Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. email
Priset är 200 kr + porto.

Det är inte lätt att ge en riktig och samtidigt kortfattad beskrivning av Alfred Nobels komplicerade personlighet, att finna den verklige Alfred Nobel bakom alla slentrianmässiga och ofta felaktiga uppfattningar, som under mer än sex decennier tagit sig uttryck i skrift. Alfred Nobel var mycket blygsam och förtegen om sin person, och han skrev aldrig någon dagbok, men å andra sidan förde han hela livet en betydande korrespondens om mycket växlande ting. Han tog kopior av sina brev och få människor har väl lämnat efter sig ett så rikhaltigt material och av så mångskiftande och belysande natur som det som förvaras i Nobelstiftelsens arkiv och släktingars ägo.

Samtal och skriftväxling som skett med samtida personer i in- och utlandet har gett sitt, och citerande av sådana Alfred Nobels levnadstecknare som professor Henrik Schück och Nobels siste betrodde vän, medarbetare och testamentsexekutor Ragnar Sohlman har gett resten.

På grund av dels en utpräglat rastlös läggning som måhända orsakades av den städse dåliga hälsan, och dels hans vida kringspridda verksamhet blev han en renodlad kosmopolit, som redan tidigt i livet såg hela världen som sitt arbetsfält. Men han beundrade sitt hemland och blev det trogen till slutet. Fastän han var en av sin samtids största kapitalister hyste han enligt egen utsago i viss mån socialistiska tankesätt.

Fastän själv tillbakadragen och fridsam kom han genom omständigheternas makt att oförskyllt förorsaka och bli indragen i betydande förvecklingar och schismer i sin samtid. Han visar många drag av fantasibegåvad poet och drömmare men hade samtidigt den borne affärsmannens nyktra sinne för realiteter, prognoser och kalkyler. Fåordig och undangömd i dagens id, avmätt i sitt framträdande bland främlingar, gav han genom sina inspirationer och resultaten av sina tankar och verk eko över en hel värld.

Världen rymde så mycket som han inte kunde godtaga. "Verkligheten gäckade så grymt mitt unga hjärtas ideella värld", som han själv uttryckt det. Detta hade väl sin rot i de tidiga barnaåren, ty enligt hans egna ord i den förut citerade självbiografiska dikten var han då genom sjuklighet "en främling i sin lilla värld, en svårmodig och tankfull liten åskådare till kamraternas glada lekar".

I sitt fina hem vid Avenue Malakoff uppsöktes han av många människor i skiftande ärenden, ibland till trevnad, ibland - och oftast - ovidkommande och störande. Han gav där fina middagar både för släktingar från Sverige och Ryssland, för sina personliga vänner och för bolagschefer och affärsförbindelser av olika nationaliteter från alla Europas hörn. Flera av dessa (bl.a. Henry de Mosenthal i London, fabrikschefen i Ardeer C.O. Lundholm och Gustav Aufschläger i Hamburg) har vittnat om den air av kultur och trevnad, som vilade över detta ungkarlshem, trots att ingen värdinna fanns. En av dem har sagt att värden själv "var mycket måttlig men en kunnig värd som satte en ära i att bord och vinkällare var perfekta". I vardagslag levde han helt spartanskt, men för gäster saknades sannerligen ingenting, därom ger skriftliga direktiv och även hans hushållsfakturor och kassaböcker klart besked.

