Det var nästan ståhöjd under bommen på den tiden, vilket underlättade stagvändningar väsentligt. Dagens bomhöjd lär ju vara någonstans i knähöjd. Rockall segel både fram och bak och det självklara valet av spinnaker var Musto. Spinnakern fick man då ta ner med hjälp av både armar och ben samt diverse hejarop från rorsman som för övrigt aldrig befattade sig med det seglet förutom när det gällde själva färgvalet.

Agent i Sverige för Honnor Marine var Firma Catamarin med herrarna Lasse Holmdahl/Orvar Nyström i spetsen. Nåväl, sista gången jag såg S-1608 var hon nysåld för ca 3000:- på väg ut på Svartsjölandet (mot Rastaholm). Kanske ligger hon nu i någon vik på svaj med påhängsmotor?

1963 var året då 505 kom till Stockholm. Vi var tre entusiaster, Beje Wiholm (under många år Svenska 505 Förbundets tävlingsläkare, tillika framgångsrik seglare med ett flertal 505 bakom sig (som han ägt alltså!)). Kent Landell var den andre och undertecknad den tredje och tillsammans for vi runt på alla tänkbara regattor för att sprida information om klassen och den rönte snart berättigat intresse och fler båtar skulle snart komma till.

En segling som jag minns speciellt var ett lopp som kallades för "Sollerön Runt", problemet var bara att det gick en bro mellan ön och fastlandet. Vi seglade istället fem banseglingar på modifierad olympiabana under Trapez-seglare George Lohaz ledning under en och samma dag.

Första 505 kom inte till Stockholm som kanske vore det naturligaste(!), utan till Göteborg år 1962 och numret var 669, ägare Orvar eller Lasse Wiklund? Det var en träbåt, mycket elegant men naturligtvis inte så snabb som våra extrema Honnor Marines!

För att det inte skall bli alltför virrigt när jag sitter här och skriver ner mina minnen, tänkte jag bringa lite ordning i tiden med hjälp av diverse artiklar, foton samt diverse seglar tidningar och förbundsbulletiner. Så här löd inledningen till bulletin nr 1:

"Detta är början till ett medlemsblad för oss svenska 505-seglare. I all anspråkslöshet skall det kunna ge kontakt mellan kända och okända 505-entusiaster, sprida information om kappseglingar inom och utom landet, ge tips om trimning och finesser, tänkbara gastar, stundande parties och sist lite skvaller om nya båtar 'på gång' och gamla som skall säljas."

Ursprunget till Sv 505 Förbundet var 1964 en sammanslagning av FD – 505 Club, som vid ett möte valde en interimstyrelse med uppgift att "sätta igång en Svensk 505 Association efter det i internationella reglerna anvisat mönster".

Per-Åke Lundberg president, Stellan Westerdahl och Bernt Larsson sekreterare, Per Båth kassör, Carl Henrik Hellström, Lars Heuman. Fleet Captain Lars Wiklund, Göteborg samt en icke  namngiven stockholmare var självskrivna ledamöter av styrelsen.

Redan från den första början anslogs tonen i umgänget bland 505-seglare i form av startavgiften till årets första race i Långedrag, nämligen 5st Blå (Blue race) Winner takes all, men var tvungen att bjuda de övriga!

Lars Wiklund, en av de verkligt drivande krafterna i förbundet, knöt redan tidigt kontakt med internationella förbund bl.a. i samband med långresa med Älvsnabben, då han besökte Argentina, besåg byggnation av argentinska 505 samt åt middag med 505 presidentens fru Sonora Sammartine.

VM 1965 gick i Tanger och det första 505 EM'et beslöts gå av stapeln i Hellerup 1966. Ski Yachting i Cannes hade det året lockat 35st 505 och segrade gjorde fransmännen Cheret/Buck. Tvåa var D-1847 med bekante Hans Fogh.

Vid en titt i medlemsregistret finner man båtnummer från 669 till 2016. Under S-1517 står det "förlist" och man kan ju undra vad som hände den båten? Ring Leif Kristofferson och fråga!

Under våren 1965 bildades Stockholm 505 Fleet och det fanns då 14st båtar i klubben. Samma år fick 505 för första gången vara med i Kieler Woche och ett tiotal båtar åkte dit för att se och lära.

Svenska Seglarförbundet bestämde samma år att 505 fick segla om SM-värdigheten. Seglingarna avhölls i Arild vid Skälderviken i mitten av augusti under ledning av det mycket aktiva Segelsällskapet Sjöhästen.

Att 505 redan då betraktades som fullvärdiga båtar fick undertecknad belägg för i samband med Lidingö Runt det året. Det bar sig inte bättre än att riggen föll ner och vi var tvungna att paddla oss in till närmaste uppdragningsplats som råkade vara ett småbåtsvarv. Eftersom vi inte var medlemmar i denna klubb avkrävdes vi på slipavgift, vilket var svårt att erlägga då vi inte hade några kontanter i våtdräkten. Nykterheten på varvet var, skall dock framhävas, lindrig.

