Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. email
Priset är 200 kr + porto.

Alfred Nobel som multinationell företagare

Grunden för Alfred Nobels multinationella imperium var nitroglycerinet eller sprängoljan, en trögflytande vätska som upptäcktes av Ascanio Sobrero, professor i kemi i Turin. Nobels viktigaste uppfinningar som baserades på detta sprängämne - dynamit, spränggelatin och röksvart krut - förändrade hela teknologin inom både gruvindustrin och väg- och vattenbyggnadsindustrin.

Ett grundläggande problem för Nobel var hur man skulle utveckla en tändare för nitroglycerin som var säker att handskas med men som ändå gjorde det möjligt att till fullo utnyttja nitroglycerinets inneboende sprängverkan. Nobel löste slutligen detta genom att placera en smula knallkvicksilver i ett litet kopparrör. Detta anslöts sedan till ett stycke säkerhetsstubin. Jag nämner detta eftersom denna anordning på sätt och vis var hans viktigaste uppfinning. Enligt F. D. Miles, som skrev History of Research i ICI:s Nobeldivision, skulle utan denna tändhatt dynamiten - liksom senare sprängmedel - ha varit till ingen nytta.

Fast nitroglycerinet var långt effektivare vid användningen än sin huvudkonkurrent. Eftersom det var en vätska, krävdes speciella behållare för transporten, och det kunde bara användas i nedåtlutande borrhål. Att hantera det visade sig slutligen mycket riskabelt och nyckfullt. Flera explosioner i olika delar av Europa åberopades av tillverkarna av krut för att visa farorna av att använda den nya produkten.

Redan tidigt på 1860-talet började därför Nobel experimentera för att finna en kombination med poröst material som skulle eliminera dessa brister. År 1867 fann han slutligen lösningen genom att låta det lerliknande ämnet kiselgur suga upp nitroglycerinet. Nobel kallade denna nya uppfinning dynamit. Detta sprängämne förbättrades ytterligare år 1875 genom att man blandade nitratcellulosa i nitroglycerinet. Detta så kallade spränggelatin visade sig vara idealiskt med hänsyn till den absoluta jämvikten mellan syre och bränsle. Det var dessutom stöt- och friktionssäkert och kunde användas under vatten.

Nobels sista uppfinning var ett krut för projektiler kallat Ballistit, ett lyckat exempel på rökfritt krut.

Nobel inledde sin bana som internationell företagare år 1861, då han vid 28 års ålder for till Paris för att utverka finansiellt stöd för sitt projekt att göra nitroglycerinet kommersiellt användbart. Crédit Mobilier beviljade denne okände uppfinnare ett lån på 100 000 francs, vilket visar hans anmärkningsvärda övertalningsförmåga. Crédit Mobilier specialiserade sig på att finansiera järnvägsbyggen och offentliga arbeten, den naturliga marknaden för ett sprängämne. Alfred Nobel uppförde sin fabrik i Heleneborg. Men efter en sprängolycka vid den första fabriken år 1864, varvid hans broder Emil dödades, tvingades Nobel av de svenska myndigheterna att flytta sina tillverkningslokaler till en ny plats, Vinterviken. Det nya kapital som behövdes tillhandahölls av stockholms köpmannen J. V. Smitt.

Möjligen kan någon ta detta som ett ytterligare bevis på hans goda omdöme. Förfarandet var emellertid inte någon ovanlig företeelse, eftersom handelshusen i Sverige liksom på andra håll ofta finansierade industrin.

även om försäljningen i Sverige ökade hade Nobel från början planer på att ta upp tillverkning utomlands. I mars 1865, bara ett halvår efter det att Nitroglycerin AB hade bildats, lämnade Nobel Sverige för att undersöka den internationella marknaden för sina uppfinningar.