Vi vet att Alfred Nobel, som själv höll diet hela livet, varken använde sprit, vin eller tobak och att han inte spelade kort eller andra sällskapsspel. Ej heller musicerade han eller dansade, då han liksom bröderna, var helt omusikalisk. Men han var den omtänksamme arrangören, kunnig och försynt bland män och den artige kavaljeren bland damer, som i hans sällskap aldrig saknade en trevlig komplimang eller blomma. Släktingar och deras barn hemma i Stockholm kunde alltid vara förvissade om att bli ihågkomna av honom med vackra gåvor till jul, bröllop och födelsedagar varhelst han då befann sig - och med följebrev, som röjer en ganska rörande hemlängtan, särskilt vid jultid så länge hans mor levde. Den spirituelle sällskapskonversationen var han en mästare i när han satte den sidan till och äntligen lockats ur sin isolering. "Han berättade och filosoferade då så underhållande, att han blev ett stort nöje och njutning för sitt helt fängslade sällskap". "Att prata bort en timme med honom var både en sällsam njutning och en påfrestande ansträngning, ty det gällde att vara på sin vakt och med i galoppen inför hans oväntade kast och abrupta paradoxer. Han flög som en vinddriven svala från det ena ämnet till det andra, och inför hans tankes snabba flykt krympte jordklotet, och avstånden smälte ihop till obetydligheter."

Ja, så beskrivs han av några av sina samtida i åttiotalets Paris och annorstädes.

Men vi måste också lära känna en annan Nobel, den hårt prövade och av sjukdom märkte, som beskriver sig själv som "ett värdelöst grubbelinstrument, ensam i världen och med tankar tyngre än någon kan ana".

Då han ofta får känning av hjärtbesvär, andnöd och svår huvudvärk, blir han som förvandlad: nyckfull, rastlös och makabert sarkastisk. Då känner han sig hemlös och försvinner ofta för dagar eller veckor, och ingen vet var han befinner sig. Om han inte, sedan anfallet väl släppt, med minimalt och välkomponerat bagage flytt till Ardeer, Hamburg eller Wien, återfinns han snart i laboratoriets tabuområde med mörka glasögon och kompresser på huvudet, missmodig och med avsky för sig själv och livet. Men han har inte förmågan att koppla av. Snart nog får därför hans tålmodige assistent Fehrenbach - inte oväntat - lyssna till de mest fantastiska projekt, vid vilkas omedelbara utarbetande ingen hänsyn tas till måltimmar eller nattsömn. Alfred Nobel i detta tillstånd dövar smärtor och ängslan med intensivt arbete: experiment, brevskrivning och mitt i det hela små litterära utkast - i laboratoriejournalerna. Detta gällde i all synnerhet i tider, då han även hade andra bekymmer än sjukdom - och när i livet hade han inte det?

Bilden av Alfred Nobel som den förtvivlat ensamme mannen framstår ofta markant. Trots en fullbelagd arbetsdag och ett absolut oberoende i ekonomiskt och socialt hänseende förblev han egentligen ensam utan återvändo hela livet. Detta berodde dels - och kanske främst - på medfödd melankoli av typen noli me tangere, dels på livsupplevelserna och avsaknaden av ett verkligt hem, en egen familj.

Många beklämmande exempel finns, men ett brev till svägerskan Edla Nobel, Ludvigs hustru, ger den klaraste belysningen av hans svårmod.

Den jäktade uppfinnaren var väl medveten om sitt hetsiga fäderneärvda temperament och kunde därför av allt att döma oftast tygla det i friktionen med yttervärlden, i all synnerhet som han alltid blev sjuk när han var uppbragt. Han har själv uttryckt att då han blir indignerad och "det nobelska blodet kommer i svallning, då fattas mig ej egen explosivitet, då blir jag så arg att det gnistrar - men det varar ju blott en halvtimme". Av korrespondensen att döma kunde han i harm över angrepp på sin uppfinnarära eller heder vara mycket amper.

Nobel var ständigt utsatt för finansieringsförslag och tiggeri av de mest skiftande slag. De uttrycktes ömsom med lismande och krypande tiggarglosor, ömsom med en påflugen fräckhet, som gränsar till det otroliga. I slutet av åttiotalet säger han sig efter kalkyler ha funnit att "posten medför minst två dussin ansökningar och tiggarbrev per dag och på sammanlagt minst 20 000 kronor, det gör minst 7 miljoner kronor per år, varför jag måste konstatera, att det vore vida bättre att vara vanryktad än att ha rykte om sig att vara hjälpsam".

