Från
arkivet ... 5O5-bulletinen 1978/1983
5O5 i Sverige på 60-talet
Några anteckningar ur
5O5-minnet av Carl Wincrantz
Mårten och Lars Hellquist, S 2641
|
Från
arkivet ... 5O5-bulletinen 1978/1983 |
|
Mårten och Lars Hellquist, S 2641 |
|
Det var väl egentligen i Göteborg det började. År 1962. Och det var naturligtvis Lars Wiklund som tog initiativet. Man kanske kan säga att detta var början till hans lysande karriär inom båtvärlden. Att starta en flottilj och börja segla 5O5 i Sverige. Han var inte så dålig som 5O5-seglare heller. Jag minns att bröderna Arnborg hade viss respekt för honom vid vårt första SM i Sandhamn. Detta var litet senare när även Stockholm hade fått en flottilj. I Stockholm fick vi väl inte nån riktig ordning på torpet förrän stadgarna blev antagna för flottiljen den 4:e februari 1966 kl. 19.30. Skåne följde inte långt därefter. Den skånska 5O5 flottiljen levde ett kort men oerhört intensivt liv. Innan den liksom upplöstes i intet. Den hade t.o.m. egen bulletin. Man kanske skall hålla sig till Stockholm med sina minnen. En prominent figur var en rik kille med em farsa i rederibranschen. Klas Källström. Han fixade en resa till England 1966. Och Belle. Belle Hummelgren var hans gast. Klas hade eget rederi i 5O5 branschen. Som mest tre båtar. En Binks-låda i plywood från Australien, en Honnor Marine och en Parker som Janne Carnbäck vunnit SM med i Sandhamn. Honnor Marine var vad som gällde innan bröderna Parker slutade med likkistorna och började plasta båtar istället. Båtar med styva skrov. Honnor Marine var inte styv. Om man satte åt riggen ordentligt brukade fördäcket skrynkla sig som en tvättbräda och hela båten intaga bananform. Men det gjorde man inte i början. Allting hängde och slängde ungefär som i en Snipe. Sedan började någon testa med lite hårdare spänning i vanten och ökade farten en smula och därefter var det bara Parker som gällde. Och kicktaljan skulle också plötsligt dras åt så in i helvete. Jag glömmer aldrig den förvåning som spreds sig bland fransmännen vid VM i La Baule 1967 när Thomas Haraldsson stod i båten före sjösättning och drog i kicken så att han var alldeles blå i ansiktet. Dom trodde han fått spader. Men det lönade sig. I alla fall där nere. Thomas ledde ett kör och kom så småningom i mål som tvåa och jag minns hans replik: "Att ha hundra spinnakers bakom sig på slören, det kommer jag aldrig att få uppleva en gång till". Numera seglar han Tjörn Runt i kölbåt och då brukar han nog ha flera tusen. En av ledargestalterna i Stockholm var naturligtvis Torgny Nordström. Togge. Han var med från början. Han var alltid med förresten där det hände något. Och det gjorde det alltid. Och Togge lyckades klara ut det hela efteråt med sin oemotståndliga charm. Vi körde ett SM i Arild 1969. fast där hade det kunnat gått illa. Togge skulle spela Allan och dyka i poolen med händerna efter sidorna. Oturligt nog var det på barnavdelningen med bara en halv meter vatten. Jag serverade honom Alka-Seltzers morgonen därpå när han låg med omlindat huvud och gnydde. I sängen bredvid låg Beje Wiholm som då ännu inte var färdig läkare. Han hade faktiskt ändå mer ont i huvet, men det hade andra orsaker. Han fick några Alka Seltzers han med. Togge ledde också några häradståg till Åbo och Airisto Segelsällskap. Underbara kör där i Finland på underliga orienteringsbanor. Och ärtsoppa mellan kören. Och bastu. Och fullkomligt galna finnar. Stig Carlson var är du? Finlandsbåten stryker alldeles förbi segelsällskapets brygga på hemvägen, och då var det tradition att det skulle skjutas salut och vinkas och så. Sista gången vi var där, det var kanske därför det blev den sista, sköts också salut men då åkte Airistos flagga upp på Finlandsbåten också. Togge hade stulit den. Flaggstöld var faktiskt en ganska utbredd vana bland 5O5 seglarna. Lasse Hellqvist hade, för att nämna ett exempel, sina väggar i studentlyan draperade med olika flaggor. En av dem skulle jag inte våga nämna än i denna dag för att inte riskera repressalier. Lasse jobbade på reklambyrå och fixade många fina bulletiner på sin tid. Han fixade mycket annat också. Han tillhörde ett gäng som man får kalla bohemer. Hans bröder Mårten och Beppe, bröderna Arnborg, Lasse Bünsow, Jerka Kihlmark och några till. Djävligt duktiga seglare men inte så noga alla gånger. Såna bilar dom hade t.ex. Och så Jerkas båt såg ut på våren när den legat ute i snön hela vintern. Mårten hade ibland sin bandspelare med sig på kören. På den hade han spelat in olika ljudeffekter. Ljudet av en motor som startar. Eller av någon som håller på och sågar i metall. Stilla dagar ute på Björkfjärden kunde man aldrig vara säker på vad som hände i den båten. Bünsow brukade fiska. Inte bara mellan kören. På SM i Ölmanäs t.ex. dörjade han makrill och fick också två stycken som han stolt visade upp vid målgången. Seglingsnämnden visste inte vad dom skulle tro. Men fisket är ju fritt på västkusten. Dessa killar hade en vidunderlig fantasi när det gällde att hitta på båtnamn. Till varje nytt race skulle båten ha ett nytt namn. I Rasta en vår hade bröderna Arnborg anmält en båt som hette Kuken. Sen undrade man i seglingsreferatet i DN om inte dessa bröder visste att en båt alltid är femininum. För rodnande protokollskriverskor förklarade Stefan Arnborg att namnet egentligen var Kufen men att dom skrivit lite slarvigt i sin anmälan. Det snack som fördes i detta gäng hade sin speciella charm. Så här kunde det låta enligt höstbulletinen 1968: Togge: "Idag hade du hyvsad gång på
skorven."
