Tranebergsbron 1787 beslutade Gustav III att en bro skulle byggas som en del av en ny väg mot Drottningholm. Det blev en flottbro, som revs i mitten av 1850-talet, då en pontonbro byggdes något längre söderut. I början av 1900-talet byggdes en ny öppningsbar bro som klarade att bära spårvagnar. Den snabba befolkningstillväxten i Västerort krävde dock snart en större bro, som kom att byggas ungefär 100 meter norr om pontonbron. Gamla flottbron vid Traneberg i Stockholm från väster. foto ca 1912 Pontonbro över Tranebergssundet. Gamla pontonbron vid Traneberg. (foto: Karl (K.A.) Ransell)
Gamla pontonbron vid Traneberg. (foto: Karl (K.A.) Ransell)
Tranebergsbron under byggnad. Närmast i bild syns den äldsta Tranebergsbron, en flottbro.
Tranebergsbron under byggnad, november 1932.
De båda äldsta Tranebergsbroarna, flottbron och pontonbron – den
senare invigdes 1914. Tranebergsbron under byggnad 1934. (foto: K.A. Lindgren) Tranebergsbron under byggnad, 1932-34. (foto: Bertil Norberg) Nya Tranebergsbron var Stockholms första högbro och var när den stod klar världens längsta betongspanns bro. Personerna bakom bron var arkitekterna Paul Hedquist och David Dahl och konstruktörerna Ernst Nilsson och Salomon Kasarnowsky. När bron invigdes, den 31 augusti 1934, hade
man gjutit världens dittills längsta valvbåge i betong, med en spännvidd av 181
meter. Paul Hedqvist ritade det mäktiga brospannet. Samme Hedqvist som även
satte sin funktionalistiska prägel på flera andra landmärken i Stockholm, som
Västerbron och Skatteskrapan, liksom på Per Albin-radhusen längs Ålstensgatan.
När Tranebergsbron byggdes i början av 1930-talet var
det med en hel del hjälp av ny teknik. Bron blev dessutom billigare
än beräknat: byggherren hamnstyrelsen hade anslagit 4,8 Mkr men
räkningen slutade på 4 Mkr jämnt.
|