FIVEBULLEN, sommaren -83

VM 1983 ADELAIDE Kristers rapport

Vi var väl inte så där otroligt lugna, när vi skulle kliva på planet från Arlanda till Köpenhamn. Vi var då Krister Bergström och Olle Wenrup och är väl fortfarande i viss mån, fast med lite fler trevliga minnen i bagaget. Strul med biljetter och strul i knoppen. Va sjutton Australien! Vi? Nu? Hjälp, tvålen! Efter att ha tömt våra urinblåsor (jag min,han sin) äntrades planet. Krister måste för övrigt ha utvecklat en monstruös urinblåsa. Han stod där dubbelt så länge som jag och ändå slog jag mitt rekord med flera deciliter. Han var klart chockad och ur andra änden (den med tänder) kom det berömda Göteborgska lätet-: Harre Jävlar!!! Det gäller att ha en snabb blåsa.

Upp och i väg. Ner vänta upp och i väg. Ner vänta upp och i väg. Ner vänta upp och i väg. Ner och framme i Melbourne. Totalt förvirrade. Frukost nu igen? Vad är det för dag? Varför är det så klibbigt här? Var är orkestern, och tvålen? Det tog ca: 29 flygtimmar att komma fram. Stopp i Los Angeles 4 tim. Där en stor cowboy skulle sätta på sig sina glasögon, som han förvarat i bröstfickan. Han satt i baren. Vi med. Glasögonen hade gått av på mitten i fickan, så när han satte på sig den hälft han trodde var två och släppte taget ramlade den ner (hälften). Den var röd och vi var i Amerika, det hela var mycket lustigt.

Honolulu 45 minuter, utsökta toaletter.
Melbourne: Stort, förvirrande. Australien.

Turistandets tid var inne. Det visade sig, att vi var ungefär lika dåliga på den detaljen bägge två. Gata upp och gata ner. Fötterna blev bara större och större. Till slut kunde vi bara gå på avenyerna. Annars hade vi säkert fastnat. De ni!
Vi måste ha gått flera mil i denna stad. Centrumet var mycket modernt och spännande. Man kunde köpa frusen youghurt. Jättegott! Ett zoo klarades av, inget speciellt. Det var varmt, och vi började så smått förstå, att vi var i Australien och att kväll var det när det blev mörkt här oxå. Det tog ungefär tre dagar att acceptera detta faktum.

Döttrarna var inte så tokiga...

Pengarna rann iväg oroväckande fort, så iväg till Adelaide för att äntligen få någonting konkret gjort. Nämligen Meka, meka, meka med den grisskära båten 5 dagar, i sträck. Hjälp, detta var för mig som ni förstår rena chocken. Vi kom lite tidigt till Adelaide så ett par dagars slöande, innan båten anlände hann vi med. Det var 42 grader första dagen. Puben var det enda stället med ordentlig luftkonditionering. Där satt man mellan 1 och 3 och blev tämligen berusade. Ytterst trevligt. Tillsammans med ett trevligt gäng engelsmän åkte vi omkring och tittade på staden och bekantade oss med folk i största allmänhet. Bo fick vi göra en vecka gratis hos klubbens ordförande Jim Blake: fru, två döttrar plus son. Denna familj var förbaskat trevlig och avslappnad. Dom tyckte likadant om oss, så det hela blev väldigt gemytligt. Sue Blake visade sådan omtanke att det engelska gänget inte kunde låta bli att pika oss. Oh, good morning Olli Blake! How are you Krister Blake? Dom var bara avundsjuka. Döttrarna var nämligen inte så dumma.

Australiensare dricker mycket öl! Klubben innehöll två pubar. I den nedre kunde man gå in direkt efter seglingen och ta en pint och ett eftersnack. I den övre måste man ha åtminstone skor på sig. Här uppe kunde men oxå få en bit mat för en ringa penning. Mycket bra ordnat. Överhuvudtaget var arrangemangen väldigt proffessionella. En stor cigarett firma sponsrade hela spektaklet, och det märktes verkligen. Affischer överallt. Artiklar i tidningar. Pip Pearson som gastade i Elvis båt här 1966, uttalade sig om att inte skulle det gå sämre den här gången än den förra inte. Då kom dom 2:a. Hans båt lottades för övrigt ut efter seglingarna. Hela ekipaget, plus ständigt leende flickor serverande cigaretter kunde för övrigt beskådas i ett jättelikt köpcenter.

Hur bra var dom egentligen?

