Kärleken till en segelkanot För Folke Freund finns det bara ett sätt att segla  - i en gul kanot av modell E.  Artikel av Bengt Jörnstedt
"Segelkanoten är och förblir en ungdomens farkost, men det finns många exempel på, att den som blivit biten av kanotseglingen aldrig vill byta kanoten mot båt." Så skrev Rickard Sarby - han som sedermera skulle bli pappa till Finnjollen - i SXK:s årsskrift 1942.

Han hade alldeles rätt. De är kanske inte så många idag, men det finns ändå ett gäng bitna icke-ungdomar som svårligen kan tänka sig en annan farkost än just en segelkanot. En av dem är uppsalaseglaren Folke Freund, 66 år, pensionerad docent i tyska vid Uppsala universitet - och ägare till vackert gula E-kanoten Pamina, nr 270 i ordningen.

– Hon är min ögonsten, säger han kärleksfullt när Segling hälsar på vid hemmaklubben Ekolns SK utanför universitetsstaden.
Jag överraskas av att lilla - bara 140 kilo tunga - Pamina ligger förtöjd vid klubbryggan, precis som vanliga båtar - det skulle kappseglande yngre kanotseglare aldrig ens drömma om. Och det säger en hel del om hur Folke ser på sin båt och sitt seglande.
Ett sittbrunnskapell skyddar Paminas innandöme från regnet, bommarna med storseglet och mesan beslagna ligger stuvade under däck, klara att stickas i masterna och segla iväg.

Hon är rank, men inte som en jolle. Kanoterna av idag är förhållandevis breda i vattenlinjen, och det går att ta sig förbi masten utan risk för bad. Men hon behöver hängas ner; när hon seglar finns en benställning för fötterna i brunnen och en hängbräda som sticker ut och gör det bekvämare att burka.
För visst är hon i grund och botten en jolle, även om det mest handlar om långsegling när Folke Freund använder sin båt (ooops, förlåt! Man säger inte båt, läser jag i Sarbys artikel; man talar alltid om en kanot som kanot, inget annat).
– Det här är verklig seglingsglädje, förklarar han. - En sådan glädje kände jag aldrig i min IF-båt eller i min Laurinkoster.

Folke skaffade Pamina 1984 efter att ha letat länge runt om i landet för att hitta en kanot av rätta kalibern.
– Jag skrev till alla gamla klubbar där man seglat mycket kanot. Jag ville få tag på en E-kanot i plast, helst med mesan.
Segelkanoter i glasfiberarmerad plast finns det inte så många av. Men Folke hade tur; det byggdes tio stycken E-kanoter i just plast i Kristinehamn i slutet av 70-talet. Där fanns sedan gammalt ett stort intresse för kanoter, och i privat regi - med bl a folk som jobbat på Albin Marins båttillverkning - tog man fram en ny modell av E-kanoten, ritad av Erik Johansson. En av dessa s k Blyger-båtar lyckades Folke komma över.
– Jag fick napp just från Kristinehamn, från ordföranden i segelsällskapet. Priset var ganska högt, 20.000 kronor, men marknaden är ju nästan obefintlig. Så jag köpte henne på stående fot.
Och på den vägen är det.

Om jag får sticka emellan med en personlig reflektion; visst är det något speciellt med segelkanoten. Även om Finnjollen, Sarbys verk, sägs vara en C-kanot som kapats på mitten, så är skillnaden stor mellan jollen och kanoten. Själv minns jag från tonåren på båtklubben en läckert fernissad C-'låda', som satte seglarkänslorna i svallning mycket mer än OK- eller Finn- jollarna.
Detta av flera anledningar; det långa, spetsgattade skrovet (med den elegant rundade häcken); låga fribord, särskilt akteröver; däckets dominans, med bara en liten sittbrunn; och så riggen med sina två master!
På något vis upplevde jag kanoten som en stor båt, trots sin litenhet. Jag såg henne inte alls som en kappseglingsbåt, utan som en båt för äventyret segling. Jag visste att det fanns kapell, och att kanotseglare också använde båten att övernatta i.
Precis som Folke Freund och hans vänner gör idag.
Folke, som provade på och övergav sina kölbåtar - för att bli kanotseglare.
– Det är helt annat liv än i en kölbåt. Hon reagerar snabbt, man är nära vattnet.

Carl Smith, välkänd seglare och kanotfrälst redan kring förra sekelskiftet, lär ha uttryckt känslan så här: "Att segla kanot är att rida, att segla kölbåt är att åka båt." (Det ligger säkert mycket i det, även om aforismen smärtar skrivaren av dessa rader; åker gör man med motorbåt.)

Trots livligheten är E-kanoten kontrollerbar, tycker Folke Freund, och det mycket tack vare riggen. Med två master sprids segelytan - 10 kvm i storen, 3 kvm i mesan - ut i sidled, centrum för segelplanet kommer lägre och båten blir styvare.
– Det är bra för mig som bara väger 70 kilo, säger Folke som ännu inte har tippat ofrivilligt med sin E-kanot.

En annan fördel med två master är att han kan skota in mesanseglet och släppa ut rorkulten och storen åt lä, varvid båten snällt lägger sig stilla lite snett mot vinden och stannar där. Det är bra för långfärdsseglaren som behöver stanna upp ett tag för att navigera, ordna med kläderna, kanske ta en macka.

Två master på det lilla skrovet är ett gammalt kanotfenomen. År 1866 besöktes Sverige av en långseglande skotte, MacGregor, som färdades i vad många anser vara den första segelkanoten. Hans båt, Rob Roy II, var drygt fyra meter lång, men bara 65 cm bred - alltså verkligen en kanot i ursprunglig, segellös bemärkelse. Och klinkbyggd!
MacGregor paddlade, men båten hade ett hjälpsegel på 1,5 kvm. Inte mycket till yta, men det var heller ingen stor båt det handlade om. MacGregor byggde många båtar under åren, alla med namnet Rob Roy, och de blev föredömen och fick otaliga efterföljare.

När vår egen Carl Smith - han som red istället för åkte - som sjöofficer på korvetten Gefle besökte Malta år 1871, blev han tipsad om en lokal båtbyggare som byggde kanoter i stil med Rob Roy. Han beskrev senare intrycket av de båtarna så här: "Vid åsynen av dem stod det klart för mig att här var just den farkost som jag sedan länge sett hägra i mina framtidsdrömmar, och jag tillhandlade mig för 5 £ den minsta av dem alla.... Min första åtgärd var naturligtvis att förse henne med segel." Smiths båt var bara 3 meter lång och 65 cm bred, vikten inte mer än 22 kilo.

 
Nybygge av C- och E-kanoter

Kanoterna blev med tiden allt populärare just som segelbåtar. Gustaf Estlander, den finlands-svenske konstruktören som i seklets början ritade många av våra vackraste skärgårdskryssare, seglade på 1890-talet Helsingfors-Stockholm tur och retur i en kanot, ett hemmabygge som var hans allra första egna konstruktion (som kuriosa kan nämnas två saker som visar hur lite som är nytt under solen; Estlanders båt var så vek att han försåg centerbordet med en bulb för att få större stabilitet, och - hör och häpna - av samma anledning dessutom en anordning som en av 1998 års nya franska Open 60-båtar utnyttjar och som vi beskrev i Segling nr 7/98, nämligen en mast som under segling kunde lutas åt lovart!).

Kanoterna vid den här tiden var i allmänhet uppåt 5 meter långa men fortfarande smala, sällan över 1 meter breda. Bildandet av speciella kanotseglarklubbar, som t ex Föreningen för Kanotidrott (FKI) i Stockholm år 1900 och Göteborgs Kanotförening, GKF år 1911, gjorde kanotseglingen mer organiserad och ledde till ett allt intensivare kappseglande. Det betydde snart krav på regelverk kring båtarnas utseende; vi fick klasser med A-, B-, C-, D- och E-kanoter, nu upp till 6 meters längd och med bredder uppåt halvannan meter eller drygt det; exempelvis är den Blyger-båt som Folke Freund seglar 5,65 m lång och 1,65 m bred. Många segelkanoter har mesan, men det förekommer också vanlig sluprigg. D-kanoten är barlastad med 100 kilo för att få större stabilitet.

– Det som gjorde att det blev så mycket kanoter var att det skulle kappseglas. Under 40- och 50-talet byggdes det kanoter så att det sprakade om det, säger Sture Stork, bekant för många som en av Lasse Thörns guldvinnande OS-gastar i 5,5:a i Melbourne 1956, senare också silver i Tokyo 1964.

Starka kanotfästen var bl a Stockholm (med klubbar som Vega, Göta, FKI, SSS, Mälarhöjden), Mälardalen, Västervik, Kalmar, Karlstad, Mariestad och Kristinehamn. Även i Göteborg fanns flera klubbar där kanotseglingen var framträdande. Sture Stork minns hur det i alla dessa och ännu flera klubbars regi kunde byggas åtskilliga segelkanoter varje vinter, ett sätt för många ungdomar att komma in i seglingens värld.