Redan när han startade sitt företag hade Nobel en klar uppfattning om var han skulle uppföra nya fabriker. Han såg inte export från Sverige som en lösning på sina problem - delvis beroende på de faror som var förbundna med transporten av nitroglycerinet. Några förfinade marknadsstudier var inte nödvändiga - eller ens möjliga. Hans omfattande resor, hans vida kontaktnät inom affärsvärlden och tidningarna gav honom de erforderliga upplysningarna. De stora köparna av sprängämnen återfanns i gruvdrift, järnvägsbyggen, och väg- och tunnelarbeten. Han kastade följaktligen sina blickar inte bara på Tyskland utan hade också ambitionen att etablera fabriker i USA och Storbritannien. I själva verket ansågs Storbritannien var den intressantaste marknaden, dels för att detta land hunnit längst i fråga om industrialisering, dels för att det öppnade marknaden till det brittiska imperiet. I Sydafrika och Australien hade man just upptäckt imponerande gruvfyndigheter. Sydafrika blev en av de största användarna av sprängämnen för gruvorna, särskilt som de var djupare där och ny teknik utvecklades för att bryta lågvärdig guldmalm.

Hans första mål blev Tyskland där gruvdrift och järnvägsbyggen skapade stora möjligheter. Själv slog han sig ned i Hamburg. I juni 1865 grundade han en firma, Alfred Nobel & Co. Till kompanjoner hade han en tysk advokat, C.E. Bandmann, och två svenska köpmän, Wilhelm och Theodor Winkler. Dessa gick in som finansiärer av det nya företaget precis som Smitt hade gjort för anläggningen i Stockholm.

År 1866 for Nobel till USA efter att ha tagit ut patent på nitroglycerin där året före. Han valde amerikanska kompanjoner i det nya företaget, US Blasting Oil Company, och fick en ganska stor andel av aktiekapitalet mot att han överlät sitt patent på bolaget, även om det inte var nog för att ge honom en kontrollpost.

Det finns många förklaringar till detta misslyckande. Huvudskälen är förmodligen att hans kompanjon i USA, Julius Bandmann, en bror till hans partner i Hamburg, visade sig vara en dålig rådgivare. Men Nobel förstod inte heller att den ekonomiska och sociala miljön i USA var mycket hårdare och mer krävande än i Europa. Han trodde att han kunde använda samma sätt att nalkas den amerikanska marknaden som den europeiska. Efter honom har hundratusentals optimistiska företagsledare från Europa gjort samma dyrbara misstag.

Giganten i fråga om bergkrut, E. I. du Pont de Nemours & Co, som efter Nobels död fick viss anknytning till en del av Nobels imperium, försökte förhindra att nitroglycerin sprängämnen introducerades i USA. En tredje faktor som bidrog till att den amerikanska rörelsen utvecklades långsamt var förmodligen Nobels brist på intresse för denna del av verksamheten. Trots sina omfattande resor kom han sålunda aldrig tillbaka till USA efter sitt första besök.

Till följd av sin besvikelse över verksamheten i USA beslöt Nobel att gradvis minska sitt aktieinnehav i det amerikanska bolaget och år 1885 sålde han sina sista amerikanska aktier.

Nobels analyser av marknaden - för att använda ett alltför artigt ord - visade var han måste koncentrera sina ansträngningar för att öppna denna marknad. Den engelska opinionen var negativ till nitroglycerinet, beroende på en del uppseendeväckande beskrivningar av de risker som var förknippade med detta sprängmedel. Därför inledde han på alldeles egen hand en regelrätt PR-kampanj åren 1865-68. Han besökte England flera gånger fast besluten att visa på fördelarna med nitroglycerinet och dess efterföljare dynamiten. Han skrev artiklar i olika tidningar, föreläste för branschorganisationer och gav praktiska demonstrationer av dynamitens säkerhet och effektivitet. IBM och de stora kemiska bolagen tillämpar i dag samma teknik.

