Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. epost
Priset är 200 kr + porto.

- Alfred Nobels okända bröder -
Robert och Ludvig

När Immanuel Nobel d.y. återvände till Sverige 1859 hade sönerna Robert, Ludvig och Alfred beslutat sig för att stanna kvar i den ryska huvudstaden, S:t Petersburg. Familjen hade då i det närmaste levt två decennier i Ryssland och med växlande framgång hade fadern varit verkstadsägare i firman Fondéries & Atéliers Mécaniques Nobel & Fils.

I faderns fabrik blev sönerna väl förtrogna med verksamheten och när de beslutar sig för att stanna kvar var det för att försöka rädda vad som kunde räddas efter faderns konkurs. Medan Robert och Ludvig ägnade sig åt firmans ekonomiska sanering tycks Alfred de närmaste åren ha fördjupat sig i de mekaniska och kemiska experimenten.

Fram till Krimkrigets slut 1856, hade faderns verksamhet varit framgångsrik. Sönerna hade i fabriken ett rikt fält för praktisk utbildning. Robert var utbildad kemist, Ludvig ingenjör och hade dessutom en kombination av strategisk och teknisk begåvning. Som vi läst tidigare hade alla sönerna fått en gedigen privat undervisning av mycket kompetenta lärare. De var sålunda väl rustade att arbeta på egen hand.

Utlämnad åt fordringsägare, speciellt besvärligt för en utlänning, måste Immanuel än en gång göra konkurs. Det var en i förtid slagen man som återvände hem till Sverige. Nu hade han dock sin hustru Andriette och den i Ryssland födde sonen Emil med sig hem.

De mötte ett Sverige i förändring. Kung Oskar I, som varit så aktiv under Krimkriget, hade avlidit 60 år gammal. Han hade efterträtts av sonen Karl XV, som redan 1856 varit vicekung i Norge. En del lagändringar hade också underlättat klimatet i landet. Bl.a. var legostadgan ändrad sålunda "att husbonde ej längre äger rätt att aga sina tjänstehjon med undantag för manliga under 18 år och kvinnliga under 16 år".

Efter brödernas sanering av sin fars fabrik lyckades Ludvig få igenom ett avtal med fordringsägarna, som givit honom ansvaret för driften, att försöka beveka myndigheterna att ställa verkstäderna och maskinerna till hans disposition. Men hans anhållan avslogs och några år senare såldes verkstäderna till en rysk ingenjör. Ludvig låter sig dock inte hejdas. Han beslutar sig för att starta på nytt, nu från grunden. I oktober 1862 inregistrerar han firman Tackjärns-, Brons- och Stålgjuteriet jämte Pannfabriken Ludvig Nobel.

Beställningar från krigsmakten är den bransch han känner bäst. Han vet visserligen allt för väl att staten kan vara en opålitlig kund, men det uppvägs av möjligheterna till goda vinster. Ludvig tror på sig själv och sina idéer. Ute i Europa börjar nationerna rusta sina härar igen. Det råder orostider i världen. I USA rasar inbördeskrig, sedan sju stater revolterat mot valet av Abraham Lincoln till president. Och i Europa växer krigshotet. I juni 1859 har kejsar Napoleon III av Frankrike besegrat Österrike i det blodiga slaget vid Solferino.

Solferino upprör många. För den schweiziske köpmannen Henri Dunant blir det gnistan som tänder hans idé om att tillfångatagna läkare inte ska sättas i fångläger utan användas för att hjälpa sårade på båda sidor. Han får genom sitt förslag som bildar grunden till Röda korset. Organisationen grundas vid en konferens i Genéve 1863. Året därpå undertecknas den konvention som gav sjukvården neutralitetsskydd i krig. Nästan 40 år senare, 1901, får Henri Dunant dela Alfred Nobels första fredspris.

Med sitt tal om "blod och järn" spädde han på oron och misstänksamheten i Europa. Bismarck tänker sig ett enat Tyskland under preussisk ledning. Hjulen snurrar med full fart i vapensmedjorna. Preussarna kommer med ett nytt vapen, granater av härdat tackjärn. Många regeringar står i kö för att beställa av tyska Krupp, däribland den ryska regeringen. Men krigsministeriet söker också företag inom Ryssland som kan tillverka granater.

Företaget blir snabbt en av de största leverantörerna av granater till den ryska armén, och förblir så under många år. Ludvig utökar verksamheten och börjar även tillverka lavetter, gevär och kanoner. Så småningom blir hans fabrik den största tillverkaren i Ryssland av material till armén.

Ludvig Nobel går i främsta ledet när det gäller utveckling av nya produkter i vapenindustrin. Han har ärvt sin faders uppfinningsbegåvning och förmåga till problemlösningar och är, till skillnad från fadern också en skicklig affärsman.