505-seglare insåg redan tidigt vikten av att segla utomlands och La Rochelle samt La Baule fick många gånger förstärka poliskåren när vikingarna drog söderöver. Hade det inte varit för den skicklige juristen och språkexperten Lars Heuman (även författare till memoarboken "Mina år under centerbordet" utgiven på Trapetsarbetarförbundets Förlag) så hade nog flera vikingar blivit kvar i Frankrike, Broder Anders var lite lugnare till sinnet än brodern, men så hade han också en vit hatt som han aldrig seglade förutan.

Resultatet från premiär-EM i Danmark: 1)Farrant/Farrant, England 2)Bainbridge, d:o 3)Bröderna Båth 4)Poulain, Frankrike 18)Bröderna Heuman 55)Jan-Erik Levy.

En oförglömlig segling var regattan i Hastings 1966, anledningen ett smärre 900-årsjubileum som hade samlat 12 svenska båtar bland övriga 100 startande. Reseledare, enhälligt vald av kamraterna, var Klas Källström, eftersom familjen på den tiden ägde färjan Tor Anglia och Klas bjöd på förfriskningar i fartygets ena skorsten.

Pelle Båth råkade i slagsmål med engelsmän redan på överresan, allt för en vacker flickas skull. England hade samma år vunnit VM i fotboll, så själva tullförfarandet gick snabbt och smärtfritt. Mottagandet i Hastings var fantastiskt, Sverige kom 2:a i lag-VM. I den stora regattan kom svenskarna 2,13,16,18,25.

Startfartyget var en jagare och stackars den som försökte med en lovartsstart. Totalt bleke flera hundra meter upp på kryssbogen. Engelska kanalen är ju alltid svårseglad på grund av att vattnet försvinner med jämna mellanrum, dessutom är det ganska strömt. Själv länsade jag mot ett märke i säkert en timma innan jag kom underfund med att märket gjorde sammalunda, den enda skillnaden var att märket gick snabbare än jag.

Själva landningen var också ett äventyr. En uniformsklädd funkionär stod med en grön och en röd 'spade' och dirigerade in båtarna i takt med vågorna. Den som 'körde in på fel skylt s.m.s' kunde hålla sig för skratt när båten väl landat på kullerstensstranden!

I fotbollsmatchen mellan Sverige och 'övriga världen' (byket) segrade vi naturligtvis överlägset (3-0). Jag kan inte minnas att vi förlorat någon match i internationella sammanhang. Beträffande sk lokala hemmamatcher ber jag att få återkomma.

Att berätta om galamiddagen skulle taga allför mycket utrymme, nämnas kan dock att stämningen var hög. Svenskarnas egen 'visa', ni minns väl: Ra ra ra ra ra r a r a r a ra ra....., hade fransmännen svårt att svara på. Engelsmännen blev dock så upphetsade så att de började kasta sockerbitar, vilket var djärvt av dem på den tiden!

Utmärkt korv har de dessutom i England, det kan ni fråga Anders Heuman om. Man kör inte 20 mil utan vidare i ösregn mitt i natten efter den middagen.

Jag glömde nämna  en segling som gick av stapeln året innan, nämligen 'All Africa Cup', där man seglade om titeln 'Afrikansk Mästare'. Vem har titeln för närvarande?

Tillbaka till Hastings. På hemresan passade vi på att besöka bröderna Parkers fabrik i Boston, där det en gång i tiden under pappa Parkers tid byggdes likkistor. Jag minns att en av bröderna jobbade hårt i fabriken (Bill) medan Dick tog med en ner till den lokala puben. Hur som helst skickliga båtbyggare är dom.

Detta år beställdes inte mindre än 6 nya parkerlådor till Stockholm och flottiljen bestod nu av 30 båtar. Stockholms 505 Fleet blev under året medlem i SSF.

Den kontakt som flottiljen hade med SSF kan jag med bestämdhet säga var till stor nytta för 505-segling i Sverige. Visserligen har SSF:s bidragstilldelning varit knaper, men 505 Förbundet har alltid legat 'väl' till när det gällde fördelning av befintliga medel. På den tiden fördelades medlen lite mer godtyckligt än i dag, då det finns bestämda normer för resebidrag, träningsbidrag mm.

1967 var året då modenyheterna från Paris slog igenom. Utanpå våtdräkten skulle man ha ett par silkesbyxor för att minska luftmotståndet. Skrovet skulle grafitbehandlas och spinnakerskoten skulle vara sidenlätta och svarta (det hade med varma luftströmmar att göra!).