Han tycktes också här ha undvikit kontakt med banker eller liknande professionella finansiärer. Den grupp som logiskt borde stödja honom - tillverkare av krut - ansåg att hans villkor för kompanjonskap var alltför hårda. Hans försök att finna andra delägare i London misslyckades också. Då tog Nobel kontakt med ett antal industrimän och uppfinnare i Glasgow, som vid den tiden var en välmående stad med blomstrande företag inom gruvdrift och tunga kemikalier. Som mellanhand fungerade en ingenjör John Downie, som senare blev verkställande direktör vid Nobels skotska företag. Den mest framstående skotten bland hans delägare var Charles Tennant.

Medan förhandlingarna pågick antog parlamentet en ny lag som förbjöd tillverkning av nitroglycerin utan tillstånd från inrikesministern. Den första ansökan om tillstånd avvisades med motiveringen att tillstånd endast kunde beviljas för tillverkning av dynamit på den plats där den skulle användas! Denna löjliga princip hade föreslagits av inrikesministerns officiella rådgivare i ärenden rörande sprängämnen, Frederick Abel. Han hade sina egna motiv för denna hållning, eftersom han hade en aktiepost i ett konkurrerande företag som tillverkade sprängämnet bomullskrut. Nobel och Downie visste dock hur man skulle handskas med denna typ av regeringstjänstemän. De erbjöd honom anställning som konsult i det skotska företaget !

Det var först i april 1871 som tillståndet till sist lämnades. British Dynamite Company grundades med ett aktiekapital av 24 000 pund eller i dagens mynt 1,1 miljoner amerikanska dollar. Som redan framgått av redogörelsen för de amerikanska och tyska företagen, hade Nobel mycket tidigt utarbetat ett mönster för hur han skulle få fotfäste på en ny marknad. Han ville ha delägare från värdlandet, utnyttjade inte bankerna och ville inte ikläda sig några personliga åtaganden utöver det satsade startkapitalet och sina patent. Den finansiella strukturen i det skotska företaget är en intressant illustration av det sätt på vilket Nobel lade upp sina kommersiella investeringar. 900 B-aktier - totala emissionen var 2400 B-aktier - gavs till Nobel som likvid för patenträttigheterna till dynamiten. Av de 1500 A-aktierna tecknade Nobel 300 aktier. Efter betalning av en utdelning av 6% på A-aktierna skulle Nobel få 3/8 av återstående vinst.

Det juridiska arrangemanget hade också sina speciella drag. British Dynamite Company var ett aktiebolag, vilket var något som Nobel uppskattade, eftersom han alltid var ovillig att ta ekonomiska risker utöver insatskapitalet. Styrelsen hade dessutom inte verkställande befogenheter då en majoritet av ledamöter kom "utifrån", och ledningen för företaget låg i händerna på avlönade specialister.

Downie avled i februari 1875 efter en sprängolycka, som förorsakades av hans dåraktiga sätt att handskas med en leverans defekt dynamit - han kastade helt enkelt nävar av patroner från knappt två meters håll rätt in i en öppen eld.

Alexander A. Cuthbert, den nye verkställande direktören för British Dynamite, koncentrerade sina ansträngningar på två uppgifter. För det första utvecklade han bolagets exportaffärer genom att anställa "representanter med högsta anseende" och anlägga depåer på de större marknaderna. Tolv nya agenturer inrättades år 1876, varav sju i Australien. För det andra inledde han en omfattande PR-kampanj för att göra dynamiten mer acceptabel för den allmänna opinionen och de tänkbara användarna. Han hade sin egen påtryckare i parlamentet. Och en journalist på The Times erhöll lön från bolaget för att bevaka nyheter som kunde vara negativa till bolagets produkter! Han skickade också ut ingenjörer eller "instruktörer" för att undanröja "fördomar och fruktan" som omgav dynamiten som sprängämne.

Cuthberts framgångar beträffande exportförsäljningen blev påtagliga.

