Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. email
Priset är 200 kr + porto.

Genom en historiens nyck, blev släkten Nobel svensk och inte dansk. Släktens stamfader Peter Nobelius föddes under senare delen av 1600-talet i Östra Nöbbelöv i Skåne, som övergått från Danmark till Sverige 1658 men fortfarande hade egen skånsk lag.

Nobelius far var bondpatron Olof Nöbble på Österlen. Kanske hade dynamit och nobelkrut inte blivit uppfunna om Peter Nobelius gjort sin karriär i Danmark. Nu flyttade han och därmed släkten till maktens centrum vid Mälaren. Peter Olofsson från Nöbble latiniserade och "mobiliserade" sitt bondska namn till Nobelius, tog examen i Uppsala, blev häradshövding och gift med den store Olaus Rudbecks dotter Vendela.

Släktens vetenskapliga begåvning och konstruktiva fantasi kommer sannolikt i främsta rummet från Rudbeck, lymfkärlens upptäckare, Sveriges största botanist före Linné men också författare till det gigantiska verket Atland ("Atlantican"), där han försökte bevisa att Norden var identiskt med Platons Atlantis och de indoeuropeiska folkens urhem.

Rudbeck var vetenskapsman och fantast, och så var hans ättling Alfred Nobel, dynamitens uppfinnare, freds- och litteraturprisets instiftare. Peter Nobelius sonson hette Immanuel Olai, föddes 1757 och förkortade på 1780-talet namnet till Nobel. Han dog 1839 och var farfar till Alfred Nobel.

Med Immanuels son Immanuel d.y. (1801-1872) slog den vetenskapliga begåvningen igenom. Hans bana är märklig. Som fjortonåring gick han till sjöss och efter hemkomsten började han, 17 år gammal studera arkitektur på egen hand.

Vid kung Karl XIV Johans besök i hans hemstad Gefle hade Nobel konstruerat en äreport som drog uppmärksamheten till sig. Han blev omgående antagen på arkitekturlinjen vid Konstakademien i Stockholm. Som professor Bloms assistent uppförde han ett flertal byggnader och kallades 1827 som lärare i geometri och maskinkonstruktioner vid Teknologiska Institutet. Snart slog emellertid Immanuel d.y. om till en mer äventyrlig tillvaro som uppfinnare och affärsman. Hans konstruktion av en vattenmina var så märklig att han inbjöds av den ryska tsaren till S:t Petersburg, där han uppmuntrades anlägga en specialfabrik för minor.

När Immanuel Nobel - Alfreds far - gjorde konkurs i Sverige fann han för gott att flytta över verksamheten till Finland och Ryssland. Familjen var då mycket fattig, hustrun försörjde den genom att förestå en mjölk- och grönsaksbutik, och sonen Alfred sålde tändstickor på gatan. Efter några år lyckades Immanuel Nobel emellertid bygga en större verkstad, där han tillverkade kanonlavetter och ångmaskiner och uppfann en centraluppvärmningsanordning, som är prototypen för det moderna värmelednings-systemet.

Genom flera krigstekniska uppfinningar bland annat sjöminor, fick han rykte som Rysslands främste maskiningenjör, och hans konstruktioner bidrog verksamt till att Kronstadt och Sveaborg under Krimkriget lyckades hålla fientliga flottor på avstånd. äldste sonen Robert Nobel hade hand om mineringen i Finska viken.

Men freden satte punkt för hans planer och hans industri, som vid denna tidpunkt sysselsatte över tusen arbetare. Hans näst äldste son, Ludvig Nobel, kom senare att fortsätta verksamheten i Ryssland. Själv flyttade Immanuel Nobel hem 1859 och anlade 1862 en sprängämnesfabrik (snarast ett laboratorium) på Heleneborgs gård på Söder i Stockholm. Där sökte han utexperimentera en ofarlig form av nitroglycerin, samtidigt som sonen Alfred Nobel höll på med liknande experiment i S:t Petersburg.

År 1863 återkom Alfred till Sverige och tog patent på en ny sprängmetod. Försöken fortsatte på Heleneborg under gemensamma ansträngningar, men i september 1864 inträffade en katastrof: laboratoriet sprängdes i luften, varvid fem människor dödades, däribland Emil Nobel, den yngste av de fyra begåvade sönerna. Alfred Nobel fortsatte trots olyckshändelsen med experimenten, nu på en i Mälaren förankrad pråm.

även det avlägsna Sverige hade i början av 1830-talet nåtts av de nya idévindar, vilkas drivkraft var opposition mot det bestående och traditionella. Julirevolutionen i Paris 1830 var ett ovädersmoln, som kastade sin skugga vida omkring.

I det mera idylliska Stockholm kunde politisk oro, penningknapphet och lågkonjunktur i landets näringar förmärkas. Missväxtår och en epidemi av den fruktade koleran hopade bekymren. Småfolk hade det svårt, och den första emigrationen till det hägrande guldlandet Amerika tog sin början. Den unga Nobelfamiljen i Stockholm fick känna på bitter motgång av olika slag. Andriette Nobel, som på få år och i bister tid satt tre barn till världen och redan mist sin förstfödde, hade 1832 med nöd och näppe och under makens frånvaro räddat sitt barns liv vid en eldsvåda (Knaperstad, Långholmen) som spolierade hem och samtliga ägodelar.

Fadern Immanuel, vars verksamhet som byggnadsentrepenör gått allt sämre, hade just, hårt ansatt av fodringsägare, nödgats begära sig i konkurs. I taxeringslängden för 1833 betecknas han som "fattig" och beskattas "som artist".

Sådan var situationen då fjärde sonen Alfred Bernard den 21 oktober 1833 föddes i gårdsrummet en trappa upp i ett trevånings stenhus i kvarteret Torsken i Stockholm. Adressen fanns på nuvarande Norrlandsgatan 9. Huset, som revs 1934, har ersatts med ett modernt byggnadskomplex, i vars trapphus en liten kalkstensplatta minner om att "Här föddes den 21 oktober 1833 Alfred Nobel, uppfinnare, kulturfrämjare, fredsvän". Gossen var svag och sjuklig från sin första dag, och modern fick uppbåda all sin kärlek och omsorg för att han överhuvudtaget skulle få behålla det flämtande livet. Hon ensam trodde och lyckades när alla andra gett upp hoppet.

Vid aderton års ålder skrev Alfred Nobel 1851 ett omfattande självbiografiskt poem om 419 versrader på engelska. Detta kallades "A Riddle" (En gåta) och finns bevarat i sin helhet. Denna dikt är av synnerligen stor vikt för kännedomen om hans liv och tankar under de eljest i detaljerna så litet kända barndoms- och ungdomsåren. Häri beskriver han sina tidigaste stunder:

Sina första åtta år tillbringade gossen Alfred, blekare och stillsammare än andra barn, ständigt i sin goda och kloka mors närhet och vård. Det var en tid han aldrig glömde, men på grund av ständig sjuklighet blev barndomsåren för honom icke som för så många andra en glädjens bekymmerfria tummeltid att önska tillbaka. Det ovannämnda poemet ger oss i hans egna levande och känsliga tongångar åter bästa upplysningen:

Så kom då skolåldern men den enda egentliga skolutbildning som den senare i livet så allmänbildade, språkkunnige och framgångsrike Alfred Nobel fick tillfälle åtnjuta bestod av ett par terminer i hemförsamlingen S:t Jakobs Högre apologistskola i Stockholm 1841-42. Enligt befintliga papper hade han högsta betyg i alla ämnen samt i flit och uppförande, vilket bestods endast ytterligare två av skolans åttiotvå lärjungar.

För fader Immanuel, den spekulative arkitekten och byggmästaren, vars experiment och idéer för mera än yrkets ekonomiska utbyte. På grund härav samt upprepade olyckliga missöden i hans entreprenörsverksamhet hade han råkat i en ohållbar situation.

För att undgå aggressiva fordringsägares hot om bysättning på gäldstugan och för att bryta sig en ny bana för sina idéers mångfald hade han 1837 lämnat hemlandet utan sin familj. Själv har han skrivit att han tog detta steg "för att kunna realisera sina planer och vinna uppmuntran för sina idoga bemödanden. Han insåg tydligen att han aldrig skulle lyckas i det egna landet, där han rönt så många oförtjänta motgångar".

Efter makens avresa och omkring fem år framåt levde familjen under knappa förhållanden. En liten mjölk- och grönsakshandel, som några vänner behjärtansvärt hjälpt mamma Andriette att etablera i hemmets grannskap, blev ett mycket knapert levebröd för henne och de då fyra barnen. Som gammal man omtalade äldste sonen Robert att "till hans pinsammaste livsminnen hörde en liten episod från denna tid, då han av modern sänts ut för att köpa middagsmat för en tolvskilling och tappat bort den lilla tunna slanten". Men ljusare dagar skulle komma för de båda makarna som på var sitt håll knogade och hoppades på en snar återförening. Efter några strävsamma år som arkitekt, konstruktör och experimentator med litet av varje i Åbo i Finland befinner sig Immanuel Nobel i början av 1840-talet i intensiv verksamhet i tsarens S:t Petersburg. Redan i hemlandet hade han uppfunnit krutladdade sprängminor som avsåg "att förgöra angripande fiende på betydligt avstånd till lands och vatten". Uppfinningen, som han med skiss och prov då hembjudit åt sitt hemlands försvarsmyndigheter, hade till hans besvikelse icke väckt det ringaste intresse hos dessa.

Genom lyckade demonstrationer inför militära myndigheter samt med hjälp av högt uppsatta förespråkare blev uppfinningen uppmärksammad och penningbelönad av ryska staten. Med dessa medel och en obändig energi som insats hade han 1842 blivit delägare i en av honom anlagd mekanisk verkstad, Ogarev & Nobels Auktoriserade gjuteri & hjulfabrik. Förutom tramp- och flytminor tillverkades här en då mycket uppmärksammad svarv "Hjulnavsskärare, modell Nobel" samt kanonlavetter och verktygsmaskiner. Här konstruerades också Rysslands första centralvärmeledningar för varmvatten efter Nobels system, som har samma grundidé som senare tiders konstruktioner. Så snart ekonomin syntes bärkraftig randades den efterlängtade dag då han kunde låta eftersända sin familj. Varken Finland eller Ryssland hade någon järnväg vid denna tid, varför man kan föreställa sig familjeutflyttningen i oktober 1842 med segelfartyg över Ålands hav och mångmilafärd med postdiligens på oländiga vägar från Åbo till S:t Petersburg. Sålunda hamnade Alfred Nobel vid nio års ålder i Ryssland, där han i en lyckligen återförenad familj kom att tillbringa betydelsefulla ungdomsår i en miljö så olik hans hemlands som tänkas kan.

Familjen hade nu kommit på grön kvist i eget hus och hade också utökats med tre nya telningar, alla dock döda vid unga år. Immanuel Nobel, som var en stolt och rättrådig hedersman, hade inom några år betalt sina svenska fordringsägare till sista öret. Välståndet förde också det goda med sig, att de tre äldsta sönerna inklusive Alfred, redan från ankomsten till S:t Petersburg, kunde bestås privat undervisning av utmärkta såväl ryska som svenska lärare. Bland dessa märktes den ryska kemiprofessorn Nikolaj Zinin och den svenske språk- och historieläraren filosofie magistern B. Lars Santesson. Detta blev av största betydelse för pojkarna Nobels framtid och vittomfattande intressen.

I sin idérika och energiske fars närhet först under tonåren och senare som medhjälpare i hans fabrik blev Alfred uppfostrad i observationsförmåga och uppfinnaranda. Dessa två egenskaper kännetecknade fadern och blev i rikt mått också sonens arvedel.

Bevarad släktkorrespondens och av Alfred citerade självbiografiska anteckningar ger en bild av den bräcklige ynglingen, som genom flitiga självstudier och vetgirighet tillgodogjorde sig all lärdom av vikt, som nu passerade hans vakna ögon och lyhörda öron.

Livet självt blev hans universitet och hans klara tankes mål hans enda examen. Själv har han uttryckt att han trots livets många mödor och bekymmer "såg på det som en förnämlig gåva, en ädelsten, som given ur Moder Naturens hand för att man själv skulle slipa och polera den tills dess strålglans gåve lön för mödan".

På kvaliteten av hans karaktär var icke att ta miste, därom har närstående samtida vittnat. Fadern Immanuel, som eljest inte var mångordig eller snar till beröm, har i ett brev till sin svåger Ludvig Ahlsell (hustruns bror) vid denna tid uttryckt att "min snälle Alfred... står i högt värde både hos föräldrar och bröder såväl för sina kunskaper som för sin outtröttliga arbetsförmåga, vilken av ingen kan ersättas". Sådan var den unge man som 1850 vid sjutton års ålder sändes ut på sin första studieresa, en på den tiden strapatsrik färd. Vi vet att den kom att vara i två år och omspänna, förutom fäderneslandet Sverige, även Tyskland, Frankrike, Italien och Nordamerika. Alfred Nobel har uttryckt följande beträffande resan: "när jag i min tidiga ungdom förtröstansfull lämnade hemmet för fjärran länder bortom havet och när Oceanen bredde ut sig i sin väldighet, så fattade jag märkligt nog inte denna upplevelse som ny, ty i min fantasi hade jag redan sett betydligt vidare oceaner."

