Jag kliver ut ur Mälarhöjdens
tunnelbanestation. Jag har ett viktigt uppdrag. Med bestämda steg går jag norrut.
Plötsligt står jag framför dörren till Villa Fridhem. Tungan känns som sandpapper.
Tänker att jag måste fortsätta, men går in. Betraktar stillsamt akvarellerna på
väggen och mitt uppdrag tynger mig. Musiken strålar ur högtalarna. Man spelar ett
stycke ur Trollflöjten, och jag tänker - hur skall detta sluta? Jag släcker min törst
och går sakta ut i vinternatten, fortsätter med något raskare steg Bellmanskällevägen
ner, tar höger passerar Ohlanders Palace, viker vänster och snubblar in på
Mälarkrogen.
Slår mej ner vid ett hörnbord och tar
fram mina anteckningar. Jag betraktar min research. Hur länge hade jag känt denna man?
På hur många kryssar hade han slagit mej. Hur många läsk hade vi tömt tillsammans?
Mycket hade hänt de senaste tjugosju åren men nu skulle de oklara frågorna få svar.
Jag sträcker på raska fötter Klubbacken upp, försöker ta mej in i porten till nr 15
men det är låst. Snubblar ner till telefonkiosken och fumlar in två enkronor och slår
numret. En upprymd mansröst svarar - dörren går inåt för tusan! Senare står jag
utanför hans dörr. Ut strömmar ett sublimt pianoklinkande.
Ringer på! En röst svarar, vänta för
fasen, låt mej plocka bort testcykeln först. Minuten senare öppnar han dörren och
säger, jag trodde aldrig du skulle komma. Vad vill du veta? Jag vet exakt var kicken tar.
Vilken kant? Den rätta of course. Skämt åsido, kom in och ta en tallrik yoghurt!
Medan vi sitter där och surplar vår naturella yoghurt spetsad med kruskakli frågar jag
.
- Varför bröt du andra köret på Laser
SM -78 i Kullavik?
- Jag
böjde mej ner i båten, tog tag i hängremmen och slet med alla
krafter av den för att komma först till bastun.
- Jaha, och?
- Nästa fråga!
- Va ja hm, ja det gäller
Korallen som
du och Ebbe köpte -67. Valde ni en båt med två centerbord för bättre egenskaper
på kryssen eller ?
- Nej förfasen, helt av
bekvämlighetsskäl. Det blev mycket bättre plats under bomtältet.
Yoghurten sjönk alltmer i paketet och
kruskan var helt slut. Olle sa, kan du springa ner och köpa müsli, så ska jag sätta
på kaffe. När jag kom tillbaka vankade Olle fram å tillbaka i sin fotsida
velourmorgonrock. Plötsligt säger han
- Jag har aldrig sett vågen
- Eh?
- Elvströmsvågen menar jag?
- Eh va?
- Jo, du vet den våg på vilken man
skall genomföra gippen på bästa sätt.
Jag svarade inte, utan tänkte stilla
för mej själv, här sitter man framför en dubbel, nästa trippel världsmästare. En
kille med hur många meriter som helst. Och han frågar mej om vågen!
Vi försjönk i tystnad, smuttade stilla på kaffet. Med yoghurt i smakade det
fördjävligt. För att lätta upp stämningen sa jag.
- Du seglade himla bra på senaste KM:et,
rena utklassningen.
- Äh! Det var toppens förtjänst. En
styv topp gör underverk när det gäller, hade lånat en av Chrille.
En ödmjuk kille den där Olle.
Framhäver aldrig sej själv, utan hänvisar till omständigheterna när han lyckas. En
sann idrottstyp. Kvällen led mot sitt slut. Yoghurten var slut. Bara en skvätt müsli
återstod. Den klämde vi i hissen när Olle följde mej ner till taxin. Så gör en
riktig kamrat.
Jag vaknade på Lördagsmorgonen och tittade ut genom
fönstret och konstaterade att snön lyste med sin frånvaro solen visade ett svagt
livstecken och termometern stod på plus 6 grader. Detta var alltså en perfekt dag för
Luciaseglingen.
Nere på klubben var jag först men dom
andra kommer väl tänkte jag och började plocka ihop grejorna.
Klockan gick och ingen dök upp så det
var väl bara att konstatera att även årets segling måste ställas in trots vädret.