Mycket måste han givetvis avböja, men förmodligen har det funnits få så hjälpsamma människor som han. Mot ambitiösa ungdomar, för vilkas framförda planer han fattade intresse, var han en intresserad och frikostig givare. Själv hade han troligen i gott minne sin ungdoms stretiga kamp för slantarna, ty, skrev han, "för minnet finnes ju ingen svamp som för griffeltavlor". "Jag frågar inte efter var deras fäder föddes eller vilken Liliputgud de dyrkar: Hjälpsamheten - den rätta - vet inte av några landgränser och är konfessionslös", fortsätter han.

Då det gällde verklig nöd, framåtsträvande ungdom eller ett vetenskapligt företag, sade han sällan nej, men för statyer, minnesfester eller dylikt var han helt okänslig. "Som regel", skrev han, "sörjer jag hellre för de levandes magar än för de hädangångnas ögonfägnad över minnesvårdar... min naturliga böjelse är mindre att hedra de döda, som intet känner och som måste vara likgiltiga för våra marmorhyllningar, än att hjälpa de levande, som lider nöd."

De supplikant- och tackbrev på snart sagt alla språk, som finns bevarade tillsammans med Nobels klokt rådgivande svarsbrev, fyller volymer i arkivet. Ingen ansågs tydligen för ringa för att få ett tekniskt eller moraliskt råd, ibland rätt drastiskt. Hur tiden räckte till för detta förblir en gåta. Det saknas inte exempel på att han trots påpasslighet blev lurad av företagsamma bedragare, och detta bidrog förmodligen icke oväsentligt till hans ofta misantropiska syn på medmänniskorna, men det hejdade inte hans givmildhet. De förundersökningar han gjorde förorsakade honom emellertid mycket besvär. Han tyckte inte om den förnedrande allmoseformen, han ville resonera om saken och blev därigenom ofta till ett uppryckande moraliskt stöd för den hjälpbehövande.

Inför den otacksamhet, som inte sällan blev hans lott efter välvilja, blir den ensamme mannen besviken och skriver till en god vän:

"Du häntyder till mina många vänner. Var är de? På förflyktigade illusioners grumliga botten eller fästade vid samlade slantars slammerljud? Tro mig - många vänner får man blott bland hundar, som man föder med andras kött, och maskar, som man föder med sitt eget. Tacksamma magar och tacksamma hjärtan är tvillingbarn. Amen."

Till en judisk vän, som enligt Nobels mening visat sig småskuren, skrev han att "om du blott kunde lära dig begripa att man utan egennytta eller baktankar kan hjälpa en medmänniska. Av israeliterna har blott en enda, Kristus, kommit på den tanken, och på grund av sällsyntheten har man utfärdat ett gudadiplom för honom."

Genom dop och konfirmation var Alfred Nobel lutheran. Professor Henrik Schück påpekar att Nobels verkligen omfattande hjälpverksamhet sammanhänger med hans religiösa ståndpunkt. "En religion hade för honom värde endast såframt den yttrade sig i människokärlek. Med anledning av vissa i hastigheten fällda yttranden ansågs han av mången som en utpräglad ateist, som en fiende till all religiös tro. Men hans s.k. ateism var av ett särskilt slag. Redan som yngling hade han tagit starka intryck av Shelley, och i det hela sammanfaller dennes och Nobels världsåskådning. Ur filosofisk synpunkt var denna väl något oredig, mera skaldens än tänkarens, men det bärande i den är den högt uppdrivna idealismen. Den vände sig väl mot de härskande religionernas gudstro, därför att dessas gud i hans ögon var en grym, orättfärdig världshärskare, som bar skulden för alla religionskrig och all trosförföljelse. Men bakom negationen skymtar bilden av ett väsen, som är befriat från den andres lyten, en fridens och den allomfattande människokärlekens gud, och i verkligheten står Shelleys och Nobels ateism kristendomen och platonismen mycket nära".

