Boken
kan beställas genom:
John Rosén, Hägerstensvägen 323, Postgiroinbetalningskort medföljer |
Fredsvännen Litteratur och polemik om Alfred Nobel och om hans fredspris visar att det finns skiftande meningar om var man har att söka grunden till hans fredsintresse. Man menar att detta inte varit märkbart i hans ungdom utan vaknat först på äldre dagar och då efter påverkan utifrån. Många har ansett det anmärkningsvärt att en uppfinnare av sprängämnen vilka även kommit till användning i krig, själv blev en fredens förespråkare och befrämjare. Det har sagts att hans fredsintresse, när det blev märkbart för omvärlden, skulle varit hans medel att döva ont samvete, ett sätt att söka gottgöra de förödande verkningar hans uppfinningar åstadkommit i krig och andra våldshandlingar. Det finns mycket som motsäger sådana uppfattningar Nobel har uttryckt oro över att hans sprängmedel, av honom avsedda för fredliga ändamål, användes också som krigsredskap, men några samvetskval eller hopp om att genom fredssträvanden kunna hejda en utveckling på avvägar hade han nog inte. Han trodde helt och fullt på dynamiternas berättigande som överlägsna hjälpmedel åt bergsbruk och kommunikationsplanering, men - sade han - "det finns ingenting i världen, som inte kan missförstås eller missbrukas". Motsättningsfull som han var gick han också ett steg längre. Flera gånger, särskilt efter ballistituppfinningen 1887, har han sålunda uttryckt sin tro på att om sprängämnena blott kunde tekniskt fulländas till förgörande och rent skrämmande dimension, så skulle det bli ett medel mot krig. Enbart vetskapen om deras existens i sådan form skulle, menade han, avskräcka mänskligheten att gripa till dem som krigsvapen och alltså främja freden. I denna tanke, uttryckt så tidigt som 1876, var han alltså - som så ofta - visionärt långt före sin tid. Granskar man hans tankar som de framstår i gärning och brev från tjugoårsåldern fram till sextioårsåldern, finner man att Nobel med intresse prövade alla impulser, som nådde honom, men också att de snabbt utlöste hans egen mening, ofta säregen, men sällan svävande. Han visade sig alltför självständig för att i nämnvärd grad låta sig påverkas. På frågan hur tidigt i livet Alfred Nobels motvilja mot krig och intresse för fredsproblemet kan spåras skulle man efter ingående studium vilja svara att intresset hade sin grund främst i medfödd läggning, och uppfattning om människonaturen. Den hade, enligt egen utsago kommit till "genom att studera och taga lärdom av sidorna i Naturens egen stora bok". Han trodde att han tydde dessa sidor rätt, och det var därför han alltid hade en så bestämd egen uppfattning om det mesta. Genom sjuklighet i barndomen Genom sjuklighet i barndomen tvangs han till en för ett tankelivligt och vaket barn ovanlig stillhet och blev därav redan då en känslig grubblare. Tankarna på livets gåtfullhet och världens ondska återkommer han sedan ofta till både i sin ungdoms litterära försök och i korrespondensen som mogen man. Han blev sökare och en frihetslängtare med vida vyer. Uppfattningen att framsteg och lycka för mänskligheten bäst kunde vinnas i sämjans tecken blev med åren tillsammans med erfarenheten om osämjans dominans i världen alltmera utpräglad hos honom. Själv saknade han helt maktlystnad i sin dristiga pionjäranda, och någon erövringslusta när det gällde andras områden eller egendom ägde han icke. Stridigheter individer emellan var honom motbjudande. "Att tvista undviker jag som pesten, även med människor som ger mig stor anledning därtill", skrev han 1883. Han avskydde därför också krig mellan folken, som ju i regel endast är en påbjuden kollektiv iscensättning av individuella maktbegär, oftast med sådana motiv som var honom oförståeliga. Hans korrespondens ger många bevis på att hans inställning var sådan. Inga exempel på Nobels reaktion inför krig Från ungdomen finns veterligen inga exempel på Nobels reaktion inför de krig, vilkas verkningar han dock på närmare håll och på ort och ställe erfarit: amerikanska inbördeskriget och Krimkriget. En enda liten rad i ett brev hem till Sverige, daterat den 13.9.1855 ger oss emellertid