Jag började packa ihop när jag hörde någon hojta uppe vid huset om det var någon
segling på gång. Vem det var såg jag inte men tyckte att jag kände igen rösten. Jag
gick upp till huset och där stod Magnus Olsson med
några kompisar. Vi blev lite sugna på att segla och hörde att ni skulle ha en Lucia
segling sa Mange. Han presenterade sina kompisar och det var inga mindre än Lawrie Smith,
Paul Cayard och några andra gastar, som jag inte kommer ihåg namnen på, från Team EF.
Ojojoj, tänkte jag, det här kommer att bli något att berätta för alla andra
försoffade MKS:are dom kommer aldrig att tro mig.
Självklart ska vi fixa ihop några
Lasrar så att vi kan segla sa jag. Efter en timme var vi startklara med 6 Lasrar (jag
avslöjar inte med vilka).
Det var svag sydlig vind och alla erfarna
MKS:are vet väl vad det innebär på Fjåset. Stiltjebältena på Sargasso havet eller
var de nu är är ingenting mot en målgång nere på MKS. Jag tänkte att här har man
väl sitt livs chans att slå hela eliten av Whitbreadseglare.
Mange sa lite kaxigt att vinnaren får
styra på Gotland runt med nya båten. Jag såg redan mig själv stå där bakom en ratt
stor som ett traktorhjul och surfa iväg i 25 knop.
Nåväl efter en lite rörig länsstart
styrde vi iväg mot stenarna och det visade sig att killarna faktiskt kunde segla utan
köl också. Jag låg till min besvikelse sist när vi skulle runda pricken och ut mot
sista varvet. Paul C hade en ledning på några båtlängder och själv låg jag ändå
inte mer än 50m ifrån och tänkte att det är ju en målgång också. Läget var ganska
oförändrat vid sista rundningen inför målgången förutom att Mange hade tippat när
han skulle gippa och låg nu klart sist.
Nu börjar seglingen sa jag till mig
själv efter rundningen av pricken och körde som vanligt med lösa skot slog på allt som
rörde sig. Det började genast ge resultat och att 20 års rutin på Fjåset inte var
helt utan betydelse visade sig snart. Med 50 m till målet gled jag faktiskt förbi Paul C
i lä och gick upp i ledningen.
När det var 5m kvar händer förstås
det som inte får hända nu, farten är nu c:a 1cm per min (om det är framåt eller
bakåt är svårt att säga). Paul som ligger en båtlängd bakom kommer som tur är inte
ur fläcken heller. Vad som ser värre ut är att Mange som låg minst 100m bakom nu
kommer forsande och är på väg att forcera hela fältet uppe i lovart. Han har ju
faktiskt varit Fjåsets Riddare för länge sen när han höll till nere på Bergvik med
sin Laser så han har väl dessa vindar i ryggmärgen.
H:e tänkte jag, nu när man är så
nära och ser mina Gotland runt planer gå upp i rök. Men det är ju faktiskt inte
första gången man får se sig slagen av någon som man hade 200m bakom sig vid pricken
så man är ju ganska luttrad.
Men då kommer en ytterst svag pust och
båten segar sig mot målet medan Mange mer eller mindre forsar fram 20m
bakom. Jag tar i för kung och fosterland rent mentalt alltså och på
något sätt lyckas jag få båten över mållinjen först. Med en sekunds
marginal tar jag alltså denna otroliga seger över fem Whitbreadproffs.
Det är då när jag sitter i Lasern och
nyper mig i armen för att se om jag inte drömmer som jag hör någon i bakgrunden skrika
till.
Då sätter jag mig upp i sängen och ser
att jag har ett stadigt tag i sambons arm och som undrar vad jag håller på med.
Jag mumlar nåt om Whitbread tittar ut
genom fönstret och konstaterar att det ser kallt ut och somnar om.
Som alla förstår så blev det ingen
segling i år heller så till nästa år måste vi ha en liten uppryckning tycker jag så
att inte denna segling somnar in.
Huvudsta tycker jag ska ha en eloge för att de genomförde sin Luciasegling trots en
temperatur på minus 12 grader. De belönades med en stor bild på förstasidan i Svenska
Dagbladet för detta. MKS får kanske se sig förpassade till andraplatsen när det
gäller att vara den mest aktiva Laserklubben i Stockholm trots att vi har närmare 50
aktiva Lasrar i klubben.
Profilen 1997