Tänk er det va. En riggad five inne på Åhlens omgiven av bruttor som säljer ciggisar. Snacka om PR! Båten anländer. Fler och fler seglare likaså. Skruvandet börjar och med det även försnacket: Ingen slår Nick och Neil i hårdvind! Dom där Kyrwood bröderna vet man aldrig var man har! Och jänkarna? Och den där Mr Bergström? Det var verkligen skönt, att ta på sig bukselen och vada ut i det 24-gradiga vattnet, för första gången. Hudlager nr.3 hade påbörjats och det skulle förmodligen sitta kvar sa proffsen.
Trimma fart, trimma fart och fort gick det. I alla fall jämfört med dom okända Aussies som var ute just då. Men hur bra var dom egentligen?

Efter tune-up race var vi världsmästare; i baren

Dags för för-VM.
Pang och i väg, kändes bra. Vi var med där uppe hela tiden. Det testades fockar och master och riggspänning mest hela tiden. Ett kör lyckades vi faktiskt vinna just före Nick o Neil (hemmafavoriterna) och just i deras favorit väder 10 m/s.
Snacket var i full gång. Vi hamnade bara högre och högre upp på rankingen.
I dom övriga kören var vi också med och trots ganska vilt experimenterande blev vi totalt 2:a, efter suveränt seglande Nick o Neil: (1,24,4,1,1,4) 16p. Vi: (8,6,1,DNS,2,3) 34,4p.

Seglingarna bjöd på relativt jämna vindar. Tyvärr blev det helt annorlunda på VM:et. Den Australiensiska sommaren höll på att övergå i 'vinter', vilket innebar mycket instabilt väder.
Många var imponerade av vår insats så här långt. När vi dessutom lyckats få dom att förstå att vi aldrig tidigare suttit i samma båt såg de än mer konfunderade ut. Vi trivdes mer o mer. En kväll låg vi och bara skrattade åt hur enkelt det egentligen var, att bli världsmästare här nere. Det var en rolig afton och det var förresten dom flesta. Mycket öl, mycket folk och alla vänliga och intresserade. Har ni verkligen isbjörnar där uppe? Is? På vattnet?
Blev det för mycket stoj, var det bara att ta en promenad längs stranden i natten och månskenet. Vår andra familj bodde nämligen 4 km från klubben.

Storm när någon visar rumpan....

Engelsk, snobbig, upper class right wing, hund, son, väldresserad liten dotter och det var inte alls bra att liberalerna vann valet. Vi vistades så lite som möjligt i deras hägn.

Det finns galningar i alla länder. I det här fanns det en speciell sort, som satte eld på vegitationen när vindförhållandena var gynnsamma. Detta resulterande i den värsta 'Bush-fire'n någonsin. Över 80 döda och otroliga skador på grödor och mark ehuvudtaget. Eldstormarna drog fram med otrolig hastighet. Det fanns andra typer av stormar oxå.

Veckan efter elden drabbades samma områden av väldiga översvämningar. Vissa ställen fick lika mycket vatten på en dag, som de annars får under ett helt år. Snacka om otur. Nedre delen av den campingplats som låg bredvid klubben, blev översvämmad. De båtar som låg där flöt bokstavligen omkring. Ni skulle ha hört David Whites skratt, när han efter långt trevande i knädjupt vatten, hittar verktygslådan, håller upp den och det mer ser ut dom om han sköljde spagetti än letade ägodelar. Oj! Oj! Oj! Asså? Oj! Oj! Och fick man inte hoppa undan för kängurur, så var det att ducka för bumeranger, och på kvällen fick man kratta sängen ren från giftormar och på morron tömma skorna på skorpioner. Det gick heller inte att gå barfota i vattnet p.g.a. alla giftiga fiskar och stenar, och gå längre ut än knädjupt var inte att tänka på. Pirrayor och haj-jävlar över allt. Fy fan alltså! Det var verkligen tufft. Värre än i Kiel helt enkelt. Och så fort man gick ut i wiren så började hajeländena nafsa efter en. Det lät som en hel kastanjett orkester var i farten. Som tur var sålde dom hajbatonger på stranden. Det var ett himla bankande banan runt. Ingen plats för slag där, inte. Kravallpolisen skulle inte ens ha hunnit dra, innan vi knackat dom nationalistiskt gul blå i plåten. Så de så.
Och så den där gula pricken där uppe. Åh sådana vägar sen. Rena skämtet. Och priserna! Huva, huva! 6 kr för en halvliter öl !!!!!! Som sportsmän drack vi aldrig mer än vad som krävdes för att ersätta vätskeförlusten. 40 grader var det ja!