När Nobel utformade sina planer att uppföra anläggning i Frankrike, var hans huvudsakliga motiv inte marknadens storlek. Det var snarare prissituationen. Franska regeringen hade monopol på tillverkning av sprängämnen. Priset på krut var tre gånger så högt som i Tyskland och lönsamheten i dynamitförsäljningen borde därför vara tillfredsställande. Hans kompanjon i Frankrike var Paul Barbe, en märklig företagare med ett ganska personligt sätt att tolka vad som var god affärssed. Men hans företagsledarförmåga var imponerande. På Barbes inrådan flyttade Nobel från Hamburg till Paris.

Nobel ville som vanligt ha ett juridiskt arrangemang varigenom han kunde undgå allt ekonomiskt ansvar för tänkbara bolagskontrakt, men Nobel ansåg att detta skulle medföra att han blev ekonomiskt bunden. Slutuppgörelsen blev ett privat avtal, vari Barbe och Nobel delade på vinsten efter betalning av ränta och amortering på det kapital som Barbe lovade skaffa.

Det kom som en obehaglig överraskning att avgiften för Nobels patent på dynamit i Frankrike genom ett förbiseende inte hade erlagts. Om den franska regeringen så önskade, kunde den därför påbörja tillverkningen av det nya sprängämnet. Fransk-tyska kriget 1870 löste tillfälligt detta problem, då den franska regeringen efter uppvaktningar av Barbe bad denne att bygga en dynamitfabrik. Han byggde i själva verket tre, varav den ena, Paulille i Sydfrankrike, av Barbe planerades att tas i drift för leverans av den nya produkten, till icke-militära kunder. Redan fem månader efter att anläggningen hade kommit i gång, förklarade finansministeriet att tillverkningen var olaglig under hänvisning till att regeringen fortfarande hade monopol på tillverkning och försäljning av alla sprängämnen.

Trots detta dekret fortsatte Barbe verksamheten i Paulille under ett år och på sommaren 1872 fick Nobel 190 000 francs, vilket var hans andel i vinsten. Nobel gav Barbe 25 000 francs av denna summa som ett tecken på sin tacksamhet för dennes storslagna arbetsinsatser.

De följande två åren medförde emellertid ytterligare problem för Barbe. Staten hade börjat tillverka och marknadsföra dynamit. År 1873 framlade finansministern en proposition i nationalförsamlingen som utsträckte statens tillverkningsmonopol till att omfatta även dynamit. En parlamentskommitté under ledning av baron L. de Jouvenel tillsattes för att utreda konsekvenserna av propositionen. Denne framlade ett förslag att både tillverkning och försäljning av dynamit skulle tillåtas för privata företag, men mot en accis. I krigsministeriet presenterade en annan kommitté under ordförandeskap av general Latour en plan, enligt vilken privata företag efter särskilt tillstånd skulle få tillverka dynamiten, medan däremot försäljningen skulle vara ett exklusivt privilegium för staten.

Redan innan nationalförsamlingen slutligt röstade om saken - och då till förmån för de Jouvenels förslag - hade denne och de Latour erbjudits att bli aktieägare i Nobels rekonstruerade franska bolag. Ingen av dem behövde betala för dessa aktier. Ett annat bevis på Barbes "ekonomiska diplomati" var att till ny verkställande direktör för bolaget utse Louis Roux, som då var chef för statens fabriker för bergskrut.

Att Nobel gick ganska långt för att utöka sin personliga förmögenhet kan belysas av följande händelse i British Dynamities historia. Westquarter Chemical Company var ett företag, vars verksamhet startades år 1875 av Nobel och M. Roberts, en direktör vid British Dynamite, på för ägarna ganska gynnsamma villkor. En sådan uppgörelse skulle inte ha godkänts av dagens amerikanska Securities Exchange Commission men tycktes inte ha vållat styrelsen för British Dynamite några bekymmer, trots att Nobel var både styrelseledamot och stor aktieägare i det förvärvande bolaget.

