Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. email
Priset är 200 kr + porto.

Alfred Nobels testamente - det slutgiltiga - hade tillkommit ett drygt år före hans död. Liksom ifråga om litteraturpriset är formuleringen av vad han egentligen menat långt ifrån kristallklart. Priset skulle delas ut av en kommitté utsedd av det norska stortinget och gå till den person som åstadkommit "mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser".

Offentliggörandet av Alfred Nobels stora donation väckte inte den odelade entusiasm i samtiden som man kanske föreställer sig. I Sverige beklagade sig - förutom många av släktingarna - en del liberala kretsar som hellre sett att pengarna gått till välgörenhet men också konservativa som menade att donationen saknade en passande nationell prägel. Den svenske unionsmonarken Oskar II tillhörde denna mera surmulna krets. Han direkt uppmanade en av Alfred Nobels brorsöner att inte ge upp familjeintressena till förmån för den dödes "fantastiska idéer". När det gällde fredspriset hade Nobel enligt kungen varit influerad "av fredsfantaster och särskilt av fruntimmer". Till det sista finns det anledning att återkomma.

Nu skall man av reaktionerna på Alfred Nobels testamente inte förledas tro att bestämmelsen om fredspriset bara var resultat av en plötslig idé från en gammal man som känt döden nalkas och därvid sett sig omkring efter ett passande objekt för sin donation. Alfred Nobel var ogift, efterlämnade inga arvingar och släkten i övrigt hade det hyggligt ställt: den ryska grenen hade i själva verket en förmögenhet som inte stod i skuggan av Alfreds. Nej, problemet krig och fred var något som sysselsatte Alfred Nobels tankar, särskilt under senare delen av hans liv.

Beläggen härför finns bland annat i hans rika brevväxling, bevarad i hans omfattande privatarkiv med ingående brev och egna kopior samlade med stor samvetsgrannhet.

Detta betyder dock inte att frågan om Nobels inställning till fredssaken, och om bakgrunden till fredspriset, är speciellt lätt att bringa klarhet i.

Liksom i andra nobelska sammanhang är det svårt att få grepp om vad Alfred Nobel egentligen menat. Han hade ett reserverat sätt att uttrycka sig på, han kunde vara ironisk och formulerade sig drastiskt och sarkastiskt på ett sätt som gör brevläsaren osäker om hans innersta avsikter. Han är heller inte alltid konsekvent eller konsistent, och han prövar gärna olika idéer och tankemodeller vid olika tillfällen.

Det är mot den bakgrunden föga överraskande att det i litteraturen om Alfred Nobel förekommer olika tolkningar av hans idéer och engagemang i fredsfrågan. I en del arbeten hävdas att intresset för fred följt Alfred Nobel sedan ungdomsåren, i andra att han först sent kommit att fundera över mänsklighetens ödesfrågor. Några författare menar, att fredsintresset är genuint hos Nobel, andra att han stått under inflytande av bestämda personer och idégivare.

Det finns således många problem förknippade med tolkningen av motiven bakom Nobels fredspris. Varför kom egentligen dynamitens och det röksvaga krutets uppfinnare att intressera sig för fredens sak? Vad hade han för uppfattning om fred och konflikt i den internationella politiken och hur manifesterade sig intresset, bortsett från beslutet att låta en betydande del av den efterlämnade förmögenheten betala ett särskilt fredspris? Vem eller vad kan ha inspirerat honom till detta?

Frågor som dessa kan rimligen endast besvaras i ett större sammanhang.

Hur Alfred Nobel själv såg på politik och samhälle i slutet av 1800-talets måste analyseras mot bakgrund av den tidens samhällssituation och tankemönster. Då framstår både det generella och det unika i hans idéer på ett mera gripbart sätt. Här skall bara framhävas ett par sådana viktiga drag i det senare 1800-talets europeiska historia som är ramen och förutsättningen för Nobels initiativ.

Denna tid var för Europas del en övervägande fredlig period, åtminstone om man jämför med tidigare århundraden och med vad som skulle komma under följande halvsekel. De krig som trots allt förekom var antingen relativt kortvariga - som det fransk-tyska kriget 1870-71 - eller utkämpades i periferien av Europa, främst på Balkan. Det var emellertid då som nu en fred med många frågetecken och osäkerhetsmoment. Perioden har gått till historien som den väpnade fredens tidevarv, kännetecknat av en växande misstro mellan kontinentens stormakter och av en allt mera markerad kapprustning.