Till Nathan Söderblom, sedermera Sveriges ärkebiskop, men i början av 1890-talet pastor i svenska församlingen i Paris, skrev Nobel, som ofta pekunjärt understödde församlingsarbetet, följande mycket upplysande rader: "Våra religiösa åsikter är kanske mer formellt än verkligt skilda, ty vi instämmer ju båda i att man bör behandla sin nästa, som man själv vill bli behandlad av honom. Jag går visserligen ett steg längre, ty jag har avsky för mig själv, som jag ingalunda har för min nästa. Vad däremot mina teoretiska religionsåskådningar beträffar, så medger jag att de betydligt frångår den banade vägen. Just därför att frågorna ligger så högt över oss, vägrar jag att erkänna deras lösning genom människoförstånd.

Att i religiös väg veta, vad man bör tro, är lika omöjligt som att kvadratera cirkeln. Men att urskilja vad man icke kan tro ligger ingalunda utom gränsen för möjlighetens område. Denna gräns överskrider jag icke. Var och en som har tänkt, måste ju inse, att oss omgiver en evig gåta, och därpå grundar sig all verklig religion. Vad man ser genom Allfaders slöja, är intet. Vad man tror sig se är beroende på individuell fantasi och borde därför inskränka sig till individuell åskådning."

I verkligheten var Nobel så litet religionsfiende, att få torde starkare än han ha haft känsla för de andliga värdena i livet. Det var dogmerna och de yttre åthävorna kring dessa han inte kunde godtaga.

I den mån det var möjligt höll sig Nobel utanför all politisk aktivitet. Han läste mycket både hemma och på resorna och han var av allt att döma genom tidningar med skiftande politisk färg väl orienterad om det politiska skeendet i världen. Åsikter som han skriftligen givit tillkänna ger oss tillfälle att få en någotsånär tydlig uppfattning om hans tänkesätt i politiskt avseende.

Storpolitiken ansåg han vara ett kvalificerat ränkspel, alltid med dunkla avsikter, och i den mån den berörde hans mycket internationella verksamhet och var förenad med byråkrati avskydde han den. I sina ofullbordade novellutkast raljerade han fränt med statssystem, överhet och föråldrade lagar. Som dessa privata skrifter utgjorde en sorts säkerhetsventil i tider då han var irriterad och sjuk, så blev det egentligen en kritik i överkant. Det är inte mycket av den bestående samhällsordningen, som däri finner nåd inför hans vidräkning. Man skulle kunna säga att hans ståndpunktstagande är mera allmänkritiskt än konsekvent.

Professor Schück påpekar att Alfred Nobel utan tvivel tagit intryck av den litteratur och den nihilism, som var på modet i hans ungdoms Ryssland och att han av hela sin läggning var motståndare till en självhärskarmakt som tsarernas. Anarkist var han emellertid minst av allt, snarare motsatsen. Han hade nämligen ingen tilltro till den stora massans politiska förstånd, var ingen vän av den allmänna rösträtten, än mindre av parlamentarismen, och menade att en upplyst regering skulle ha vittgående myndighet. Som barn av sin tid ifrågasätter han starkt lämpligheten av rösträtt för kvinnan, eller en kvinna som regent, ty sade han "att kommendera är väl så till sägandes ett karlgöra".

Låt oss i stället kalla honom "Samtidens mest anspråkslösa mångmiljonär".