Första gången var den 24:e april 1966. Sju båtar ställde upp och Klas Källström vann med Togge på andra plats. År 1967 hedrades tävlingen med närvaron av en göteborgare som hette Klas Forsell. Det blåste bra och vi körde med länsstart vilket ledde hade till följd att alla båtarna kom ner samtidigt till länsmärket. Den ende som inte vurpade i den rundningen var Bertil Grandinsson, ursprungligen också han från Göteborg men numera naturaliserad Stockholmare. Han tog därmed hem totalsegern. Klas påstod efteråt att det samlats en liten hög plastic på botten vid lämärket efter alla kollisionerna. 1968 seglade vi redan den 7 april vilket kanske var i tidigaste laget. Båtarna var helt täckta med snö när vi kom ner på morgonen och skulle starta. Men vi ansåg det var viktigt att var först på den tiden. Numera är tävlingen så etablerad att vi inte behöver tänka så mycket på det men då upplevde vi en viss konkurrens från Trapezklassen som släpade ut sina båtar på isen mitt i vintern bara för att få en bild i tidningen. Släpning på isen har vad jag minns bara förekommit vid två tillfällen för vår del. Det värsta var år 1970 när hela Riddarn var täckt av drivis och vi trodde vi skulle bli tvungna att ställa in. Men som genom ett trollslag drev all isen bort och vi kunde sjösätta nedanför Kungsholmstorg efter att ha jumpat över ett relativt smalt bälte av isflak. Vi kunde genomföra våra två kör, ta upp båtarna, men omedelbart därefter slöts sig isens grepp igen. Inte en öppen fläck på hela fjärden. Det är nog så att Vår Herre ser till de sina. På senare år har tävlingen svällt ut och det startar många båtar från alla möjliga klasser. Från början höll vi mer på oss och var mycket restriktiva med urvalet. Nu tjänar vi pengar på startavgifterna istället.
|
|
Vi åkte färja från Göteborg med den då ganska nyöppnade Tor Line till Immington i norra England och trailade därifrån genom landet till Hastings på den södra kusten. Vi var nästan 10 båtar från Sverige och de flesta hade något ärende till bröderna Parker vars ställe passerades på vägen. Många nya båtar beställdes. Staden Hastings tog emot med öppna famnen för det var 900 år sedan det stora slaget vid Hastings hade utkämpats och detta var anledningen till att en enorm 5O5-regatta hade arrangerats. Bröderna Båth hade kommit dit med ett bestämt mål i sikte. Redan på färjan hade dom talat om detta. Dom ville visa att dom var lika snabba som de engelska mästarna bröderna Farrant. Derek, som ju fortfarande är aktiv i klassen, och hans bror Robin som han då seglade med hade hösten innan besökt Marstrand och fullständigt seglat skjortan av de svenska seglarna. Men också lärt ut sin teknik och dessutom skapat en djävla massa inspiration i svensklägret. Christer och Pelle hade tränat som djur och var ganska outstanding i det svenska laget. Jag har två särskilt skarpa minnen kvar från Hastings. På den tiden gastade jag åt en kille som heter Mogens och under ett av kören var vi på väg upp mot kryssmärket då vi möter de ledande båtarna som redan rundat. Dom kommer för spinnaker i en sprutande slör och först kommer Christer och Pelle med en illröd spinnaker och det går undan så det bara tjuter om det. Jag var ny i klassen och tyckte 5O5-segling var ganska kul men från det ögonblicket och efter den synen med bröderna Båth suveränt behärskande vind och segel och med Farrants en bra bit bakom...från det ögonblicket var jag heltänd på 5O5. Det andra minnet är från avslutningsbanketten. Mitt under måltiden ställer sig en av svenskarna, Lars Heuman, upp på bordet och håller på engelska ett fullkomligt bejublat tal. Det har titeln "Three years under the centerboard" och handlade om just detta. Hur gasten under tre år söker i båten tills han slutligen finner sin rorsman. "There suddenly appeared a helmsman"... Jag minns det som igår. Borgmästaren i Hastings, som var hedersgäst, skrattade så han skrek liksom även John Westell (Vet någon vem han är? Jo, han är fivens konstruktör). Hela den enorma bankettsalen kom i uppror och engelsmännen började kasta saker på varandra...När man tänker efter kan inte Lasse ha varit gammal då. Det är ju 17 år sedan. Men han vågade! Det