Vapentillverkarnas stora utmaning vid denna tid är försöken att framställa ett gevär som i stället för den gamla mynningsladdade laddas bakifrån, så kallad bakladdare. Uppdraget går till Ludvig Nobel. Han har skapat sig ett gott namn och lanserar en del nya teorier i frågan. Till exempel låter han bygga en helt ny typ av maskin som räfflar gevärspiporna, och han medverkar med många liknande nykonstruktioner av de maskiner som behövs. Den första riktigt bakladdade modellen konstruerades dock av en rysk arméöverste, Hiram Berdan. Provningarna ger utmärkta resultat, och den ryska krigsmakten beslutar sig för att beställa inte mindre än 200 000 gevär av Berdanka-modellen. Ansvaret för beställningen hamnar hos ett statligt gevärsfaktori i Isjevsk under ledning av en driftig man vid namn Peter Bilderling. Han anser att han inte själv kan klara jätteordern, och föreslår att han för tillverkningen av Berdanka-geväret ska liera sig med Ludvig Nobel som han lärt känna tidigare. Regeringen inser fördelarna med förslaget - gevärsfaktoriet behöver Nobels tekniska kunnande för att tillverka de maskiner som behövs för produktion av de nya gevären.

Fabriken måste byggas ut, med nya byggnader och fler maskiner. Via sina kontakter med Peder Bilderling får han arrendera den statliga gevärsfabriken i Isjevsk, över 200 mil från S:t Petersburg. Antalet anställda uppgår nu till flera tusen, och jämfört med många andra industriarbetare i den tidiga industrialismens Ryssland hade Nobels anställda en drägligare tillvaro.

Han förändrar lönesystemet, från naturaförmåner till kontant lön. Men hans engagemang stannar inte bara innanför fabriksportarna. Han anstränger sig för att höja arbetarnas levnadsstandard, genom att bygga bra arbetarbostäder. Han startar också kursverksamhet för de anställda. Ryktet sprider sig om den generösa och humana inställning som präglar förhållandena i Nobels verkstäder.

Nu tar Ludvig Nobel upp sin fars gamla idé, tillverkningen av vagnsaxlar och vagnshjul. Han utvecklar hjulen genom att förse dem med ett extra skydd som hindrar sand från att tränga in. Ludvig konstruerar specialmaskiner för massproduktion av hjulen, och snart är hans företag ledande även på detta område. Han upprättar försäljningsfilialer i de större ryska städerna och på andra platser skaffar han agenter.

Tackjärns-, Brons- och Stålgjuteriet jämte Pannfabriken Ludvig Nobel är nu en storindustri. Ludvig belönas av tsaren för sina insatser. 1875 får han den kejserliga örnen för konstruktionen av verkstadsmaskiner för bland annat borrning av gevärs- och kanonrör. Några år senare, 1882, blir han på nytt hedrad med samma utmärkelse, nu för "utmärkt tillverkning av axlar och hjulringar samt ekipageväxlar av järn, varigenom importen från utlandet upphört".

Mitt under det hektiska arbetet med den nya gevärsordern på 200 000 bakladdade gevär till tsarens armé drabbas Ludvig av en stor sorg. Hans hustru, Wilhelmina, går bort 1869 efter en kort tids sjukdom. Ludvig lämnas ensam med barnen, Emanuel, Carl och Anna.

Robert reser till S:t Petersburg för att stödja sin bror i sorgen och hjälpa honom med företaget. Drygt ett år efter hustruns bortgång friar Ludvig Nobel till den blott 22-åriga Edla Constantia Collin. Robert får nu förtroendet att överta ledningen av företaget under de sju månader de nygifta tänker vara borta från S:t Petersburg. Han kommer in i bolaget i det ögonblick Peter Bilderling föreslår ett samarbete på 50/50-basis mellan Nobelverkstäderna och det statliga gevärsfaktoriet i Isjevsk om tillverkningen av de 200 000 nya Berdanka-gevären.

När Ludvig kommer tillbaka, stärkt efter den långa vilan, har Robert lagt grunden till verkställandet av den gigantiska gevärsordern. Bland annat har han påbörjat utbyggnaden och moderniseringen av gevärsfabriken i Isjevsk. Ludvig är mycket nöjd med sin brors sätt att sköta det uppdrag han gett honom, vilket bäddar för ett fortsatt samarbete. Robert får ansvaret för försäljning av företagets produkter för den civila marknaden, bland annat verktygsmaskiner. Bröderna arbetar mycket nära varandra. Ludvig litar på Roberts omdöme.

När det uppstår problem i tillverkningen av den nya gevärsmodellen får Robert i uppdrag att resa runt hos andra gevärstillverkare i Europa för att studera tillverkningsmetoder och produktionsutveckling. Det blir en riskabel studieresa. Krigsmolnen tätnar över Europa, det fransk-tyska kriget är på väg att få sitt utbrott. Robert reser först till Paris, där han hälsar på Alfred. Därefter besöker han ett par schweiziska gevärsfabriker. Robert hade inte mer än hunnit komma tillbaka till S:t Petersburg förrän Ludvig vill skicka ut honom på en ny lång resa. Det behövs mer valnötsträ till kolvarna i Berdanka-gevären. Ludvig hade hört att på den sydvästra sidan av bergsmassivet Kaukasus finns stora skogar av 25 meter höga valnötsträd. Vad han inte visste är att Kaukasus har mer att erbjuda än gröna skogar, där finns också guld - svart guld.

Så anländer Robert till Baku, staden som kallas Vindarnas vagga. Den holländske kaptenen de Boer, som ägnat hela färden på flodångaren åt att försöka övertala honom att satsa broderns 25 000 rubler på olja i stället för valnötsträ, behöver inte längre argumentera. När Robert ser de enkla borrtornen av trä och de primitiva anläggningar som raffinerar råoljan till fotogen, inser han möjligheterna med industriell utvinning av de enorma rikedomar som fanns under jordytan. Det bubblar och pyser svart smetig olja ur hålen i jorden.

