Lindholmen, Rotholmen och E-holmen, öarna i Mälaren
Västerut från Ekensberg ligger tre öar, varav
Lindholmen och Rotholmen är bebyggda och hör till stadsdelen. Öarna ligger invid
stora farleden inåt Mälaren. Många har nog färdats förbi men få varit iland. På.
Lindholmen finns flera hus, de ser något förfallna ut men har "snyggats upp"
genom att målas med lysande färger.
Öarna har en lång historia. De nuvarande namnen har de fått av urfabrikören,
hovurmakaren John Gustaf Linderoth. Han köpte år 1880 den ca ett hektar stora
Sveaholmen jämte de två mindre holmarna. Enligt uppgift härstammar namnet
Sveaholmen från år 1834, dessförinnan hade namnet varit Vasaholmen och ännu
tidigare Lindholmen. När John Linderoth köpte holmarna, passade han på att
återgå till det ursprungliga namnet Lindholmen. Resten av urmakarens namn räckte
sedan åt Rotholmen och kvar blev ett e till E-holmen.
Holmarna köptes av Linderoth för att där bygga ett sommarnöje, det var ett bra
läge vid farleden och de egna öarna erbjöd en lugn miljö. År 1880 började de
första husen att byggas. I tidens anda utformades trädgårdsanläggningar och
anlades grusgångar. Den så kallade Västra villan blev efter diverse
tillbyggnader det största huset. Det är sammanbyggt av flera huskroppar och har
glasade verandor mot väster, mot aftonhimlen. Enligt en beskrivning i serien
"Svenska hem" var huset då till sitt yttre obetydligt men något helt annat
invändigt:
I väster ligger salongen i Gustaviansk stil. Väggarna äro här inramade i fält med ornament från Bellmanshuset på Bellmansgatan, och möblemanget, en gåfva till fabrikör Linderoths fader af grefve Ulrik Gyldenstolpe och kompletteradt från K. Husgerådskammarens auktion på Drottningholm...
Det fanns även bibliotek, blomsterrum, matsal mm. Öarnas läge mot den över Mälaren strålande solen var likaså mycket förnämligt. Beskrivningen fortsätter:
Man får leta efter en så blid och vacker idyll som denna erbjuder. Matsalens västra sida flankeras af en stenterrass, hvarifrån man åter igen har en hänförande utsikt öfver Mälarens vatten långt bortom Kungshatt och Ekerö i fjärran.
Det finns ytterligare tre bostadshus på
Lindholmen, därtill badhus, lusthus samt uthus. Ett av uthusen som numera är
nedbrunnet byggdes av en del från urmakarfirman Linderoths monter på Konst- och
Industriutställningen i Stockholm år 1897. På Rotholmen fanns fram till 1972
endast ett
bostadshus samt en verkstadsbyggnad.
På Rotholmen lades grundjord från bygget av posthuset vid Vasagatan i Stockholm.
Fyllningen lades utmed stränderna, eftersom det vid sekelskiftet inte var
tillåtet att fylla i Mälaren. På 1920-talet påbörjades dock en utfyllnad i
Mälaren, man använde schaktmassor från bygget av Stockholms stadshus.
Utfyllnaden gjordes mellan Lind- och Rotholmen. Avsikten var att sammanbinda de
båda holmarna men projektet fullföljdes aldrig.
På Lindholmen står två minnesmärken. Det ena är uppsatt år 1776 av ett sällskap
som kallade sig Augustibröderna och består av ett järnsvärd vars kavel utformats
som en vase samt belagts med ett gyllene "G" och krönt av en sluten krona. Det
andra märket är uppsatt av Svea Orden år 1834 och förnyat år 1851. Det utgörs av
en järnstång med en plåtflagga med ett vitt fält belagt med ett rött emblem.
Svea Orden instiftades år 1793. Under några år kring 1830 firade man sina
sommarhögtidsdagar på den då benämnda Vasaholmen (Lindholmen). Sällskapet hade
ett fosterländskt syfte. År 1836 upprättades ett arrende som innebar att Svea
Orden skulle ha tillgång till holmen i femtio år. Vasaholmen ägdes vid denna tid
av Hägerstens säteri. Senare utarbetade orden ett förslag till att köpa holmen
och där uppföra en byggnad för ceremonier. Av detta blev intet och sista gången
man besökte holmen torde ha varit år 1877, att döma av årtalet som återfinns på
järnflaggans stång. Sedan år 1912 har Svea Orden en egen ö ute i Stockholms
skärgård utanför Smådalarö.
Tilläggas ska att ovan nämnda Augustibröderna var ett hemligt sällskap. Det var
rojalistiskt och hade den 19 augusti år 1776 ett möte på Lindholmen. Holmen
döptes då om till Vasaholmen och som dopgåva uppsattes ett svärd (19 augusti var
tillika Gustav III:s revolutionsdag år 1772). Dessa till synes oansenliga
holmar, utposter i den nuvarande stadsdelen Gröndal, har således
beröringspunkter med viktiga händelser i den svenska historien.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jacob Eurenius arvingar sålde år 1898 Gröndal till Gröndals tomt- och byggnadsaktiebolag. Området skulle exploateras. I hela området kring Liljeholmen skedde en snabb utveckling. Industrier och fabriker låg tätt. Bland de största företagen var Nitroglycerinfabriken vid Vinterviken och Ekensbergs Varv mitt för Stora Essingen. År 1895 hade sprängämnesfabriken 89 anställda och Ekensbergs Varv hade 96. Inom det område som idag utgör stadsdelen Gröndal fanns en nämnvärd befolkning endast vid Ekensberg och i Nynäs vid sjön Trekanten. För att hantera utvecklingen i denna norra del av Brännkyrka, bildades år 1898 Liljeholmens municipalsamhälle.