var också då som den nya gimmiken: att–lyfta–bordet–några–centimeter–över–golvet–och–släppa–ned–det–med–en–duns uppfanns. Denna konst utvecklades sedan ytterligare i La Baule året därpå men det är en helt annan historia... VM 1967 gick i La Baule som är en liten mondän badort på franska atlantkusten. Vad jag minns speciellt från detta kör, förutom vissa äventyrligare händelser på platsens Casino inklusive den legendariska avslutningsfesten, är Reine Andersson. Denne ursympatiske göteborgare kanske kräver en närmare presentation för dagens fiveutövare. Han seglade på den tiden med Thomas Haraldsson och tog med honom bl.a. hem SM. Sedan gastade han åt Stefan Sjöström och var ytterst nära att vinna VM i Santa Cruz. Sedan förföll han till olympiskt seglande i FD-klassen, men ändå... Reine har alltid varit litet vild av sig och i La Baule var han i sitt esse. En episod... Vid inseglingen från havet en dag var det en kille med en liten racerbåt som roade sig med att åka slalom mellan 5O5-erna och stänka upp vatten och ställa till allmän oreda. Alla blev naturligtvis urförbannade. Racerbåtskillen åkte så småningom därifrån men sedan gjorde han sitt livs dumhet. Han kom tillbaka. Alla seglarna låg och slappade på stranden eller höll på och mekade med sina båtar då plötsligt idioten kommer tillbaka och helt lugnt börjar dra upp sin båt på sandstranden... Varenda seglare reser sig upp och samlas långsamt i en hotfull klunga som först går och sedan springer ned mot den lilla båten. Sista biten rusar dom och i täten, minst fem meter före alla dom andra, rusar Reine. Han får också först tag på fridstöraren, bär honom långt ut i vattnet och dränker honom. Ja, kanske inte riktigt. Jag tror han överlevde. Kvällarna i La Baule var fyllda av cocktailparties och andra festligheter som kulminerade i det stora regattamiddagen på Casinot. Jag har varit med om många 5O5-fester men denna tar nog priset. De yttre förutsättningarna var perfekta med en stor glittrande festsal och stämningen gick redan från början i topp för att sedan bara öka. Det inleddes med att svenskarna körde lyfta-bordet-tricket ett par försiktiga gånger under sneglande mot bordet där alla honoratiores satt. Då fick vi se hur även deras bord höjdes en liten bit och sedan sattes ned med ett ordentligt klirr i kristallglasen. Detta var tecknet. Sedan brakade helvetet löst och alla hämningar släppte. Jag minns hur engelsmännen lyckades placera 3 av de stora runda borden uppe på varandra och på det översta dansade bröderna Bainbridge can-can. Och under det nedersta bordet kröp en tokig svensk och slet och ryckte och försökte få av ett bordsben så att allt skulle rasa. Det var naturligtvis Reine. I den franska 5O5-bulletinen blev han han utnämnd till världens bästa equipier d.v.s. gast. Och det kan man ju förstå efter en sådan uppvisning. Värdarna på stället hade ordnat underhållning i form av en smörsångare klädd i blå kostym som stod på scenen och sjöng i Frankrike säkert hemskt populära sånger. Jag skäms inte för att erkänna att jag var en i det gäng som stormade upp på scenen och bar ut sångaren i trädgården. Istället övertog seglarna själva scenen. Jag minns tydligt hur engelsmännen gång på gång släpade in en stor soffa men hela tiden blev utkörda. Tills dom sista gången kom in med soffan innehållande en snygg tjej och en mycket berusad fransman som inte riktigt förstod vad det var fråga om. Och serveringspersonalen hade lika roligt dom. Dagen därpå när jag kom ned för att leta efter ett par förlorade skor blev jag jag mött av hovmästaren som tyckte att det varit en underbart lyckad fest. Och då såg "placet" ut som man hade haft en civilförsvarsövning därinne. Tänk så det kan vara. Och tänk så det blev i Hangö på VM-banketten där när arrangörerna kallade in militärpolisen så fort det blev litet högljutt. Dom slog en ring runt hela stället. Fast på den festen var ju Reine också med förstås... Redan vid entrén ryckte han loss någon slags förgylld korv eller kotte från livréet på den stiligt uniformerade vaktmästaren vid dörren. Men det är ju också en helt annan historia. Carl Wincrantz,
|
— Sv.5O5 Förbundet —
Uppdaterad 2023-09-15
