5O5 VM 1970 i Plymouth (22-28/8)

Rapport publicerad hösten samma år i finska 5-O-5-bulletinen (sidorna 15-18)

• Translation of the below to english

Resan till Plymouth var litet krånglig. Med båten på biltaket körde vi på morgonen destinerad till Åbo. Färjan förde oss under dagens lopp till moder Sveas land. På färjan åt de duktigaste av oss sju portioner mat; hungersnöden vi upplevt i Marstrand (p.g.a. de skyhöga priserna) var ännu i gott minne.

500 km vällöpande riksvägar i Sverige och vi befann oss i Göteborg. Då vi inte hade någon aning om var färjan som skulle bära oss över Nordsjön låg, körde vi hem till bröderna Båth. Medan vi väntade på Skandinaviens trefaldiga mästare, presenterade den stolta fadern den nya Bob Hoare-båten på gården.

Bröderna Båth slängde sin fem-noll-femma på biltaket och sade att det inte lönar sig att fästa den ordentligt då hamnen är så nära och vi kan ju köra dit försiktigt. Vi startade och så småningom var det fråga om en bantävling, då vi försökte hålla oss efter den svenska Amazonen med den gula båten på taket, hela tiden beredda på att se båten flyga av taket.

Så körde vi in i "M/S Saga", men luckan var så låg att masten måste tagas av båten (den låg på båten, stod inte upprätt). Bilarna kom in först och gastarna fungerade som sherpor och bar in masterna efteråt.

Första kvällen på "Saga" var ganska stillsam, men under den nästa kom vi redan med på noterna, och således var det ett ganska tyst och apatiskt sällskap som tidigt nästa morgon steg ner på den engelska marken. Orienteringsförmågan var av förståeliga skäl svag, och vi körde om vart annat både söderut och norrut. Jag kommer väl ihåg en stor park i London, som vi rundade åtminstone tre gånger.

På kvällen var vi i Plymouth och lämnade våra båtar i "dinghy park" vars beachmaster, som talade ett helt oförståeligt språk, ännu var nykter. Vår bostad hette Hotel Anchorage. Det är troligen ett av de bästa ställen man kan bo på i Plymouth (tack Lara, för att du hade beställt den för oss, men du måste ha varit där då vi fick räkningen). Ja, en röd matta på golvet och fin utsikt över Plymouth "Sound", bukten innanför vågbrytaren, samt en trevlig servitris med stora bröst. Troligen var det bara Marcel Buffet som bodde bättre i det höga hotellet "Mayflower", det lokala Hilton.

Mätningarna började i god tid nästa morgon. Två dagar avsattes för båt- och segelmätningar. Skroven vägdes, även om åtgärden nu var irrelevant. Kvällen innan hade det regnat kraftigt vilket naturligtvis ökade vikten. Skillnaden mellan den lättaste och tyngsta kroppen var så mycket som 20 kg. Skrovet vägdes och vi kunde glädja oss över att ha den lättaste båten bland alla 80 deltagare, 228 lbs (~103,4 kg), i vått tillstånd. Den tyngsta båten var 20 kg tyngre och dess ägare, tysken Axel Hampe, var mindre lycklig efter att fått reda på saken. Båten var en Rondar, men Hampe sade att det numera är bara Parkers som importeras till Tyskland. Bröderna Wiléns "Loco V" vägde däremellan, 249 lbs (~113 kg).

Mast, bom och spinnakerbom mättes och så var det dags att inspektera seglen. Våra Mustos blev godkända direkt och stämplades med ett jättestort Mayflower-märke. Wiléns spinnaker och storsegel måste repareras lite grann, bröderna fick hjälp hos en lokal segelmakare. Vi hörde att omkring en tredjedel av alla segel blev underkända, men det kunde vara nog litet överdrivet skvaller.

Göran "Marinex" Andersson som seglade som gast åt en annan världsmästare, "Bamsen" Arnesson, tog det ganska allvarligt och sysslade med sin båt på jollebryggan ännu i kvällens mörker.

Vi hade börjat tala om Hangö redan på "Sara" och fortsatte nu med samma projekt i Plymouth. Jag måste byta språk så ofta att jag slutligen på slutbanketten talade t.o.m. spanska som jag inte behärskar (efter den femte Bacardin förstås). Svenskar, tyskar, fransmän (tack vare M.Buffet) och engelsmän tog parti för oss. Sedan "Masa" Wilén i en smula berusat tillstånd (det måste ha hänt under vin- och ostkvällen, tror jag) lovade skaffa några halvofficiella jäntor åt argentinaren Obarrio, behövde vi inte räkna med något motstånd mot våra planer från Syd-Amerikas håll.