Redan Marco Polo vittnar på 1200-talet om "det brinnande vattnet" i Baku. Det dög inte att dricka, men brann bra. I århundraden hade ryska tsaren förklarat den svarta och illaluktande sörjan som värdelös, och i stället koncentrerat intresset på utvinning av andra naturtillgångar. Men nu vaknade insikten om oljans möjligheter. Ryska staten beslutar att frige exploateringsrätter till alla intresserade för att få fart på utvinningen. Ryssland tvingas nämligen importera lysfotogen i stora mängder från USA, eftersom kvaliteten på de egna raffinerade produkterna är så dålig.

När Robert säkrat ägande- och exploateringsrätten till utvinningsbar mark i Baku, återvänder han till S:t Petersburg för att diskutera de nya möjligheterna med Ludvig. Robert hade inte tillräckligt med pengar för de investeringar som behövdes för att genomföra sina planer, och han bad Ludvig ställa upp som finansiär.

Brodern var först mycket tveksam till hela projektet, och vore det inte för att Robert faktiskt lyckats etablera kontakt med en leverantör av valnötsträ, så skulle han nog ha vägrat. Men till sist gav Ludvig med sig och lånar Robert de pengar han behöver för att resa tillbaka till Baku och fullfölja sina idéer.

Robert började med att lära sig reningsprocessen från grunden. Han är en begåvad kemist, och utvecklar snabbt nya metoder för att förbättra raffineringen av råolja. Men snart tar pengarna slut igen. Det blir en ny resa hem till Ludvig och nya böner. Den här gången tar Ludvig kontakt med Alfred i Paris med en rekommendation att de nog båda borde stödja Robert. Han skriver den 31 oktober 1875 i ett brev på ryska:

"Robert är återkommen till Baku från sin resa till östra kusten och har funnit utmärkt nafta på 10 famnars djup på ön Tcheleken. Han är nu följaktligen försedd med råmaterialer. Få nu se, huru han förstår att driva tillverkningen och försäljningen i stort. Det är därpå hans framtida framgång och lycka kommer att bero.

För min del har jag gjort vad jag har förmått, genom att gå honom tillhanda med pengar och råd i tekniskt hänseende. Robert säger sig hava gjort nya uppfinningar i destilleringen och reningen av oljan.

Jag kan ej bedöma deras värde, då jag ej själv är hemma i yrket. Huvudsaken är och blir dock att förstå att driva saken i stort på förnuftigt sätt. Jag tänker alltid på, att vi, dvs du och jag, borde tillsammans resa dit för att se till, om vi kunde hjälpa honom på något sätt. För oss har det ju lyckats att bli oberoende, och vi borde därför söka hjälpa Robert att också komma i samma ställning. Tänk därför på resan till Baku."

Robert fortsatte moderniseringen av sitt primitiva raffinaderi. Den kvalitet han lyckas uppnå på de raffinerade produkterna, huvudsakligen lysfotogen, börjar låta tala om sig i branschen. Kunskapen sprider sig också om Nobels nya metoder i raffineringsprocessen.

Den ryska statsledningen beslutar i mitten av 1870-talet att kraftigt höja importtullarna på amerikansk lysfotogen. Målet är att stimulera de inhemska raffinaderierna. Beslutet spelar Robert rakt i händerna, hans lysfotogen är det enda som i kvalitet kan mäta sig med amerikanarnas. Han får ett kraftigt uppsving i försäljningen, och kan bygga en helt ny anläggning. 1875 står det nya raffinaderiet färdigt. Han ger det namnet efter sig själv: Robert Nobel raffinaderiet.

Till att börja med har Robert bara inriktat sina krafter på lysfotogen, som används i lampor - elektriciteten är ännu inte uppfunnen. Men nu satsar han också på att borra efter olja. Den mark han köpte av kapten de Boer visade sig innehålla en stor fyndighet.

På oljefälten i Baku sprutar oljan ur borrhålen i marken. Det bildas fontäner av oljekaskader, och miljontals liter olja går till spillo. Det finns ingen teknik för att bemästra den urkraft som släppts lös. Robert berättar om hur en enda oljefontän i två hela år sprutat en 3 meter tjock stråle 12 meter rakt upp i luften.

I S:t Petersburg skriver tidningarna nästan dagligen om oljan i Baku, som skapat en rush utan like. Lycksökare strömmar till från hela Ryssland, men har inte mycket att hämta: mycket av den värdefulla marken är redan inmutad och de som till äventyrs kommer över någonting får betala skyhöga priser. Ludvig är välinformerad. Robert håller honom underrättad, och han kan själv läsa i tidningarna om det svarta guldet.

Raffinaderiet byggs av en gammal destillationsfabrik som Robert lyckats köpa. Samtidigt anställer han tre landsmän i den nya anläggningen - kemisten Erland Theel, ingenjören August Avelin, som blir fabrikschef, samt Martin Westvall, som själv drivit en liten verkstad i Baku.

Han vill nu på ort och ställe ta del av allt som händer. Sonen Emanuel, 17 år, får följa med.