Det enda man vet är de svävande uppgifterna att han "längsta tiden av sin bortovaro uppehöll sig i Paris, där han förmodligen vid något laboratorium fortsatte sina kemiska studier" samt att han "i New York för erhållande av vissa nödvändiga ritningar och upplysningar" sammanträffade med kapten John Ericsson. Svensken John Ericsson, ångsprutans uppfinnare och propellerns framgångsrika förbättrare samt senare berömd genom sin Monitor, var jämnårig med fader Immanuel. Som hans intresse och uppfinningar i mycket rörde sig just inom det krigsmekaniska samt ång- och varmluftstekniska området, som nu sysselsatte den nobelska maskinfabriken i S:t Petersburg, så kan man förmoda att sonens besök hos John Ericsson varit planerat just för att söka idéer för branschen och även blivit av betydelse. Resan resulterade visserligen i god förkovran både i språk och kemi, men någon dokumentering av resultat eller detaljer beträffande Paris och New York saknas tyvärr helt. Detta är både märkligt och beklagligt, eftersom den vakne Alfred Nobel måste ha observerat och inhämtat rätt mycket i 1850-talets märkliga New York i slavkonfliktens, guldrushens och immigrationens Amerika och med stadens då sjudande och kärvt grovkorniga industri- och affärsliv. Ej heller har han nämnt något om sina observationer av den då blomstrande amerikanska krutindustrin under Henry Du Ponts och andras ledning.

Professor Henrik Sch¸ck, Alfreds förnämsta levnadstecknare, skriver: "emellertid är det tydligt, att Alfred Nobel redan vid denna tid både i kunskaper och andlig mognad var huvudet högre än sin åldersklass. Han var en vetenskapligt skolad kemist, han ägde en omfattande språkkunskap, behärskade utom svenska och ryska även tyska, och engelska och franska, var starkt litterärt intresserad, särskilt av den engelska litteraturen, och hade redan i grunddragen sin världsåskådning fullt utbildad. Av brev från denna tid får man bilden av en brådmogen, ovanligt intelligent, men sjuklig, drömmande och inåtvänd yngling, som helst sökte ensamheten." En ensamhet, tydligen grundlagd under de tidigaste barnaårens av omständigheterna påtvungna stillsamhet.

Immanuel och Andriette Nobel (omkr. 1853).
Nobelstiftelsens minnesskrift 1926

Alfred Nobels föräldrar

Alfreds far betraktas som ett naturgeni och märklig föregångsman på flera områden. Naturen hade utrustat Immanuel med stora gåvor: en robust fysik, ett okuvligt mod och en dådkraft av ovanliga mått. Om hans barnaår och skolgång är inget bekant, men den tydliga bristen på grundläggande skolbildning ersattes av sunt förstånd, vaken iakttagelseförmåga och en stor, ofta fruktbringande fantasi. Han framstår som en mycket sympatisk men hetlevrad personlighet. Andriette Ahlsell (bördig från Alseda i Småland) var praktisk, gladlynt och anspråklös. I vart och ett av familjens torftiga hem föddes alltid något barn. De blev med tiden åtta, varav endast de tre sönerna Robert, Ludvig och Alfred överlevde myndighetsåldern. De ärvde utomordentliga egenskaper även av modern. Om än fattig blev deras barndom omhuldad under fostran av en rättsskaffens, fordrande och högst temperamentsfull far - de tider han var i hemorten - och en älskad undervisande och hjärtegod mor. De levde i en småborgerlig släktkrets från hennes, Ahlsellarnas sida, där sammanhållning, hjälpsamhet och välvilja under ett strävsamt liv var stöttepelare i tillvaron.

Vid tiden för krimkriget (1853-56) befann sig Alfred Nobel åter i S:t Petersburg, han var tillsammans med bröderna anställd i faderns företag, som åter utvidgats; nu under firma Fonderies & Ateliers Mécaniques Nobel & Fils.

Rysslands krigsmakt var i stort behov av upprustning och modernisering, och stora beställningar kom firman att blomstra. Trots svårigheter att skaffa utbildad arbetskraft och tjänligt råmaterial lyckades Immanuel Nobel att producera stora mängder krigsmateriel. Detta skedde delvis efter egna ritningar, med verktygsmaskiner av eget fabrikat samt med hjälp av förmän som eftersänts från Sverige. Grovsmide för landets första järnväg, snabbskjutande gevär av egen konstruktion samt kanonservis och ångmaskineri för Rysslands första propellerdrivna krigsfartyg tillverkades här. Att det var kvalitetsvaror bevisas av att flera fartyg, som byggts redan i mitten av 1850-talet, var i bruk så sent som under första världskriget.

1853 fick Immanuel Nobel mottaga en kejserlig guldmedalj "för idoghet och konstskicklighet inom Rysslands industri", en säkerligen sällsynt utmärkelse för en utlänning.

Ludvig Nobel har härom på äldre dagar skrivit att "aldrig har större energi och mångsidighet utvecklats vid ett mekaniskt verk än här under åren 1854-60, år av oavbrutet febrilt arbete - och aldrig har väl heller något stort arbete senare blivit sämre lönt".

även sjöminorna, Immanuel Nobels trumfkort vid ankomsten till Ryssland, vilka länge varit icke blott en militär hemlighet utan en statens bortglömda tillgång, fick i kriget aktualitet och framgång.

Uppfinnarens minering av finska hamnar och i synnerhet det tillfrusna inloppet till fästningen Kronstadt, S:t Petersburgs strategiska lås, blev av betydelse. Åtgärden bidrog till att avvärja de engelsk-franska flottornas angrepp under amiral Napier och har gått till historien genom dennes rapport till amiralitetet att "finska viken är full av helvetesmaskiner". Immanuel Nobel utarbetade ett minutiöst praktverk om det av honom själv konstruerade mineringssystemet "Systéme de défence maritime pour passages et ports sans fortifications dispendieuses et avec épargne díhommes". Verket, som utfördes i kolorerade akvarellplanscher, finns bevarat och dess franska text är med all sannolikhet författad av sonen Alfred.

Samtidigt som Tsar Nikolaj I gick till sina fäder tillkom en ny regering som bröt alla leveransavtal och därmed - lika plötsligt som otacksamt - den mönstergillt och för stordrift organiserade fabriken åt sitt öde. Nobel & Fils omlades raskt för leverans av enbart ångmaskineri, och den hårt trängde Immanuel Nobel hann med ännu en banbrytande gärning genom att inspirera och leverera de tjugo maskinerna till den första reguljära ångbåtstrafiken på Volga och Kaspiska havet. Men firman, som spelat en så stor roll i Rysslands industrialisering och försvar, råkade därefter i likviditetssvårighet. Den språkkunnige Alfred sändes därför 1858 ut till förment kreditvilliga bankirer i både London och Paris, men återvände tomhänt.

Utlämnad åt fordringsägare utan misskund för en utlänning måste fader Immanuel än en gång göra konkurs. Lika fattig som vid sin ankomst till Ryssland tjugotvå år tidigare flyttade han 1859 till Sverige. Han åtföljdes av fru Andriette och den enda överlevande av de i Ryssland födda tre barnen, yngste sonen Emil (1843-64). De tre äldsta sönerna, alla väl förtrogna med fabrikens verksamhet, stannade i S:t Petersburg för att försöka rädda vad som räddas kunde. Medan Robert och Ludvig ägnade sig åt firmans ekonomiska sanering tycks Alfred de närmaste åren allt mer ha fördjupat sig i de mekaniska och kemiska experiment, som han redan tidigare sysslat med, men som ofta avbrutits av sjukdom och de av fadern ålagda resorna.

Det första utåt synliga resultaten av en nu begynnande uppfinnarverksamhet blev hans tre första i S:t Petersburg tillkomna patent. Dessa var en gasmätningsapparat (1857), en apparat för mätning av vätskor (1859) och en förbättrad "konstruktion av barometer eller manometer" samma år. Inget av dessa fick emellertid någon större betydelse.

De nya upptäckter, som under 1800-talet första hälft gjorts i Europa inom fysik, kemi och mekanik, hade vid 1860-talets ingång börjat bära frukt.

Epokens puls började slå hastigare, och tendensen pekade mot en spirande utveckling inom industri, byggverksamhet och samfärdsel. Ökad efterfrågan på kol och metaller förde med sig behov av effektivare metoder för deras brytning och bättre metoder för betydande projekt litet varstädes i världen. Immanuel Nobels mångåriga experiment med krutladdade minor hade redan tidigt lett honom in på problemet att finna ett sprängämne som var effektivare än det vanliga svartkrutet, vilket i mer än femhundra år varit det enda kända sprängmedlet.

Redan 1855 hade två ryska kemister, professorerna Nikolaj Zinin, som tidigare varit Alfreds privatlärare i kemi, och farmakologen Julij Trapp, i S:t Petersburg fäst Immanuels och Alfreds uppmärksamhet på det märkliga, häftigt explosiva ämnet nitroglycerin som eventuellt lämpligt för minladdning. Då Alfreds senare, betydande sprängämnesuppfinningar samtliga är baserade på detta ämne, är händelsen en betydelsefull milstolpe på hans väg. Upptäckten av ämnet var resultatet av pionjärforskning av flera framstående och mer eller mindre samarbetande europeiska kemister, och slutsteget togs i Turin 1846 av Pelouzes och von Liebigs elev, italienaren Ascanio Sobrero (1812-88) som kallade det "piroglicerina".

Nitroglycerin, som - kort uttryckt - fås genom att vattenfri glycerin rinner ned i en avkyld blandning av koncentrerad salpetersyra och koncentrerad svavelsyra, var till sin kemiska sammansättning icke fullt uppenbar för upptäckaren själv eller samtida kemister. Först senare fastställdes dess formel till C2 H5 O3 (NO2) 3. Det hade visserligen redan från början med intresse registrerats av vetenskapen, men någon praktisk användning hade det inte fått. Detta berodde främst på dess fruktansvärda explosivitet och därmed förenade risker vid tillverkning och handhavande samt icke minst på att en kontrollerbar initieringsmetod saknades. Såvitt bekant kom nitroglycerin heller aldrig längre än till experimentstadiet vid den nobelska mintillverkningen. Varken Immanuel eller Alfred Nobel kunde dock släppa tanken på denna märkliga olja, vars stora framtidsmöjligheter de redan från början känt sig övertygade om. Var för sig laborerade de därför vidare, men på skilda sätt.

Immanuel, nu i Sverige, hade inrättat ett litet laboratorium i sin bostad på den gamla egendomen Heleneborg i Stockholms utkant. Hans undergrävda ekonomi utgjorde ingen grund för experiment i större skala. 1858 års kreditsonderingar hade som omnämnts helt misslyckats. Av vissa anteckningar, bekräftade av trovärdig källa, framgår att den språkkunnige Alfred vid en andra sondering i Paris 1861 lyckades förmå Société générale de crédit mobilier (J. och I. Pereire) att bevilja ett lån på 100 000 francs för nitroglycerinets exploatering. Det skulle alltså av allt att döma ha varit med detta startkapital som Immanuel Nobel sattes i stånd att påbörja fabrikationen på Heleneborg. Här lyckades han 1862 som den förste påvisa ett jämförelsevis enkelt sätt att något modifierat fabriksmässigt framställa nitroglycerin efter Sobreros recept. Genom att sätta 10% nitroglycerin till svartkrut tillverkade han ett förstärkt sprängkrut, som han menade var förträffligt både för skjutvapen och bergsprängning. Immanuel var förvisso en i krutbranschen erfaren man, både orädd och energisk, men eftersom han saknade verklig vetenskaplig utbildning, blev hans mödor att på lämpligt sätt inleda explosion resultatlösa. Familjen och grannarna levde under tiden som på en vulkan.

Det var först sedan Alfred Nobel, som nu efter sina utrikesstudier var en vetenskapligt skolad kemist, med sina rön anslutit sig till fadern i Stockholm 1863, som det blev verkliga resultat av experiment och forskning. Under målmedvetna försök de närmast föregående åren hade han brottats med två huvudproblem: att finna lämpligen bemästrat donationsförfarande för sprängoljan och att söka överföra den i möjligast ofarliga form, utan att dess sprängverkan därav nämnvärt nedsattes. Det skulle också förunnas honom att i etapper på ett genialt sätt ensam lösa båda problemen, icke utan prioriteringsstridigheter med sin temperamentsfulle och karske fader. Alfred Nobels lösning av nitroglycerinfrågan var nämligen icke baserad på faderns metod att blanda de båda sprängämnena krut och nitroglycerin, utan på hans egen idé att tändningen av nitroglycerinet var det fundamentala och genom att skapa en ny princip, den att låta krutet initiera nitroglycerinet.

