|
|
 |
I am sailing
Of course you can, he said, 190 tall with a sly look. Come along and
we'll sail. It must have been around 1997 or 98.
He = Olle
,
worked at my children's
daycare. I knew he was a sailor and had heard that there was an
opportunity to sail here in Mälarhöjden. I had sailed at a children's
summer camp many years ago and had a dream where the wind blew in my hair and I
rushed through the water – so why not?
We each rigged a boat and set out on the water. The wind was soft, the
water lapping against the boat and my bare feet were under the sling. I
did as I remembered, but had no idea, and for some reason I turned aft
when I tacked. We sailed over to the
Ålsten Harbour across the bay where he offered me ice cream. I got
an
88 and the taste of chocolate was still in my mouth as we made our
way back through the narrow "Mosquito Bite"
between the Bird and the Bear islets (Fågelön och Björnholmen). I was blissful. I was sold.
At the
green pinboy he shouted – Now you're going to roll over. It wasn't
very windy so I had to struggle a bit but then the boat was on its side
and I was in the water. Do you think I picked it up? Nope, it didn't
work right away, but a little help from Olle and then it bobbed on the
right keel. I lifted myself quickly and easily into the boat. No
problem.
A day later a neighbor calls out to
me. I've heard you sail lasers, he says. I have a boat on the property
that you can borrow if you want. The boat was old and red. The sail was
a radial size which was blue patterned. It had no power kick and solid
boom outhaul. I had no sailing clothes but put on an old rain gear. Of
course I want to borrow it! I immediately called the club and
immediately got a place, a girl's place. It was at the bottom of the
storage where we now have our mast shed. And from the year 2000 I am on
the results lists. Almost alone woman and often last. When I met the
other good guys they shouted at me, sheet harder, kick more, or let the
sail out more, sit further forward or back. I did as they said while
making zero sense. Although that's not quite right because eventually I
felt safe and the boat did what I wanted. Number of participants in the
race was a maximum of 15 people. The course went around the red pinboy at
Hempa's islet or other
fixed pinboys in the surroundings. The finish line was at the club's jetty.
Sometimes when I was going back to
MKS the wind had stopped and once I had to lie on my stomach in the
bow all the way from Ålsten and paddle my way to the club with my hands.
When the loan boat was going to the west coast with its owner, I bought
my very own boat from Stefan Kindborg. No.
163754 was all my own. I was
so proud, it was so beautiful and I called it Little White. Come on
Little White I heard myself say as I hiked, gybed and tacked. I invested
in better clothes, read and learned how to do it. Now I can sail, I
thought, peering into the wind.
I never became a great sailor who wins. But I learned,
and stopped looking backwards when tacking. There were a few training
trips and the Swedish Laser Master nationals. I've kept to the end but
had fun and enjoyed myself. I have gotten to know wonderful people who
would otherwise have passed without my knowing them. A women's group
started in the sailing school, I supported it but wasn't there – I
wanted to sail in the Wednesday evening club races!
Now more than 20 years have passed and so much has changed, more women,
the clubhouse with sauna was built, many want to sail radial, there are
both Wednesday and Monday races, the sailing school has grown. A nice
atmosphere where you help each other is the club's hallmark.
Everything has its time. If I fall into the water, I'm no longer fast,
strong and agile and jump into the boat without problems like I did back
in 1997. Little White 163754 has a new owner,
Lars Gustafsson
(*) bought her
and that she will remain at the club. And I also remain still. I can
borrow a boat when it suits and still have a role in the MKS Board
selection committee.
It feels good.
Eva Grossman
* photo: John Jacobsson
Web Editor remark:
Besides, Eva's son
Nathan is a filmmaker and the one who made the documentary "I am Greta"
|
|
|
foto: John Jacobsson
foto: John Jacobsson
I am sailing
Klart du kan, sa han, 190 lång med spjuverblick. Kom med så seglar vi.
Det måste varit ca 1997 eller 98.