De reser samma väg som Robert, med tåg till Tsaritsin, därefter med flodångare på Volga över Kaspiska havet till Baku. Det är vår i Ryssland. Året är 1876.

Redan innan båten lagt till i hamnen kan Ludvig och Emanuel känna lukten av oljan. Det är en fascinerande syn som möter dem, en blandning av industrialism och sagovärld. De typiska minareterna och gamla moskéerna, de ryska handelsmännen bjuder ut sina varor på kajen medan turbanprydda hamnarbetare förtöjer ankommande fartyg, och i bakgrunden en dimma av svart olja. Om Ludvig från början varit avvaktande till oljeäventyret, så blir han desto mer entusiastisk nu.

Robert förevisar stolt vad han har byggt upp under sina tre år i Baku. Ludvig låter sig imponeras, detta är mycket större än han någonsin kunnat drömma om och han är från första stund övertygad om möjligheterna att medverka till en teknisk och progressiv industriell utveckling. Robert har inte överdrivit, frågan är i stället om han inte varit väl blygsam när han för Ludvig och Alfred försökt beskriva vad han funnit och upplevt i Baku.

Ludvig beslutar sig för att ta kontakt med Alfred i Paris för att få idéer och förslag till lösningar på alla de tekniska problem som han måste ge sig i kast med. I sitt brev, daterat november 1876, berättar han om den fantastiska utvecklingen:

Hela oljehanteringen i Baku är mycket primitivt uppbyggd på ålderdomliga och tidskrävande metoder. Ludvig och Robert får börja från grunden i sitt tankearbete för att finna rationella metoder.

Transporterna är det största problemet. Oljan, som öses för hand upp ur brunnarna, transporteras i fat på tvåhjuliga åsne- eller kameldragna kärror, arbas. Avståndet mellan upptagningsplats och raffinaderi varierar mellan några kilometer och ett par mil.

Bröderna Nobel har hört talas om att oljeindustrin i Amerika praktiserar helt andra metoder för transport av olja till raffinaderierna. Där har John D Rockefeller börjat använda pipelines, rörledningar. Rockefeller, som är några år yngre än bröderna Nobel, är med sitt Standard Oil redan mäktigast i den amerikanska oljebranschen när Ludvig och Robert börjar i blygsam skala i Baku. Han ligger till att börja med många steg före dem i utvecklingen, men bröderna hinner snart ikapp.

Ludvig förstår att rörledningarna är den enda tänkbara lösningen för att få igång en industriell verksamhet i Baku. Planerna stoppas dock tillfälligt av de lokala myndigheterna i Baku. De fruktar att svenskarna ska väcka oro och aggression bland lokalbefolkningen med sina nya idéer om hur oljan skall utvinnas.

Nu får Ludvig och Robert nytta av sin fars tidigare goda förbindelser med den ryska tsarregimen. De ber att få träffa storfurst Michail, guvernören för Kaukasus och bror till tsaren.

Storfursten lyssnar med intresse på brödernas planer och idéer. Han vet att Ludvig är en skicklig industriledare, hans företag i S:t Petersburg och Isjevsk är väl kända. även Ludvigs filantropiska insatser för att förbättra sina anställdas arbetsvillkor är kända för storfursten. En sådan framsynt man vill han gärna ge sitt stöd.

Med storfurstens skriftliga tillstånd i bagaget reser Ludvig hem till S:t Petersburg för att konsultera sina tekniker i Nobelverkstäderna. Med dem diskuterar han hur han ska gå till väga för att lösa problemen kring hanteringen av oljan. Han ställer upp fyra huvudfrågor: rörledningar, pumpar, transporter samt lagring.

Tidigare har Ludvig tillsammans med Robert ingående studerat oljans kemi, teknologi och geologi. Därefter ser han nu som viktigast att angripa de andra frågorna, framförallt transportproblemet. Det är en avgörande fråga för den fortsatta utvecklingen. Ludvig anser att lösningen med rörledningar är den enda möjligheten. Där finns nyckeln till den framtida expansionen för båda det egna bolaget och oljebranschen som helhet.

Bröderna beslutar att bygga en första rörledning på 15 km från oljebrunnarna till ett av deras raffinaderier, som ett pilotprojekt för att testa sina idéer.

Precis som myndigheterna befarat väcker projektet fientliga stämningar mot Nobel bland konkurrenterna i Bakus oljeindustri. Förarna av arbas, de tvåhjuliga kärrorna som fraktade oljefat, ser sitt levebröd hotat. Gång på gång utsätts rörledningsarbetarna för attacker och sabotage. Bröderna Nobel tvingas anställa beväpnade vakter för att kunna genomföra arbetena.

När den första oljeledningen är klar har den krävt en investering motsvarande en kvarts miljon kronor. Men den visar sig snabbt vara en mycket lönsam investering. Kostnaderna för oljetransporterna minskar till en tjugondel jämfört med de gamla primitiva åsnetransporterna. Dessutom låter Ludvig konkurrenterna få tillgång till hans pipeline, mot god betalning förstås. Efter ett år har investeringarna betalt sig, och Ludvig kan påbörja sitt planerade nätverk av rörledningar.

Utbyggnaden går snabbt. Han använder sig av samma konstruktion som i den första ledningen. Oljan transporteras i mindre ledningar, som löper samman vid en huvudpunkt där en större pumpstation pumpar den vidare i huvudledningen.