1863, utarbetade Alfred sin första epokgörande uppfinning - Nobels patenttändare. Denna var så konstruerad, enligt patent 1864 och 1865, att initieringen av den flytande nitroglycerinsprängladdningen, som anbringats i en plåthylsa för sig eller direkt i ett tätat borrhål, åstadkommes genom impuls från en däri nedsänkt mindre laddning av i trähylsa för sig under propp inneslutet krut, vari stubin införts. Uppfinningen gjordes efter mer än femtio krävande försök i faderns laboratorium, som var ett torftigt uthus på Heleneborg. Alfred var nu trettio år gammal.

För att öka effekten ändrade uppfinnaren flera gånger i olika detaljer denna konstruktion, och som slutlig förbättring ersatte han (1865) tändhylsan med en tändhatt av metall, laddad med knallkvicksilver (Hg(CNO)2). Uppfinningen av denna s.k. knallhatt innebar att initial tändningsprincipen inom sprängämnes tekniken infördes. Denna princip blev grundläggande för all senare utveckling på detta område. Först genom den principen möjliggjordes det effektiva utnyttjandet av nitroglycerin som självständigt sprängämne och senare även andra häftiga sprängämnen samt klarläggandet av deras explosiva natur.

Det förtjänar nämnas att framstående vetenskapsmän upprepade gånger, även in på 1900-talet, betecknat Nobels upptäckt som "det största framsteget inom sprängämnestekniken sedan svartkrutets uppfinnande".

Ragnar Sohlman, Alfred Nobels närmaste medarbetare under hans senare levnadsår, uttalar sig i saken sålunda: "I den allmänna uppfattningen framstår Alfred Nobel i första rummet som dynamitens uppfinnare. Men i realiteten torde hans uppfinning av sprängkapseln och initialtändningen av sprängämnen ur rent principiell uppfinnarsynpunkt liksom med hänsyn till den tekniska vikten och betydelsen böra ställas åtskilligt framom dynamiten." Och F.D. Miles, som 1955 skrev "A History of research in the Nobel division of ICI", skrev härom: "Införandet av knallhatten vid initialtändning av ett sprängämne och en klar uppfattning om en stötvågs sprängverkan är utan tvekan den största upptäckt som någonsin gjorts i sprängämnesteknikens både teori och praktik. På denna upptäckt grundar sig all modern användning av sprängämnen".

Må uppfinnaren själv få sista ordet i saken genom att citera vad han tio år senare vittnade om efter fullbordandet av flera av sina uppfinningar: "...men den verkliga nitroglycerinåldern började 1864, då en sprängning med ren nitroglycerin för första gången företogs med hjälp av en ytterst liten laddning av krut".

Hans sjukdomstid åren 1865-72 var uppfyllda av intensivt arbete. Bland annat tre storslagna planschverk i format 50 x 40 cm, vilka senare återfunnits i gömmorna hos hans sonson son, ger bevis på hans tankes skärpa, hans förutseende idéer och eminenta handlag med tusch och akvarellfärg. De behandlar alla hans uppfinningar och avvärjande försvarssystem och utgör som han säger "tankar rörande sättet att försvara vårt kära Fädernesland mot en överlägsen fiende nu och i framtiden, detta utan kostbara befästningar eller större uppoffringar av manskap och medel". Verken har följande titlar:

• Billigt försvar av landets vägar. (Landminor)
• Billigt försvar av skärgården. (Flytminor)
• Förslag till Landets försvar. Nyårsgåva till Svenska folket 1871.

De är vardera försedda med femtio sidor text och åtta handkolorerade praktplanscher av dramatiska sprängningar i fält etc.

Immanuel Nobels sist offentliggjorda verk kan man inte undgå att i korthet nämna, säger Erik Bergengren i sin bok om Alfred och Immanuel Nobel, nämligen ursprungsidén till kryssfanér, en uppfinning, som trots att den presenterades i en för sin tid (1870) utmärkt liten skrift, då helt förbisågs som enbart fantastisk. I senare tid har idén med plywood o.likn. visat sig vara en byggnads- och möbelteknisk världsartikel just för det ändamål och på de sätt, som skriften så förutseende anvisar. För den världsindustri, som han så framsynt tänkte sig kunna byggas upp på idén med korslagda, presslimmade hyvelspån och ångbockat avfallsvirke, ger han en detaljrik beskrivning på hundratals artiklar, som han anser i stor skala kan tillverkas av produktionen. Det börjar med vaggan, och det ges exempel på de mest skilda hushålls- och slöjdalster, utensilier för alla livets verksamheter och industrier - och slutar med likkistan.

Han föreslår också system av trärör för bevattning av Sahara från Nilen, likaväl som konstruktion av lätta, flyttbara fanérhus för jordbävningsområden och för den nybebyggelse, som han förmodar komma att uppstå kring såväl den just färdigställda Suezkanalen som för den projekterade Panamakanalens stränder. Han argumenterar för varje förslag och lämnar anvisningar för dess utförande, såväl i tekniskt, merkantilt som organisatoriskt hänseende. Skriften har ännu en förutseende funktion. Den skulle, som han skriver, främst "skapa arbete och förtjänstmöjlighet för tusentals arbetslösa i Sverige till förekommande av den illa florerande utvandringsfebern och samtidigt förhindra råämnenas ovärdiga skövling". Skriften är ett utmärkt exempel på nobelsk energi och framåtanda, på bergfast tro på en idé och möjligheten till dess förverkligande även i motvind.

Alfred Nobel hade genom sin patenttändare av 1863 lyckats förvandla Sobreros nitroglycerin från en nyckfull kemisk kuriositet till ett bemästrat och mäktigt hjälpmedel i människohand. De många experimenten, främst den lyckade premiärsprängningen under vatten i maj 1862 hade gjort den unge uppfinnaren övertygad om att "sprängoljan" var källan till framgång. Andra experiment under åren 1863-65 på Heleneborg och vid svenska gruvor och befästningsarbeten (Åmmeberg, Dannemora, Vigelsbo, Herräng, Persberg, Sjösa, Tunaberg och Falun) bekräftade hans övertygelse. Marknadsutsikterna syntes honom lovande. Bekymmer av olika slag, såsom sorg, penningknapphet, rättegångar och en allmän ovilja mot den nobelska hanteringen, som Heleneborgsolyckan framkallat, fick icke tillåtas slå ned modet eller stäcka planerna för honom. Turligt nog för eftervärlden följde han heller inte sådana välmenande råd som exempelvis brodern Ludvig från S:t Petersburg uttryckte, att "så snart som möjligt lämna den fördömda uppfinnarbanan, som bara för olyckor med sig". Hans främsta önskan var nu att snarast möjligt restaurera det ramponerade familjeföretaget, att få sprängoljan med tillhörande tändare infört på marknaden och vinna förtroende för den.

Den 14 oktober 1863 beviljades han av Kommerskollegium (vid den tiden svensk patentmyndighet) sitt första hithörande patent "å sätt att bereda krut" (nr 1261). Av den unge uppfinnarens ansökan, av patentbrevet eller andra bevarade handlingar får man tyvärr mycket ringa upplysning om det nobelska tillverkningssättet för nitroglycerin. En rad i patentbrevet är emellertid av vikt: "Jag begagnar företrädesvis nitroglycerin, beredd genom att långsamt införa glycerin i en blandning av svavelsyra och chili eller annan salpeter". Detta är den enkla kärnpunkten, som i årtionden skulle komma att varieras i dosering och maskinella tillverkningsdetaljer på många olika sätt av både Alfred Nobel och andra.

Det blev emellertid i en atmosfär av misstänksamhet från många håll och under trycket av ett nyinfört förbud mot "tillverkning och lagring av nitroglycerin inom bebyggt samhälle" som han med seg ihärdighet skulle få närma sig sitt mål. Han visade sig härvid kunna handla snabbt och ändamålsenligt.

Månaderna kring årsskiftet 1864-65 visar därför en rask följd av positiva händelser av stor vikt för utvecklingen. I oktober 1864 lyckades han efter förnyade frejdiga demonstationer övertyga Statens Järnvägsbyggnadsstyrelse om att nitroglycerinet efter hans beredningsmetod var det vanliga svartkrutet vida överlägset i sprängkraft, varefter det officiellt godkändes och infördes vid just pågående tunnelsprängningar under Södermalm i Stockholm.

Mera fabriksmässig tillverkning blev nödvändig, men allmänhetens avvisande hållning mot hans riskfyllda rörelse gjorde det först omöjligt för honom att skaffa nödig fabrikslokal eller ens tomt. Ingen ville ha en sådan granne, och man kunde härvid dessvärre åberopa utfärdade förordningar. Det såg mörkt ut, men Nobel fann på råd. Redan i samma månad finner vi honom sålunda med hjälp av enklast tänkbara apparatur tillverkande "Nobels Patenterade Sprängolja" ‡ kr 2:50 per skålpund ombord i en överbyggd pråm, som han förankrat i Bockholmssundet i Mälaren (Nytorp, Kaggeholm) utanför Stockholms hank och stör. Den pråmen hade varit värd att konservera som industriminnesmärke, ty i sin anspråkslöshet blev den vaggan till en världsomspännande industri och en omvälvning av då oanad betydelse.

I den mycket rike stockholmsköpmannen J. W. SMITT (1821-1904), som förtjänat sin förmögenhet i Sydamerika och sett vidare horisonter än Stockholms, fann Alfred Nobel en fördomsfri och framsynt förläggare. Tillsammans med honom, sin far och kaptenen i Flottans Mekaniska Kår Carl Wennerström (1820-93) kunde han redan i november 1864 grunda världens första bolag i branschen. Detta, Nitroglycerin AB i Stockholm, fick redan året därpå efter många motigheter byggnadstillstånd för en fabrik vid den ensligt belägna Vinterviken. Fabriken skulle sedan i över femtio år (1865-1915) med ständigt stigande kapacitet komma att leverera nobelska sprängämnen och krutsorter av skilda slag. Begynnelsekapitalet var 125 000 kr, varav mindre än 25 000 för driften. Bevarade handlingar utvisar att den unge Nobel under den första tiden var icke blott bolagets verkställande direktör utan även driftsingenjör, korrespondent, resande, reklamagent och kassör. Som medkonstruktör av fabrik och maskiner anlitade han sin jämnårige barndomsvän, ingenjören Alarik Liedbeck (1834-1912). Härmed började det fruktbringande samarbete, som senare ledde till grundandet av många betydande fabriker ute i världen samt till nya apparatkonstruktioner och tillverkningsmetoder på branschens jungfruliga mark. Detta skedde under en förståelsefull personlig vänskap, som varade livet ut.

Ihärdigt for han omkring, egenhändigt demonstrerande sitt sprängningsförfarande för spekulanter i stenbrott och gruvor. Genom distribution per post av detaljerade bruksanvisningar, vilket var rätt ovanligt för sin tid, gjorde hans bolag reklam för sina tillverkningar. Väl inträffade då och då genom konsumenternas slarv avskräckande olyckor, men lyckade resultat hos större gruvbolag och statens tunnelbyggare, där stor besparing av tid och arbetskraft uppnåddes, ökade dock intresset för nitroglycerinet och den revolutionerande tändaren. De diskuterades nu med respekt både i bergsmannakretsar och teknisk litteratur, vilket snart resulterade i förfrågningar från flera håll även i utlandet.

Nobels egen tro på sina uppfinningars framtid i större sammanhang och deras nytta för hela mänskligheten gjorde att hans planer nu sträckte sig vida längre än till förstlingsfabrik och hemmamarknad.

Platsen utvecklades till ett stycke industrihistoria och den rollen har den än idag. Vid Vinterviken gick sedan gammalt en vinterväg från Fittja och Mälaröarna in till Stockholm. En särskild tullbom fanns också för vintervägen. På en karta från 1748-49 är vintervägen tydligt markerad. Kartan visar också den krog som låg här samt en tillhörande större trädgård. I januari 1865 undertecknades köpet av frälsehemmanet Vinterviken, som då var beläget i Brännkyrka socken, och strax därefter inlämnades en ansökan till Kungl. Befallningshavande, att här få anlägga en fabrik för tillverkning av nitroglycerin.

I ansökan skrevs, för att betona platsens lämplighet, att den var "belägen i en smal dalgång, omgiven af höga skogsbevuxna berg så att icke någon annan bebyggd lägenhet synes, och fastän läget är Mälarens strand är dock segelleden mycket aflägsen - liksom fallet är med allmän landsväg". Med ansökan följde också ett intyg, undertecknat av ägarna till Mörtviken, Aspudden, Blommensberg och Örnsberg, att de inte hade något att invända mot att en sprängämnesfabrik anlades i Vinterviken.