Det var samtidigt en tid av tekniska och industriella framsteg men också av ökade sociala spänningar och - som en extra riskfaktor - med en aggressiv nationalism som kunde ta sig olika hotande uttryck i enskilda stater. I Tyskland hade Bismarck genomfört enandet med blod och järn men därefter försökt spela rollen av stabiliserande och fredsbevarande faktor. Efter Bismarcks avgång 1890 blev Tyskland emellertid på nytt ett internationellt orosmoment. I Frankrike kämpade under 1800-talets tre sista decennier återhållande krafter med de ofta högljudda grupper som krävde revansch för förlusten av Alsace-Lorraine.

Den habsburgska dubbelmonarkin hade kontinuerliga bekymmer med sina nationella minoriteter och hade liksom Ryssland intressen att bevaka på Balkan, Europas krutdurk eller tidsinställda bomb, hur man nu vill se det. I Italien hade nationalismen liksom i Tyskland först varit en dynamisk och destabiliserande faktor, men efter fullbordandet av eningsverket, Risorgimento, började den unga stormakten successivt att leva sig in i sin nya internationella stormaktsroll.

Storbritannien slutligen, med sitt världsomspännande imperium i ryggen, hade sina viktigaste intressen utanför Europa. Motsättningarna mellan de europeiska staterna manifesterades i en öppen rivalitet om kolonier, vilket både ökade den internationella spänningen och avlänkade hotet om en direkt konfrontation i själva Europa.

Alfred Nobel hade en klar blick för vad som skedde i den internationella politiken. Hans egen verksamhet som industriman var i högsta grad internationell, och det var givetvis ett livsvillkor för honom att noga följa denna utveckling. Man kan utan vidare påstå att betydande delar av hans uppfinnar- och affärsverksamhet hängde samman med och var beroende av förhållanden som gällde krig och fred.

Redan som ung hade han varit med när fadern, Immanuel Nobel, för ryska tsarens räkning konstruerade de första riktigt användbara sjöminorna, vilka kom till användning under Krimkriget vid seklets mitt. Alfreds egen stora uppfinning, dynamiten, hade dock inte utvecklats med tanke på användning i krig. Detta hindrade givetvis inte att den snart också kom till utnyttjande i sådana sammanhang. Dynamit användes till exempel i fransk-tyska kriget, först av preussarna men senare också av fransmännen.

Av en mera direkt militär betydelse var emellertid en annan av Nobels uppfinningar som han hade utvecklat på 1880-talet. Ballistit, "röksvagt krut", erbjöds ursprungligen av Nobel till den franska regeringen, men det kom efter vissa förvecklingar att i stället säljas till den italienska staten. Nobel uppger senare att det var problemets teoretiska sida som föranlett honom att ge sig i kast med just denna uppgift.

1892 hade Alfred Nobel tagit ut ett provisoriskt brittiskt patent på raketer och gett medarbetaren Wilhelm Unge i uppdrag att vidareutveckla uppfinningen. Patentet gick efter Nobels död över till Krupps i Tyskland och kan sägas ha utgjort det första steget i utvecklingen av andra världskrigets V-bomber.

Det är således sant att Alfred Nobel under det sista dryga decenniet av sitt liv kom att engagera sig i utveckling och exploatering också av en rad vapentekniska uppfinningar. Centrum för denna verksamhet blev Bofors i Sverige som han förvärvade vid årsskiftet 1893/94.

Redan vid sitt första styrelsesammanträde i Bofors i januari 1894 diskuterade han en rad nya militäranknutna projekt. Bland annat hoppades Alfred Nobel på att få beställningar till det i Sverige då aktuella pansarbåtprogrammet. I en promemoria kort därefter utvecklar Nobel sina planer för Bofors: laboratoriet skulle byggas ut för försöken med rökfritt krut, en skjutbana för provskjutningar skulle anläggas och kanonverkstaden utvidgas. Snart var man igång med experiment med nickelstålpansar, senare också med så kallat progressivt krut, Alfred Nobels sista uppfinning. Poängen med detta krut var att man kunde ge ökad utgångshastighet för projektilen utan att maximitrycket inne i vapnets pipa ökade.

