Världsmästerskapen i Hong Kong i november har
under hela säsongen varit det hägrande målet för de svenska 505-seglarna.
Sveriges hittills största internationella framgång i klasserna är Bröderna
Båth's europamästerskap, vunnet i Köpenhamn 1971. Stefan Sjöström och Reine
Andersson var dessutom mycket nära att vinna VM i Kalifornien samma år, men blev
slagna på mållinjen.
Vid VM i Finland 1972 blev det ingen svensk topplacering, men väl tre svenska
båtar bland de tio främsta.
Det svenska VM-laget kom efter hårda uttagningsseglingar att få följande
utseende.
4316 Göran Eckeström / Jan Calvert, Göteborg
3106 Roy Wedin / Göran Petersson, Göteborg
3316 Stefan Sjöström / Göran Andersson, Göteborg
3858 Karl-Erik Nilsson / Göran Källfelt, Göteborg
3924 Stefan Eriksson / Sven Karlsson, Göteborg
3991 Ulf Andersson / Stefan Lundqvist, Stockholm
4178 Ray Larsson / Bengt Magnusson, Marstrand
Avresan skedde från Torslanda den 9 november med återkomst först den 2 december.
Flygresan, som tog 16 timmar, gick över Sovjet och Vietnam direkt till Hong
Kong. På Kai-Tak flygplatsen möttes vi av representanter för arrangerande Royal
Hong Kong Yacht Club, som ombesörjde transport till klubbhuset i centrala Hong
Kong, dit våra båtar tidigare hade anlänt, helt oskadade. Klubbhuset, beläget på
en udde inne i hamnområdet, visade sig vara en stor elegant flaggprydd vit
byggnad innehållande förutom sedvanliga expeditionslokaler och dyl., bar,
restaurang, terrass, squashhall, bastu, bowlingbanor m.m., allt betjänat av en
mängd vitklädda bockande kineser. Någonting för GKSS att tänka på.
Inkvarteringen hade ordnats hos Yacht klubbens medlemmar. Alla svenskarna bodde
således fritt hos olika europeiska familjer, som alla visade ett fantastiskt
intresse för seglingarna och en obeskrivlig gästvänlighet. Överhuvudtaget
präglade en enorm serviceanda alla klubbens medlemmar och funktionärer.
Från klubbhuset var det cirka en halvtimmes bilresa till Repulse Bay, en bred
sandstrand på södra sidan av Hong Kong ön där basen för seglingarna var. Båtarna
var prydligt uppradade på den lagunformade sandstranden, bevakade av kinesiska
poliser. Eftersom detta var mitt i vintern var den eljest fullbelagda
badstranden helt folktom och kunde användas enkom för seglingarna. Den lokala
befolkningen tittade lätt undrande på dessa seglare som badade när
vattentemperaturen understeg 30° C.
Banan låg ute i Kinesiska sjön en knapp timmes segling från Repulse Bay, delvis
på kinesiskt territorialvatten. Det sista fick vi dock inte veta förrän efteråt.
Hela tiden blåste en nord-nordostlig monsunvind varierande mellan 1-6 m/s,
utom sista dagen då den uppgick till mer än 12 m/s. Den starka tidvattenströmmen
och det öppna havet utanför kusten skapade för oss svårbemästrade dyningar av
imponerande storlek. Till detta kom att dyningarna aldrig kom i vindens riktning
utan vanligen från sjösidan, men korsades av mindre vågor i vindens riktning.
När vindstyrkan gick över 10 m/s blev dyningarna så höga, cirka 7 m, att det
rådde praktiskt taget vindstilla nere i vågdalen medan det blåste mycket hårt på
toppen. Dessa förhållanden fordrade en speciell teknik, som det visade sig att
vi inte till fullo hann lära oss behärska.
För att råda bot på detta ställde samtliga svenskar, liksom övriga VM-deltagare
utom vissa engelsmän, upp i Far East Championship med 5 seglingar strax innan
VM.