Samma kväll var herr Buffet vänlig och presenterade mig för de trevliga bröderna Guézou, f.d. världsmästaren Moret och generalsekreteraren Cettier. En stund senare, efter ett par Bacardis, märkte jag att jag språkade för fullt med den nya presidenten Vyn. Så småningom var alla övertygade om att Hangö var just den rätta platsen för VM 1972 om man ville undvika att ha en finsk representant som en evig plåga under annars så trevliga kvällar.

Då jag såg mig om i salen, såg jag mina kära landsmän på något lämpligt ställe (betyder inom räckhåll för baren) insupande kanske den femte eller sjätte whiskyn innan gratisserveringen stängde kl. 10. De båda gångerna vi gästade Guildhall, stadshuset, var det ytterst svårt för servitrisen att passera vår grupp utan att förlora alla whisky och ginglas från sin bricka, särskilt om vi var i våra svenska kompisars sällskap.

Frågan om Parker-båtarnas stäv blev också behandlad. Farrant och Cettier kände till saken, jag tror att de var glada över att vi har en så noggrann mätningsman här hemma. Farrant sade att man kringgått problemet genom att tillåtit 7 mm tolerans också för "stem template". Han medgav att detta inte egentligen var korrekt. Parker lovade beakta saken då han bygger nya, former i höst. Och våra fyra båtar som hittills importerats, skall få dispans från internationella förbundet.

D.Farrant var en litet återhållsam herre, en typisk engelsk gentleman, med en vacker fru och en präktig sportbil. Larry Marks blev jag bekant med redan i början, då han hade med sig en speciell mast avsedd för mig. Han bor i Southampton och är byggmästare eller s.k. gryndare till yrket. Han köper sitt 505 skrov av Parker utan beslag och sysslar själv med båten tills den är färdig efter hans egen smak. Han är en öppenhjärtad kamrat och det var många kvällar vi drack öl tillsammans.

Kappseglingsbanan befann sig utanför vågbrytaren och var av olympisk typ. Dock måste man runda den fyra gånger, dvs. man hade fyra långa slörbogar (Hellerupbana). Kryssarna blev då jämförelsevis korta. Rundningsmärkena var lätta att hitta eftersom de var ca. en meter breda och två-tre meter höga luftfyllda orangefärgade plastballonger, som vi kallade "molo" eller "mulkku". Vad beträffar själva seglingarna uteblev hjältedåden helt från finnarnas sida. En lindrig tröst var att konstatera att inte heller svenskarna hade det alltid så lätt. Bröderna Wilén var alltid för försiktiga i starten dvs. startade i tredje ledet. I flottiljen på 80 båtar var det ytterst svårt att segla upp sig mot toppen. Vi själva hade inte hunnit träna efter FM, alltså på tre veckor (Antti måste jobba nästan dag och natt för att skaffa sig pengar för resan) och detta började kännas särskilt under de långa slörbogarna. Varje manöverfel betydde där att andra körde om en i en lång kö. En liten ljuspunkt var att vi i mellanvind kunde konstatera, att vår kryssfart var minst lika bra som många andras. Sålunda kunde vi t.ex. köra om irländaren Cudmore, fransmannen Granger-Wacquez, förra årets engelska mästare Buttigieg osv.

Kanske den bästa prestationen vi kunde bevittna under regattan var Hugh Bournes slörteknik med spinnaker. I tredje starten gick det i början galet för honom: vid första flaggan (eller molon) var han på ca. 60:de plats. Under första slören körde han förbi 30 båtar, delvis med tur och skicklighet, och till mållinjen kom han som sjätte båt! Han kunde hissa och hala spinnakern medan gasten hängde i trapezen med båten planande i rätt kurs.

Efter Marstrands NM-tävlingar hade vi väntat en stark insats av bröderna Båth, men deras diskvalificering i första dagens lättvindsstart, då de blev trea, var ett hårt slag. Arrangörerna påstod att de brutit mot enminutsregeln. Bröderna kom dock igen starkt mot slutet, och de tre sista seglingarna förde upp dem till en bra fjärde placering totalt. Starterna var en smula bökiga. För att få en bra start skulle man vara vid rätt ända av linjen och hålla sig bland de främsta här. Små kollisioner behövde man inte bry sig om, sådana inträffade hela tiden i de största klungorna. Jag vet inte om vi var i rätt ända men bland de främsta var vi nästan alltid. Men som sagt senast på den första slörbogen kunde vi beundra vackra spinnakrar i tiotal framför oss.