För att påskynda ett positivt beslut bifogades även ett antal rekvisitioner på nitroglycerin för arbetena vid sammanbindningsbanan, dvs den tunnel genom Mariaberget som skulle förena Norra Station med Södra Station, samt från arbetena vid norra stambanan. 21 januari 1865 lämnade Kungl. Befallningshavande tillstånd till anläggandet av en nitroglycerinfabrik vid Vinterviken.

Innan vi går närmare in på hur nitroglycerin tillverkas, är det lämpligt att redovisa hur denna nya nobelska industri kom att utvecklas. Här inrättades en handelsförening, pensioner och understöd, begravningshjälp och en blygsam start till fackförening. Som bildkollaget visar fick man föra en hård kamp för sin överlevnad. Olyckorna lät inte vänta på sig. Den första allvarliga inträffade i juli 1868, då 14 personer fick sätta livet till när ett laboratorium sprang i luften. Vid en olycka i maj 1874 omkom 12 personer. Våren 1866 inträffade en rad olyckor vid transport och lagring av sprängolja. Dessa olyckor väckte ett enormt uppseende och skapade på många håll svårigheter att lansera det nya sprängämnet. Alfred själv har kommenterat dessa och andra olyckor på följande sätt:

"så man kan inte förvänta sig att ett sprängämne skall kunna föras ut i allmänt bruk utan offer av människoliv". Många av olyckorna hade skett genom ovarsamhet bland de anställda. Säkerheten förbättrades successivt av såväl Alfred som brodern Robert ävensom verkmästare Alarik Liedbeck. Liedbeck samarbetade med båda, först som fabriksföreståndare, sedan som skicklig och genialisk konstruktör och slutligen som erfaren konsulterande ingenjör för de olika dynamitfabrikerna. Ett stort arbete lades ned för att förhindra olyckor. Särskilt Alfred visste att olyckorna hade mycket negativ påverkan under den tid han marknadsförde sin nya uppfinning.

Endast åtta personer var anställda, en verkmästare och sju arbetare, varav sex var mantalsskrivna vid fabriken. Det är svårt att få kunskap om arbetet under denna tid, men troligt är att fabrikationen skedde under hantverksmässiga former och säkerligen under direkt överinseende av Alfred Nobel själv. De flesta arbetsuppgifterna bestod av handräckning och förflyttning av de stora kärlen.

Av bevarade produktionsresultat vet vi att driften var i gång hela det första året. Dock kan man se en liten nedgång under december månad, antagligen till följd av jul- och nyårshelgerna. Under de första året framställdes 16 000 kg nitroglycerin och av dessa gick hela 15 000 kg till tunnelbygget för sammanbindningsbanan.

Genom att blanda bestämda mängder salpetersyra och glycerin fick man en reaktion genom vilken glycerin nitrerades och övergick till nitroglycerin. Sedan tillsattes koncentrerad svavelsyra med god förmåga att absorbera vatten. (Salpetersyra och svavelsyra kallas gemensamt för nitrersyror). Restsyror togs bort med en enkel metod där nitrerkärlen fick stå stilla så att det "skummas" av med en skopa. Efter separerings processen tvättades nitroglycerinet i vatten och sodalösning för att få bort de sista syreresterna. Slutligen filtrerades nitroglycerinet och hälldes upp på kärl.

Först vid storstrejken 1909 fick Vinterviken känning av en konflikt. Arbetsmarknaden i Sverige hade då under en längre tid varit sällsynt orolig. 1909 års storkonflikt berörde Vinterviken men den blev kortvarig. Den utbröt den 4 augusti och pågick till den 8 september. En omröstning bland arbetarna gav 55 röster för och 42 mot att återgå i arbete på villkor att alla strejkande återanställdes. Strejken blev således endast en månad gammal. En kontingent från Svea Ingenjörskår kom ändå att under strejken placeras vid Vinterviken. Som framgått slapp Alfred Nobel inte ifrån sprängningsolyckor men strejker och konflikter lämnade honom ifred.

Då flyttades verksamheten till Nitro Nobel AB i Gyttorp, där huvudbolaget var beläget. Men från den centralt belägna omlastningsplatsen i Vinterviken distribuerades det dagliga behovet av sprängämnen till ett 100-tal arbetsplatser runt Stockholmsområdet. Kvar blev företagets fysikaliska laboratorium, detoniklaboratoriet. Detta grundades på initiativ av företagets dåvarande direktör, Sigurd Nauckhoff, år 1946 då den fysikaliska mättekniken med hastighetsfotografering och snabba registrerande elektroniska instrument just öppnat helt nya vägar att undersöka de extremt snabba förloppen vid sprängladdningsinitiering och detonation.

Närheten till högskolor, bibliotek och andra forskningsinstitutioner var en viktig anledning till att verksamheten förlades till Stockholm.

Under ledning av sin första chef, sedermera professor Carl Hugo Johansson, gjorde laboratoriet förnämliga insatser inom detonikområdet och senare vid utvecklingen av den moderna sprängtekniken med kortintervallsprängning och nya metoder för laddningsberäkning vid olika typer av sprängningsarbeten.

Omkring Vinterviksområdet kom det att resas ett nära tre meter högt stängsel för att omgärda markområdet. Detta hindrade befolkningen som bodde runt Vinterviken att komma ned till Mälarens vatten, vilket givetvis uppfattades som ett stort hinder. Bad och fiske var befolkningens enda fritidssysselsättning och fiskebeståndet var vid denna tid långt bättre än det är i dag. Det kom att dröja ända fram till 1972 innan delar av området gick att besitta. Det året förvärvade staden området och huvuddelen blev fritidsområde och ett uppskattat koloniområde växte fram. ända fram till ungefär 1985 hyrde Nobels en del av området, även nu inhägnat, för att som det hette bedriva forskning. Nu förfogar allmänheten över större delen av mark och vatten men de två tidigare salpeter- och svavelsyre fabrikerna stod länge kvar som monument över en svunnen tid. Den ena fabriken var dock kommunen klåfingrig nog att riva. ännu står den större svavelsyrefabriken som ett tomt skal utan uppgift trots att det under hela ägartiden för staden funnits många som önskat göra något av den. Först 1995 lade man nytt tak på fabrikshuset. Men ekonomin och kanske främst avsaknad av vilja gör att Vinterviken är endast ett fritidsområde och de vilda djuren, som rådjur, rävar och ett rikt fågelliv samsas om utrymmet. Området är nu ett uppskattat fritidsområde och Mälarstranden ligger öppen för de som önskar svalka sig. Men något Nobelmuseum blir det troligen inte i Vinterviken. Det finns nu i stället i Björkborn i Karlskoga och är värt ett besök. Vinterviken som Alfred Nobels första nitroglycerinfabrik är nu industrihistoria.

Tillsammans med de svenskfödda köpmännen WILHELM och THEODOR WINKLER samt den hamburgske affärsjuristen dr C. E. BANDMANN, som hade goda förbindelser i tyska gruv- och finanskretsar, grundade Nobel i juni samma år sitt första utländska bolag, Alfred Nobel & Co.

Snart därpå var alla tyskt rigorösa koncessioner klara och ekonomin - med ett sammanlagt kapital av 30 000 preussiska thaler - såpass säkrad att en fabriksmässig tillverkning i större skala och med ett femtiotal arbetare kunde igångsättas. Förlagd i en ändamålsenligt enslig dalgång i Kr¸mmel a.d. Elbe (Geesthacht) strax söder om Hamburg, då kontinentens största import- och exporthamn, hade fabriken ett utmärkt läge. Härifrån kunde snart nitroglycerin - oftast i bleckdunkar eller träförpackade glasdamejeanner - på fora, räl och köl levereras icke blott till olika delar av Tyskland, utan också till Österrike, Belgien och snart även transoceant till kunder i USA, Sydamerika och än senare till Australien.

I England, där sprängoljepatent beviljats redan 1863, var intresset i början mycket ringa, och först efter Nobels upprepade personliga demonstrationer och säkrandet av lagerplats kunde import komma till stånd. Den största primära avsättningen synes sprängoljan ha vunnit i stenbrotten i North Wales. Före den hämmande Nitroglycerinlagens ikraftträdande 1869 förbrukade två därvarande kunder 9 ton importerad sprängolja enbart under 1866-68, trots att priset ställde sig mycket högt eller 3 shilling och 3 pence per skålpund mot endast 4 1/2 pence för vanligt bergskrut.

Det var en efter omständigheterna ståtlig början i olika länder, och det hela låter i sin här påtvungna korthet lekande lätt och lyckosamt, men de närmaste åren var dock, trots kundtillströmning och en viss framgång, fyllda av bekymmer och felslagna förhoppningar. Genom branschens risker, myndigheters misstro, råvaru- och kreditsvårigheter ställdes Nobel och hans medarbetare dagligen inför svårbemästrade situationer och ett oerhört arbete.

Genom kunders och transportörers bristande kännedom om sprängoljans egenskaper eller deras nonchalerande av givna instruktioner samt otvivelaktigt också på grund av varans kemiska instabilitet, dess benägenhet för sönderdelning vid lagring och temperaturväxlingar, inrapporterades inom kort fruktansvärda explosionsolyckor på vitt skilda platser i världen, med offer av människoliv och förstörelse av transportmedel, lagerhus och fabriker. Följderna härav blev naturligtvis högst kännbara för Nobels företag och nyvunna marknader. Trots att sprängoljan överallt klart hävdat sig mot sin konkurrent krutet, blev allmänheten och kunder skräckslagna och konsumentländerna alltmera restriktiva. Flera länder utfärdade importförbud, vilket hotade att strypa tillverkningen både i Vinterviken och Kr¸mmel samt omintetgöra byggandet av de i Norge och Finland projekterade fabrikerna.

Firman Alfred Nobel & Co., leverantören av den olycksbringande varan, attackerades med klagomål och hotelser, resulterande i hämmande kreditåtstramning. Dessa mörka ovädersmoln skulle emellertid uppfinnaren på en efter omständigheterna förvånansvärt kort tid finna medel att skingra. Medan olycksbuden våren 1866 inlöpte som tätast, begav sig Nobel, efter att ha sett Kr¸mmel i full verksamhet, på sitt livs andra resa till USA. Strategin var som vanligt att planlägga, inspirera och sätta igång projekt, se dem i hoppingivande verksamhet och så raskt skynda vidare till nya uppgifter

Det patent på nitroglycerinets användning, som Nobel den 14.8.1866 (nr 57175) beviljats i USA och vars exploateringsmöjligheter snabbt uppfattades vid hans agenters framträdande, hade genast utlöst stor aktivitet i förutseende kretsar i New York och San Francisco. Redan året därpå var märkliga geschäftsintriger i full gång, vilka föranledde äganderättstvister och rättegångar. Man måste erinra sig att sprängoljans införande på amerikansk marknad skedde under det omvälvande inbördeskrigets efterdyningar. Samhället höll på att rekonstrueras bl.a. med transkontinentalt järnvägsbygge och expansion mot de uppblomstrande guld- och oljeområdena i väster. Avsättningsområdet för just sprängämnen kunde alltså bedömas närmast som obegränsat bland guldgrävare, gruvbolag och väg- och vattenbyggare. Men affärsmetoderna var på den tiden mestadels lösliga och på låg nivå, så också tyvärr bland Nobels i USA anlitade kontakter.

Hans tremånaders amerikaresa betingades främst av kapitalbehov för Kr¸mmelfabriken samt nödvändigheten att personligen hävda prioritetsrätten till sin uppfinning i Amerika. Den dikterades också av expansionsönskan och i icke ringa mån av en medfödd rastlöshet. En världskringflackande tillvaro i patent- och organisationsärenden, kom att upptaga större delen av hans liv och senare föranleda att han blev kallad "Europas förmögnaste vagabond".

För affärsmannen av i dag är sådana expeditioner blott rutinresor på kort tid, men 1860-talet var, trots framsteg på många områden, ännu en primitiv tid för farande folk. även utan de extrema omständigheter, som var förknippade med just sprängämnespionjärer, var en dåtida resa till lands eller vatten - kanske med varuprov i bagaget - ett obekvämt långtidsföretag. För en affärsman, som sökte framgång i främmande land, var det otyglade internationella affärslivet då en svårframkomlig djungel både att kämpa sig in i och ut ur, i all synnerhet för en rättskaffens och modest gentleman som Alfred Nobel. Detta skulle han få känna på i rikt mått.

