Håkansson, Torbjörn, Folke L, Olle P med flera. Månen och Åke gjorde nog de flesta bärgningarna. För övrigt så är allt för jäkligt. Vi har ju bara seglat 2 seglingar på 2 dagar, och vädret ser inte ut att ändra sig. Morgondagen???
   Som en sammanfattning av hela SM:et redovisar vi här ett utdrag ur den återblick som MKS SM-kommitté skrev efter arrangemanget (något förkortat):

Slutrapport från MKS SM-kommitté av år 1956 samt en liten återblick:

Så må väl då äntligen 1956 års SM i kanotsegling vara avslutad. Det är dock inte helt utan saknad och kanske även med ett visst vemod, som vi i SM-kommittén tänker tillbaka på den tid vi existerat. Vi tillsattes ju på höstmötet 1955, och sedan dess har vi träffats regelbundet för att ordna med detaljer i samband med SM. Vi är tacksamma för allt stöd vi fått från klubbmedlemmar och andra intresserade.
   Till SSS måste vi rikta ett tack för att de utan kostnad lät oss disponera Rasta. Om vi inte hade fått vara på Rasta, så hade det inte funnits någon möjlighet att kunna genomföra SM:et med det hårda väder, som då var.
   Jag kan i detta sammanhang meddela, att kanotseglare och småbåtsseglare över huvud taget aldrig haft en sådan goodwill hos SSS som just nu. Denna goodwill ska vi vara rädda om. Herr och fru Bergengren på Rasta, SSS ordförande Egon Hallen samt Hr Bleckberg, blev så imponerade av MKS, att de många gånger uttryckte sin önskan att återse oss som gäster.
   På tal om tråkigt väder, så var ju 1956 års SM något i särklass. Jag har talat med många deltagare och de har sagt att de aldrig kommer att glömma 1956 års SM och MKS i 10-års jubileumssegling, dels, för det hemska vädret, dels för de fina arrangemangen. Ja, den behållningen har vi alla, men MKS kassa har även en behållning av kronor 85:58, för arrangemangen gick med vinst. Det har mig veterligen aldrig förut hänt att ett kanot-SM gått med vinst. Förutom detta, så har vi även SM-filmen, som Olle Palmqvist fick i uppdrag att göra. Vidare så får vi väl lov att som behållning räkna de kontakter med dagspressen som vi fick, i och med tävlingarna.
   Ordning och reda! Ännu idag finns behållningen av SM-tävlingarna kvar. Kanske inte pengarna men väl SM-filmen som Olle Palmqvist har konverterat till videoformat inför MKS 50-års jubileum. Denna film symboliserar på många sätt MKS första tio år som förening. Mycket segling och entusiasm förstås, men samtidigt förmedlar den även en härlig stämning som bara kan skapas i goda vänners lag. Vi kom att kalla det "MKS-anda", något som bygger på ett genuint seglingsintresse i kombination med ett gott kamratskap. Detta blev ett kännemärke för MKS redan vid bildandet för 50 år sedan, och är det än idag!

Redaktion: Stefan Sundblom