Av Nobels brev till sina medarbetare i Bofors framgår tydligt med vilket intresse han in i det sista arbetade med olika vapentekniska projekt. I början av år 1895 skrev han till Ragnar Sohlman, som senare skulle bli känd som Nobels testamentsexekutor:

"Det kommer att bliva liv i Bofors, så snart vi få verkligt resultat med någon av de pågående nyheterna. Det vore roligt att få se gamla Sverige rivalisera i vapenväg med Tyskland och England". På tal om projektiler skrev han: "Sedan jag sett, huru litet sprängladdningar kunna uträtta mot tjock pansarplåt, tänker jag angripa den på annat sätt. Jag vill göra projektilen till ett skjutvapen, varur i närheten av pansarplåten utskjutes en mängd mycket små projektiler, som ernå oerhörd hastighet och behandla stålet som smör. De skola förarbeta för den stora projektilen och ge den redan tuggad föda."

De anförda exemplen visar en sida av Alfred Nobels mångsidiga verksamhet: ett lidelsefullt intresse för vapenteknologisk utveckling. Något moraliskt dilemma för Nobel har denna inriktning av allt att döma inte inneburit. Han var själv övertygad om att hans egna motiv som uppfinnare var annorlunda än andra vapenproducenters. Till en av sina vänner skrev han vid ett tillfälle att han fullkomligt översköljdes med förslag från olika vapenproducenter om att satsa på det ena eller andra projektet. Men, säger han, "jag önskar att en ny Mefisto ville komma och berika helvetet med dessa skadegörare". Själv räknade han sig alltså inte till denna krets.

Alfred Nobels direkta engagemang i krigsmaterielbranschen kom således att utvecklas först under den senare delen av hans liv, samtidigt som hans engagemang för fredssaken kommer till praktiskt uttryck. Detta är givetvis en omständighet som kräver en förklaring. Hänger de båda till synes oförenliga intressena samman och i så fall på vilket sätt?

Alfred Nobels tankar om krig och fred utvecklar han bäst i en mångårig brevväxling med den österrikiska fredskämpen och författaren till den berömda antikrigsromanen "Ned med vapnen", grevinnan Berta von Suttner. Detta unika källmaterial finns bevarat dels i Alfred Nobels privatarkiv i det svenska Riksarkivet (Stockholm), dels i Bertha von Suttners samling i NF-bibliotekets arkiv i Genéve. De båda serierna kompletterar varandra förträffligt, men ingen av dem är ändå fullständig.

Vänskapen mellan Alfred Nobel och Bertha von Suttner vore värd ett kapitel för sig. De träffades första gången i Paris 1876 då Bertha skulle tillträda en tjänst som privatsekreterare hos Nobel. Den första direkta kontakten blev emellertid av vissa skäl kortvarig. De möttes personligen endast några gånger, och kontakten upprätthölls framförallt genom flitigt brevskrivande, speciellt från hennes sida. De sista breven dem emellan korsade varandra några veckor före Nobels död 1896.

Enligt Bertha von Suttner, som är den enda av de två som skildrat det första mötet i Paris, skall de redan vid det tillfället ha diskuterat den militära användningen av Nobels uppfinningar. Alfred Nobel uppges ha sagt att han önskade framställa ett ämne eller en maskin som hade en sådan förödande effekt att krig hädanefter skulle bli omöjliga.

Det är naturligtvis inte otänkbart att Alfred Nobel kan ha uttryckt sig på detta sätt redan 1876, men man kan samtidigt inte värja sig för misstanken att Bertha von Suttner när hon senare skrev sina memoarer projicerat tillbaka till ett senare yttrande av svensken. För en sådan tolkning talar dels det faktum att Bertha von Suttners fredsintresse vid denna första tidpunkt inte var väckt, dels att de bådas dialog kring fredsfrågan i övrigt inte börjar förrän drygt tio år senare.

Bertha von Suttner återger i sina memoarer en replikväxling mellan dem 1891, då hon som Nobels gäst gjorde en båttur tillsammans med honom på Z¸richsjön, i hans av samtiden beundrade, snabbgående motorbåt av aluminium. Nobel skall ha pekat på några förnäma privatvillor utmed stranden och sagt att all denna rikedom hade kanske små silkesmaskar spunnit samman. Berta von Suttner hade då replikerat att dynamitfabriker säkert var mer lönsamma än sidenväverier och definitivt inte så oskyldiga.