även huvudledningen är försedd med mindre pumpar som transporterar oljan vidare till raffinaderiet. Samtliga pumpar är ångdrivna.

Konkurrenterna har nu också förstått betydelsen av den nya metoden att transportera olja. Så börjar oljeutvinningen sätta fart på allvar i Baku, staden på halvön Apscheron vid Kaspiska havet. På lysfotogen är efterfrågan omättlig både i Ryssland och Europa. Bröderna Nobel inser exportmöjligheterna, som dock försvåras av det ohanterliga och omoderna sättet att frakta oljan. Stora tunga ekfat fylls manuellt och lastas under stora svårigheter ombord på fartygen.

Ett första steg för att lösa problemet tar Ludvig och Robert genom att komplettera ledningssystemet med en pipeline från raffinaderiet till hamnen i Baku.

Oljeutvinningen med alla dess tekniska krav och komplikationer får betydelse även för Nobels verkstadsföretag I S:t Petersburg. Man kan verkligen tala om vertikal integration mellan bolagen; de behov som uppstår i Baku rörande maskiner, delar och andra verkstadstekniska produkter tillgodoses av företagen i S:t Petersburg.

Men Ludvig Nobel utvecklar inte bara sina tekniska idéer. I Baku fördjupar han sitt sociala engagemang för sina anställda. Han kräver av arbetsledarna att de ska visa arbetarna respekt och behandla dem hyggligt. Han inför kortare arbetsdag, från 14 timmar till 10,5 timmar, bygger klubblokaler och bibliotek för de anställda. Företaget har till och med en tidig form av företagshälsovård. Ludvig Nobel lär också vara den första arbetsgivaren i historien som inför vinstandelssystem för sina anställda.

De tekniska utmaningarna inspirerar honom till nya tankar och idéer. Med den nya rörledningen från raffinaderiet ner till hamnen skulle han kunna få fart på exportaffärerna om han bara kunde lösa frågan med fartygsfrakterna. Det måste finnas ett bättre sätt.

Bröderna Nobel bestämmer sig för att försöka fylla oljan direkt i fartygets skrov och lastrum. Omgivningen är misstrogen: om det hade varit möjligt att frakta olja på det sättet hade amerikanarna för länge sedan gjort det.

Roberts hypotes är att vågskvalpet i fartyget är mycket farligare än havets vågor. Trots det genomförde bröderna flera försök genom att till havs prova med oljefylld pråm. Farhågorna besannades.

Men Ludvig ger sig inte. Han har själv en idé om hur man skulle kunna göra.

Det hjälper inte att han förklarar att rationella fartygsfrakter kan bli den mest betydelsefulla faktorn för petroleumindustrins framtid.

Till sist sätter han sig själv och ritar världens första tankfartyg, konstruerat för att i första hand frakta fotogen, den stora och överallt efterfrågade produkten. Hans idé är att med skilda oljebehållare i fartyget eliminera skvalpet och minska risken för förgasning.

Redan på 1850-talet hade Ludvig Nobel arbetat med konstruktion av ångmaskiner till flottans fartyg. Den bakgrunden hjälper honom nu, och i samarbete med sina ingenjörer vid verkstäderna i S:t Petersburg fullföljer han konstruktionsarbetet.

Inget ryskt varv vill dock åta sig att bygga fartyget. Ludvig vänder sig i stället till sitt hemland, Sverige, där han får kontakt med Motala Varv. I samarbete med överingenjören Sven Almquist ritar han färdigt ett fartyg med kapacitet att frakta flytande oljeprodukter.

Detta världens första oljetankfartyg beställs hos Motala Varv i november 1877 och redan våren 1878 är det färdigt att levereras till Baku, hemorten vid Kaspiska havet. Fartyget döpts till Zoroaster (en variant på Zarathustru, som betyder elddyrkare).

Zoroaster är en märklig konstruktion: 42 meter lång, 8 meter bred och med ett djupgående av 2,7 meter. Alltför mäktig, visar det sig, för att kunna segla hela vägen till hemmahamnen i Baku. Ludvig har förbisett att fartyget på vägen måste passera slussar med olika kapacitet.

Uppgifterna om transporten går i sär. En del påstår att fartyget måste demonteras några gånger under resan. Andra hävdar att det bara var djupgåendet som försenade slutleveransen till Baku.

De åtta inbyggda cisternerna i fartyget plockas dock ut vid flera tillfällen under jungfruresan.

Första anhalten för Zoroaster blir S:t Petersburg, där hon förses med specialutrustning för sin uppgift. Nobels verkstäder installerar också alla pumparna från och till lastutrymmena.

Zoroaster sätts våren 1878 i trafik på sträckan Baku-Astrachan, en hamnstad vid Kaspiska havets norra del. Denna utgör den viktigaste förbindelselänken med det inre av Ryssland och hamnarna vid Svarta havet. Ryktet sprider sig om fartyget, och lockar experter från hela världen till Baku för att studera den omtalade innovationen.

Ludvig Nobel ställer gärna själv upp och visar fartyget, i motsats till många andra innovatörer är han öppen för att sprida sina kunskaper och sina idéer.

Redan 1878 sjösätter Ludvig Nobel de första efterföljarna till Zoroaster, Buddha och Nordenskiöld.