tjugoettåringens tankar mitt i en krigstid. Under de försvarstekniska konstruktionsarbeten med sprängminor, som Immanuel Nobel tillsammans med sina unga söner på statsuppdrag brådskande sysslade med på fästningen Kronstadt, skrev Alfred att "denna plats inger mig verkligen inga minnen, som kan glädja själen... ty i Ryssland går Kronans tjänst före Guds tjänst". När han, som eljest var så intensivt intresserad av teknik och experiment, skrev så, kan man kanske förmoda att det är de krigiska omständigheterna vid minarbetet, det ödeläggande, som inte tilltalade honom. Förmågan att tidigt avnjuta världslitteraturen direkt på originalspråken gjorde att Nobel redan i 18-årsåldern var bevandrad i böckernas värld. Hos Shelley, denne frigjorde och utopiske pacifist, som vi vet hade påverkat hans egna litterära försök, fann han också tänkesätt av allmänetisk, av religiös, kritisk och världsreformerande karaktär, som överensstämde med hans eget kynne. Väl var Nobel med sin forskarnatur och genom sitt yrke mera realistisk och strävade mot mera uppnåeliga mål, men särskilt när det gällde fredsproblemet stimulerades han av Shelley. Men den som tror att den engelske skalden var ursprunget till Nobels inställning till frihet och fred i världen har nog förväxlat orsak och verkan. Det primära var hans egen läggning, som fann stöd och stimulans i den engelska själsfrändens diktning. Undvek konsekvent aggressiva människor I det dagliga livet undvek Nobel konsekvent aggressiva människor och sådana som för egen vinnings skull bryskt störde andras cirklar. Hans åtgärder att avvärja stridigheter emellan direktörer och bolag samt vid de ständigt inträffande patentprocesserna är legio. även om det var förenat med förluster och stora omkostnader för stunden, förordade han främst arbetsro och uppgörelse i godo, vilket han ansåg vara det i längden och ur varje synvinkel mest givande. Ett gott exempel är corditprocessen. Denna hans samtids mest vidlyftiga kemiska rättsprocess igångsattes av Nobelís Explosives Co mot hans uttryckliga vilja och fick år av upprivande bekymmer och stora kostnader som resultat. Sådan som Nobels inställning var då det gällde det dagliga livets arbetsfred, så var den också beträffande de mellanfolkliga tvisternas biläggande utan krig. Kriget har Nobel så ofta på olika språk och i skiftande versioner kallat "fasornas fasa och som det största av alla brott". Kontakten med den österrikiska fredskämpen Bertha von Suttner Det har så ofta i böcker och pennfejder framförts att det var den österrikiska fredskämpen Bertha von Suttner (född grevinna Kinsky: 1843-1914), som först väckte Alfred Nobels fredsintresse och att detta blev helt avgörande för hans mening om sättet att förhindra krig. Det torde vara lämpligt att här i korthet beröra detta. Hennes insats skall erkännas men inte överdrivas, ty hennes påverkan var inte så tidig att den kan anses vara grundläggande eller avgörande. Grundorsaken till den nästan skolbildande åsikten om Bertha von Suttners totala inflytande är att söka i hennes memoarer (1909), vari den rätt nyblivne fredspristagarinnan (1905) förståeligt nog och säkert i god tro låter en förstå detta. Flera författare, särskilt kvinnliga, har förklarligt nog omhuldat denna åsikt. Det bör emellertid klargöras att de två endast sammanträffade tre gånger i livet: 1876, 1887 och 1892. Det uppstod en ömsesidig beundran och så småningom en korrespondens dem emellan. Ett trettiotal brev av betydelse för saken från mitten av 1880- och början av 1890-talen är kända, ungefär hälften av dem berör fredssaken. Vid det första mötet i Paris 1876, då den unga Bertha Kinsky sökte sekreterareplats hos Nobel, hade hon enligt egen utsago ännu inte några som helst fredsintressen. Bertha von Suttner har själv i sina memoarer meddelat, att det var Nobel som vid det tillfället förde på tal frågan om medel att uppnå en världsfred, i det han bl.a. sade "Jag skulle vilja uppfinna ett ämne eller en maskin med så fruktansvärt massförstörande verkan, att krig därigenom för alltid omöjliggöres." Det dröjde 10 år innan de på nytt träffades När de nästa gång - över tio år