Han = Olle, jobbade på mina barns
dagis. Jag visste att han var en sailor och hade hört att det fanns
möjlighet att segla här i Mälarhöjden. Jag hade ju seglat på kollo för
många år sen och hade en dröm där vinden blåste i mitt hår och jag
forsade fram genom vattnet – så varför inte ?
Vi riggade varsin båt och gav oss ut på vattnet. Vinden var mjuk,
vattnet kluckade mot båten och mina bara fötter låg under hängbandet.
Jag gjorde som jag mindes, men hade noll koll, och av någon anledning
vände jag mig akteröver när jag slog. Vi seglade till Ålsten och han
bjöd mig på glass. Jag fick en 88 och smaken av choklad fanns kvar i min
mun när vi tog vägen tillbaka genom
Myggbettet. Jag var salig. Jag var
såld.
Vid gröna pricken ropade han – Nu ska du välta. Det blåste inte så
mycket så jag fick kämpa lite men sen låg båten på sidan och jag i
vattnet. Tror ni att jag fick upp den? Nix det gick inte direkt men lite
hjälp från Olle och sen guppade den på rätt köl. Jag hävde mig snabbt
och smidigt upp i båten. Inga problem.
En dag lite senare ropar en granne på
mig. Jag har hört att du seglar laser, säger han. Jag har en båt på
tomten som du kan få låna om du vill. Båten var gammal och röd. Seglet
var en radial som var blåmönstrad. Den hade ingen powerkick och fast
bomuthal. Jag hade inga seglarkläder utan tog på mig ett gammalt
regnställ. Klart jag vill låna den! Jag ringde omedelbart klubben och
fick direkt en plats, en tjejplats. Den låg längst ner i stället där vi
nu har vårt mastskjul. Och från år 2000 finns jag med på
resultatlistorna. Nästan ensam kvinna och ofta sist. När jag mötte de
andra duktiga killarna ropade de till mig, skota mer, kicka mer, eller
släpp ut, sitt längre fram eller bak. Jag gjorde som de sa samtidigt som
jag fattade noll. Fast det stämmer inte riktigt för så småningom kände
jag mig trygg och båten gjorde som jag ville. Antal deltagare i racen
var max 15 personer. Banan gick runt
Hempas, röda pricken eller andra
fasta ställen. Målgång var vid klubbens brygga. Ibland när jag skulle in
hade det slutat blåsa och en gång blev jag tvungen att ligga på mage i
fören ända från Ålsten och paddla mig in till klubben med händerna.
När lånebåten skulle åka till västkusten med sin ägare köpte jag en
alldeles egen båt av Stefan Kindborg. Nr 163754 var helt min egen. Jag
var så stolt, den var så fin och jag kallade den för Lilla Vit. Kom igen
lilla Vit hörde jag mig säga när jag hängde, gippade och slog. Jag
investerade i bättre kläder, läste och lärde hur jag skulle göra. Nu kan
jag segla tänkte jag och spejade på vinden.
Jag blev aldrig någon stor seglare som
vinner. Men jag lärde mig, och slutade slå tittande akteröver. Det blev
några träningsresor och Master SM. Jag har hållit mig på sluttampen men
haft kul och njutit. Jag har lärt känna underbara människor som annars
hade passerat utan att jag känt till dem. En damgrupp drog igång i
seglarskolan, jag stöttade den men var inte med där – jag ville ju segla
på onsdagarna!
Nu har det gått mer än 20 år och så mycket har ändrats, fler kvinnor,
klubbhuset med bastu byggdes, många vill segla radial, det finns både
onsdags och måndagsrace, seglarskolan har växt. En schysst stämning där
man hjälps åt är klubbens signum.
Allt har sin tid. Om jag ramlar i vattnet är jag inte längre snabb stark
och smidig och hoppar upp i båten utan problem som jag gjorde då -97.
Lilla Vit 163754 har fått en ny ägare,
Lars Gustafsson köpte henne och
att hon blir kvar på klubben. Och jag är också kvar. Jag kan ta en
lånebåt när det passar och har fortfarande roll i valberedningen.
Det känns bra.
Eva Grossman
foto: Christer Ljunggren
- MÄLARHÖJDENS KANOTSÄLLSKAP -