I dessa seglingar, som gick på VM-banan, visade sig australiensarna helt
överlägsna med olympiaseglaren Mark Bethwaite främst med serien 1-1-1-6-ej startat,
före
far och son
Bob och Geoff Kyrwood och på tredje plats
Terry Kyrwood. Uffe
Andersson var bäste svensk med en 7:e plats följd av Karl-Erik Nilsson på 10:e
och Stefan Sjöström på 16:e. Dessa framgångar medförde att Bethwaite snabbt blev
en av favoriterna i VM där 89 båtar ställde upp. Favoritskapets börda bars också
av Nicolas Loday, Frankrike, världsmästare 1972 och Europamästare 1973,
Larry
Marks, England, världsmästare 1969 och 1970, Derek Farrant, världsmästare 1965
och 1971, amerikanske mästaren Dennis Surtees och fransmannen Yves Pajot, som
var mindre än 1 poäng från VM-titeln i Kiel 1968 samt tog silvermedalj i FD vid
OS-seglingarna i Kiel 1972.
VM-allvaret inleddes utan tjuvstart i 3-4 m/s vind. Alla starter videofilmades
och seglingsnämnden såg sedan filmen omedelbart och kunde på så sätt omedelbart
få klarhet ifall någon tjuvstartat. Det var troligen av denna anledning jämte
mycket perfekta startlinjer som endast totalt tre omstarter behövde tillgripas
under hela VM. Banan var en mycket lång Hellerup-bana, dvs en olympisk bana med
dubbla slöromgångar.
Först i mål kom som lovande seglare länge ansedd segelmakare från Felixstowe,
Peter White, före amerikanen Brauch och veteranen Derek Farrant. Surtees, Marks
och Loday höll sig bland de tio främsta. Bäste svensk blev Nilsson/Källfelt på
17:e plats med Sjöström/Andersson strax efter. Eckeström/Calvert tvingades utgå
pga roderhaveri i en god position. Dagens överraskning var sydafrikanen Brian Downham
på 4:e plats. Det skulle senare visa sig att han, ehuru dittills okänd, var en
mycket skicklig och jämn seglare.
Andra seglingen blev, såvitt angick de yttre förhållandena, den första ganska
lik. Marks vann säkert efter att ha lett nästan från start före amerikanarna
Surtees och Brauch. Sjöström/Andersson seglade upp sig till 11:e plats och
Wedin/Petersson gick in på 23:e. Sammanlagt ledde nu Brauch före White, som blev
8:a i 2:a seglingen. Trea låg Marks. Downham blev diskvalificerad för tjuvstart.
I tredje seglingen visade Bethwaite sin klass och segrade överlägset före Marks
och White. Wedin/Petersson, som under hela seglingen haft fin kontakt med täten,
ramlade på sista kryssen ner till 13:e plats. Stefan Eriksson gick in på 17:e
plats. Titelförsvararen Loday blev diskvalificerad för underlåtenhet att lämna
plats vid länsmärket. Överhuvudtaget var seglingsnämnden synnerligen påpasslig
och kontrollen vid varje märke var minutiös. Alla av seglarna själva obeivrade
regelöverträdelser ledde ofelbart till protest från seglingsnämnden. I denna
anda förekom också en noggrann och intensiv stickprovskontroll av båtarna och
dess utrustning vid ankomsten till stranden. Så småningom lärde sig dock alla
vilken utrustning som krävdes.
I den 4:e seglingen blev det nya namn i toppen. Ledningen växlade hela seglingen
mellan olika båtar. Efter två kryssar ledde finländaren Rouhiainen före Pajot
och Wedin/Petersson. På sista stören tvingade sig den helt flintskallige
engelsmannen John Locke förbi svenskarna och tog upp jakten på finländarna.
Kryssen mot mål blev mycket spännande med flera båtar i tätstrid. Finländarna
lyckades hålla undan före Locke och Pajot. Australiensarna Kyrwood och Downham,
som gjort ett långt slag in mot land kom upp med tidvattnet och gick in förbi
Wedin/Petersson, som blev 6:a. Den hittills bästa svenska insatsen.
Andersson/Lundqvist blev 11:a. Sjöström/Andersson var för tidiga i starten och
diskvalificerades. Efter fyra seglingar ledde White före Pajot och Bethwaite.
Farrant låg fyra. Bäste svensk sammanlagt var Wedin/Petersson på 13:e plats.