De sex seglingarna vanns av Bainbridge, Cudmore, Marks, Båth, Farrant och Arnold. Marks blev världsmästare för andra gången. Bröderna Wilson var tvåa, Farrant trea, Båth fjärde och Bainbridge på femte. De fyra första hade Parker-skrov och Proctor E mast, medan Bainbridge seglade med en Rondar. Marks hade mittskotning och Banks segel, två nästa hade akterskotning och Musto segel. Bröderna Båths utrustning känner vi redan till från Marstrand redogörelsen. Bainbridge och Bourne, som blev sjunde, hade också Musto segel.

Akterskotningen var väl representerad i toppen, men sedan följde en större lucka till den nästa, svensken Forsell på 16:de plats. Överhuvudtaget var det bara två engelsmän, åtta svenskar och vi själva som hade akterskotning bland 80 deltagare. Många rorsmän tycktes vara över 40 år gamla och vi såg åtminstone ett par kvinnor som gastarbetare. De klarade sig uppenbarligen bra och hade tydligen inga större svårigheter med spinnakern.

• Klicka här för att läsa VM-rapporten av Göran Petersson som publicerades i fivebulletinen hösten 1970

Classement general

5O5 Worlds 1970 in Plymouth, UK (August 22-29)

Report published in the autumn of the same year in the Finnish 5-O-5 bulletin (pages 15-18)

The trip to Plymouth was a little complicated. With the boat on the car roof we drove in the morning destined for Turku. The ferry took us to Mother Swea's land during the day. On the ferry, the best of us ate seven servings of food; The starvation we experienced in Marstrand (because of the sky-high prices) was still in good memory.

After driving 500 km of well-run national roads in Sweden we were in Gothenburg. Since we had no idea where the ferry that would carry us across the North Sea was located, we drove home to the Båth brothers. While we waited for Scandinavia's triple champions, the proud father presented the new Bob Hoare boat in the yard.

The Båth brothers threw their five-oh-five on the car roof and said that it is not worthwhile to attach it properly as the harbor is so close and we can drive there carefully. We started and eventually it was a track competition, as we tried to stick to the Swedish Volvo Amazon with the yellow boat on the roof, constantly prepared to see the boat fly off the roof.

So we drove into "M/S Saga", but the vessel opening was so low that the mast had to be taken off the boat (it was lying on the boat, did not stand upright...). The cars came in first and the crew members acted as sherpas and carried the masts afterwards.

The first evening on "Saga" was quite quiet, but during the next we already joined the notes, and thus it was a fairly quiet and apathetic company that descended on the English ground early the next morning. For obvious reasons, the orientation ability was weak, and we drove about each other both south and north. I remember a big park in London, which we circled at least three times.

In the evening we were in Plymouth leaving our boats in the dinghy park whose beachmaster, who spoke a completely incomprehensible language, was still sober. Our residence was called Hotel Anchorage. It's probably one of the best places to stay in Plymouth (thank you Lara, for ordering it for us, but you must have been there when we got the bill). Yes, a red carpet on the floor and nice views of the Plymouth Sound, the bay inside the breakwater, as well as a nice waitress with big breasts. Probably only Marcel Buffet lived better in the tall hotel "Mayflower", the local Hilton.

The measurements started well in the next morning. Two days were set aside for boat and sail measurements. The hulls were weighed, although the action was now irrelevant. The night before it had rained heavily, which of course increased the weight. The difference between the lightest and heaviest hull was as much as 20 kg. The hull was weighed and we were pleased to have the lightest boat among all 80 participants, 228 lbs (~ 103.4 kg), in the wet state. The heaviest boat was 20 kg heavier and its owner, the German Axel Hampe, was less fortunate after finding out. The boat was a Rondar, but Hampe said that now only Parkers is imported to Germany. The brothers Wilén's "Loco V" weighed in between, 249 lbs (~ 113 kg).

Mast, boom and spinnaker pole were measured and then it was time to inspect the sails. Our Mustos were approved directly and stamped with a huge Mayflower brand. Wilén's spinnaker and mainsail had to be repaired a bit, the brothers got help from a local sailor. We heard that about a third of all sails were unsuccessful, but it could be a little excessive gossip.

Göran "Marinex" Andersson, who sailed as a crew for another OK dinghy world champion, Björn "Bamsen" Arnesson, took it quite seriously and engaged in his boat on the dinghy dock in the evening's darkness.

We had started talking about Hanko already on "Sara" and continued with the same project in Plymouth. I have to change languages ​​so often that I finally spoke even Spanish at the Price Giving banquet, that I do not master (after the fifth glass of Bacardi of course). Swedes, Germans, Frenchmen (thanks to Marcel Buffet) and Englishmen took party to support us. Since "Masa" Wilén in a slightly drunken state (it must have happened during the wine and cheese evening, I think) promised to provide some semi-official babes for Argentine Obarrio, we did not have to expect any opposition to our plans from South America.

