Hyannis är en amerikansk semesterort. Småhusbebyggelse och en 'main street' full av turistm-krafs. Kennedyklanen har rumsterat här. Vill man handla mat, får man åka 5-6 km bort till ett område med enorma försäljningslador. Utbudet är enormt. Jag menar verkligen enormt. Kvaliten hög och priserna låga, jämfört med här. Bodde gjorde vi tillsammans med Johan Arvedson & Dietrich Scheder i ett trevåningshus alldeles vid hamnen. Det sociala var fokuserat till klubbhuset och bestod av aftnar, sponsrade av olika alkoholproducenter. Inte speciellt orginellt. Det blev med andra ord mycket seglande och mycket boende. En vardagsrutin, där attachéväskan utbytts mot segelbagen.

Första seglingen på ett VM är alltid speciell. Man får inte rensa om man vill vara med. Det gjorde vi inte heller. 7:a och godkänt. Andra köret blev en riktig pajasvariant. Halvvägs in på 1:a kryssen slår dimman till. Först måttlig, men en bit in på slören total. Vi rundade ca 65:a och med sikt under 10 meter, var det omöjligt att orientera sig. Folk åkte hit och dit smått leende. Rätt som det var mötte vi toppbåtarna, som redan gippat. Jaha, då är märket nån annanstans då. Ner med spinnakern och börja kryssa. Ledarbåten hade missat märket och försvunnit i horisonten. Alla förväntade sig nog 3 skott, men dom kom aldrig så det var bara att streta på. Rätt som det är släpper dimman lika fort som den kommit och vi ser till vår förvåning att vi på något sätt passerat ca 30 båtar. Vi har tur med ett par vrid och landar på 16:e plats. Bill Masterman som rundade kryssmärket samtidigt som oss, undrade efteråt hur det gått, han trodde nog vi genat. Själv kom dom 75:a. 

Så här långt hade vi överlevt. Efter att flera gånger ha tampats med toppgubbarna och inte riktigt känt den där tryggheten i att gå lika fort, började vi blänga på seglen. Så fort det blev klafsigt fick vi problem. Våra fockar var betydligt plattare än andras och förutom en viss oskärpa, var det nog en bidragande faktor till problemet. Kämpade ändå på och var efter 4 kör bland dom 10. 5:e seglingen uppsköts ett par timmar pga för mycket vind. Det var ett väldigt diskuterande om kommiten skulle våga släppa ut oss eller inte. De ringde till militären efter en helikopter och massar av följebåtar skrapades ihop. Vi hade ingen lust att skaka oss igenom ett kaos-kör och kanske riskera materialet, så efter mycket mycket tvekande, bestämde vi oss för att avstå. Väl uppe på vår balkong (med utsikt över utseglingen) insåg vi att det faktiskt hade mojnat och att fegisar var vi väl ändå inte, eller?

Vi har nog aldrig riggat på och kommit ut så fort som då. Klar tidsbrist. Upp med blåsan och iväg. Det hade inte mojnat så mycket, så resan ut blev smått dramatisk. Hinner precis få ner spinnakern och hitta en lucka på linjen, när haren kommer. Pangstart! Vi vrålar iväg och pang igen! Storseglet åker ned. Försiktigt kryssar vi tillbaks mot hamnen i 10-15 sekundmeters vridig byig vind. Vilket antiklimax.

6:e seglingen passade oss bättre. Mellanvind och kvällskörsförhållande. Slåss i toppen och kommer 3:a. Då var det bara spurten kvar då. Chans på 6:e plats! Kommer inte loss i starten, blir tvungna att slå. Jag fastnar i trapetskroken och vi tippar nästan. Simmande ser jag fältet skena iväg och med det en bra slutplacering. Vi kommer till slut 11:a totalt. Inte riktigt godkänt. Hade jag inte fastnat, en trolig 6-7:e plats. Trottman/Mills vinner totalt efter en duell mot framförallt Barker/Cripps (GBR) och dom otroligt jämna Hamlin/Martin (USA). Förra årets mästare, Upton-Brown/Mitchell, spolierade sina chanser genom en disk men vann en segling på ett otroligt suveränt sätt. För vår del saknades taktiken och lite fart i klafset. Nästa år blir det Frankrike och platt vatten. Då blir det andra bullar! Och platta fockar.

Nick Trottman/Mike Mills