I en stort upplagd biografi av H. E. King, "Alfred Nobel, Dynamite king" (1947), som mångenstädes blivit citerad, har Nobel i olika versioner kallats bl.a. "dynamitard, missdådare, handlande i död". Ja, han uppfann och handlade med dödsbringande ting och ur hans uppfinningar utvecklade sig så småningom, mest efter hans död, hela branscher av dödens redskap. Det är sant, men i Nobels eget psyke, i hans handlingar, skrifter eller eftersträvade mål återfinnes inget av den kallhamrade utsugaren, som för penningens skull själviskt och hjärtlöst går fram över lik, intet som berättigar sådana gruvliga klichéer, som biter sig fast och ofta kvarstår hos den tanklöse läsaren sedan andra och mera korrekta, men mindre sensationella omdömen sedan länge fallit i glömska.

När man söker definiera Alfred Nobels sociala tänkesätt står man åter inför hans kontrastrika natur. Man finner att hans åsikter baserar sig minst lika mycket på en medfödd hållfast läggning som på inverkan av självstudierna och livserfarenheten. Hans svenska barndomshem hade varit fattigt, men han hade där fått en utomordentlig etisk uppfostran, som kom att prägla hela hans liv. Mycket hade han fått försaka genom sjukdom och familjens små omständigheter. Hans omvittnade hjälpsamhet av olika slag ger besked om att han önskade andra en bättre start, en bättre lott i livet. Därför kom han att hylla principen lika möjligheter och upplysning till alla. Genom att han var pionjär i en helt ny och särpräglad bransch rönte han motgång och besvikelse i många former. Målmedveten flit och rastlös verksamhet var hans medel att söka övervinna alla livets motigheter. Härtill besatt han en ambition, som inte åtföljdes av dess så vanliga drabanter: vinningslystnad och ägoglädje. Hans önskan gick ut på att "vara men icke synas", att leva och låta leva - i fred. "Jag har två försteg framför medtävlare: att penningförvärv och lovord lämnar mig fullständigt likgiltig", sade han. Han hade en forskares kritiska blick och naturliga tvivel på tingen, men han var lojal, pose- och chosefri mot sina medmänniskor, dvs. dem han i sin tillbakadragenhet bestämt sig för att räkna med i sammanhanget. Alla, som arbetar ärligt och försöker göra rätt för sig är lika goda, om hög eller låg, om med gott eller mindre gott resultat. De flitiga, som hade det besvärligt, skulle hjälpas. Att detta var Alfred Nobels tankegång bevisas av gärning och korrespondens, och hans sociala inställning byggde på dessa grunder.

Hans kollegiala brev till chefer och ingenjörer ger många exempel på hans vaksamma sociala omsorg om arbetarna och om de minutiösa säkerhetsanordningar han ansåg vara A och O i en bransch där minsta misstag eller dumdristighet kunde bli ödesdigert. Kostnaderna fick inte hindra sådan omsorg. Gamla förmän och arbetare vid ett av hans många företag har omtalat att de hörde mycket talas om sin legendariske chef, urupphovet till alla plötsliga nyheter i branschen. De såg med vördnad upp till begreppet "Nobel" som en sorts myt av enorm rikedom och enligt hörsägen i stånd till nästan övernaturliga ting. De flesta hade aldrig sett honom, ty fabrikerna besökte han endast om söndagarna för att få studera i fred. Brev mellan direktör och ingenjörer ger vid handen att de ansåg den store lille mannen som en rakryggad, rättvis person utan later, som en outtröttlig impulsgivare, som kom plötsligt, stannade kort och alltid orsakade många förändringar och mycken brådska.

Det ges många exempel på att Nobel kände sig solidarisk med varje sin medarbetare från toppen och ner. Om mindre räntabla avdelningar ansågs böra inställa driften och detta innebar avskedande av arbetare, "så anser jag, att vi i det längsta bör söka undvika en sådan pinsam åtgärd", skrev han.

Då en av hans fabriker skulle fira jubileum ombads Nobel att sända ett fotografi för en planerad jubileumsskrift. Härpå svarade han att "så snart mina medhjälpare, varenda arbetskarl, anmodats sända sina porträtt, så skulle jag sända avbildningen av mitt svinborstiga ungkarlstryne till samlingen, ej förr."