Nobels svar är viktigt för att förstå hans grundinställning:

"Kanske kommer mina fabriker att göra slut på krigen snabbare än dina kongresser; den dag då två arméer ömsesidigt kan förinta varandra på en sekund, kommer alla civiliserade nationer att rygga tillbaka och upplösa sina trupper."

Sådan var otvetydigt Alfred Nobels grunduppfattning vid denna tid - hur felaktig den var fick han själv aldrig tillfälle att uppleva.

Men inte ens tillgången till ett universellt terrorvapen var ett helt säkert medel för att undvika krig. Med sitt lite cyniska sätt att uttrycka sig sade sig Alfred Nobel frukta att den enda hållbara freden var den som härskade på kyrkogården.

Man skulle naturligtvis kunna säga att Nobels syn på vapnens och sprängämnenas krigsavvärjande effekt - det vi senare kallat terrorbalans - var ett bekvämt sätt för honom att försvara sin egen verksamhet. En sådan tolkning motsägs dock av andra tankeled i Nobels fredsfilosofi.

Han undvek om det var möjligt personliga konflikter. De rättstvister om patenträttigheter som han motvilligt drogs in i berörde honom illa. Som företagsledare inte bara undvek han konflikter med sina anställda, han undvek kontakt över huvud taget och besökte enligt uppgift sina fabriker helst om söndagarna.

Nobels avståndstagande från konflikter, våld och krig är väldokumenterat alltifrån hans ungdomstid. Den pacifistiskt inställde engelske skalden Percy Bysshe Shelley tillhörde hans favoritförfattare. Nobels konfliktuppfattning var inte strukturell utan vad man med en modern term skulle kunna karakterisera som aktörsinriktad. Krig uppstår inte genom strukturbestämda processer och djupare intressemotsättningar utan i människors sinnen, genom olika typer av "olyckshändelser". Krig mellan nationer är därför enligt Nobel i regel ingenting annat än kollektiva uttryck för personlig maktkamp, ofta med dunkla motiv.

I den rikhaltiga litteraturen om Alfred Nobel har man ofta pekat på den betydelse som läsningen av Bertha von Suttners antikrigsroman "Ned med vapnen" skall ha haft för Nobels fredsintresse. Påståendet kan prövas med hjälp av vad han skriver till Bertha von Suttner och till andra. Av detta material framgår emellertid inte att romanen, som kom ut först 1889, haft något sådant avgörande inflytande på honom. Bertha von Suttners fredsintresse utvecklades på allvar medan hon höll på att skriva boken. Nobels däremot kan beläggas tidigare.

Under åren 1885 och 1886 diskuterade Nobel fredsfrågan i flera brev, bland annat med den kände belgiske pacifisten Henri LaFontaine:

I januari 1886 skrev Alfred Nobel till en engelsk bekant att han hade "en allvarlig önskan att få se en rosenröd fred växa fram i denna explosiva värld."

Alfred Nobels omedelbara reaktion på Bertha von Suttners roman är inte lätt att tolka. Redan innan han fått tillfälle att läsa boken, skrev han till henne att vid sidan av "ned med vapnen" borde man också bekämpa fattigdom, gamla fördomar och religioner, orättvisor och skändlighet. Några månader senare hade han emellertid läst boken och skrev då ett uppskattande brev till författarinnan. Boken borde enligt honom översättas till alla språk, och han hoppades snart få trycka "denna amazons hand som så tappert utkämpat íla guerre ‡ la guerreí."

Detta Nobels svar efter att han läst romanen har tolkats olika i litteraturen. Den svenske litteraturforskaren Henrik Schück, som skrev den första på premiärmaterial grundade biografien över Nobel, ansåg att Bertha von Suttners roll som inspirationskälla för Nobels fredsintresse inte får överdrivas. Schück citerar det andra svaret med kommentaren att det mer vittnar om Nobels hövliga och spirituella karaktär än om en verklig förståelse för idéerna i boken.

Irwin Abrams som skrivit en initierad uppsats om Bertha von Suttner och Nobels fredspris - och är den ende hittills som fullt ut utnyttjat det suttnerska privatarkivet - menar i stället att Nobels svarsbrev i sin helhet ger belägg för tolkningen att boken gjort ett mycket stort intryck på honom.