Och här någonting som faktiskt är sant. En kompass från den nordliga hemosfären, lutar kraftigt i horisontell led på den södra. Väldigt förbryllande, men faktiskt sant. En sak till; luft temp och lägre densitet gör att det inte är samma "kraft" i byarna där, som här givet samma vindhastighet. Första gången vi skulle ut i brall var vi lite skärrade. Uj,uj,uj, vad det skakade i riggarna på stranden. Men väl ute liksom bara försvann allting. Pumpa var stört omöjligt. Det fanns ingenting att dra i (jo vi hade spinnakern uppe). Så för att vara effektiv på undanvindarna var man tvungen att satsa rätt friskt på ordentliga tryckare mot reling o vant. Ovant? inte alls!
Den här tekniken plus att Krister jagade bra på vågarna gjorde oss livsfarliga på undanvindarna. Detta är faktiskt sant. Varför skulle annars Sally Lindsay slita upp vår spinnaker och mäta av den va? Varför? Varför??

Det är väl lika bra att ge sig på själva VM:et då. Nä, först en liten episod.
Australiensarna var inte så vana vid grindstarter. För att lära både sig själva och arrangörerna proceduren var de ute ett par dagar, just för att träna på denna startteknik. Vid ett av de första försöken hände följande: Haren hade informerats. Alla hade radat upp sig. 10 min pang! 5 min pang! Och så kommer då haren med perfekt tajming, skotar hem pang! slår framför hela gänget och försvinner från minst sagt förvånade medtävlare. Ni måste tro mig. Det är sant.

Fiasko! Slören blev kryss

Om VM:et är att säga: Synd att vindförhållandena inte var desamma som under för-VM:et.
Första seglingen blev rena parodin. Redan på första kryssen vred det ordentligt och vi var rökta. Sedan vred det ännu mer så att första slören blev en kryss. Nu trodde de flesta att det hela skulle skjutas av. Men icke så. Utan där åkte vi fram och tillbaka mellan bojarna och undrade tittande på varandra vad det här egentligen skulle vara bra för. Vi kom 47:a. En hel del andra favoriter doppade också ordentligt. Protester lämnades in, men ingenting hjälpte. Fair segling? Mors! Ett rejält fiasko och det var ingen trevlig början på VM:et.
Höll sig uppe gjorde Bruniges och några andra för oss okända Australiensare.

Andra:
Relativt ren vind 5-6 m/s. Rundar upp runt 10:a och seglar sedan mycket starkt fram till 3:e halvvägs in på sista kryssen.
Någonting händer, jag tappar mina tänder. Nä, men en bygel till vanttrimmet ändrar form och all kraft går ur riggen. Tappar tre båtar o blir 6:a. Denna segling var den renaste under hela serien.

Tredje: och såld..
Elvström leder vid första märket. Häpp! Häpp! Vi rundar som ca: 55:a.
Seglar upp till 10:a, tappar mot slutet och slutar 17:e. Elvis 9:a.
Hur skall detta sluta? Men vi är långt ifrån ensamma om att ha doppat ordentligt.
Doppat har däremot inte en kvartett Australiensare, däribland Bruniges, Peter Hewson, Terry Kyrwood (vilket namn va? låter precis som en båt) och Geoff Kyrwood. Dom har gastar oxå.

Fjärde:
Glömt det mesta utom att vi blev sjua och hemmafavoriterna 20:e. Jo, vann gjorde Peter Hewson (med gast)

Delfiner, delfiner...

Femte
Blä?? Vridigt och allt mellan 5-15 m/s. Vi hållet oss runt 15 hela tiden, men slutar 13.
Gary Bruniges (med gast) imponerar stort genom att vinna denna segling trots både sin egen och sin gasts ringa vikt. Gary är dessutom otroligt liten. När andra lyfter båtar i midjehöjd, får han kämpa för att hålla sig kvar i relingen, för att inte ramla ner och slå sig. Snabb på öl är han också. Delfiner, delfiner runt vår båt på inseglingen. Helt fantastiskt! Dom ser så glada och lugna ut.
Sprider harmoni omkring sig. Inte bits dom heller, som dom stygga hajarna.

Rosen copy 82...

Dags för final då:
Själva kunde vi om allting klaffade komma bäst som 6:a. Vi låg 9:a inför spurten. Där hamnade vi också efter densamma. 4 ekipage hade möjlighet att bli världsmästare. När sista kryssen börjar har Gary "bucklan" i båten. Terry är tvungen att ta sig förbi, för att få den i sin. Vad göra? Chansa naturligtvis.
Gary väljer att låta honom göra det och bevakar istället de andra två hoten. Först över linjen kommer Terry Kyrwood och Reg Crick som värlsmästare. Chansningen gick hem.
Dom här två har seglat tillsammans i 15 år och varit nära en fullträff tidigare. 2:a, 3:a på tidigare VM. Dom seglade helt enkelt förbaskat taktiskt riktigt i dom här svårbemästrade förhållendena. Dessutom hade dom den där lilla extra farten i lättvinden som är så viktig.