Ett år senare ägde ännu en egendomlig transaktion rum. Nya avtal undertecknades med Nobel och ett nytt bolag bildades för att förvärva British Dynamites och Westquarter Chemicals anläggningar. Det hette Nobels Explosives Company Ltd. Aktiekapitalet på 240 000 pund, beloppet motsvarade 11 miljoner dollar i dagens mynt och var tio gånger större än det skotska bolagets, inbetalades inte kontant utan det nya bolaget utfärdade i stället tio nya aktier på varje aktie i det gamla bolaget. Detta var möjligt eftersom 120 000 pund i goodwill plötsligt dök upp bland tillgångarna. Byggnader och maskiner skrevs vidare upp med 60 000 pund. Enligt de nya överenskommelserna avstod Nobel från sin rätt till 3/8 av vinsten. Han erbjöds i stället en royalty på 5% på det nya spränggelatinet, ett arrangemang som han var övertygad skulle ge honom större intäkter än det tidigare avtalet.

Nobel var alltid ytterst angelägen att undvika personligt ansvar för verksamheten i sina olika bolag utöver sin ursprungliga insats vilken i allmänhet var hans patent.

Alfred Nobel besatt alla väsentliga personlighetsdrag hos en industriledare. Han var initiativrik som affärsman och medverkade aktivt till förändringar genom den teknologiska genomslagskraften hos sina olika uppfinningar. Hans personliga egenskaper omfattade ett gott omdöme i affärer, uthållighet, en talang för innovationer och en äventyrsanda som är en nödvändig beståndsdel i företagarfunktionen. Nobel ägde förmågan att anpassa sin rörelse till förändringar i den yttre miljön. Men han hade en stor nackdel jämfört med dagens multinationella företag. Redovisningen, statistiken och den systematiska administrativa informationen var bristfälliga och ofullständiga.

När Nobel hade uppnått sitt mål fann han att han kunde upphöra med sitt aktiva deltagande i verksamheten vid de olika Nobelbolagen. Han var förmodligen fortfarande den största aktieägaren i trusten - ca 6%. Men hans ägarinflytande i de europeiska bolagen hade successivt minskats, dels för att han måste hjälpa sina bröder i Ryssland, dels för att han ville sprida sina placeringar. Nobel skrev till Johnson, verkställande direktör i Nobelís Explosives:

Bevarad korrespondens visar att om Alfred Nobel i fyrtioårsåldern själv fått råda över sin tid, så hade den med all säkerhet helt ägnats åt laboratoriearbetet och uppfinningarnas tekniska utveckling. Detta hade skett på bekostnad av de stora organisatoriska problemen vilkas lösning var nödvändig för en lyckad exploatering. Att så icke blev förhållandet kan man tacka kompanjonen Paul Barbe för. Han var den borne pådrivaren och stororganisatören med en merkantil framåtanda, som kunde försätta berg. Detta var särskilt markant under Nobels tio första parisår. Nobelföretagen hade då att kämpa mot hård konkurrens från andra sprängämnesföretag, vilka - lockade av Nobels vinstgivande verksamhet - tagit upp tillverkning av nya, modifierade sprängmedelstyper. En olämplig konkurrens mellan de egna fabrikerna uppstod rätt snart på de ännu fria marknaderna, särskilt i länder utanför Europa, där inhemsk fabrikation ej påbörjats. Detta gjorde att Nobel, uppmuntrad och understödd av Barbe, åren 1873-85 var oavlåtligt sysselsatt med att söka åstadkomma samarbete och jämkning mellan de stridande intressena och skapa en fastare reglerad stororganisation.

Först bildades särskilda bolag i olika länder för övertagande av fabrikerna från de tidigare kommanditfirmorna, som anlagt och till en början drivit dem. I Frankrike överläts sålunda 1875 samtliga nobelpatent liksom fabriken i Paulilles (Pyrenées Orientales) på ett nygrundat bolag Société Générale pour la fabrication de la Dynamite et de Produits chemiques med säte i Paris och med ett begynnelsekapital av 3 miljoner francs. Vid inköp 1884 av ännu en fabrik i Ablon (Calvados) ökades aktiekapitalet till 4 miljoner.