Det är självfallet mycket svårt att enbart utifrån ett antal brevkommentarer fastställa en så komplicerad psykologisk process som idépåverkan. Den naturliga tolkningen i sammanhanget synes dock vara, att Nobel helt enkelt sympatiserat med bokens huvudbudskap - vikten av att förhindra krig.

Efter framgången med romanen "Ned med vapnen", som under de följande åren översattes till en rad språk, ägnade sig Bertha von Suttner på heltid åt den internationella fredsrörelsen som växte fram i Europa under senare delen av 1800-talet. Fredsinriktade parlamentariker från olika europeiska stater slöt sig samman till en interparlamentarisk union med en första programpunkt som hävdade betydelsen av internationell skiljedom för lösande av mellanstatliga konflikter.

Samma år som Suttners roman publicerades hölls också en stor internationell fredskongress - den första sedan seklets mitt - med deltagare från fredsföreningar i en rad länder i Europa. Bertha von Suttner blev snart en av de ledande gestalterna i denna verksamhet. 1890 var hon med om att bilda Österreichische Friedensgesellschaft, som redan vid starten var en stor framgång, med nära 2000 medlemmar från olika samhällskretsar.

Under denna tid upprätthölls kontakten mellan den österrikiska författarinnan och Nobel. Bertha von Suttner försökte energiskt att få Nobel att engagera sig i fredsrörelsen, men med begränsad framgång. Han blev visserligen medlem i österrikiska fredsföreningen och stödde denna med pengar. Men, som han öppet skrev till henne, det var egentligen inte pengar som främst saknades, det var ett realistiskt program som behövdes. "Enbart goda önskningar säkrar inte freden."

Kontakten med Bertha von Suttner och den internationella fredsrörelsen innebar således inte att han övertog några färdiga idéer från detta håll. Men dialogen tvingade honom att själv tänka igenom frågan och precisera sitt eget alternativ. Nobels egna brev från 1891 och följande år ger oss inblickar i denna tankeprocess. Bertha von Suttner försåg honom med material och gav inte upp hoppet om att kunna övertyga honom om riktigheten i sin strategi. Hon var under alla omständigheter nöjd med att kunna formellt räkna in den kände uppfinnaren av krigsmaterial i kretsen av fredsrörelsens gynnare.

När Alfred Nobel först kritiserade fredsrörelsernas program - i ett brev där han samtidigt lovade skänka 80 pund till österrikiska fredsföreningen - var det just tankarna på skiljedom och nedrustning han avvisade. Att gå ut och kräva nedrustning är bara ett sätt att göra sig löjlig, skrev han. Man måste sannolikt först nöja sig med mera blygsamma steg, till exempel att få stater i konflikt att gå med på ett obligatoriskt ettårigt moratorium. Under denna period kunde en särskild skiljedomstol behandla tvistefrågan, och även om ingen uppgörelse kom till stånd, skulle båda parter under moratoriet vara förhindrade att använda våld. Självfallet skulle fredspakten vara möjlig att förlänga, och Nobel trodde att sådana här ettåriga moratorier i det stora flertalet fall skulle vara tillräckliga för att undvika krig.

Bertha von Suttner tackade för pengarna - men undvek att svara på Nobels eget förslag till konfliktlösningsmodell. Under året 1892 intensifierade hon i stället sina ansträngningar att få med Nobel i det aktiva fredsarbetet. Hon begärde att få använda hans namn bland sponsorerna till det årets internationella kongress i Bern, men Nobel gick inte med på detta.

Det är mycket som talar för att Alfred Nobel nu verkligen tagit visst intryck av kongressens arbete och Bertha von Suttners entusiasm. För det första donerade han 2 000 francs till fredsrörelsens sekretariat i Bern. För det andra anställde han en turkisk före detta diplomat, Aristarchi Bey, med huvudsaklig uppgift att hålla Nobel underrättad om den internationella politiska utvecklingen och om fredsarbetets framsteg i Europa.

Aristarchi Bey försåg under det år anställningen varade Nobel med information av allmänpolitisk och speciellt ekonomisk-politisk karaktär, men också - som särskilt avtalats i kontraktet - med synpunkter på fred och internationell skiljedom. Totalt finns ett drygt femtiotal brev och meddelanden från Aristarchi Bey bevarade i Nobels arkiv.