Exporten till USA från hans mycket avlägsna Kr¸mmelfabrik blev av många orsaker otillräcklig för den snabbt ökande efterfrågan. Att frakta med fartyg direkt Hamburg - New York var inte så märkvärdigt, men att skeppa så känsliga varor som sprängolja till San Francisco och amerikanska västern hade visat sig innebära stora risker. Rutten Hamburg - San Francisco var på den tiden lång, omständlig, farofylld och dyrbar. Den kunde gå antingen över Atlanten runt Kap Horn eller över Atlanten via Karibiska havet fram till Panamanäsets östkust. Eftersom det ännu inte fanns någon kanal där, fick omlastning ske för kärrtransport eller karavanbärare på oländiga djungelvägar till västsidan med ny omlastning till fartyg på Stilla Havet. De tillfälliga arbetare av olika slag, som handskades med varan, var helt obekanta med dess farliga egenskaper och transportolyckorna var därför legio. Många människor blev skräckslagna, men man lyckades ändå att i vissa stater få igenom förordningar som bekämpade att "varje dödsfall direkt eller indirekt orsakat av transporten av denna sprängolja på fartyg eller fordon av vad slag det vara må, skulle betecknas som mord av första ordningen och straffas med döden genom hängning". Otaliga berättelser beskriver det sätt varpå nitroglycerinet under denna pionjärtid behandlades. De är hårresande drastiska och ägnade att ge sentida experter och andra motvilja och rysningar. Sålunda finns många exempel på hur man använde nitroglycerin till belysningsolja, skoputsmedel och till att smörja kärrornas hjul med. Detta gjordes oftast icke mera än en gång av samma person.

Importen hämmades sålunda redan på transportstadiet av olyckor, men varan motarbetades också frenetiskt av de betydande inhemska krutfabrikanterna. Du Pont de Nemours i Wilmington, Del., m.fl. såg sin inarbetade marknad hotad i för dem just då eljest gyllene tider. I presskampanj och föredrag hävdade firmans chef, general Henry Du Pont, sin bestämda mening att "det är ju blott en tidsfråga hur snart en man som använder nitroglycerin mister livet".

Alfred Nobels målmedvetna möda för en storproduktion i USA resulterade emellertid - mycket kort sagt - 1866 i ett av New York intressenter storslaget upplagt bolag, United States Blasting Oil Co med ett planerat aktiekapital på 1 miljon dollar.

När Nobel erbjöds 1/4 därav i gratis aktier plus 20 000 dollar kontant för patentet, accepterade han. Då aktiekapitalet emellertid icke på långt när fulltecknades och ljusskygga manipulationer bakom kulisserna under lång tid förhindrade bolagets primäruppgift, den att snarast bygga fabrik i New York, överflyttades patenträtten för hela USA på ett nytt bolag. Detta, Giant Powder Co i San Francisco, avsåg att med hjälp av lokalt byggda fabriker, förse den lovande kaliforniska marknad, som förut under stora besvärligheter försetts med importvara från det tyska Kr¸mmel. Bolagsnamnet togs efter den effektfulla varans benämning bland kaliforniska guldgrävare, "Giant powder", jättekrut. Efter denna tid finner vi Nobel enbart som en skeptisk och stillatigande aktieägare i de amerikanska Giant Powder bolagen intill 1885, då han realiserade hela sitt innehav - för endast 20 000 dollar.

Det svårbemästrade nitroglycerinets olyckskrönika fick sin råge för tillverkaren själv då Kr¸mmelfabriken förstördes genom en explosion under hans vistelse i New York. Vid hans hemkomst i augusti 1866 var situationen där vansklig och kaotisk. Åter visade den fysiskt svage Nobel sin psykiska styrka genom att på kort tid under stora ekonomiska och tekniska svårigheter sätta sitt företag på fötter. Trots detta påfrestande arbete såg han i återuppbyggnaden och den merkantila organisationen inte sin största uppgift just då. De ständiga och outhärdliga olyckorna ropade på en sakernas snara ändring helt från grunden, och den låg i sprängoljans konsistens. "Redan så tidigt som 1863 hade jag fullt klart för mig nackdelarna med den flytande formen av nitroglycerin", har han själv vittnat. Han satte därför nu hela sin energi på att finna ett medel, som kunde göra det ofarligare och transportsäkrare utan att dess sprängkraft därigenom i nämnvärd grad förminskades.

Med sin redan i New York patenterade metod att till nitroglycerin sätta metylalkohol, som genom tvättning med vatten lätt kunde avlägsnas då oljan skulle användas, trodde han sig först ha löst känslighets- och riskproblemet. Metoden visade sig emellertid i praktiken icke vara fullgod, varför han snart övergick till enbart fasta, pulverformiga eller fibrösa ämnen.

Uppfinnaren nämner själv först "blandning med svartkrut, bomullskrut eller papperskrut" och senare "att låta nitroglycerin insupas i porerna av porösa, icke explosiva ämnen, så beskaffade att de icke kemiskt inverkar på nitroglycerinet, t.ex. porös kiselsyra, papper, pappersmassa, trälump, tegelmjöl, kol, torr lera, gipsstänger, lerstänger m.m." och sist säger han att "mycket snart bestämde jag mig emellertid för kiselgur". Detta skedde 1864 och visade sig inom kort bli lönen för all möda, ett steg som ledde till problemets lösning.

Efter lyckade personliga demonstrationer i tyska gruvor (Klausthal, Köninghautte, Dortmund) patenterade Nobel sitt nya sprängämne under 1867 och de närmast följande åren i de flesta kulturländer, sålunda bl.a. i England, Sverige och USA.

Han gav det själv det klangfulla namnet "Dynamit eller Nobels säkerhetskrut" efter grekiskans dynamis, som betyder kraft.

I ett föredrag inför fackfolk, som bevarats i tryck, har uppfinnaren givit följande förklaring: "Det nya sprängämnet kallat Dynamit, är ingenting annat än nitroglycerin i förbindelse med ett mycket poröst silikat, och då jag har givit det ett nytt namn så har detta verkligen inte gjorts för att dölja dess natur, utan för att låta er lägga märke till dess explosiva egenskaper i den formen, vilka är så annorlunda att en ny benämning sannerligen är nödvändig."

Därmed hade den trettiotreårige uppfinnaren från sitt lilla halvt provisoriska laboratorium i Kr¸mmel och under en för honom mycket påfrestande tid begåvat världen med en epokgörande uppfinning, väl icke hans mest betydelsefulla, men i varje fall mest kända. Den blev den första rationella och praktiska lösningen till problemet och därmed grunden för all kommande sprängämnesindustri.

"utan därför att jag redan från början insåg olägenheten med ett flytande sprängämne och inriktade mig på att skaffa ett medel mot denna olägenhet".

Gurdynamitens upptäckt var alltså varken plötslig eller romantiskt slumpartad, utan - som för övrigt alla Nobels uppfinningar - frukten av målmedveten forskning och uthållig energi. Dess vidare öden på ett enastående snabbt segertåg genom världen uppvisar däremot ständigt bjärta dramatiska inslag på både gott och ont.

Gurdynamiten och av Nobel senare förbättrade varianter blev upptakten till en ny omvälvning med så vidsträckta direkta och indirekta verkningar att de kan framstå som nästan obegränsade och svåra att i alla konsekvenser följa och uppskatta.

Ytterst betydelsefulla företag inom bergshantering, industri och kommunikationer, kunde efter dynamitens införande på världsmarknaden omedelbart sättas igång. Som exempel på sådana tidigare jättearbeten, utförda redan under Nobels livstid, förtjänar nämnas S:t Gotthardsbanans tunnlar (1872-82), bortsprängandet av undervattensklipporna vid Hellgate i New Yorks East River (1876 och 1885), Donaus rensning vid Järnport (1890-96) och den 90 meter djupa och 6 km långa skärningen av Korintkanalen i Grekland (1881-93). Man kan väl säga att den utvecklingsepok, som tidigare igångsatts genom ångkraftens införande, fick en påskyndad och glänsande stegring genom Alfred Nobels dynamitsprängämnen. I våra dagar är "dynamiten" en samlingsbeteckning för över hundratalet olika sprängämnen med nitroglycerin som dominerande beståndsdel.

Den gamle pionjären Immanuel Nobel var ännu i livet och förunnades att se löftesrika tider randas för sitt livs explosiva idéer. Genom sonens framgång fick han som välförtjänt smakprov på segerns sötma uppleva några ekonomiskt helt bekymmersfria år. Han avled 1872, men innan dess, 1868, erhöll far och son Vetenskapsakademiens Letterstedtska pris (guldmedalj), som gives för "utmärkta originalarbeten inom konstens, litteraturens eller vetenskapens områden eller för viktiga upptäckter av praktiskt värde för mänskligheten". Detta pris hade akademien funnit skäligt tilldela "Herr I. Nobel och hans son Herr Alfred Nobel gemensamt, den förre för hans förtjänster i allmänhet om nitroglycerinens användning såsom sprängningsmedel, och den senare särskilt för hans uppfinning av dynamiten".

Efter de kraftprov som Krümmels restaurering och gurdynamitens utexperimentering inneburit följde nu exploateringens tid. Övertygad om produktens kommande internationella betydelse kastade sig Nobel målmedvetet men utan större glädje in i de stora merkantila arrangemang, som han visste var förknippade med en kommande kamp vid introduceringen av en ny vara på världsmarknaden. De redan befintliga nitroglycerinverken i Sverige, Norge och Finland utbyggdes omgående för dynamittillverkning, och nya fabriker tillkom i snabb följd.

Nobel var van vid motigheter, och de uteblev naturligtvis ej heller nu. Förutom ekonomiskt trångmål och andras oblyga försök att kringgå hans patent för egen vinning hade han också att kämpa mot olika staters kringgärdade påbud beträffande nitroglycerinet, som fortfarande var huvudingrediens i dynamit, och ständigt och med rätta fruktat och påpassat av myndigheterna.

Från vetenskapens experter ner till sprängarbasarna var intresset nu lika stort för dynamit som det några år tidigare varit för sprängoljan. Men bergsmän och gruvfolk, de slutliga förbrukarna, är kända som ett konservativt släkte. Trots riskerna höll de fast vid den något billigare flytande varan, vilken de ansåg effektivare. På flera håll förfäktades också den åsikten att dynamit endast var en i säljarens intresse billigt utdrygad och därmed försvagad sprängolja till högre pris.

Av dåtida press och facklitteratur framgår att diskussionens vågor gick höga i tekniska och konsumentkretsar litet varstädes i världen i slutet av 1860-talet. Under 1870-talet hävdade sig dynamiten väl och blev, om man bortser från en del illegala imitationer, så gott som allenarådande på marknaden.

Nobels 1875 redovisade tillverkningssiffror från det första decenniet kan i vår tid framstå som försvinnande små, men de ger en klar bild av den snabba produktionsökningen:

Uppfinningarnas skydd var en av de viktigaste detaljerna i organisations komplexet. Nobel, som inte hade någon sekreterare eller bestämd advokat utan själv skötte denna del av verksamheten fick därför ägna särskilt mycken tid åt patentärendena. Det låg i sakens och den eftertraktade och för konkurrenter relativt lätt efterapade varans natur att uppfinnaren därvid drogs in i omständliga förhandlingar med och mot all världens advokater. Det blev stridigheter av för Nobel upprivande natur. Själv har han i brev till en kompanjon uttryckt saken sålunda:

"Man får i de flesta länder ej åberopa sig på användandet utav analoga ämnen, vadan en och samma uppfinning för att ernå ett halvgott patent ofta fordrar minst två dussin för var och ett och samma land. Söker man exempelvis patentskydd i engelska kolonier och andra viktiga länder, så måste man räkna cirka 40 stater: 40 x 24 = 960 patenter för en uppfinning. även med sådan patentlyx vore skyddet i de flesta fall illusoriskt. Jag föreslår därför att giva patenterandet av kemiska förbättringar namnet íBeskattning av uppfinnare för uppmuntran av parasiterí, och íman blir revolutionär då man granskar maskätna, missfostrade och dödfödda lagar. Det vore tidningarnas sak att göra slut på sådant eländeí."

Många kompanjoner av stort värde för utvecklingen lyckades han skaffa sig, och många medhjälpare och intressenter av skiftande slag fick han oförskyllt på halsen. Dessa beredde honom mycken och stor olägenhet, ekonomisk förlust och minskning av lovande marknadsområden.

Praktiskt taget varje avsnitt av Nobels liv som uppfinnare, finansman och industriorganisatör är så detaljrikt och intressant att därom kunde skrivas volymer. Så också beträffande hans efter hand mycket vittutgrenade och kosmopolitiska företag, baserade på uppfinningarna. I denna kortfattade framställning kan den stora organisationen givetvis endast helt summariskt behandlas i sina mest elementära huvuddrag och statistiska siffror, så som de framstår vid studiet av hans privatarkiv och andra källor. Sålunda kan icke heller mera än några få av hans mest betydande medarbetare i olika länder och på skilda områden omnämnas. Han hade efterhand hundratals, som satte sin prägel på och gjorde ovärderliga, ofta mångåriga insatser på verksamhetens tekniska, merkantila eller administrativa fält. Framsynta, många gånger skickliga, orädda människor av olika nationaliteter, varibland många var hans landsmän och flera i unga år offrade livet i sitt farofyllda arbete. Men ej heller bovar med dunkla avsikter saknades kring de nobelska köttgrytorna. Flera högt betrodda medarbetare svek grymt hans förtroende, vilket gjorde honom djupt besviken.