That evening, Mr. Buffet was friendly and introduced me to the nice brothers Guézou, ex. world champion Moret and Int.Secretary General Monsieur Cettier. A moment later, after a couple of Bacardi's, I noticed that I was speaking in full with the new President Vyn. Eventually everyone was convinced that Hanko was just the right place for the 1972 World's if they wanted to avoid having a Finnish representative as a perpetual torment during otherwise pleasant evenings.

When I looked around the room, I saw my dear fellow countrymen in a suitable place (meaning within reach of the bar) perhaps inaugurating the fifth or sixth whiskey before the free serving closed at. 10. The two times we visited Guildhall, the City Hall, it was extremely difficult for the waitress to pass our group without losing all the whiskey and gin glasses from her tray, especially if we were in the company of our Swedish friends.

The issue of Parker boats' bow was also addressed. Farrant and Cettier knew the thing, I think they were happy that we have such a careful measurer here at home. Farrant said bypassing the problem by allowing 7 mm tolerance also for "stem template". He admitted that this was not really correct. The Parker boat manufacturer promised to take this into account as he builds new forms this fall. And our four boats that have been imported so far will receive a dispensation from the international association.

D.Farrant was a little of a restrained gentleman, a typical English gentleman, with a beautiful wife and a handsome sports car. Larry Marks became acquainted with me from the beginning, when he brought a special mast for me. He lives in Southampton and is a builder or so-called grinders for the profession. He buys his 505 hull from Parker without fittings and rig the boat himself until it is done to his own taste. He is an open hearted friend and there were many evenings we drank beer together.

The race track was outside the breakwater and was Olympic type. However, you have to round it four times, ie. one had four long reaches (Hellerup coarse). The upwinds then became comparatively short. The rounding marks were easy to find as they were approx. one meter wide and two to three meters high air-filled orange plastic balloons, which we called "molo" or "mulkku". As far as the sailing itself was concerned, the heroic deed did not appear entirely on the part of the Finns. A slight consolation was to note that the Swedes, too, did not always have it so easy. The Wilén brothers were always too cautious at the start procedure, and consequentely started from the third row. In the fleet of 80 boats, it was extremely difficult to sail up to the top. We ourselves had not been able to train after our Finnish National championship, so in three weeks Antti had to work almost day and night to get money for the trip, and this began to show itself especially during the long reaches. Each maneuver error meant that others were passing us one in a long queue. A small bright spot was that we were able to conclude that our upwind speed was at least as good as many others. Thus, for example, we could well keep up and about the Irish Cudmore, the Frenchman Granger-Wacquez, last year's English champion Buttigieg, etc.

Perhaps the best performance we could witness during the regatta was Hugh Bourne's spinnaker handling technique. In the third start, things went crazy for him in the beginning: at the first mark (or molon) he was at approx. 60th place. During the first blur he drove past 30 boats, partly with luck and skill, and to the finish line he came as the sixth boat! He was able to hoist and take down the spinnaker while the crew was hanging in the trapeze with the boat planning in the right direction.

After Marstrand's 505 Nordic championship, we had expected a strong effort from the Båth brothers, but their disqualification in the first day's light wind race, when they finished 3rd, was a tough blow. The organizers claimed that they violated the one-minute rule. However, the brothers came back strong towards the end, and the last three races brought them to a good fourth place overall. The starts were a bit beefy. To get off to a good start, one would be at the right end of the line and stay among the top ones here. There was no need to worry about small collisions, as they always happened in the largest clusters. I don't know if we were at the best side but we were almost always among the top ones. But, as I said on the first reach, we could admire beautiful spinnakers in the tens before us.

The six races were won by Bainbridge, Cudmore, Marks, Båth, Farrant and Arnold. Marks became world champion for the second time. The Wilson brothers were second, Farrant third, Båth fourth and Bainbridge fifth. The first four had Parker hull and Proctor E mast, while Bainbridge sailed with a Rondar. Marks had mid-boom sheeting and Banks sails, the two next had transom sheeting and Musto sails. The Brothers Båth equipment is already known from the Marstrand Nordics event. Bainbridge and Bourne, who were seventh, also had Musto sails.

The transom sheeting was well represented at the top, but then followed a bigger gap to the next, the Swedish Forsell in 16th place. In general, only two Englishmen, eight Swedes and we ourselves, used transom sheeting among the 80 participants. Many helmsmen seemed to be over 40 years old and we saw at least a couple of women as crew workers. They obviously did well and apparently had no major difficulties with the spinnaker.

• English report