senare - sammanträffade i Nobels parishem vintern 1887, hade Bertha von Suttner nyligen återvänt från många års strävsamt liv i ryska Kaukasien och med djupa intryck av bl.a. rysk-turkiska krigets fasor. Nu var hon helt gripen av fredsrörelsens idéer så som de i en politiskt upprörd tid utvecklades av flera framträdande pionjärer, t.ex. Wilhelm Loewenthal. Hon hade nu bestämt sig för att arbeta för dessa idéer. Det är emellertid att märka att det var först i början av nittiotalet, omkring tiden för hennes tredje och sista sammanträffande med Nobel i Bern och Z¸rich 1892, som ett mera betydelsefullt tankeutbyte och en korrespondens om fredssaken kom till stånd. I förbigående kan nämnas att mötet mellan dem - mycket typiskt för Nobel - arrangerats på Z¸richsjön ombord i aluminiumjakten, som han var mycket stolt över. Bertha von Suttner hade nu blivit den kända författarinnan till flera böcker Bl.a. den allmänt omtalade fredsappellen "Die Waffen nieder" (1889). Hon hade grundat "Gesellschaft der Friedensfreunde" i Wien och var just en framträdande personlighet vid den pågående 4:e världsfreds kongressen. En eldsjäl i tro och propaganda var hon, och det var från och med denna tid som hon höll Alfred Nobel varm och välunderrättad om sina och sina meningsfränders åtgärder under några för rörelsen viktiga kampår. Hon försåg honom oavbrutet med tidningsklipp, upprop och broschyrer, så att denne rike ungkarl - som så många andra tillskrivna - inte skulle få tillfälle glömma för vilket behjärtansvärt ändamål framför alla andra man kunde använda en stor förmögenhet. Det var alltså under dessa år, 1891-95, och troligen inte mycket tidigare, som hon kan anses ha inverkat på Nobels dispositioner i fredsfrågan eller utformningen av hans testamentariska bestämmelser vad beträffar fredspriset. Nobels korrespondens, denna rika källa, visar emellertid att han, trots sjuklighet och mycket pressande och mångsidig verksamhet, stod i kontakt med även andra idealister, som arbetade för fredsrörelsen. (Se avsnittet Krig och fred i Alfred Nobels föreställningsvärld, rubriken: Nobel stod i kontakt med flera fredsidealister) Åren 1891 och 1892 är betydelsefulla Ty då hade Nobels idéer om medel för fredsproblemets lösning mognat så pass att han ansåg sig kunna uttrycka dem både för personliga vänner och för några representanter för fredsrörelsen. Här kan endast återges huvuddragen av de brev och uttalanden till dessa, som finns bevarade. I dem formas den illusionslösa men humanitära och ideella mening, som den realistiskt sinnade Nobel kommit till och som också torde vara grunden till fredsprisidén. Till Bertha von Suttner skriver han ett entusiastiskt brev Till Bertha von Suttner, som entusiastiskt och ordrikt propagerade för stora planer, skriver han beundrande och artigt, men de kritiska invändningarna är många. Om det stora fredsmålets betydelse och vikten av dess efterlängtade förverkligande var han fullt ense med henne. Men om hennes och de olika fredsorganisationernas metoder att nå detta ställde han sig helt tvivlande. Deras idé om allmän avrustning ansåg han sålunda vara ogenomförbar. Då hon (1891) i samband med en vidlyftig programförklaring anhöll om bidrag till utgifterna för fredskongressen i Bern, fick hon ett mindre belopp, åtföljt av följande rader: "Jag tror inte att det är penningmedel, men väl ett verkligt program som fattas. Önskningar allena säkrar inte freden. Detsamma kan sägas om galamiddagar och långa tal. Man måste kunna giva välsinnade regeringar en antagbar plan. Att begära avrustning är ju nära nog att göra sig löjlig utan att därmed gagna någon. Att fordra ett omedelbart upprättande av en skiljedomstol skulle betyda att stöta på tusen fördomar och få varje ärelysten till motståndare. För att nå målet måste man nöja sig med en blygsam början och göra som i den engelska rättskipningen, där man i tvivelaktiga fall stiftar provisoriska lagar med två eller t.o.m. blott ett års giltighet. Jag tror inte att många regeringar skulle vägra att överväga ett så hovsamt förslag, om det understöddes av betydande statsmän. Vore det exempelvis för mycket begärt att de