För att få en bild av den vidare utvecklingen må lämnas några belysande siffror. 1867, det år dynamiten först utsläpptes på marknaden, tillverkades i allt 11 ton därav vid fabrikerna i Vinterviken (Sverige), Lysaker (Norge) och Kr¸mmel (Tyskland), den tiden de enda existerande. Tio år senare var världsproduktionen av olika dynamiter från 16 fabriker uppe i över 5 000 ton. Efterfrågan och fabrikation steg i branta kurvor, och de nobelska bolagens framgångar avspeglas i imponerande förtjänster, expansion och ekonomisk stabilitet under ett gigantiskt och påkostat organisationsarbete.

Namnet Nobel var från början av 1880-talet ett namn att räkna med i storfinansen, och bolagens och trusternas aktier var med sina goda utdelningar eftertraktade investeringsobjekt. Vid tiden för Alfred Nobels bortgång 1896 fanns nobelska huvudbolag i ett tjugotal länder, och det tillverkades sprängämnen efter hans patent i hundratals fabriker, nobelska och andra över hela världen. Följande uppräkning ger en föreställning av den världsomfattande verksamhet som Alfred Nobel var engagerad i.

Siffra inom parentes anger antal fabriker i respektive land:

Den sammanlagda produktionen i ton från nobelska fabriker år 1896 var ca 66 500 ton/år från 93 fabriker, vilket motsvarade ett tillverkningsvärde av i runt tal 100 miljoner kronor. Under de sista fredsåren före första världskriget hade siffrorna stegrats till 80 000 ton från 50 fabriker i Europa och ca 25 fabriksbolag i övriga världsdelar med ett värde av 120 miljoner kronor. I fabrikationen beräknas vid samma tid ca 15 000 anställda ha varit verksamma. 1929, dvs. i en fredlig mellankrigsperiod, var produktionen 170 000 ton med ett tillverkningsvärde av 250 miljoner kronor. En sprängämnesexpert räknade då ut att "som 1 kg dynamit i genomsnitt lösspränger 3 kbm sten, alltså det året omkring 5 miljoner kbm stenmassa, så skulle därav ha kunnat byggas en mur, 2 meter hög och 2 meter bred två gånger runt ekvatorn".

Detonationen gjordes av Alfred Nobel i maj månad 1863 under vatten i ett kanaldike, som flöt genom brodern Ludvigs fabriksområde vid Neva i S:t Petersburg i Ryssland.

Premiärtillverkningen av nobeldynamit i USA gjordes av Nobels utsände kompanjon, svensken Theodor Winkler, i Judson Plant, Cal., den 5 augusti 1867. Med den då tillverkade kvantiteten, några få pounds, sköt han också det första skottet vid Bay View Railroads planering den 10 augusti 1867.

Ur officiell amerikansk källa kan anföras att 1957, nittio år senare, uppgick dynamitproduktionen från 36 fabriker i USA till över 400 000 ton enbart i detta land. Inom landet detonerade då ca 300 ton dynamit om dagen.

Den största leveransen av dynamitsprängämnen till samma kund och företag, påbörjad under Nobels livstid, utgjordes av 30 000 ton till Panamakanalens arbeten 1879-90 och 1903-14.

Historiens största olyckskrevad genom nitroglycerinsprängämne timade 1913, när det engelska handelsfartyget S/S Alum Chine, destinerat just till nämnda företag, förintades i Patapsco River, Baltimore, USA, genom explosion av ombordvarande 300 ton dynamit.

Den mäktigaste sprängladdning, som veterligen i konstruktionssyfte skjutits i ett enda skott, detonerade i början av 1940-talet med 150 ton gelatindynamit vid ett vågbrytarbygge på Catalina Island, Cal., USA. Den åstadkom på 3 sekunder lössprängandet av ca 1 miljon ton stenmassa.

Så har då dynamiten, dvs. det av Alfred Nobel tämjda nitroglycerinet, med sin enorma kraft och med ständigt stigande betydelse och utbredning, ingripit i människors liv och verksamhet. Ofta till stor nytta, ibland till svidande skada.

Det finns emellertid många platser på jorden, där Alfred Nobels trollspö redan tidigt blivit omskapande för hela landskap, frammanat bebyggelse och livlig verksamhet på förut öde och jungfrulig mark. Detta har inte skett genom dynamitkraften i sig utan mer genom planerandet och byggandet av fabriker för dynamittillverkning.

Det främsta exemplet är måhända det skotska Ardeer. Från en ödslig och obebodd sandhed med minimal vattenförsörjning, och där det 1871 enligt Nobels egna ord, "knappast fanns näring ens för kaninerna", förvandlades platsen på mindre än ett decennium till en liten aktiv industristad med goda kommunikationer till lands och sjöss samt med egna vatten-, el- och gasverk. Påföljande femton år sågs den målmedvetet växa ut till ett av världens största sprängämnescentra, som tillgodosåg en tiondel av världsbehovet. Detta fick Alfred Nobel själv uppleva.

Efter 1926 tillkom där de nu världsbekanta forskningsanläggningarna, The ICI Nobel Division, med en ständigt ökande stab av anställda, 1958 över 800 personer enbart på den vetenskapliga fronten.

Ett par blomstrande städer i världen, som växt upp kring nobelsk industri, har fått namnet Nobel. En vid Lake Huron (Ontario, Kanada) vid världens hittills största kanal: Saint Lawrence Seaway, invigd 1959, och en i Kalifornien, USA.

På grund av ständigt utprånglade imitationer fick Nobelbolagen - särskilt det engelska - vara mycket påpassliga med att värna om sitt patenterade varumärke, varför de ständigt påpekade att "Nobelís Explosives Co Ltd:s" varumärke är icke äkta utan det registrerade ordet "Glasgow" åsatt. Nödvändigheten av att noga observera detta förstås när det meddelas att en sprängämnestillverkare vid ett tillfälle döpte om den lilla ort där fabriken byggdes till "Nobel" och därifrån expedierade varor under beteckningen "äkta Nobelsprängämnen".

Namnet påminner i många städer världen runt om den svenska uppfinnarens och hans familjs betydande kosmopolitiska verksamhet.

1957 fann en internationell forskargrupp ett nytt grundämne, No. 102, vilket fick namnet nobelium till Alfred Nobels ära. Dess tillkomst var i sanning en händelse som skulle glatt Nobel. United States Argonne National Laboratory bidrog med den sällsynta curium-isotopen No. 96, British Atomic Energy Research Establishment bidrog med den sällsynta kolisotopen, och Nobelinstitutet för fysik i Stockholm tillhandahöll sin mäktiga cyklotron för bombarderingsförfarandet. även om nobelium endast hade en kortvarig existens av ett par månader i laboratoriet, så förklarade upptäckarna: "Man kan aldrig veta vad sådana saker kan leda till. Upptäckten av aluminium t.ex. ansågs ju betydelselös i långa tider."

Vi kan med fullt fog påminna om samma förhållande beträffande Sobreros nitroglycerin, som från upptäckten 1846 förblev obeaktat för praktiken i femton år, tills det 1862 plötsligt genom Immanuel och Alfred Nobel kom att bli grunden för den senares hela uppfinnarbana med alla dess världsomspännande konsekvenser.

Som framgår av det föregående hade Alfred Nobel i början av 1870-talet bolag, fabriker och därmed stora ekonomiska intressen i praktiskt taget hela Europa och även i Amerika. Genom sina vidsträckta resor och uppehåll i främmande länder och genom att han fullt ut behärskade världsspråken hade han blivit en kosmopolit som få. Han har själv uttryckt att "mitt hemland är där jag arbetar och jag arbetar överallt", men i sitt hjärta förblev han hela livet en god svensk. Han hade sin älskade mor i Sverige, och dit gick ofta hans tankar och när så kunde ske även hans vägar, och sitt svenska medborgarskap släppte han aldrig.

Mellan 1865 och 1873 hade han affärernas centralpunkt, bostad och laboratorium i Hamburg. Sistnämnda år, när allt syntes utveckla sig väl och i stor stil, önskade han sin verksamhet mera i centrum. Som han tillsammans med sin kompanjon Paul Barbe välvde stora omorganisationsplaner, särskilt för sina företag i Västeuropa, bröt han definitivt upp från Kr¸mmel och flyttade till Paris.

Han hade alltid känt stor sympati för denna metropol, där han upplevt intrycksrika ungdomsdagar och - enligt den förut citerade självbiografiska dikten - även haft sin första kärlek.

Staden var i affärslivets och många andra kulturhänseenden den europeiska kontinentens livliga medelpunkt. Här inköpte den nu förmögne fyrtioåringen ett litet elegant patricierhus i då just nybyggda och fashionabla kvarter på Avenue Malakoff 53-59 nära …toile. Det blev det första ståndsmässiga hem han hade. Han inrättade det gediget och värdigt efter den tidens smak med vackra sällskapsrum, vinträdgård med drivhus för orkidéer, som var hans intresse, samt stall för sina fina vagnshästar. En av hans få hobbies. Dessutom tillkom naturligtvis ett litet välutrustat laboratorium.

Den unge franske kemisten Georges D. Fehrenbach skulle under uppfinnarens följande aderton parisår - i en viktig skapandets tid - bli hans trogne och pålitlige medhjälpare bakom kulisserna.

Varje teknisk nyhet, hur framgångsrik den än må vara, är dock alltid blott en länk i den ständiga utvecklingens kedja, och Nobel var fullt medveten om detta. Han arbetade därför systematiskt vidare på förbättringar inom åtskilliga tekniska områden, men just nu med särskild inriktning på gurdynamiten. Trots dess framgång och goda egenskaper företedde den vissa tekniska svagheter. Den inaktiva kiselguren nedsatte sprängämnets kraftverkan, och praktiken hade bl.a. visat en mycket otjänlig utsvettning av nitroglycerinet vid exempelvis tryck eller väta. Många tekniker i olika länder hade under årtiondet sökt råda bot på olägenheterna genom att som absorbtionsmedel i stället för Nobels kiselgur använda blandningen dels av kol- och vätehaltiga, dels av syregivande ämnen i sådana proportioner, att vid explosion en fullständig förbränning uppstod. Denna sprängämnestyp, som i England och USA betecknats som dynamit med "active dope" (fyllnadsämne), fick där stor användning under många olika namn och används för vissa specialändamål ännu i våra dagar. Men även härvid var nobelarna pionjärer.

Immanuel brottades med problemet nitroglycerin-svartkrut redan 1862, och Alfred Nobels svenska primärpatent av 1863 föreskriver just denna blandning i sin första användbara form, liksom hans engelska patent av 1868 nämner blandning av kol- och kolvätehaltiga ämnen med salpeter.

De flesta lösningar av problemet lämnade emellertid mycket övrigt att önska. Ett bevis härför har man bl.a. däri, att den flytande nitroglycerin sprängoljan faktiskt bibehöll sin ställning som den enda använda i vissa gruvor, där bergartens beskaffenhet gjorde behovet av ett särskilt kraftigt sprängmedel önskvärt.

Nobel strävade därför nu vidare för att komma fram till ett sprängämne med nitroglycerinets kraftverkan och dynamitens relativa ofarlighet och lätthanterlighet.

1875 blev ett märkesår i så måtto att han då lyckades skapa spränggelatinet, en kolloidal lösning av nitrocellulosa (bomullskrut) av viss beskaffenhet i nitroglycerin. Detta skedde i privatlaboratoriet vid Avenue Malakoff, och även denna uppfinning har - liksom Nobels övriga - enligt en i facklitteratur och annorstädes ofta citerad tradition tillskrivits en ren slump. Nobel skulle av misstag ha kommit att sammanblanda nitroglycerin och kollodiumlösning, varvid en gelatinös massa bildats och förvånat honom. Man måste därför påpeka att denna version, enligt uppfinnarens egen vid flera tillfällen lämnade skriftliga redogörelse, är helt felaktig. Men litet romantik fanns med vid händelsen. Enligt Nobel var förloppet följande:

Redan tidigt hade han haft tanken att använda en blandning av nitroglycerin och bomullskrut, vilket framgår av det första nitroglycerin patentet, där denna sak omnämnes. Men det vanliga bomullskrutets uppsugningsförmåga för nitroglycerin visade sig ringa, och någon upplösning av sådant bomullskrut av lämplig konsistens i nitroglycerin lyckades han ej åstadkomma. En dag hade han emellertid under arbetet i sitt laboratorium råkat skära sig i ett finger samt lagt på kollodium. Under natten höll värken i fingret honom vaken, och han låg och funderade över det problem, som alltjämt sysselsatte honom: att på lämpligt sätt förena bomullskrut med nitroglycerin. Därvid kom han att tänka på att det möjligen skulle lyckas bättre med nitrocellulosa av lägre nitreringsgrad, alltså av just det slag, som ingick i det kollodium, han nyss hade använt. Han skyndade ned till sitt laboratorium klockan fyra på morgonen, och då assistenten Fehrenbach kom i vanlig tid, kunde Nobel visa honom det första spränggelatinet, berett enligt hans vanliga laboratoriemetod - i en flat glasskål.