De schweiziska och italienska fabrikerna övertogs av S.A. Dynamite Nobel i Isleten, och de spanska och portugisiska marknaderna samordnades genom grundandet av S.A. EspaÒola de Dinamita i Bilbao.

1875, under en period av industriell livaktighet efter fransk-tyska kriget, upprättades i Paris en för samtliga dynamitverk gemensam internationell, teknisk konsultativ byrå. Den fick namnet Syndicat des Fabriques de Dynamite, och till chef satte Nobel svensken Alarik Liedbeck, epokens främste dynamittillverkningsexpert.

En ömtålig och svårlöst uppgift blev att söka åstadkomma ett lämpligt samarbete med och mellan de fristående och sinsemellan hårt konkurrerande tyska fabrikerna. Samtidigt ventilerades och fixerades olika former av pooler och karteller för å ena sidan de engelsk-tyska, å andra sidan de i olika latinska länder arbetande dynamitbolagens intressen.

Efter stora ansträngningar upprättades de närmaste åren ett vitt utgrenat nät av fusioner för olika ändamål och räjonger, men redogörelsen för detta kan här endast givas i stora drag.

Sådana storsammanslutningar, som senare skulle komma att bli alltmera vanliga under namn av truster, förekom vid denna tid överhuvudtaget inte i Europa. Det kan vara värt att notera att detta skedde ungefär samtidigt med att John D. Rockefeller i USA organiserade sina oljeintressen i vad som blivit känt som världens första i sitt slag - The Standard Oil Co.

Ansträngningarna att skydda och samordna branschintressena så långt görligt resulterade 1886 i organiserandet av två vittomfattande trustbolag, det engelsk-tyska och det latinska, Europas första i sitt slag och vart för sig grundvalen för stora framtida industriella och merkantila händelseförlopp.

The Nobel Dynamite Trust Co Ltd, som fick sitt säte i London och med ett startkapital av 2 miljoner pund, omslöt:

• Nobelís Explosives Co, Glasgow,
• Dynamit A/G, vormals Alfred Nobel & Co, Hamburg,
• Rheinische Dynamitfabrik, Opladen, Köln,
• Deutsche Sprengstoff A/G, Hamburg, och
• Dresdner Dynamitfabrik, Dresden,

samt de dotterbolag som dessa kontrollerade. De fyra sistnämnda kallades i konstellationen "The German Union". Härtill kom snart fem andra bolag:

• Alliance Explosives Co Ltd
• South Wales Explosives Co Ltd, båda i England
• S. National Mexicana de la Dinimita Nobel, Mexico City
• S. National Brazileira de Dynamite Nobel, Rio de Janeiro
• S.A. para el Comercio los Explosivos en las Costas del Pacifico (Sydamerika)

varav de tre sistnämnda kollektivt benämndes "The American Companies" och alla fem plus Nobelís Explosives Co i London benämndes "The non-German Companies".

Bland Nobels många medhjälpare i det stora samordningsarbetet var, förutom Paul Barbe, engelsmannen Henry de Mosenthal den mest betydande. Under tjugofem år var han på olika chefsposter framgångsrikt knuten till koncernen.

När trusten 1897, året efter Nobels död, upptog The Australian Explosives and Chemical Co i Melbourne bland sina non-German Companies, hade koncernen därmed inlemmat även den ur marknadssynpunkt betydelsefulla femte kontinenten i nätet.

Trots sina högst olikartade komponenter och många framträdande starka och divergerande viljor hade den engelsk-tyska trusten under en tjugofemårsperiod ett rikt och ökande utbyte av sina överenskommelser. Men storpolitiken, som så ofta och ödesmättat ingripit i nobelsammanhang, lade med första världskrigets utbrott sin kalla hand på alla tentakler, som sökte korsa gränser. Dynamit synes bokstavligt talat vara mera explosiv under krigstid än eljest, och trusten måste plötsligt upphöra som internationell.