Båtarna då?
Väldigt rena från snören, Cunningham, kick, reglerbart förstag. Fasta centerbord, Gold Spar och Horizon segel, men inte den engelska skärningen. Några hade en hel del hydraulik. Det här gäller dom flesta australiensiska båtarna. Rosén copy 82 helt enkelt! Inte 83! Japanerna kom med ett par fantastiskt styva prototyper. Tyvärr var priset av en sådan art, att ägarna bara log generat om man frågade. Det var ju inte så länge seden vi seglade VM i Cork. Därför var det inte heller så många nyheter att titta på. Det är som vanligt inte båtarna det beror på, utan det bioplastiska innehållet. Kom det ihåg..

Två engelsmän blev oerhört berusade...

Avslutningsfesten blev rätt lyckad. Tror jag! Däremot var priscermonin rena larvet. Stelt pampigt och bakvänt. Utdelningen skedde vid klubben och inte i festlokalen, så det där riktiga trycket infann sig aldrig. Tyvärr!
Under festen byttes en hel del adresser. Dennis Surtees fru tog farväl av klassen på ett som vanligt mycket trevligt och okonstlat sett (dom gjorde det i Frisco också, men nu var det visst allvar). Därefter mulades jag med hjälp av en Napoleonbakelse, av en engelsman. Hämnden var ljuv, en flaska skumpa rätt ned i nacken. MMMmmmm, gott,gott! Allmänt skrålande och disco avslutade det hela.

På the 'lay day' besöktes vingårdarna(s provrum). Två engelsmän blev oerhört berusade. Inga namn. Väl tillbaka vid klubben strippar de och kastar sig i böljorna. Någon tar deras kläder, men lämnar skorna kvar. När de så inser sin belägenhet, uppsöker de ett på stranden stående skjul. De orkar flytta sig och skjulet ungefär 4:a centimeter närmre klubben och räddningen. Resolut tar de till slut på sig sina skor och går beslutsamt, om än vinglande, helt nakna upp i puben och frågar efter sina kläder. Allt på engelska förståss!
Detta mina vänner? är mycket, mycket vågat i detta mycket, mycket, moraliska land. Det talades om skandal.
Vi gav dom 20 poäng på den 10 gradiga skalan. SLUT, PACKA, HEM: SKÖNT!!

Vi stannade en dag i Los Angeles och träffade Kristers far och ena bror. Trevligt!
I Brüssel skiljdes våra flygvägar efter ca 5 veckors tätt leverne. Vi kom fram till att vi haft väldigt trevligt och verkligen varit med om ett äventyr, lite utöver det vanliga.
Seglandet hade väl kunnat gått lite bättre under själva VM:et, men det blir så där ibland. Under denna tid knäppte jag upp endast en filmrulle. Alla förväntade fullträffar, om filmen hakat i och dragits fram ja. Stön!
Undrar vad familjen Blake gör nu?
Och ni!! NI MISSADE VERKLIGEN NÅGONTING. BARA SÅ NI VET!!!!

Resultat förutom solbrännan:

1.		AUS		Terry Kyrwood/Reg Crick	27	3	1	9	4	1		28.7p
2.		AUS		Gary Bruniges/Greg Gardiner	1	7	8	4	1	6		32.7p
3.		AUS		Geoff Kyrwood/Bob Kyrwood	4	2	4	3	6	8		36.4p
4.		AUS		Peter Hewson/Alyn Ovenden	10	4	2	1	11	10		43.0p
5.		USA		Jeff Miller/Thomas Poore	20	9	12	2	2	4		47.0p
6.		AUS		Neil Harrison/Nick Paterson	11	1	33	20	3	3		54.4p
7.		AUS		Mark Soulsby/Anthony Hansen	3	12	22	5	9	7		61.7p
8.		AUS		Shane Duessen/Craig Watkins	18	16	5	17	8	5		79.0p
9.		SWE		Krister Bergström/Olle Wenrup	47	6	17	7	13	17		89.7p
10.		AUS		Grahame Engert Jr/Paul Campbell	19	19	3	13	12	ret		92.7p
19.		DEN		Paul Elvström/Pip Pearson D/KA

 

Gobble!

Olle