Det kostade uppfinnaren mycket arbete innan uppfinningen kunde anses fullgod för marknadspresentation. Laboratoriejournalerna visar att Nobel och Fehrenbach gjorde över 250 förnyade och inte precis ofarliga testningar under en lång tidsperiod. Experimenten fullföljdes därefter i större skala i fyra av Nobels förnämsta fabriker, med hjälp av apparater som konstruerats av Liedbeck. Detta skedde innan man ens kunde reflektera över patentering. Någon slumpartad uppfinning kan det alltså inte kallas.

Bekantgörandet (genom engelskt primärpatent av 1875) kom vetenskap och fackfolk att lystra, ty spränggelatinet visade sig vara ett i de flesta avseenden idealiskt sprängmedel: kraftverkan något större än det rena nitroglycerinets, ringa stötkänslighet och stor motståndsförmåga mot fukt och vatten, vilket gjorde det särskilt ägnat för sprängning under vatten. Dessutom var framställningskostnaderna för sin tid jämförelsevis låga.

I sina snart lanserade olika former med lätt åstadkommen variation i den kemiska sammansättningen och under namnen Nobels extradynamit, expressdynamit, spränggummi och Gelignite - för att inte nämna, av andra tillverkare åsatta patentnamn - skulle den nya uppfinningen snart och för decennier framåt hävda sig som världens mest effektiva och eftersökta röjningsmedel i näringarnas och kommunikationsplaneringens tjänst. Den blev upphovet till många förändringar i Moder Jords anletsdrag.

Redan uppfinningsåret var den nya fabrikationen i gång i flertalet av Nobels dynamitfabriker. Endast England, som hade en mycket restriktiv sprängämneslagstiftning, tvekade länge, nu liksom vid dynamitens införande. Nobels största fabrik, Ardeer, fick sålunda vänta på fullständig tillverkningslicens ända till 1884, då professor Abel, vilken Nobel kallade "Englands mest framstående försvarare av bomullskrutet", i en välvillig stund offentligt uttalat att Nobels spränggelatin var "det i alla avseenden mest fulländade sprängämne som fanns".

Problemet att förbättra det urgamla spräng- och skjutkrutet hade som vi vet redan tidigt sysselsatt nobelarna. Immanuel Nobels krutblandning användes för minladdning och var alltså avsedd som militär försvaranordning. Alfreds senare bemödanden avsåg emellertid att skapa ett för bergsbruket så effektivt sprängmedel som möjligt. Därför hade hans uppfinningar också utvecklat sig via sprängoljan och tändaren, som båda innehöll svartkrut, i en annan riktning mot dynamiterna, som inte innehöll sådant krut. På detta civila område stod han i och med spränggelatinet främst och ouppnådd.

I ett uppmärksammat föredrag, "On modern blasting agents", inför experter i London 1875, närmast avsett som reklam för dynamit, berörde han också svartkrutets för- och nackdelar med följande ord:

"Detta gamla medel besitter verkligen en beundransvärd elasticitet, som tillåter dess användning för de mest olika ändamål. Sålunda önskar man att det i gruvor skall spränga utan att driva, i ett gevär att driva utan att spränga, i en granat tjänar det båda ändamålen samtidigt, i en stubin, liksom i fyrverkeri, brinner det långsamt utan att explodera. Det tryck det utövar i dessa olika företag varierar mellan 1 ounce (mer eller mindre) per kvadrattum i ett tändrör och 85 000 pounds per kvadrattum i en granat. Men - liksom varje tjänare för all sorts arbete - så saknar det fulländning på alla områden, och en modern vetenskap utrustad med bättre hjälpmedel smyger sig gradvis in på dess gamla områden".

Flera europeiska regeringar var under 1880-talet på grund av de politiska förhållandena mycket intresserade av att komma i besittning av kraftigare och röksvagare militära sprängladdningsmedel för exempelvis artilleriprojektiler, torpeder och annan ammunition. Som Nobels dynamiter varken var avsedda eller ägnade för detta ändamål, var många kemister ute i världen sysselsatta med problemet. Ingen av dem var emellertid särskilt framgångsrik, men två av dem skulle - som vi skall se - komma att bli till mycket bekymmer för Nobel. Det röksvaga krutet hade nämligen intresserat även honom. Journaler från hans Sévran laboratorium i Paris visar att han redan 1879 var intensivt sysselsatt med sådant krut och typiskt nog efter helt andra metoder än dem dåtidens vetenskapliga kretsar och tidskrifter dryftade som eventuellt möjliga för att nå målet. Efter åtta års forskning nåddes framgången genom ämnet celluloid.

Genom sina patent åren 1887-91 i samtliga kulturländer (franskt primärpatent nr 181179 av 28.11.87) gav Alfred Nobel offentlighet åt sin uppfinning av ett så gott som rökfritt krut, som han gav namnet Ballistit eller Nobelkrut, även kallat "C.89". Det bestod kort sagt av lika delar nitroglycerin och nitrocellulosa av, som Nobel uttryckte det "det väl kända lösliga slaget" plus 10% kamfer. "Celluloid innehåller", säger Nobel, "i regel omkring två tredjedelar av sin vikt nitrerad bomull, men på grund av kamferhalten och ämnets kompakta konsistens är celluloidens förbränning, även om finkornad, alltför långsam för att göra den lämplig såsom drivmedel för projektiler. Genom att ersätta kamfern, helt eller delvis, med nitroglycerin kan man framställa ett slags celluloid med lämplig konsistens för att kunna formas till korn och som vid laddning i eldvapen förbrinner med den modererade förbränningshastighet, som är nödvändig för ämnets användbarhet som substitut för svartkrutet, framför vilket det har följande fördelar: större kraftutveckling, inga rester, det är rökfritt eller nära rökfritt". Det var dessutom lagringshållbart och billigt.

Redan spränggelatinet av 1875 var en blandning av nitroglycerin och bomullskrut. Denna uppfinning att genom kombination av två var för sig så högbrisanta sprängämnen åstadkomma ett krut av alldeles ny typ, vilket icke kunde bringas till explosion i egentlig mening, men som vid antändning förbrann med nära nog matematisk noggrannhet i koncentriska skikt, ansågs emellertid då i högsta grad märkligt. I fackkretsar var man t.o.m. ytterst misstrogen, och icke mindre blev förvåningen när det blev bekant att kompositionen kunde både valsas mellan värmda valsar och lät sig i värme pressas i sträng- och rörform etc.

Uppfinningen väckte därför genast ett betydande intresse, icke minst i militära kretsar och även hos skilda regeringar, som hyste fruktan för att deras krigsväsen till följd av sådana nyheter skulle bli underlägset vissa andra länders. Ett verkligt röksvagt krut kunde förväntas medföra vittgående taktiska verkningar. Nobel fick också på olika sätt erfara yttringar av detta intresse.

Franska krutmonopolet, l`Administration des Poudres et Salpêtres, åt vilket Nobel först erbjöd sitt patent, ställde sig avvisande därför att man ansåg sig fullt garderad genom eget fabrikat. Den franske kemiprofessorn P.M.E. Vieille hade nämligen - fastän efter andra principer - uppfunnit ett lovande röksvagt krut, "Sarrau-Vieille: Poudre B", som redan - och genom inflytelserika förbindelser i politiska kretsar - snabbt kunnat införas vid armén och flottan. Detta föranledde Nobels något spydiga utlåtande att "för alla regeringar är tydligen ett svagt krut med stark påtryckning bättre än ett starkt krut utan detta nödvändiga komplement".

Därför blev det så att den första regering, som beslöt sig för att antaga ballistit-nobelkrutet, blev den italienska. I Nobels Avigliana uppfördes en större fabriksavdelning för dess tillverkning, och kontrakt om leverans av 300 ton avslutades 1889. Kort därpå önskade italienska regeringen förvärva rätten att själv tillverka ballistit, varför Nobel för ett pris av 1/2 miljon lire till densamma överlät sitt italienska patent.

Som Nobel bodde och hade sin verksamhet i Frankrike, kunde detta steg givetvis icke bli utan sina konsekvenser. I inflytelserika kretsar tillhörande franska krutmonopolets förvaltning hade man länge med misstänksamhet och avoghet följt Nobels ljudliga ammunitionstestningar med mörsare och gevär på en av staten förhyrd skjutbana i Sévran-Livry. Man befarade i ballistiten en konkurrent till Vieille-krutet, politik kom med i spelet, och de franska känslorna kom i svallning. En våldsam tidningspolemik igångsattes mot Nobel. Han beskylldes därunder öppet för intet mindre än spionage och stöld av hemligheter från monopol förvaltningens välbevakade krutförsökslaboratorium, beläget ej långt från hans hem.

Resultatet blev att Nobel i första yran hotades med fängelse, hans laboratorium polisundersöktes och stängdes, hans licenser för vapeninnehav och försök indrogs, och tillverkningen av ballistit förbjöds vid dynamitfabriken i Honfleur, där färdigt provlager beslagtogs.

Man kan visserligen inte tadla franska myndigheter för att de höll ett vaksamt öga på en utländsk medborgare - om än aldrig så känd - som laborerade med krigsmaterial inom landets gränser och sålde det till främmande makt som tillhörde trippelalliansen, det synes helt i sin ordning. Det måste emellertid påpekas att beskyllningarna mot uppfinnaren för industrispionage och patentstöld etc. givetvis var helt grundlösa. Detta visste alla initierade, men trakasserierna och presskampanjen fortsatte, närda av politiska bevekelsegrunder.

Allt detta gjorde att Nobel med tungt hjärta beslöt sig för att snarast lämna det land och den stad, där han under 18 år haft ett hem och en fast punkt i tillvaron.

Detta var åter en av de betydelsefulla skiljevägarna i hans liv, och konsekvenserna skulle bli många.

Efter att ha besökt sin bror Robert i Sverige, sina fabriker i Avigliana, Ardeer och Kr¸mmel för konferenser om olika framtidsarrangemang, hastade han tillbaka till Paris.

Han beslöt att låta sitt hem i Avenue Malakoff stå orört, tog med sig all laboratorieutrustning, som ej beslagtagits, några få privata tillhörigheter, bl.a. sin mors porträtt (gouache av Anders Zorn) och flyttade 1891 till Italien. Här bosatte han sig i en nyinredd villa med stor park i San Remo vid Riviera di Ponente, en plats vars klimat han ansåg skulle kunna ge bot för hans känsliga luftrör och ständiga förkylningssjukdomar, för hans "nitroglycerinhuvudvärk" och skörbjuggssymtom. Egendomen, som låg vackert inbäddad i en apelsinlund med palmer och vackra blomsteranläggningar, kallades "Mio Nido" (mitt näste). Sedan Alfreds vän, generaldirektören i Hamburgbolaget Gustav Aufschläger en gång skämtsamt påpekat att ett näste ju egentligen skulle ha två där bosatta fåglar och icke en ensam, döpte Nobel emellertid om den till Villa Nobel, som den heter än i dag.

Visserligen hade han under parisåren ofta nödgats vistas på resande fot, men Sévran-laboratoriet hade varit en av hans fasta och omtyckta arbetsplatser. Där hade de kemiska slutexperimenten, patent- och exploateringsarbetena för icke mindre än femtio uppfinningar - stora som små - försiggått. I Paris hade han upplevt alla affärslivets fasetter, framgångar och ekonomiska storvinster likaväl som upprivande processer, förskingringar i bolagen och bud om katastrofer, orsakade av hans varor under tillverkning och transport ute i världen. Parisåren hade innefattat organiserandet av de stora kartellerna, hjälpaktionen vid Nafta produktionsbolagets brydsamma ekonomiska situation, kompanjonen Paul Barbes lagstridiga manipulationer bakom hans rygg, som efter upptäckten vid dennes död skulle förorsaka Nobel jätteförluster och prekär situation bl.a. genom Panamaskandalen.

Intermezzot med den franska staten i ballistitfrågan var trots situationens hotfullhet alltså endast en detalj i det komplex av motigheter och sorg, som bjudits Nobel. Det som hänt honom under åren 1886-91 hade förmodligen inträffat varhelst han befunnit sig, men händelserna ger en klar bild av vad en människa kunde få uppleva. Nobel visade, trots sin sjuklighet, prov på stor psykisk styrka.

Det var således en hetsad och tröttkörd femtioåttaåring, som lämnade världsstaden, där så många av hans verksamhets livsnerver sammanstrålade, där han varit nära kulturlivet och sammanträffat med flera av samtidens stora på olika områden.