Nobel bad nu Aristarchi att närmare undersöka förutsättningarna för nya konfliktlösningsprocedurer av det slag han redan skisserat för Bertha von Suttner. Enligt Nobel hade de flesta regeringar egentligen ett genuint intresse av att förhindra krig. Risken var emellertid stor att äventyrare som exempelvis den kände Boulanger i Frankrike kunde provocera kriser som till slut resulterade i krig.

Den procedur för konfliktlösning som föresvävade Nobel hade han hämtat från en gammal kvarleva från feodalismens tid - duellen.

Varför, resonerade Nobel, skulle det inte kunna utarbetas regler för ritualiserade dueller också mellan stater på samma sätt som gällt för duellerna mellan individer? Nobel tar här upp en intressant tanke som långt senare och helt utan samband med den svenske uppfinnaren diskuterats inom modern fredsforskning. Den norske fredsforskaren Johan Galtung har tillsammans med sin landsman, historikern Sivert Langholm, och med utgångspunkt i den medeltida franska duellen analyserat fördelarna med en ritualisering av konflikter som en väg inte bara att förhindra eskalering och spridning av konflikt utan faktiskt också för att i någon mening kunna "lösa" motsättningar.

Liksom i personduellen borde någon form av vittnen utses för att avgöra om de åberopade skälen verkligen var tillräckliga för att motivera en "duell". även om en sådan preliminär undersökning inte var nog för att förhindra krig, skulle den psykologiska betydelsen i många fall vara betydande nog. Som "vittnen" i en sådan här process tänkte sig Nobel neutrala staters regeringar, en tribunal av något slag eller någon form av högsta juridiska domstol.

Aristarchi Bey gjorde en del sonderingar om möjligheterna att få till stånd någon sorts internationell domstol. Bland annat diskuterade han problemet med folk inom den internationella fredsrörelsen. Själv trodde Aristarchi inte på skiljedomstanken; nationalismen i de olika länderna var sannolikt ett för stort hinder. Moratorieidén avfärdade den erfarne diplomaten såsom varande utopisk.

Nobel uppger själv att Aristarchi Beys invändningar gjort intryck på honom, och under alla omständigheter återkommer inte tankarna i hans vidare utläggningar i fredsfrågan. I stället är det en annan princip som från och med nu ständigt dyker upp i hans tankevärld. Principen är densamma som man senare kom att försöka tillämpa i den internationella politiken under mellankrigstiden, då under den sammanfattande beteckningen "kollektiv säkerhet".

I korthet gick Nobels tankar ut på att alla regeringar genom fördrag skulle förbinda sig att gemensamt försvara varje annat land som utsattes för aggression. Alla statsgränser skulle vara okränkbara, och någon form av internationell organisation skulle finnas som samordnade insatserna.

Nobels tankar om kollektiv säkerhet ledde honom till slutsatsen att nedrustning inte kunde vara ett förstahandsmål som Bertha von Suttner och fredsrörelsen menade.

Till Henri LaFontaine skrev Nobel att han kunde tänka sig en stegvis nedrustning, eftersom det med hans modell behövdes väpnade styrkor för att upprätthålla ordningen. I ett brev till Bertha von Suttner skriver han rent ut, att det är tveksamt om nedrustning över huvud taget var önskvärd i det rådande läget. Det av Nobel anförda skälet saknar heller inte sitt intresse för belysning av hans allmänna samhällssyn:

"En ny terrorregim, kommande från samhällets djup, arbetar sig frenetiskt upp ur mörkret, och man tycker sig redan höra dess ihåliga mullrande på långt håll".

Först i ett längre tidsperspektiv, under minskande internationell spänning, kan en nedrustning komma att naturligt följa "eftersom det inte skulle vara någon mening med att hålla stående arméer i länder, som inte längre var befolkade till hälften med mördare och till hälften med deras offer".

Det är uppenbart att Alfred Nobel vid denna tid funderade mycket över problemen kring krig och fred och att hans tankar i långa stycken måste karaktäriseras som självständiga, originella och konstruktiva. Han stod direkt eller genom Aristarchi Bey indirekt i kontakt med flera av de ledande personligheterna inom fredsrörelsen. Däremot finns det inga tecken som tyder på att han gått ut med sina idéer i en offentlig debatt. Han avvisade ett förslag från Aristarchi om att köpa ett tidningsföretag för att den vägen kunna föra ut propaganda. Nobel hade över huvud taget under denna tid en kritisk inställning till både pressen och den allmänna opinionen.