europeiska regeringarna förpliktade sig att för ett år underställa en för detta ändamål upprättad skiljedomstol varje mellan dem uppstående tvist, eller - om de avvisade detta - att åtminstone inom den fastställda tiden avstå från varje fientlig handling. Detta skulle synas vara en liten sak, men just genom att nöja sig med mycket litet når man stora resultat. Ett år är en så ringa tidsrymd i nationernas liv att även den mest påstridige minister komme att säga sig att det faktiskt inte lönar sig att med våld bryta ett så kort avtal. Vid fristens utlöpande kommer alla stater att skynda sig att förlänga fredspakten ett år. På så sätt kommer man utan omskakande störningar och nästan omärkligt att ernå en längre fredsperiod. Först därefter lönar det sig att så småningom tänka på total avrustning, vilket ju alla hederliga människor och nästan alla regeringar önskar. Antag att det trots allt utbryter en konflikt mellan två regeringar. är det då inte mest troligt att dessa i nio fall på tio hinner lugna ner sig under det obligatoriska vapenstillestånd, de har att efterleva?" Oigenkänd och gömd i mängden besökte Alfred Nobel kongresstaden Bern På grund av intrycken där beslöt han att på något sätt aktivt främja fredsarbetet. Sålunda anställde han 1892 en avskedad turkisk diplomat, Gregoire Aristarchi Bey, för att denne skulle "hålla honom au courant med politiska strömningar och fredsarbetets utveckling i Europa samt söka i pressen verka för freden". Behållningen av samarbetet blev mager, men breven dem emellan är av betydelse i sammanhanget. Efter att för Aristarchi ha utvecklat sin mening efter samma linjer som de ovannämnda till Bertha von Suttner fortsätter Nobel: "Jag är förvånad över det hastigt växande antalet av kompetenta och allvarligt syftande kongressdeltagare, men också över de befängda ansträngningar, som andra pratmakare presterar och i stånd till att orsaka misslyckandet av även det bästa av syften... Alla regeringar utan undantag har intresse att avvärja sådana krig, som tid efter annan provoceras av industribaroner av typen Boulanger. Om man blott kunde finna en utväg att minska deras antal, så är det troligt att flertalet regeringar tacksamt skulle acceptera detta. Jag frågar mig varför man inte har samma lagar för dueller mellan folken som för dem mellan individer. Man utser vittnen att fastställa om orsakerna för en duell är vägande nog. Denna förundersökning kan visserligen inte hindra nationer från att bekriga varandra, men vem skulle under sådana omständigheter taga risken av ett allas hat eller faran av ett allas fasta förbund mot den ensamme? Man borde som vittnen välja antingen neutrala regeringar eller ett tribunal som House of Lords eller en annan högsta domstol. Jag vore mycket lycklig om jag - om så blott med ett enda fjät - kunde befrämja fredskongressernas arbete, och för ett sådant mål skulle jag inte sky några utgifter. Man kan inte anse saken som en ren utopi, ty redan Henrik IV:s regering arbetade allvarligt på den tills Ravaillac dessvärre klippte av det hela. För övrigt har sedan 1816 icke mindre än 62 fall avdömts genom skiljedom. Detta är ett bevis på att även om folken är helt förryckta, så är regeringarna det blott till hälften." "Kanske kommer mina fabriker att göra slut på kriget förr än Edra kongresser" I ett nytt brev till Bertha von Suttner kom han att avge sitt bekanta och måhända avsiktligt tillspetsade yttrande att: "Kanske kommer mina fabriker att göra slut på kriget förr än Edra kongresser. Ty den dag då två armékårer är i stånd att förgöra varandra på en sekund kommer väl alla civiliserade nationer att rygga tillbaka inför ett krig och avskeda sina trupper." Denna mening poängteras ytterligare genom de krassa, men nästan profetiska ord, som Nobel - enligt den franska krigsmaterielmagnaten E. Schneider fils (Schneider & Cie., Le Creusot) - vid en diskussion i Paris 1890 lär ha yttrat till denne, nämligen: "Enbart en stegring av krigsredskapens dödsbringande precision kommer inte att kunna skaffa oss någon fred. Sprängämnenas begränsade effekt utgör ett stort hinder härför. För att råda bot på denna brist måste