Riddarfjärdsregattan, som en gång i tiden startades av Calle Wincrantz m.fl, vanns i år av inflyttade göteborgaren Bertil Grandinsson, 2:a var Belle Hummelgren, som hade lånat Klasse Källströms australiska VM-båt (Binks fabrikat). Mig veterligen den enda i Sverige. Claes Wibom, som jag tror var den förste som mer permanent seglade med en kvinnlig gast, söta Camilla (gift Wibom), gjorde en bejublad uppvisning vid Stadshuset och fick omedelbart ett tiotal efterföljare, alla mer eller mindre intresserade i varandra.

Visste ni förresten att för att anordna en regatta på Riddarfjärden måste man ha polistillstånd. Man får nämligen inte skjuta med startkanon hur som helst i Stockholm. Folk kan ju förledas att tro att kungen har fått barn. Nej, ett mycket elegant intyg införskaffades från polismästaren i Gamla Stan, med sigill och lack och allt. Jag undrar om Calle W. har det kvar ?

Sätres poängberäkning var det system som gällde vid större kappseglingar, men det fick sedermera ge vika för olympisk poängberäkning, allt för att datamaskinerna skulle få det lite besvärligare att räkna fram resultatet. Nej, tacka vet jag Sätre, poäng utan decimaler. Dessutom seglade han ibland sin Finnjolle naken på rastaholmsregattorna, till flickornas stora förtjusning.

Annars var Finnjollefolket ett ganska ilsket släkte som man ofta seglade på då de kom kryssande upp under spinnakern. De bodde i tält och hade gasolkök och sovsäck och ville sällan vara med och skoja på nätterna. Men vissa av dem insåg 505:ens tjusning, bland annat Göran Andersson och Thomas Lundqvist. Numera lär även landslagsmålvakten i handboll segla 505, vilket tyder på att klassen har en bred förankring.

Att 505-seglare alltid varit skickliga seglare kan man konstatera när man ser vilka som är med på 12:an Sverige. Bl.a Mange Olsson, flerfaldig Svensk Mästare, skicklig korp-hockeybockey-spelare (tillika div 2 i bandy) samt cykelmästare Djurgården Runt 1969. Figge Montán, 505-gast samt duktig hockeyspelare i Västra Frölunda. Thomas Haraldson, armbrytarjätte, Svensk Mästare och en riktig hejjare på det mesta. Lite fler 505-seglare hade nog inte skadat på 'Sverige'.

I våra grannländer var 505 representerad endast i Danmark och Finland. Har det funnits en 505 i Norge?  I Norge seglades det mest Oslojolle, det kan ni fråga varenda medlem i Göteborgs flottiljen om!!

1968 var året då Lars Heuman och Berne af Herwald höll ett bejublat föredrag om 505-bakelsen och Svenska Småkaksförbundet. Där lärde vi oss att en bra kaka är en kaka som sjunker i ett stort punchglas. En dålig dito är en maräng! Reine Andersson, skicklig gast, lär ha gjort flera försök att bli medlem i kakförbundet, lagt ner summor för att beveka styrelsen men ej klarat inköpen tillfyllest.

SM-segrare 1968 vid seglingar på Rödkobbsfjärden blev Christer och Pelle Båth. Visste ni förresten att engelsmännen trodde att Pelle var en svordom, eftersom Christer alltid vid varje rundning skrek: 'Pelle, Pelle, Pelle!!!' (när spinnakern inte kom upp snabbt nog). Marinex och Gransegel var nya segel som premiärvisades vid SM.

Vid VM i Kiel samma år kom bröderna Båth på 5:e plats. Vid detta VM skotade svenskarna focken mycket långt fram och mycket långt ut, dessutom var Eros Center i Hamburg värdelöst. Allt detta kan man läsa i bulletinen. Vid Uppsala Segelsällskaps höstregatta 1968 vann Thomas Haraldsons gamla båt 2109 en halv segling, vilket föranledde beslut att den skulle doneras till Historiska Muséet.

Bröderna Båth blev Nordiska Mästare i Danmark.

Slutligen kan man läsa att Pelle & Christer Båth var agent för Parker. De hade en kvot på 22 båtar och priset för en ny sk De Luxemodell var 6.723:-. Standardmodellen är något billigare men inte utrustad för kappsegling?!! Till vad då kan man ju fråga sig? Trätankar kostade 280:- + sk oms.

Stor och fock från Marinex kostade 1.222:-, Spinnaker 400:-.

I Finland fanns det nu 15 båtar och man hade startat en egen tillverkning – Lönnforsbåtar. Silja Cup i Åbo instiftades och var en segling som svenskarna ogärna missar. I förbundets flaggsamling finns bl.a. en mycket fin finsk flagg, som endast användes av höga herrar i finska seglarförbund. Den hissade vi på finlandsfärjan när vi passerade Aairisto Segelsällskap på väg hem till Sverige.