Avkomlingar av österrikiska nobelarbetare har för författaren berättat att löner och villkor i Nobelföretagen på 1870-80-talen "var så förmånliga, att unga män ofta stod på väntelista för att bli anställda. Man tillämpade ett system, vilket efter vissa tjänsteår berättigade varje arbetare till en gratifikation på omkring 30 österrikiska schilling per månad."

Dåtidens tidningar konstaterade - tydligen med en viss förvåning - att "företagen hade kostnadsfria brukskläder och fri medicin och att det överhuvudtaget fanns en systematisk social omsorg, som skulle förebygga att uttjänta nobelarbetare finge lotten att dö på fattighus eller på gatan".

Nobel är visionärt före sin tid, när han 1879 skrev att "en gång när världen blir verkligt civiliserad, så kommer säkert de som ännu ej kan arbeta - barnen - och de som inte förmår arbeta längre - de gamla - att bli berättigade till allmän statspension. Detta vore helt rättvist och genomförandet säkert lättare än någon tror."

Så handlade och tänkte den man, som samtidigt i brev till en platssökande skrev följande upplysning om sig själv: "Jag är misantrop och dock ytterst välvillig, har en massa skruvar lösa och är superidealist, som smälter filosofi bättre än mat."

Alfred Nobels förnämsta intressen var vetenskapliga och litterära. Sin tekniska och humanistiska bildning hade han förvärvat helt på egen hand, och den präglades därav både i sin begränsning och sin tydliga obundenhet. Hans välförsedda och flitigt studerade bibliotek rymde såväl teknisk facklitteratur som skönlitterära verk på alla världsspråken. Dess skönlitterära verk finns nu i Svenska Akademiens Nobelbibliotek, den övriga delen i Vetenskapsakademiens bibliotek. Naturvetenskapens landvinningar var det som skulle skapa kommande släktens lycka, menade han, och litteraturens ideella budskap skulle medverka härtill.

Han intresserade sig inte för ordnar men satte stort värde på att Uppsala universitet 1893 promoverade honom till filosofie hedersdoktor; 1884 hade han invalts i Svenska Vetenskapsakademien.

Genom att i sina flitiga språkstudier översätta god utländsk litteratur (ofta Voltaire) till svenska och vice versa blev han så intresserad, att han själv blev något av en författare. Sch¸ck säger att Nobel "hade stora förutsättningar att bli poet inom reflektionsdiktningen, då han hade rik känsla och en betydande fantasikraft, vilket förmärkes i hans ungdoms Shelleypåverkade diktförsök på engelska".

Men livet, som det senare formade sig för honom med omfattande affärsföretag och vetenskapliga experiment, drog honom helt naturligt från diktkonsten, och när han på ålderns dagar ville vända tillbaka till den i novellens form, var det för sent. Fantasin tröt och det språkliga uttryckssättet blev osäkert och famlande, vilket han själv var medveten om. Hans utkast till sådana reformatoriska diskussionsromaner som "I ljusaste Afrika" (1861) och "Systrarna" (1862) eller den betydligt senare utarbetade skissen till komedin "The Patent Bacillus" (1865) blev därför - ehuru innehållande intelligenta iakttagelser om människonaturen - dock rätt naiva och konstlade. Hans alltmera allmänkritiska inställning gjorde skrifterna sarkastiska och bisarra. De förblev också opublicerade. Ett enda av sina dramatiska försök, tragedien "Nemesis" (1865), lät han trycka (Paris 1896). Just som upplagan låg färdig, inträffade hans död. Hans efterlevande, som ansåg att "ett så svagt drama icke kan vara hedrande för en betydande mans minne", lät då makulera upplagan, varvid endast tre exemplar undantogs. "Detta var rätt gjort", säger professor Sch¸ck, "ty av detta enda tryckta alster av Nobels penna skulle allmänheten utan tvivel ha fått en falsk bild av honom, ty Alfred Nobel var verkligen poet, hade poetens uppfattning av tillvaron, och såsom ung kunde han ock kläda denna i diktens form. Med åren försvann denna förmåga."