kriget göras lika dödsbringande för civilbefolkningen i hemorten som för trupperna vid fronten. Låt Damokles-svärdet hänga över varje huvud, mina herrar, så kommer Ni att bevittna ett mirakel - allt krig kommer att avstanna omedelbart, om vapnet blir bakteriologi." När Alfred Nobel yttrade sig gjorde han det alltid utan omsvep och från och med nu vidhöll han livet ut sin mening att det mest effektiva sättet att förebygga krig vore ett kraftigt samfällt ingripande mot den fredsbrytande nationen. Nu börjar man skönja hans testamentariska bestämmelser för fredspriset Många exempel finns, men låt oss sluta med några belysande rader ur ett par av hans sista brev till Bertha von Suttner. Däri var hans idéer i mycket desamma som de senare blev grunddragen för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna. På samma gång förebådade de stegvis hans testamentariska bestämmelser för fredspriset. November 1892: "En skiljedomstol skulle av samtliga neutrala länder givas garanti för domens verkställighet - även med vapenmakt. Låt oss medge att allt annat är bättre än krig. Alla gränser skulle förbli orubbade och förklaring utfärdas om att varje angripare hade hela Europa mot sig. Detta innebär ju inte avrustning, och jag vet inte ens om en sådan nu skulle vara önskvärd. Ett nytt skräckvälde, de understa skiktens, håller på att hetsa upp sig i mörkret, och man tycker sig redan förnimma dess dova muller i fjärran. Med en sådan fred, som garanteras av de förenade arméernas styrka, skulle inge varje fredsbrytare respekt och snart skapa avspänning. År från år skulle vi så få bevittna hurusom de olika ländernas stående arméer komme att minskas eftersom det inte funnes några skäl att upprätthålla dem i länder, som inte längre befolkades av hälften mördare och hälften deras offer." Januari 1893 "Jag är betänkt på att testamentera en del av min förmögenhet för att därav skapa pris avsedda att utdelas vart femte år (låt oss säga i sex omgångar, ty om man inte inom trettio år lyckats reformera samhället sådant det är idag, kommer vi ovillkorligen att återfalla i barbariet) till den man eller kvinna, som effektivast bidragit till att förverkliga freden i Europa. Jag talar ej om avväpning, ty detta ideal kan vi endast nå helt långsamt och försiktigt, icke heller om obligatorisk skiljedom. Men man kan och borde snart hinna åtminstone så långt att alla stater inbördes förbinder sig att ingripa mot fredsbrytaren. Detta skulle vara ett medel att göra kriget omöjligt och tvinga till och med den mest brutala och oresonliga makt att antingen använda skiljedom eller förhålla sig lugn. Om trippelalliansen omfattade alla stater i stället för tre, så skulle freden vara befäst för sekler framåt." Här träder den så säreget kontrastrike Alfred Nobel åter emot oss Pessimist i så mycket, kritisk som få och med båda fötterna på marken i livets många situationer, var han dock innerst en av de mest utpräglade optimister som funnits. Han var något av en svärmare, som trodde på den allmänna upplysningens förädlade makt, på vetenskapens möjligheter att göra människorna lyckliga och på den varaktiga fred, som skulle efterträda "rustningar och andra kvarlevor från medeltiden". Därför kunde han säga: "Att utbreda upplysning är att sprida välstånd - jag menar det allmänna välståndet, ej individuell rikedom - och med välståndet försvinner största delen av det onda, som är ett arv från de mörka tiderna. Den vetenskapliga forskningens erövringar och dess städse alltmer utvidgade område väcker hos oss hoppet, att mikroberna, själens såväl som kroppens, så småningom skall utrotas och att det enda krig, som mänskligheten i framtiden kommer att föra, blir kriget mot dessa mikrober." Nobel var också övertygad om att kvinnans insats härvid vore av stor betydelse. I februari 1896 skrev han: "Varje betydande steg i riktning mot fred kommer att bära frukt, och ett budskap om verkligt stor framgång däri väcker hos alla goda och riktiga kvinnor känslor och tankegångar, som fortplantas i kommande släktled. Framtidens unga hjärnor kommer att vara besjälade därav." Dessa rader är daterade endast några månader