Mycket har i detta läge den kontinuerliga kontakten med Bertha von Suttner betytt för honom. Att han behöll sin skepsis inför hennes och fredsföreningarnas metoder skall inte tolkas som ointresse. Han fortsatte att ge ekonomiskt bistånd, och hon å sin sida fortsatte att sända honom broschyrer och tidningsklipp - om också många gånger med resignerade kommentarer om att Nobel ändå inte intresserade sig för det hon alltid kallade "vår sak".

Att Alfred Nobel i sina brev ofta uttrycker sig tillspetsat och med en viss kylig distans gör det lätt att ta miste på hans innersta mening. Sättet att skriva kan också uppfattas så att det speglar en viss ambivalens, där hans skepsis bryts mot en säkerligen uppriktig beundran för vad Bertha von Suttner faktiskt åstadkommit. Så även om man inte kan tala om en direkt påverkan genom idéöverföring, betyder detta inte att han förhållit sig likgiltig. Och i ett bestämt avseende är det sannolikt korrekt att särskilt betona hennes roll, nämligen att hon väckte hans intresse för en donation till främjande av världsfreden.

Själva källäget för att bedöma denna viktiga fråga är visserligen inte helt klart. I sina memoarer uppger Bertha von Suttner, att Nobel redan i samband med den omtalade båtfärden på Z¸richsjön 1891 fällt ett yttrande om att han gärna ville göra något för fredsrörelsen, om han bara kunde bli övertygad om riktigheten av deras metoder. Hon hade då tolkat detta som att Nobel planerade någon form av belöning eller understöd åt en person som därmed skulle kunna ägna sig helhjärtat åt fredsarbetet. Memoarerna är naturligtvis ingen pålitlig källa när det gäller att tidfästa ett yttrande som detta. En annan uppgift av liknande karaktär som härstammar från en av Nobels affärsvänner, mr Schneider-Bonnet, enligt vilken Nobel redan 1890 skulle ha nämnt tanken, är av allt att döma feldaterad och bör inte tillmätas stort källvärde.

Helt klart är under alla omständigheter att Alfred Nobel på nyåret 1893 fattat ett bestämt beslut. Han skrev då till Bertha von Suttner, att han ämnade avsätta pengar till en belöning åt den man eller kvinna som gjort mest för att främja freden i Europa. Han tänkte sig att man skulle dela ut ett pris vart femte år och sammanlagt sex gånger.

Enligt vad Nobel själv säger tänkte han inte på nedrustning - den kunde bara komma till stånd i en långsam process - och heller inte på obligatorisk skiljedom. I stället föresvävade honom - som i tidigare sammanhang - någon form av kollektivt säkerhetssystem vars främjande han önskade premiera.

Om Nobel hållit fast vid denna sin första testamentsidé, skulle fredspriset av allt att döma ha gått till statsmän, och fredsaktivister av till exempel Bertha von Suttners typ skulle knappast ha kunnat komma ifråga.

Bertha von Suttner kritiserade i sitt svarsbrev hela Nobels idé. Och hon talade inte enbart i egen sak. De som arbetar för freden behövde enligt Bertha pengar, inte ett pris. Och trettio år var dessutom enligt henne en alltför lång period. Hon var övertygad om framgång för "saken" före sekelskiftet.

I mars 1893 skrev emellertid Alfred Nobel sitt testamente. Det var det andra försöket; ett första testamente från 1889 har aldrig återfunnits. I 1893 års testamente formulerade Nobel villkoren för sin donation i tämligen vaga ordalag. Priset skulle då gå till den som gjort de viktigaste och mest banbrytande insatserna "inom kunskapens och framstegens vida fält" med tillägget att sådana personer skulle särskilt ifrågakomma som varit framgångsrika" i att bekämpa fördomar som folk och regeringar har gentemot inrättandet av en europeisk fredstribunal".

Nobels osäkerhet är till synes påfallande. Han fortsätter att uttrycka skepsis i brev till Bertha von Suttner och hon svarar honom med omisskännlig förtrytelse. "Låt bli att alltid kalla vår fredsplan för en dröm!" Samtidigt fortsätter dock Nobel med att pekunjärt stödja hennes verksamhet. Vid tiden för det andra testamentets tillkomst gratulerar han henne till bildandet av ett ungerskt fredssällskap och skänker samtidigt 1000 floriner.