Om man kan tala om "hem" och "avkoppling" i samband med energiknippet Alfred Nobel, så hade han nog räknat parisbostaden som sitt egentliga hem med dess bibliotek, stall och orkidéhus. I ungkarlshemmets närhet - icke oväsentligt att märka - hade han dessutom i en annan våning under sex år haft en ung kvinna bakom kulisserna. En kvinna som han slösat oändligt mycken omsorg på och haft ett otacksamt besvär med att sätta fason på i förhoppning att kunna göra henne till sin livskamrat. Det var en dåraktig dröm, vars förverkligande han just de första San Remo åren skulle se spolierad av en brytning dem emellan. Detta var rågen på bekymren denna tid, genomlevd under tystnad utåt och en djup känd ensamhet - mitt i rikedom och storföretag.

Med kännedom om Paul Barbes aktiva deltagande i nobelbolagens betydande och spridda verksamhet under 1870- och 80-talen förefaller det som om hans arbetsbörda som direktör och organisatör på flera framskjutna fronter, där Nobel konsekvent drog sig undan, skulle varit mer än nog att fylla hans dag. Så var det emellertid inte. Han var också politiker, radikal deputerad och några år republikens jordbruksminister i Rouviers ministär. Detta gjorde visserligen att han för affärerna disponerade goda förbindelser på högre ort, men också att han, som inte var rädd för balansgång och vågspel i sitt handlande, drogs in i olycksbringande sammanhang. I sin alltmera stigande maktfullkomlighet, i synnerhet efter 1880, handlade han ofta på ett sätt, som stod i markant kontrast till den moraliskt korrekte Nobels sansade omdöme.

Barbes var mycket intresserad av Panamakanalprojektet, som åren kring 1890 åstadkom så mycket oro. Han avled emellertid plötsligt sistnämnda år till mycket bekymmer för Nobel.

Det uppdagades nämligen då att Barbe tillsammans med andra höga statsämbetsmän varit graverande inblandad i de märkliga statslotteri- och mutaffärer, som blivit kallade Panamaskandalen. Några Barbe närstående direktörer i det franska dynamitbolaget hade också med hans sanktion och bakom Nobels rygg inlett vidlyftiga spekulationer i glycerin. Detta slutade med en krasch. Alfred Nobel, som under sin vistelse i Hamburg underrättades härom, ansåg sig ett ögonblick totalt ruinerad till följd av sin ekonomiska medansvarighet i de transaktioner, som skett utan hans vetskap. Han funderade t.o.m. på att ta anställning som kemist hos det tyska bolaget. Lyckligtvis visade sig förlusterna på glycerinspekulationerna mindre än befarat. Nobel handlade nu raskt som i unga dagar. Förlusterna täcktes genom ett bolagets obligationslån, vari han själv övertog en andel. Samtliga styrelseledamöter i Société Générale byttes ut, och till direktör satte han en ansedd och driftig affärsman, Paul Du Buit, som inte var politiker. Bolagets kapital hade vid denna tid stigit till 20 miljoner (gamla) francs.

Alfred Nobels bevarade indignerade korrespondens på fyra språk till olika medarbetare i samband med dessa beklagliga händelser är praktstycken av klarhet och bitande ironi om människor, politik och stat. Breven visar också att den betydande förlusten på flera miljoner francs upprörde honom oändligt mycket mindre än hans betrodde medarbetares svek och snikenhet och den ruttna moralen hos statens inblandade ämbetsmän.

Omorganisationen i de franska bolagen var ett kraftprov och ett arbete av en art, som mycket litet tilltalade Nobel. Han hade nu fått nog av affärsbråk och önskade livligt och som så många gånger förut att få lämna affärerna för att mera odelat kunna ägna sig åt laboratoriet och uppfinnarverksamheten. Hans korrespondens kring denna tid talar ett tydligt språk om detta.

Före överflyttningen till San Remo 1891 avsade sig Nobel resolut, och säkert med en lättnadens suck, ledamotskapet av samtliga styrelser för dynamitbolagen.

Intill sin död bibehöll han icke desto mindre ett dominerande inflytande inom dem, dels som stor aktieägare, dels och framför allt genom sin fasta, omutliga personlighet och den absoluta respekt han på alla håll åtnjöt, dels också genom de förhoppningar man alltjämt hyste för hans fortsatta verksamhet som uppfinnare och vilka icke skulle komma på skam.

Men arten och dimensionen av hans livsverk var som upplagda för förvecklingar, rastlöshet och oro. Uppfinnarens förhoppningar om personlig arbetsro skulle, som vi får erfara, aldrig gå i uppfyllelse, motsatsen blev hans lott livet ut.

Ballistiten, Nobels rökfria nitroglycerinkrut, väckte genast vid uppfinningens offentliggörande stort intresse i många länder, särskilt hos stormakterna. Intresset från Englands sida skulle i sin speciella uppläggning komma att bereda uppfinnaren en av hans livs stora besvikelser. Hans mångåriga förbindelser med och stora intressen i detta land hade nämligen ingivit honom alldeles särskilda förhoppningar för en framgångsrik exploatering just där. än en gång skulle det bli Nobels gamla antagonist från dynamitens tid, professor Frederick Abel, som satte käppen i hjulet. Trots de tekniska meningsskiljaktigheter, som förefanns och som Nobel hänsynsfullt behandlade, rådde ett rätt intimt vänskapsförhållande mellan de båda experterna. De brevväxlade sedan ett årtionde i tekniska frågor och träffades emellanåt både i London och Paris. även med professor James Dewar, en bekant engelsk fysiker och nära vän till Abel, hade Nobel kommit i närmare beröring.

Dess uppgift var "att undersöka nya uppfinningar, särskilt sådana som kunde ha inverkan på militära sprängämnen och att inkomma till Krigsdepartementet med förslag till införandet av varje teknisk förbättring på området, som kommissionen kunde förorda". Medlemmar av kommissionen blev bl.a. herrar Abel och Dewar. Å dess vägnar trädde de i förbindelse med Nobel och anmodade honom konfidentiellt att delge kommissionen så fullständiga upplysningar som möjligt om sin nya uppfinning och den fortgående utvecklingen av den. Detta gjorde den intet svek anande Nobel genom att från hösten 1888 till hösten 1889 leverera prover och meddela fullständiga upplysningar om ballistitens sammansättning och tillverkningssätt. Som förut meddelats föreskrev Nobels originalpatent av 1887 kort sagt lika delar nitroglycerin och löslig (soluble) nitrocellulosa plus 10% kamfer. Kommissionen (läs Abel) granskade med intresse de lättfångna uppgifterna och framställde omgående anmärkningar mot receptet. Sålunda ansåg man kamferingrediensen olämplig på grund av ämnets flyktighet.

Nobel experimenterade vidare i Sévran laboratoriet och föreslog bl.a. aceton som ersättning. Abel meddelade vidare att olöslig nitrocellulosa skulle vara så mycket bättre i sammanhanget än Nobels lösliga, vars typer han ansåg alltför varierande till sin beskaffenhet. Härefter slutade Abel att å kommissionens och egna vägnar underrätta Nobel om sina vidare åtgärder, och från sin synpunkt hade han all anledning därtill. Han hade nämligen upptäckt chansen att själv framträda som uppfinnare med allt vad detta i hans position för övrigt kunde innebära.

I kompanjonskap med professor Dewar utarbetade han nu i tysthet i statens laboratorium en egen modifierad kruttyp, innehållande 58% nitroglycerin, 37% nitrocellulosa plus 5% vaselin, gelatinerat med det flyktiga lösningsmedlet aceton. Krutmassan pressades ut i strängar (cords), varför den gavs namnet cordite.

Uppfinningen patenterades omgående i såväl England som ett flertal andra länder, varvid det engelska patentet överläts på staten och de övriga behölls som uppfinnarnas personliga egendom för att senare med god förtjänst realiseras till respektive regeringar.

På grund av professor Abels anseende och goda förbindelser kunde patenteringen till en tid hemlighållas, varunder ytterligare detaljer om Nobels vidare rön behändigt inhämtades.

På statskommissionens tillstyrkan fick Abel-Dewar corditen införd med ensamrätt för Englands här och flotta.

När Nobelís Explosive Co, som förvärvat Nobels ballistitpatent, erbjöd Krigsdepartementet sitt krut, uppdagades hela Abel-Dewarska förfarandet och gången av corditens tillkomst. Bolaget såg däri givetvis ett patentintrång och protesterade. Sedan försök till uppgörelse i godo med de mycket säkra och målmedvetna, på högre ort välaktade motståndarna strandat, beslöts - trots Nobels livliga avrådan - att tvisten skulle hänskjutas till domstolsavgörande genom en s.k. "friendly suit".

Processen, som väcktes i Chancery Division 1892 och fördes vidare såväl i Court of Appeal som House of Lords (1895), blev oerhört omfattande. Enbart de tryckta handlingarna upptar flera hyllmeter i Nobelstiftelsens arkiv. Fallet väckte stort uppseende och kommenterades med livlig skärpa för och emot i engelska pressen. Resultatet blev emellertid att samtliga instanser underkände bolagets och Nobels anspråk på skadestånd från engelska staten. Käranden, Nobelís Explosives Co, dömdes dessutom att betala alla rättegångskostnader till den betydande summan av 28 000 pund. Den grund, varpå Nobels anspråk på prioritetsrätt även till cordituppfinningen underkändes, var en olycklig formuleringsdetalj i patentbrevet. Han hade nämligen föreskrivit beståndsdelen nitrocellulosa "av det väl kända lösliga slaget", ett något svävande uttryck, som av de hörda och på ömse håll indignerat kämpande sakkunniga förklarades på olika sätt.

Domstolen ansåg emellertid passusen utesluta vad som - vid tiden för patentansökningen - räknats som "olöslig". Som ett exempel på hur svårknäckt nöten var kan anföras, att kärandesidan under rättegången klart påvisade att även vad som hittills ansetts som "olösligt" bomullskrut under vissa förhållanden vara "lösligt".

En god moralisk upprättelse fick Nobel vid slutpläderingen genom att den ena av domarna, Lord Justice KAY, efter att ha sagt sig på rent formella juridiska grunder vara nödsakad instämma med sina båda kolleger i att underkänna käromålet, yttrade:

"Det är helt uppenbart att en dvärg som tillåts att kliva upp på en jättes axlar kan se längre än jätten själv... I detta fall kan jag inte annat än sympatisera med originalpatentets innehavare. Herr Nobel har gjort en betydande uppfinning, vilken teoretiskt är någonting utomordentligt, en verkligt storartad nyhet - och så får två skickliga kemister tag på patentbeskrivningen, studerar den noggrant, och med sin grundliga kemiska kunskap upptäcker de därefter att de kan använda praktiskt taget samma ingredienser med blott en liten ändring och sedan åstadkomma samma resultat ett efter ett. Det måste vara angeläget att om möjligt tillse att detta icke skall få göras så att man därmed fråntager herr Nobel värdet av ett utomordentligt betydelsefullt patent."

Protokollet säger vidare att vid detta yttrande ropade kronjuristen:

"Genom vår aktion berövar vi inte herr Nobel något. Jag vill inte bli missförstådd. Jag har inte alls någon önskan att nedgöra herr Nobel i denna sak."

På detta svarade Lord Justice omgående:

"Jag tror inte att Ni kunde även om Ni försökte, ty för mig framstår det som om det Ni gjort vore den största komplimang åt herr Nobel."

Nobels medarbetare Ragnar Sohlman säger i en berättelse härom att "ett skarpare omdöme om tillvägagångssättet från Nobels motparters sida kan ju svårligen tänkas - och likväl berördes ej däri den allra ömtåligaste punkten: det föregående förtroliga samarbetet mellan honom och herrar Abel och Dewar i krutfrågan. Man kan förstå Nobels känslor av liden oförrätt och sviket förtroende, vilket t.o.m. i hög grad torde ha påverkat hans vid denna tid förut hårt prövade hälsotillstånd. Det var i mindre grad penningförlusten, som väckte hans förtrytelse utan vad han uppfattade som otillbörligt åsidosättande av hans uppfinnarinsats, något som han alltid var känslig för, som grämde honom."

För att få utlopp för sina känslor tog Nobel, som så ofta i livet, till pennan och skrev privat en liten säregen, dramatiserad och inte så litet sarkastisk skildring av en engelsk patentprocess. Aktstycket, som finnes bevarat i original, är typiskt för sin upphovsman. Han har kallat parodin "The Patent Bacillus" och gycklar däri friskt med rättvisa och byråkrati i allmänhet och med corditprocessen och under täcknamn med däri medverkande personer i synnerhet.

Hans brev vid denna tid innehåller skarpa uttryck och sentenser, som tydligt klargör hans bittra reaktion. Sålunda skriver han bl.a.:

Under det årtionde, som följde närmast efter Nobels uppfinning av det röksvaga nitroglycerinkrutet, infördes krut av denna typ bl.a. främst i Italien, Tyskland, Österrike-Ungern, Sverige och Norge. England, Japan och vissa sydamerikanska stater antog corditen, medan Frankrike, Ryssland och USA föredrog nitrocellulosakrutet, "Poudre B", baserat på den Sarrau-vieilleska uppfinningen.