före hans död. De visar att det varma fredsintresse som han så länge hyst och utformat efter sin speciella tankegång och som fick sitt slutliga uttryck i testamentet av 1895, följde idealisten och kosmopoliten livet ut. Kvinnorna i Alfred Nobels liv Han förblev ungkarl i hela sitt liv Det sas ofta i litteraturen om honom att hans mor, Andriette Nobel, född Ahlsell, var den enda kvinnan av betydelse i den säregne och tillbakadragne mannens liv. Vi vet, att han hade mycket få nära och förtroliga vänner, och att han ogärna släppte någon in på livet. Detta gällde också kvinnan. Vi vet att han ansåg sig ful och mycket litet tilldragande, men att han uppskattade umgänget med intelligenta kvinnor, när han blott fann tid därtill. Han har i sin ofta spirituella korrespondens givit många träffande och om intresse och erfarenhet vittnande kommentarer om kvinnan. Hans utomordentliga mor, efter vilken han ärvt både utseendet och många goda egenskaper, och vars gullgosse han tydligen var, åtnjöt hans stora beundran och omtanke hela livet. Deras varma känslor för varandra berikade i högsta grad bådas levnad i med- och motgång. Nyare forskning och sådana dokument vilka senare kommit fram eller av hänsyn till numera avlidna personer i sammanhanget icke kunnat framläggas tidigare än på 1950-talet, bevisar att talet om att det inte fanns andra kvinnor av innerlig betydelse i hans liv, är högst felaktigt. Åtminstone ytterligare tre kvinnor satte spår i hans liv Av den tidigare citerade biografiska dikten, "En gåta", som han skrev under eller strax efter sin ungdoms första studieresa (1851), och vari han så livfullt beskriver bl.a. världsstaden Paris virvlande liv på gott och ont, får vi också veta att uppehållet däri innefattade hans första förälskelse. I sin djupt kända ensamhet fann han där en svensk flicka, god och vacker, som besvarade hans kärlek och gav honom, vars liv dittills "hade varit lik en dyster öken", hans första känsla av hisnande lycka. De blev "som en himmel för varandra", men lyckan blev tragiskt kort. Hennes plötsliga död i tuberkulos medan han ännu var i Paris gav honom också hans livs första bittra besvikelse. Han skildrar den häftiga ynglingasorgen, som gjorde honom till "ensam eremit i den livliga världen och som bestämt sig för att viga sitt liv åt endast nobla plikter. Från den stunden har jag inte blandat mig i hopens nöjen "... Den för oss okända flickan, apoteksbiträdet i Paris, har försvunnit bakom tidens dimridåer, men intermezzots framtida inverkan på Alfred Nobels känsliga sinne är fullt tydlig. Grevinnan Bertha Kinsky Hans såvitt känt andra svikna förhoppning kom först vid fyrtiotre års ålder. Det kan nog inte bortresoneras att han, när han våren 1876 anställde den vackra, kloka och charmfulla grevinnan Bertha Kinsky som sin sekreterare, också nästan omedelbart blev intresserad av henne och hyste hopp att hon skulle bli en välbehövlig och passande värdinna i hans fina hem, och kanske hans maka. Vi vet, att han ställde henne frågan "om hennes hjärta var fritt". Nobel fick veta, att så inte var fallet, och fastän svaret torde ha varit nedslående för honom, så ledde det i varje fall till en livslång ömsesidig kamratlig vänskap. Det ledde också till att de båda pacifisterna kom att dryfta och utforma sina synpunkter på frågan om världsfred, när hon senare blivit den kända författarinnan och fredskämpen Bertha von Suttner. Efter en kort tid lämnade Bertha Kinsky plötsligt sin befattning hos Nobel Efter kort tid lämnade hon sin knappt tillträdda befattning för att gifta sig, varvid ensamhetens demon åter smög sig in hos uppfinnaren på Avenue Malakoff, som var Nobels hem i Paris. Detta beredde måhända jordmånen för årets vidare händelser, vilka visar Nobels sista försök att bryta ensamheten och finna en kvinna, som ville dela hans nöd och lust. Det är fullt tydligt, att han nu kände ett behov att få sällskapa med samt knyta ömsesidiga band av ömhet med någon yngre kvinna, helst någon intellektuell jämbördig. Han skrev själv "jag som andra, och kanske mer än andra, känner övergivenhetens tunga tryck, och i många långa år har jag sökt efter någon, vars