Sture Stork, nu 68 år, var själv en av dem som på 50-talet byggde sin egen C-låda. Idag är han inne på sin 18:e småbåt - en E-kanot, också det en Blyger.

Sture menar att utvecklingen av kanoterna under slutet av 50-talet bidrog till att ännu mer minska deras betydelse som långfärdsbåtar.
– Det blev för mossigt med de gamla båtarna och man tillät att skrovhöjden sänktes. Då kom man djupare ner när man hängde. Men det gjorde också att de blev mindre beboeliga.

Precis som gode vännen Folke Freund har Sture långseglat mycket ute i skärgården med sin E-kanot - med familjen ombord. En gång när myggen blev för besvärliga - "stora som helikoptrar" - en afton långt ute i Röders skärgård, kastade han loss igen och seglade hela natten, med fru och barn sovande på durken.
– Jag tog en kompasskurs till Runmarö och var framme klockan sju på morgonen.
Det är ungefär 20 sjömil, men vilken upplevelse att med rätt vind glida fram genom skärgården, oberoende av grynnor, obekymrat zick-zackande mellan kobbar och skär medan mörkret faller och dagen gryr... Och med bara en 'baskurs' som visar allmänna inriktningen på färden.

Sture seglar för övrigt efter gröna kartan, sjökort är inte nödvändigt.
– Jag tittar i vattnet, tar fram sjökorten bara om det är något namn jag vill åt.
Med bara några decimeters djupgående och centerbord som fälls upp är grundklackar inget problem i en segelkanot.
- Det är inte många av de ställen jag nu går till som jag nått med min IF-båt eller koster, inflikar Folke. - Det underbara är när man kommer ut öster om Nämdö och Möja, mot utskärgårdarna, och får uppleva detta paradis utan sjökort i handen och utan att behöva vingla fram och tillbaka av rädsla för grynnor.
Men kanotseglandet har sina sidor det också, medger han:
– Samtidigt är man mer utsatt för väder och vind. Jag har problem när det blåser upp, det är en begränsning i min förmåga att komma framåt.
– Det där är en grej som försvinner om man kappseglar mycket, påpekar Sture, uppfödd med segling som han är, medan Folke var drygt 30 år när han började segla och är betydligt försiktigare i sitt sätt.

När Folke är ute och långseglar - ibland ensam, ibland i eskaderseglingar med andra kanotseglare - stuvar han sin båt med livets nödtorft. Och lite till.
- Sture brukar bli förtvivlad när han ser all min packning, suckar han.
Sture ser en parallel med en annan speciell aktivitet:
– När man ska prata kanot och beboelighet ska man jämföra det med att vandra i fjällen och ha med sig ryggsäck. Kanotsegling är för folk som begriper sig på att packa. Vad ska man t ex ha stövlar till i en kanot, frågar Sture Stork med en liten släng till Folke. Den gamle OS-medaljören är vältränad och nog en smula asketiskt lagd, jämfört med Folke som vill ha mer av stillsam bekvämlighet och har med sig både stövlar och sjöställ.

Sture Stork, guld- och silvermedaljör i OS i 5,5-metersklassen, har alltid bara seglat små båtar; redan på 50-talet byggde han en egen C-kanot, idag har han en E-kanot.

I hans packning ingår spritkök, bränsle, konserver, bröd, vatten, sovsäck, liggunderlag, kläder, m m som stuvas i en stor plastbalja som skjuts in under däck och skyddar mot både slagvatten och regn.
Det är ungefär vad man har med i ryggsäcken under en fjällvandring, om än med mindre strikt viktkontroll. Det finns kanoter som är betydligt mer inventiösa. Folke berättar om vännen och kanot-mentorn Ivar Tallman, 83 år och en av de verkliga veteranerna/entusiasterna inom detta speciella seglingsgebit. Denne hade något så ovanligt som ett fast pentry med kök och ett utskjutbart kartbord på sin E-kanot, som var av modell Ä, en tung, dukad kanot ritad av Folke Magnusson.
– Hon är som ett litet fartyg, och en smula trögare i lättvind, säger Folke.

*

Men den aspekten är nog mindre viktig. Att långsegla med kanot är en livsstil, där farten inte behöver kommer i första hand. Vad det handlar om är den lilla, anspråklösa segelbåtens charm och små åthävor.

Som Folkes ögonsten - en centerbordsbåt förtöjd vid brygga.

• E-kanot i aluminium