Liksom föregångarna får de tas i sär flera gånger under leveransen, men det har nu Ludvig förutsett vid konstruktionen. Fartygens för och akter sammanfogas i Motala och seglas till Rybinsk vid Volga. Där sätts mittsektionen på plats.

Ludvig Nobel skaffar sig snart en hel flotta av tankfartyg, med insikten om att distributionen är den avgörande faktorn för vidare expansion på nya marknader. Fartygen får namn efter framstående vetenskapsmän: Darwin, Linné, Sokrates, Robert Nobel och Ludvig Nobel.

Ludvig är väl medveten om att tankfartygen bara är en del av lösningarna på distributionsproblemen. Nästa steg är att skapa ett distributionsnät via järnväg för att nå marknader utan vattenvägar.

Det ryska statsägda järnvägsbolaget vill inte delta i investeringar i särskilda oljefraktvagnar. Följaktligen konstruerar Ludvig Nobel egna vagnar i sina verkstäder i S:t Petersburg. Han kallar konstruktionen för cisternvagnar.

Det visar sig dock att de oljefyllda vagnarna blir för tunga för statsjärnvägens egna lok. Ett helt tåg med olja i 25 cisternvagnar motsvarar transport av 250 ton fotogen. Det är lika mycket som ett helt tankfartyg.

Ludvig Nobel får än en gång sätta sig vid ritbordet - för att bygga ett lok med kapacitet att dra de tunga tankvagnstågen. Vid Nobelverkstäderna i S:t Petersburg produceras under några år över 1 000 cisternvagnar och ca 60 nya lok.

De tunga investeringarna är kapitalkrävande. Robert och Ludvig behöver mer pengar för att kunna fortsätta expansionen. De rådgör med Alfred i Paris, som föreslår bröderna att bilda ett aktiebolag för att få in friskt kapital i rörelsen.

Robert motsätter sig bolagsbildning. Han insisterar på att det är han som har tagit alla initiativ, och vill inte släppa kontrollen över bolaget. Inte heller Ludvig är tilltalad av tanken på bolag, men till sist tvingar behovet av kapital ändå fram en sådan lösning. Våren 1877 gör Ludvig ett längre besök hos Alfred i Paris. De kommer överens om att från maj 1878 skapa ett bolag för verksamheten.

Det ryska originalnamnet, som blir stadfäst av kejsaren den 15 maj 1878, är "Tovaristjestvo Neftjanovo Proizvodstva Bratjev Nobel".

Aktiekapitalet beslutas till 3 miljoner rubel. Ludvig blir största ägare med 1 610 000 rubel. Peter Bilderling med 930 000 och Alfred går in med 300 000. Robert satsar bara 100 000 rubel, han är missnöjd med utvecklingen och känner att hans idé tagits ifrån honom.

Samma år avreser han till Schweiz tillsammans med sin familj. Klimatet i Baku plågar honom, han har varit svårt sjuk en längre tid, och han finner ingen mening med att stanna nu när det företag han lagt grunden till övergått i andras ägo.

Robert, hans hustru Pauline och barnen flyttar först till Stockholm, men därefter till Getå strax utanför Norrköping. Där finner han inspiration till ny uppfinningsrikedom. På egendomen i Getå uppför han sju växthus där han installerar en värmeåtervinningsanläggning, förmodligen den första i vårt land, och odlar vindruvor.

Robert Nobel blir kvar i Getå fram till sin död 1896, vid 67 års ålder.

I mars 1883 besöker Alfred sin bror Ludvig i S:t Petersburg. De kommer överens om en nyemission och spridning av aktierna i Branobel. Det är Alfred som driver på, han vill förränta sina investeringar i företaget.

Ludvig skriver ett brev till Alfred, kort efter hans avresa. Brevet är daterat den 17 mars.

"Din korta uppenbarelse här har lämnat så många och kära minnen hos oss alla både stora och små, att du fortfarande utgör vårt stående talämne. Dina anmärkningar giva mig ej mindre att tänka på, Din rika och mångåriga erfarenhet i fråga om aktiebolags förvaltning är för mig av ofantligt värde. Hitintills, då vi ensamma ägde nästan hela företaget, kunde det betraktas som en privat affär; men numera sedan aktier, huru få de än må vara, blivit sålda till främmande, måste vi börja iakttaga formaliteter, vilkas vikt jag ej underkänner. Jag skall därför söka rätta mig efter dina råd och anmärkningar så långt de låta sig förena sig med våra härvarande höga auktoriteters ofta fria sätt att handla."

1883 väljs Alfred Nobel in i bolagets styrelse. I ett nytt brev kommenterar Ludvig utnämningen:

"Den hjälp du nu ger oss, är av verkligt stort värde, och jag hoppas, att när jag får ditt val till direktör officiellt kungjort, så skall mänskligheten upphöra att, som de nu göra det, påstå att Bolaget Br. Nobel är Ludvig Nobel."

Nyemissionen ger välbehövligt kapital till de nya investeringar som förestår. Ludvig Nobel satsar nu på att etablera tankdepåer över hela Ryssland för att kunna lagra olja och fotogen nära marknaden. De första depåerna byggs i Tsaritsin, S:t Petersburg, Moskva och Riga.

Branobel investerar också i näraliggande verksamheter, som skeppsvarv och anläggningar för underhåll av oljetåg och andra transportmedel.