På 1880-talet påverkades mest hela världen på ett eller annat sätt av den fortgående industriella omvälvningen. Jordmånen för den hade i Europa redan luckrats både av den franska revolutionen och av 1840-talets omstörtande rörelser och reformer litet varstädes. I USA hade inbördeskriget gjort sitt. Epokens uppfinningar och upptäckter hade levererat utsädet, och skörden spirade nu i den universella övergången från enkla uråldriga produktionsmetoder till modern och effektivare industriteknik.

Sprängämnen var väl ägnade hjälpmedel för den utvecklingen, och tiderna artade sig hoppingivande för den som kunde utnyttja förefintliga konjunkturer. Men det fordrades som alltid kapital och kraft och framför allt sammanhållning i större enheter för att lyckas.

Nobel-Barbes 1875 grundade franska produktionsbolag Société Générale hade från Paulilles-fabriken - nu med förmånligare avtal med franska statsmonopolet - en livlig export av sprängämnen och industrikemikalier till Syd- och Västeuropa.

Trots den mycket riskfyllda fabrikationen visade det sig lätt att få arbetskraft till fabrikerna. Lönerna var goda i jämförelse med andra industriers, och Nobelbolagen var före sin tid beträffande både säkerhetsåtgärder och en ganska ovanlig socialomsorg om de anställda. Detta gjorde att strejker - och lockouter - icke förekom vid nobelföretag under Alfred Nobels livstid, inte ens under krisperioder, då sådant var fallet vid andra industriföretag.

En osund konkurrens som uppstod mellan egna bolag i olika länder inom det vidsträckta latinska området fordrade emellertid en snar reglering. 1887 lyckades Nobel-Barbe i kartell förena det franska produktionsbolaget Société Générale med samtliga spanska och portugisiska, samt schweizisk-italienska bolag inklusive deras dotterföretag. Några av dessa senare var belägna i mycket eftersträvansvärda, i stark utveckling stadda avsättningsområden i det fjärran Central- och Sydamerika.

Trusten, vars officiella namn blev Société Centrale de Dynamite, fick således långa förgreningar från sitt säte i Paris och ett aktiekapital på 16 miljoner francs. Paul Barbe blev dess generaldirektör, och Alfred Nobel utsågs till hederspresident, något som han själv leende betecknade som "simili-similiship".

I och med sammanslagningen behärskade man nu såväl råvaror som priser i de inlemmade länderna, och i extra säkerhetssyfte upprättades dessutom en betydelsefull pris- och områdesreglerande generalkartell med den förut omtalade engelsk-tyska trusten i London.

Genom de stora arrangemangen trodde sig Nobel personligen kunna nå ett länge efterlängtat mål, nämligen att en stor och för honom obekväm administrationsbörda och en förhatlig representationsplikt i rampljuset skulle lyftas från hans axlar så att han - gömd i sitt laboratorium helt kunde få ägna sig åt sina experiment. Han hade behövt besegra en värld för att få dra sig tillbaka.

Monsieur Barbe hade helt andra syften. Han såg i trusterna vidgade vyer för personlig makt och glans, raskt ökad förmögenhet och politisk framgång. De två så olika männens förhoppningar gick väl i uppfyllelse under den närmaste framtiden, men inte alls i den grad eller efter de mönster var och en hoppats på. Ödet hade också andra detaljer i beredskap.

De två trusterna, den engelsk-tyska, dirigerad från London, och den latinska, dirigerad från Paris, utvecklade sig emellertid under kommande decennier till imponerande företagskomplex med ständigt nytillkommande fabriker och filialer. Sprängämnestillverkningen med sina bigrenar blev en oumbärlig faktor för all världens tekniska planeringsföretag - särskilt efter Nobels nya uppfinningar, gelatindynamiten 1875 och ballistiten 1887.