Nu tillkommer den välkända prisformuleringen: "till den som verkat mest och bäst för folkens förbrödrande och avskaffande av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser".

Självklart ställer man sig frågan om Alfred Nobel med sin formulering särskilt haft Bertha von Suttner i tankarna. Kan det vara så att hennes linje ändå till sist vunnit Alfred Nobels gillande?

Testamentets ord om nedrustning och fredskongresser - båda saker som Nobel tidigare polemiserat mot - tyder onekligen på att han till sist låtit sig påverkas av henne.

Alfred Nobel underrättade omgående Bertha von Suttner om sitt slutgiltiga beslut att avsätta en betydande summa pengar till fredssaken, och hon uttryckte sin glädje över beslutet. "Om jag då finns till eller inte spelar ingen roll, det som vi har givit, ni och jag, kommer att leva vidare." I sitt sista brev till Bertha ger han henne helt oförbehållsamt erkännande. Att fredsrörelsen fortsätter att vinna terräng beror inte minst på hennes insatser.

Beslutet att avsätta pengar till ett särskilt fredspris var således ingen plötslig idé hos Nobel. Det mognade fram under några viktiga år under första hälften av 1890-talet. Den sista formuleringen inneslöt både hans egen målsättning om folkens förbrödring och Bertha von Suttners och fredsrörelsens strategi för att nå detta mål. Inte heller den knappa formuleringen om avskaffande av stående arméer synes tillkommen på måfå. Tanken var inte oförenlig med hans kollektiva säkerhetsplan som ju förutsatte under överskådlig tid förekomsten av internationella säkerhetsstyrkor, ett slags världspolis för ordningens upprätthållande och för att garantera de enskilda staternas säkerhet. Motiveringen är snarlik den som långt senare kom att användas vid tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrkor - ett hjälpmedel för speciella krissituationer, men som alla känner till med många inskränkningar och brister.

Det kan konstateras att Alfred Nobel just under 1890-talet ägnade mycket av sin energi åt vapenteknologisk utveckling, särskilt vid Bofors. Det finns inga tecken som tyder på att Nobel skulle ha sett något problematiskt häri. Det kan vara skäl att i sammanhanget hänvisa till några brev som Alfred Nobel skrev till brorsonen Hjalmar Nobel ungefär ett år före sin bortgång och vari han bad brorsonen att sondera möjligheten av att förvärva aktiemajoriteten i en känd svensk aftontidning. Avsikten med förvärvet var enligt Alfred dock inte att främja sina egna affärsintressen utan att använda sitt inflytande mot "rustningar och andra sådana kvarlevor från medeltiden". Men, tillägger han, om rustningar ändå sker, bör tillverkningen ske inom landet. "För är det någon industrigren som bör vara oberoende av import utifrån, så är det vapenindustrin !"

Alfred Nobel har uppenbarligen inte uppfattat sina engagemang i krigsmedelsindustrin och arbetet för världsfred som oförenliga storheter. Han gav i stället uttryck för en gängse 1800-tals uppfattning som sade att vetenskapsmannen inte har ansvar för hur hans resultat användes. Varje vetenskapligt resultat är i sig värdeneutralt men kan användas både för goda och dåliga ändamål. Och när det gällde vapen höll Nobel fast vid sin gamla uppfattning att dessa i första hand hade en avskräckande effekt.

Problemet med uppfinnarens och naturvetenskapsmannens samhällsansvar - idag mer aktuellt än någonsin - togs upp av Albert Einstein i ett tal vid en nobelmiddag 1945, efter det att atombomberna fällts över Japan i augusti det året. Einstein pekade därvid på att fysikerna 1945 var i en situation som mycket liknade den som Alfred Nobel en gång befann sig i. Einstein drog sin konklusion av detta:

"Alfred Nobel uppfann ett sprängämne som var kraftigare än något tidigare känt - ett utomordentligt effektivt förstörelsemedel. För att lätta sitt samvete instiftade han sitt fredspris".

Det är emellertid sannolikt så att Einstein här gör en extrapolering utifrån sin egen personliga reaktion. Om Alfred Nobel verkligen känt det på samma sätt kan varken vi eller Einstein veta med säkerhet. Alfred Nobel själv har i alla fall aldrig utåt givit uttryck åt någon sådan känsla. Om han ändå gömt den innerst i sitt hjärta kommer vi aldrig att få kunskap om.