Det ger Törnquist en idé till en ny metod för destillering av oljan. Han testar metoden i en pilotanläggning, som Ludvig Nobel sedan låter bygga i full skala.

Det nya raffinaderiet har både en väsentligt högre produktionskapacitet och lägre produktionskostnader. 1883 producerar anläggningen 106 000 ton fotogen.

Alfred Törnquist efterträder Robert Nobel som chef för Branobel i Baku. Men efter kort tid blir han sjuk och tvingas sluta. Ludvig kontaktar i stället en av sina gamla vänner, Gustaf Törnudd, som då arbetar vid Wiborgs verkstad i Finland. Ingenjör Törnudd accepterar erbjudandet om en befattning som högste chef i Baku. I hans dagboksanteckningar, ett år efter ankomsten, framgår att han inte ångrar sitt val.

"Jag har aldrig i mitt liv sett en man, som lik Nobel kan fullfölja en idé med aldrig tröttnande ihärdighet; ingen svårighet är stor nog att avskräcka honom och hans okuvliga energi vet att tillämpa sig segern under de mest omöjliga förhållanden! Med den numera inhöstade erfarenheten till ryggstöd och Ludvig Nobel som ledare, har mitt mod stigit alldeles ofantligt och jag känner mig stark nog att försätta berg, med ett ord jag känner igen mitt forna jag som genom de vidriga förhållandena i Wiborg höll på att helt förkvävas! Sedan länge har jag med tacksamhet funnit, huru gud styr allt till det bästa, och vilken oändlig lycka det var för mig att ännu en gång komma bort från små och trånga förhållanden för vilka jag ej är skapad."

Branobel har vuxit till det ledande oljeföretaget i Baku, och tillsammans med verkstadsrörelsen i S:t Petersburg leder Ludvig Nobel Rysslands största företag. 12 000 anställda arbetar i oljebolaget, som redan står för en betydande del av världens totala produktion av olja.

"Ludvig är ej hugad att ge upp det ringaste av sin auktoritet och kommer att fasthålla detta system, som tynger hans hälsa och bryter hans krafter. Ingen av oss har egentligen hälsa för att sköta en gigantisk mekanism som Baku. Vi måste nöja oss med det tänkande arbetet och lämna allt det mekaniska åt andra" skriver Alfred i ett brev till Robert i Getå den 7 juli 1883.

Trots kritiken kan Ludvig inte låta bli att engagera sig i smådetaljer. Det är på utvecklingsavdelningen han har sitt hjärta och han kan inte hålla sig därifrån. Hans intresse fångas bland annat av den första enkla modellen av oljebrännare som dykt upp på den ryska marknaden.

Ludvig Nobel uppfann inte oljebrännaren, men han gjorde den kommersiellt användbar. Hans version introducerades på marknaden 1882, tre år före amerikanarna. Oljebrännaren öppnade en helt ny marknad för petroliumindustrin, och olja tar snabbt över kolet som uppvärmningsmetod. Eldningsoljan är både billigare än kolet och har bättre värmevärde.

I USA är det framförallt Rockefeller som driver på utvecklingen av oljebrännaren. Rockefeller kontrollerar nu större delen av den amerikanska oljeindustrin. Han leder Standard Oil-trusten som omfattar 75 procent av alla raffinaderier och 90 procent av alla pipelines i USA.

Ludvig som av Alfred uppmanats ta det lite lugnare och ge upp lite av sin auktoritet, reser till Cannes för att vila upp sig men där avlider han plötsligt, 57 år gammal. Han efterlämnar hustru och tio barn, varav sju i det andra äktenskapet.

Ledningen för Branobel övertas av äldste sonen, Emanuel Nobel, 29 år, medan Carl Nobel, 26 år, får ansvaret för verkstadsrörelsen i S:t Petersburg.

Generationsskiftet är därmed fullbordat. Båda grundarna, Robert och Ludvig, har lämnat den industriella scen som de i brödraskap och gemenskap skapat. Den unga generationen står redo att ta över.

Ludvig och Edla Nobels dotter Martha, gift med Georgij Oleinikoff och liksom maken läkare, ger i sin bok "Ludvig Nobel och hans verk, en släkt och storindustris historia" sin bild av fadern:

"Om i en biografi över Ludvig Nobel alla lovord skulle upprepas som förekommit om honom i tal och skrift, så finge författaren med säkerhet uppbära klander för skönmåleri, framförallt i betraktande av det nära släktskapsförhållandet till den som parentationen gäller. Men även den skeptiske läsaren torde knappast undgå intrycket av det storvulna och tillika människovänliga i Ludvig Nobels karaktär och hans sällsynta egenskaper som arbetsgivare och industriman. Lägger man därtill hans egna ord, citerade ur de bevarade breven, så framträder bilden av denne märklige man rikare fasetterad och får en intim anstrykning av ömhet, hjärtlighet och värme som måste fängsla hans sentida ättlingar och väcka deras beundran."

Branobel har i början av 1880-talet en betydande export till Europa, och har hittills fått agera helt ostört på marknaden.

Men dess framgångar drar uppmärksamheten till sig. Rockefeller, som av politiska skäl knappast kan expandera mer på hemmamarknaden, är på jakt efter nya marknader att erövra.