Förbud och snäva gränser på en eller annan front var naturligtvis något som energiknippet Nobel-Barbe icke lät hindra en verksamhet som de ansåg internationell. När den franska marknaden stryptes 1871 sökte de sig därför omgående till andra länder och kundkretsar.

På ständiga och vidsträckta resor i ett på 1870-talet politiskt och samhällsmässigt upprört Centraleuropa for de dels tillsammans och dels var för sig omkring över gränserna, sonderade och planerade, och åren gjorde dem rika på erfarenheter och utförda verk, men också på bekymmer av växlande art.

Sålunda byggdes och igångsattes åren 1871-73 icke mindre än tio fabriker i nio länder, varav två i USA med en sammanlagd årsproduktion redan vid begynnelsen av 3 000 ton dynamit.

Nobel gjorde själv en förteckning över samtliga av honom eller under hans medverkan anlagda verk. De omfattade sammanlagt 17, det första i Vinterviken i Stockholm 1865 och det sjuttonde i Pressburg, Österrike-Ungern (nuvarande Bratislava) 1873.

Först nämns stockholmsanläggningen Vinterviken, det nobelska Nitroglycerin Aktiebolaget, som är världens första för dynamitframställning omändrade fabrik (1867 av Alarik Liedbeck). Varje fabrik hade i regel ett eget inhemskt bolag bakom sig med lokala aktieägare, men med aktiemajoriteten i Nobels hand. Detta gav honom inom få år genom förtänksamhet och sansad affärsklokhet en inkomst, som betydligt översteg den som patentförsäljningarna i olika länder även i bästa fall kunde inbringa.

I slutet av 1860-talet hade schweiziska staten börjat planera S:t Gotthardsbanan med dess 324 bergsbroar och 80 tunnlar genom Alperna, och det för sin tid väldiga tunnelföretaget Göschenen-Airolo, femton kilometer genom granitberg, genomfördes åren 1872-80. I god tid för detta arbete hade Nobel-Barbe bildat ett schweiziskt bolag, Société Dynamite Nobel, med fabrik i Isleten vid Fl¸elen. Bolaget fick en strålande omsättning med sina statsleveranser och tunnelarbetet kunde, sedan man övergått från krut till gelatindynamit, avancera mycket fortare och med avsevärd kostnadsbesparing.

Näppeligen skulle alla de i det föregående nämnda företagen kunnat uppstå så snabbt om inte deras anläggning och tekniska ledning under de första åren stått under uppfinnarens och Alarik Liedbecks överinseende. De nyaste etablissemangen fick därigenom del av samtliga kända erfarenheter och erforderliga försiktighetsmått och undgick att utsätta sig för okända faror och därmed förknippade olägenheter, som vållat katastrofer och avbrott för de äldsta.

Den efter dynamitens tillkomst närmast följande tioårsperioden (1867-77), under vilken fabrikerna och deras organisation växte fram och expanderade, levde Alfred Nobel i en av omständigheterna påtvingad hektisk tillvaro, ofta på resande fot. Åren blev grunden till hans framgång och förmögenhet men kostade honom en intensiv möda, som gränsar till det otroliga. Det satte sin prägel på hans hälsa och på hans uppfattning om människor och omvärld.

Effektivitet och energi kännetecknade honom visserligen varhelst han verkade, och han har vid olika tillfällen dokumenterat sig som skicklig, inspirerande affärsman och organisatör, men själv har han ofta uttryckt att han inte hyste någon personlig glädje för denna sida av verksamheten. Han ansåg att den alltför mycket inkräktade på det rena forskningsarbetet. Något privat affärskontor hade han därför heller aldrig. Ensam i laboratoriet med sina experiment och sina tankars problem kände han sig avgjort mera hemma än i frotteringen med människor, myndigheter och vittfamnande organisation. Med sin bräckliga hälsa och särpräglade psyke kände han ofta de sistnämnda uppgifterna som en kvarnsten kring halsen.