Den näst sista seglingen blev ett verkligt s.k. "buskkör". Svag växlande vind,
tidvatten och kvarvarande dyning gjorde seglingen mycket oberäknelig. Vid
kryssmärket ledde Andersson/Lundqvist med Sjöström/Andersson bland de tio
främsta. Under slörbenet skar en stor rysk tanker oberörd rätt igenom fältet
samtidigt som vinden praktiskt taget dog ut. Vinden kom sedan svag från en annan
riktning, vilket medförde att de som då inte hunnit runt kryssmärket blev
hopplöst efter. Bland dessa befann sig White och Marks. Farligt nära maximitiden
gick australiensaren Kyrwood i mål som segrare före fransmannen Haegli och
Napier, England. Bethwaite var femma. Övriga toppbåtar fick antingen mycket
dåliga placeringar eller utgick. Inför sista och avgörande seglingen var
ställningen, en segling borträknad, mycket jämn.
1. White 35,7 p
2. Pajot 38,2
3. Bethwaite 41,0
4. Farrant 49,2
5. Surtees 51,4
15. Wedin/Petersson
Nästan tio båtar hade en rimlig chans att vinna VM. Aldrig har ett VM i 505
varit så jämnt in i det sista. Om de yttre förutsättningarna tidigare varit i
stort sett utmärkta blev det desto värre sista dagen. Vind mellan 12-15 m/s och
mycket höga vågor. Många båtar havererade eller utgick. Efter en perfekt start
kom Sjöström/Andersson med målsättningen att bli bästa svenskar, i en klar
ledning till kryssmärket. Förhållandena var emellertid även dessa erkänt
skickliga seglare för svåra och de fick släppa förbi fem båtar innan mål. Redan
i starten diskvalificerades Bethwaite och strax därefter utgick Pajot. Surtees,
White och Farrant, men inte Marks, var bland de tio främsta efter andra kryssen.
Inför den spännande sista kryssen ledde Napier, England, tätt följd av Surtees,
USA, och Danielou, Frankrike. White låg här nia. Om Surtees vann måste White
komma sämst nia för att vinna. Surtees kämpade fantastiskt, men Napier gick
mycket fort och höll undan i mål. Eftersom White lyckades gå in som sjua var
saken klar. Peter White och John Davies, England, hade vunnit VM 1973. Surtees
var sammanlagd tvåa, 0,3 poäng före Pajot.
Slutresultat:
1. White, England
2. Surtees, USA
3. Pajot, Frankrike
4. Bethwaite, Australien
5. Danielou, Frankrike
6. Farrant, England
Avslutningsfesten med prisutdelningen på Hong Kong Hilton Hotel följde helt
linjerna i detta perfekta arrangemang. Detta VM var det första VM alla
kategorier, som någonsin avgjorts i Hong Kong, varför mycket pengar och personal
hade satsats på dessa tävlingar. Utmärkta seglingsvatten, perfekta arrangemang,
enorma resurser och en mycket intressant stad gör Hong Kong till ett givet
alternativ för nya stora seglingar. Tyvärr är det ju förenat med stora kostnader
att få båt och besättning dit.
För 1974 riktas blickarna mot Sverige och Marstrand, där GKSS och Svenska
505-förbundet arrangerar VM under tiden 10-19 augusti. VM på hemmaplan hoppas vi
skall sporra de svenska seglarna till extra mycket träning och kappsegling.
Sverige har flera gånger vunnit stora framgångar i 505, men den riktigt stora
framgången – en VM-titel – saknas ännu. Vad vore bättre än en svensk
världsmästare i
Marstrand 1974?
This photo taken in 1973, shows John Davies on the left,
Peter White on the right and beteen them is Simon Wakeford, another Felixstowe
Ferry Sailing Club member, who took part in the 1973 championship and crewed in
the winning boat of the last race. Incidentlly, the winner of that race was Rob
Napier, who has since moved to the area and joined the Felixstowe Ferry Sailing
Club.
It is worth recalling the 1973 championship which in the
words of Bob Fisher, the well known international yachtsman and journalist,
"must have been one of the most open series in the history of the class". With
only the last race to be sailed, any one of a dozen people could have taken the
title.
By finishing 7th in the last race Peter and John took the
title by 5.7 points in a fleet of 90 boats. The win could be attributed to Peter
and Johns consistency in such a large fleet when they won the first race, came
eighth in the second, third in the third, tenth in the fourth, seventh in the
final race and discarded a retirement in the fifth race.
The championship will also be remembered for the sea
conditions where there was inevitably a big swell accompanied by winds at times
of up to 20 knots.