Gröndals tomt- och byggnadsaktiebolags intentioner var att Gröndal skulle bli en villastad för olika kategorier av människor. I en reklamskrift (tryckt år 1898) formulerade sig företaget på följande sätt om vilka som skulle bosätta sig i området: "affärsmannen, fabrikanten, hantverkaren och den skötsamme arbetaren". Målsättningen var sålunda att Gröndal skulle bli en annan typ av villasamhälle än de exklusiva trädgårdsstäderna som Djursholm och Saltsjöbaden.
Källa: Gröndal och Aspudden "Ett
mönstersamhälle utanför stadens hank och stör"
skriven av Gun Källström, Johan Silvander, Christian Richette
(ISBN-91-7031-020-3)
Gröndal och Aspudden är stadsdelar i söderort. Gröndal har genomgått en lång utvecklingskedja. Vid mitten av 1800-talet fanns där sommarnöjesidyller för välbärgade stockholmare. Under de första decennierna av 1900-talet växte det upp industrier i området. Företag som gav arbete men som också påverkade miljön negativt. 1 boken behandlas två av de stora företagen i området, Nitroglycerinfabriken vid Vinterviken och Ekensbergs Varv. Stadsdelen Aspudden byggdes upp som en ny, bländande ren stenstad, en förstad på landet. Både Gröndal och Aspudden har genomgått tider av förfall och nergång. Stadsdelarna har dock rustats upp och idag framstår de som mycket attraktiva bostadsområden, omgivna av grönska och med Mälarens blåa vatten nära. 1 boken publiceras också ett rikt bildmaterial, fotografier som förmedlar spännande kunskap om staden och människors historia.
STOCKHOLMS MONOGRAFIER utgivna av Stockholms
stad
ISBN 91-7031-020-3
.jpg)
Flottbron vid Liljeholmen. I bakgrunden Lövholmen och Gröndal. Fler bilder: https://www.flickriver.com/photos/53303620@N03/tags/liljeholmen/
Hembygden
*
Det var en gång då uppå denna trakten
allt var en skön idyll av sällsamt slag.
En vandrare ej kunde inför prakten
här finna ord för skönhet och behag.
Igenom sagolunder fram han går
och tjusning til båd' själ och sinne får.
Mot söders sluttning locka sol och vindar
ut ifrån gatans buller, kvalm och sten
till landets mjuka tramp och stolta lindar
att andas luft så morgonfrisk och ren
och Ägir gungar fram med vindens fläkt
och pilarna i vågen två sin dräkt.
Från stadens tullport förer bräcklig brygga
till Liljeholmen — en historisk mark —
där Sveriges drottning en gång låtit bygga
åt gunstlingar ett slott i lummig park
och här ett värdshus ifrån Bellmans dar,
men utav det finns nu blott platsen kvar.
Vid Gröna Stugan ses en hästskjuts stanna
och Pålle invid räcket bindes fast.
Med armen torkar körsven svettig panna:
"Här passar bra du att vi tar en rast
för långa backen var båd' tung och svår.
Du får en tapp och jag en läsketår."
Bortöver Tjäders gärde sedan leder
en lerig stenig ofta vansklig väg
till Lövholmen där seklets ekar breder
sin grönska över oplöjd grusig teg,
där vittert folk och världsberömda män
i digra skrifter lämnat minnen än.
Med backarna sen stigen nedåt vänder
till skuggrik gömma i den gröna dal
där poppel-, lindalléer rikligt sänder
sin blomsterdoft och fägring skön och sval.
Tre sommarvillor — Sagans bo förvisst —
nämns Långa Raden — kallt och ganska trist.
Med slingringar i berg och backar gröna
en tur omkring en insjö färden går.
En målare besväret skulle löna
där Trekanten i solskensglitter står
med branta stupen på den södra strand,
en bild som förer hän til Söderns land.
Och några gamla kåkar invid stranden,
en gärdsgård intill skogbevuxen höjd,
en hacktornshäck utefter trädgårdslanden
och väna björkar såsom ögonfröjd,
en bäck som insjöns vatten avlopp ger
till Mälaren som man i fjärran ser.
Men pärlan som här ligger gömd och anad
i dalen mellan berg och Vintervik,
en vrå ej störd men av naturen danad
och blomstersmyckad, uppå minnen rik.
Den är det som ger tavlan skönsta färg —
Den är det fagraste — är Blommensberg.
Ack HEMBYGD, sagoomspunnen uti sinne,
ej utav glans — men älskad varje sten.
Var tuva uppå marken ger ett minne,
vart blomster uppå mossig dikesren,
och Fågelsången — Skogens melodi
med flöjtackord och vindens sus uti!
Anna Maria Carlsson
Av Anna Maria Carlsson, småskollärarinna från Blommensberg, död 1970 vid 86 års ålder, har tidigare en liten dikt publicerats (Nr 1, 1970). Hon hyllar här med djup och levande känsla hembygden, som var Liljeholmen. Minnesbilderna var vid författandet ännu starka. De hade sannolikt sitt ursprung från barndomstiden på 1890-talet, innan Liljeholmen blev municipalsamhälle. De få, men vackra gårdarna och den lummiga grönskan vid och omkring sjön Trekanten måste ha varit "en tjusande idyll"!