Han följde sålunda med den samtida litteraturen, även de nordiska ländernas, och såg i denna en föryngringskälla för mänskligheten i den utveckling mot den framtida förbättring han drömde om. Hans testamente vittnar härom.

Shakespeare och andra engelska diktare citerar och travesterar han ofta i sina brev, som också avslöjar att han noga studerat och uppskattade Herbert Spencers filosofiska verk, vars idéer i så mycket överensstämde med hans egna. Byron och Shelley stod som vi vet som förebild för hans egna diktförsök, och de bärande tendenserna hos författare i antik och samtid, både allmänkända och mindre kända, hade han tydligen fullt klara för sig. Han har uttryckt bestämda synpunkter, både positiva och negativa, beträffande de författare han studerat. Det framgår att han föredrog diktverk med ideell tendens samt ogillade dåtidens naturalister. Av fransmännen beundrade han Victor Hugo, som han personligen umgicks med, ävensom Maupassant, Balzac och Lamartine, men Zola bedömde han som en "snuskförfattare". Av de stora ryssarna, Gogol, Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev, tyckte han enligt egen utsago bäst om den sistnämnde. Av de nordiska författarna, som han ofta i brev dryftar med sina vänner, tyckte han bäst om Ibsen och Björnson, Jonas Lie, Garborg och Kielland, Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf. Om Ibsens Peer Gynt har han till svenska vänner skrivit en hel liten entusiastisk recension. Vänner till Nobel har berättat att han även på äldre dagar utantill kunde deklamera långa stycken ur exempelvis Tegnérs Fritjofs saga och Byrons Childe Harold. I sin korrespondens citerar han inte så sällan guldkorn både av antikens författare och av Voltaire, Schiller och H. C. Andersen.

Det har i biografier ofta sagts att Nobel hade offrat de flesta av sina ungdomsdikter åt lågorna. Här må dock nämnas att arkivet, förutom den betydelsefulla och mångomskrivna engelska ungdomsdikten "A Riddle" (En gåta), har flera värdefulla exempel på hans poetiska flit. I senaste tid har sålunda bland hans efterlämnade papper återfunnits en av honom själv skriven, svensk version av vissa delar av denna dikt, vars begynnelsestrofer lyder:

En sådan förteckning (ca 1890) med titeln "Filosofiska betraktelser att göra" behandlar mycket djupsinnigt allt mellan himmel och jord, varpå här lämnas några exempel:

En annan förteckning har rubriken "Litteratur och poesi, redan skriven"
och ser ut så här:

Av dessa diktförsök finns 1, 5, 6, 7 och 8 i behåll och har rätt mycket att säga om Alfred Nobels känsliga och poetiska sinne, som fanns kvar hela livet, men på äldre dagar blev nött och kantstött av livets upplevelser. Nedan följer ett avsnitt ur dikt nummer 6, förut helt okänd:

"Om jag har älskat? Ack din fråga väcker uti mitt minne mången ljuvlig bild av sällhet drömd, som livet icke unnat, av kärlek närd, som vissnat i sin grodd.. Du vet ej du, hur verkligheten gäckar det unga hjärtats ideella värld, hur motgång, sviker hopp och dystra tankar förbittra månget liv, som synes glatt, fördunkla livets glans.

Din unga själ ser världen ren i fantasiens spegel...

O, må du aldrig se dess nakna drag."

Ensamt och lösryckt på bakpärmen av en sina laboratoriejournaler har Alfred Nobel med blyerts skrivit:

"Det finns en känslans såväl som en tankens filosofi..." och en sådan måste man säga att han själv hängav sig åt i högsta grad.