hjärta kunde finna mitt". Det finns också flera kvinnor bland hans korrespondenter, och Nobel hade en stor förmåga att kunna med elegans säga artigheter på flera olika språk. Historien om den tredje kvinnan är också berättelsen om hans stora kärlek Berättelsen om hans stora kärlek är också hans största besvikelse, som satte så betydande spår i hans liv, att den om än i största korthet bör omnämnas. Den hjälper nämligen till att ge en bättre förståelse för hans ofta tryckta sinnesstämning under 1880- och 90-talen. Den ger förklaring på mycket, som eljest verkar dunkelt i uppfinnarens senaste år och är därmed av vikt för den biografiska helheten, för den sant mänskliga bilden. På hösten 1876 befinner sig Nobel på affärsresa i Österrike. Här gör fyrtiotreåringen i en blomsterhandel i badorten Baden-bei-Wien, bekantskap med Sofie Hess, (1856-1919), en liten tjugoårig skönhet av judiskt härkomst, stammande från ett enkelt småborgerligt hem i Wien, varifrån hon som icke välsedd, moderlös askunge flytt från en avogt inställd styvmor. De träffades ofta, och då hon berättade sitt unga livs bekymmersamma historia för honom, blev han rörd, intresserad och - förälskad. Deras bevarade vidlyftiga korrespondens och andra handlingar rullar upp hela berättelsen om deras långa förbindelse. En kärlekssaga med allt vad därtill hör mellan den högt bildade och självdisciplinerade, men ofta sjuklige, nervöse och svartsjuke rikemannen, som önskade avkoppling och en hemvrå, och den charmfulla, förväntansfulla, men obegåvade och alldeles obildade unga skönheten av enklare wiener-mädel-typ, som ville njuta livet. Den innehåller rörande prov på Nobels dagliga omsorger, undervisande och pekunjära, på hans erbjudanden och försök genom åren att med skolning och polityr lyfta henne upp till närheten av sin karaktärs- och bildningsnivå. Den ger också bilden först av hennes älskliga försök att vara honom till uppmuntran och glädje, men senare önskan att komma ifrån all skolning, som hon inte mäktar, och att få lite mera romantisk älskog efter sina enkla och sorglösa begrepp. Det är på sitt sätt en Pygmalionhistoria och en dragkamp mellan den äldre och jäktade mannens victorianska tankesätt och det unga, glada wienerbarnets, som med giriga händer griper efter efterlängtade ting som pengar, kläder och nöjen, men som i gengäld får försaka ung kärlek. Denna kombination är naturligtvis dömd att misslyckas, men det skulle dröja hela 18 år med endast glimtar av sol och lycka men med många slitningar innan förhållandet slutade i tragedi. Efter två år med flitiga Nobelbesök i Wien återfanns "Sofiechen" installerad i en elegant våning i Paris, bortskämd med tjänare och all yttre utrustning, men ensam, oföretagsam och sysslolös under hans ständiga bortovaro på resor. Han var sträng - icke minst mot sig själv - i princip och livsuppfattning och gav naturligtvis inte avkall på de fordringar på goda egenskaper och färdigheter, som han med sin karaktär ansåg skulle finnas hos en kvinna, men han kände sig ensam och var förälskad. Medan han förmanade i ord och skrift, skämde han bort henne med sina omsorger och pengar och hade själv skuld i utvecklingen. År efter år hade han överseende med hennes nycker och förslag. Han skaffade henne fransk sällskapsdam och presenterade henne för sin bekantskapskrets och till och med för sina parisgästande bröder. Han ville troligen veta deras omdöme utan att fråga. Sådana som monsieur Barbe, Liedbeck och Viktor Hugo - för att nu nämna endast några ur olika kretsar - visade henne förståelse och välvilja, när de träffade henne i Nobels hus. Men brodern Ludvig, som i mycket hade en strängare uppfattning än både Alfred och de andra, förhöll brodern det olämpliga i hans förhållande till flickan och uppmanade honom att avbryta det. Under åren 1878-81 uppmanade han henne att lämna honomFastän man förstår att det smärtade honom uppmanade han henne redan tidigt flerfaldiga gånger under åren 1878-81 rörande vänligt men bestämt att lämna honom, att inte fästa sig vid "den gamle Brumbjörnen" alltför mycket och att söka sig en yngre livsledsagare. "Din unga, veka goda själ törstar efter en genkärlek, som du med full rätt finner alltför matt... försök att vinna en enkel, hederlig mans uppriktiga, varaktiga och innerliga tillgivenhet och knyt honom de äkta och sanna familjeband som ej kan förenas med ett skevt förhållande. Din sjukdom (det var en tilltagande anemi) har kanske mer sin orsak i känslan av tomhet och hjärtats ouppfyllda längtan, som hos Dig tar formen av kroppslig ohälsa..." Decenniet 1883-93 var en mycket påfrestande period i Alfred Nobels liv. Han upplevde då sitt femtionde till sextionde år, av omständigheterna mot sin egen önskan intvingad i mångskiftande verksamhet. Uppfinningar, fabriksbyggen, det stora trusterna, de irriterande patentprocesserna och de ständiga resorna, allt samverkade till en förslitning och ökad ohälsa. Detta gjorde att han helt enkelt inte förmådde bära ännu ett stort irritationsmoment. "Hela mitt liv blir till bitter galla då jag nödgas agera som barnjungfru åt ett vuxet barn och bli spefågel för alla mina bekanta", skriver han till Sofie. Tanken att taga henne till modern och släkten i Stockholm slår han definitivt ur hågen. Brodern Ludvigs död 1888 och moderns 1889 blir för honom en stor förlust, och han känner sig än mer ensam och rotlös. Den kvinna som skulle blivit hans efterlängtade och förtrogna kamrat i ensamheten, har genom oförstånd och ohejdat slöseri istället blivit honom ett enerverande och dyrbart påhäng. Trots allt kände han innerligt för henne och underhöll henne frikostigt, men sedan han 1891 flyttat till San Remo besökte han henne ytterst sällan i Ischl, där hon umgicks i unga lebemanskretsar, som han inte kände, och där hon åsamkade Nobel stora skulder varhelst hon drog fram. Hans brev är farbroderligt vädjande och förmanande, hennes snyftande och sifferspäckade tills slutligen det oundvikliga slaget kom. I ett patetiskt nödropsbrev våren 1891 meddelade Sofie att hon inom ett par månader väntade barn med en ung ungersk officer. Alfred Nobel var en luttrad man, van vid uppjagande depescher, men han handlade aldrig oöverlagt och han var en gentleman. Han skrev varmt tröstande och rådande till henne och beslutade att själv inte träffa henne mera, men också att genom advokat väl sörja för hennes framtida ekonomi. Hon fick 300 000 ungerska kronor i livränta, en betydande summa på den tiden. Barnet, en liten flicka, föddes i juli 1891, och en enda gång i september 1894, besökte Nobel Sofie och det då treåriga barnet, i Wien. som de flyttat till. I hans sista brev till henne, den 7 mars 1895, då hon stod i begrepp att gifta sig med sin ryttmästare, heter det bl. a. : "Ditt lilla barn är riktigt rart och måste nu blott få en rätt uppfostran... Du måste emellertid avstå från all fåfänga och många dumma idéer. När allt kommer i kring så är Du i alla fall en äkta liten känslomänniska, och det har sitt stora värde. Jag tror till och med att Du inte är alldeles utan samvete, förutsatt att Praterstrasse (betecknar hennes familj) håller sig på hundra mils avstånd." Sofies äktenskap blev rent pro forma. Makarna levde ej tillsammans. Hon fortsatte sitt ansvarslösa liv, och båda hon och hennes man försökte från var sin ort att pressa mera pengar av Nobel intill hans död 1896. även Nobels hopp att hon "inte var alldeles utan samvete" skulle dessvärre komma på skam. Ty, som Ragnar Sohlman berättar, hotade hon 1897 exekutorerna med att sälja publiceringsrätten till Nobels 216 originalbrev till henne, om hon inte tillerkändes mera än vad testamentet föreskrev. För att undvika en eventuell skandalprocess i testamentsexekutionens förut mycket känsliga komplex inlöste exekutorerna breven med betryggande föreskrifter mot vidare framtida utpressning. Så slutade sagan om mångmiljonärenoch den lilla bakgatsflickan Den olyckliga förbindelsen, som var största orsaken till Alfred Nobels depression och vemod under så många av hans sista år, gjorde, att han dog som en desillusionerad man vad angår kvinnan och kärleken. Man kan inte undgå att göra det tankeexperimentet vad som skulle inträffat om Alfred Nobel i sin mannaålder blivit lyckligt förenad med den riktiga och för honom lämpliga kvinnan. |