Även den tyska finansfamiljen Rothschild börjar intressera sig för oljebranschen. En av deras affärskontakter i Baku berättar om Branobels expansion, om Ludvigs Nobels tankbåtsflotta och oljetågen. Rothschilds, som har intressen i järnvägsbranschen, lockas av tanken att bygga en egen järnväg över bergen i Kaukasien till en av hamnstäderna vid Svarta Havet.

Slaget om Europa har börjat, ett 30-årigt marknadskrig som kommer att avgöras först med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland i oktober 1917.

Robert W. Tolf, författare till boken "The Russian Rockefellers", citerar en föredragshållare som drygt ett halvår efter Ludvig Nobels död talade vid Ryska tekniska föreningens möte:

"Nobelbolagets anläggningar, på vilkas förbättringar och rationaliseringar Nobel nedlagt så mycket möda och kunskaper, kan man betrakta som icke endast mönstergilla utan till och med som de främsta i världen. Jag har haft förmånen att se och noggrant studera de största fotogenfabrikerna i Amerika, i Brooklyn, Long Island City, Philadelphia, bland annat Standard Oil Company, och jag vågar påstår, att ingen av dessa var så väl organiserad som Nobels. På samma gång finns det ingen i världen med samma kapacitet".

Robert Tolf skriver själv: "Ludvig Nobel var inte en vinningslysten affärsman i ordets banala bemärkelse. Han jagade icke heller rikedom. Den idérike entusiasten dominerade städse hos honom över kapitalisten och företagaren. Han ägde en livlig känsla för det rent mänskliga, och intet personligt intresse, i sämre mening, krävde hos honom rättens och humanitetens krav".

Föredragshållaren på Ryska tekniska föreningen menade att man "knappast någonstans i Ryssland kan finna ett företag med så heterogen samling anställda, i vilket dock alla, höga som låga, äro uppfyllda av lika ärliga och gedigna sympatier för ledaren och företaget i dess helhet, som de, vilka utmärka personalen i firman Branobel. Det är självklart att något sådant inte vore möjligt, om firmans primus motor icke vore begåvad med framstående själsegenskaper, om han icke städse hållit sig till sträng rättvisa och omutlig rättrådighet, med ett ord, om han ej ägt en sann och innerlig kärlek till gärningen och mannen".

Ludvig Nobel utnämns före sin bortgång till hedersingenjör i teknologi vid S:t Petersburg teknologiska institut. Han är den förste företagaren i Ryssland som får den hedersamma utnämningen.

Nära 30 år tidigare hade deras farfar Immanuel Nobel fått överlämna ledarskapet för Nobelverkstäderna i S:t Petersburg till sin son Ludvig. Nu får Emanuel och Carl Nobel axla ansvaret för sin fars livsverk. Sönerna har tidigt fått ta del av arbetet i företaget. Emanuel finns vid sin fars sida på den första resan till Baku. Vid 22 års ålder utses han till ansvarig för oljebolagets finanser. Han uppfyller väl sin fars krav, men så har han också fått gå i en hård skola. Ludvig engagerar sig personligen i sönernas utbildning och fostran.

Att ta över ledarskapet efter den som byggt upp ett företag, är en svår uppgift. Två personer tänker inte likadant och har därför inte samma

grundsyn på problemen.

Alfred utökar aktieinnehavet

Emanuel hinner knappast reflektera över det tunga ansvar som lagts på hans axlar. Branobel står inför avgörande beslut om tunga investeringar för att kunna hålla jämna steg med konkurrenterna på den nya marknaden som skapats med bilens födelse.

Alfred Nobel utökade sitt aktieinnehav i bolaget och skriver 1890 i ett brev till Emanuel:

Kort efter Ludvigs bortgång meddelar hovet att tsar Alexander III vill besöka Branobel i Baku. Tsaren förevisas det vackra, marmorprydda huvudkontoret, oljefälten, ledningarna till raffinaderierna, men också arbetarbostäderna och den trädgårdsvillastad som Ludvig Nobel anlagt för de svenska tjänstemännen.

Tsaren uttrycker sin belåtenhet med att ha ett företag som Branobel i sitt rike, men han antyder att det nog vore lämpligt att landets största företag leds av en person med ryskt medborgarskap över. Emanuel förstår vinken, och redan samma år blir han och hans familj ryska medborgare. Ett steg som senare visar sig vara en god investering.

1890-talet inleds med kraftigt fallande priser på oljemarknaden. Många små oljebolag och distributörer ställdes inför stora problem. I USA hade nya anti-trustlagar, de så kallade Sherman-lagarna, tvingat Rockefeller att formellt upplösa Standard Oil-trusten. Det var ett skäl till hans ökade ansträngningar att erövra nya marknader.

även Branobel drabbas av priskriget, och Emanuels förmåga ställs nu på prov på allvar. Den väg han väljer visar på ett sinne för strategiska lösningar. Han lyckas förena sex av de ledande raffinaderierna i en trust, som ger Branobel ensamrätt på distributionen i en trust och försäljning i fem år.

Samarbetet ger Emanuel ett tillfälligt andrum, men snart havererar trusten genom interna fejder mellan de syndikatägande bolagen. Detta leder så småningom fram till förnyade kontakter mellan de tre maktblockens ledare, Rockefeller, Rothschild och Nobel. På nytt diskuteras möjligheten till ägarsamarbete, men förhandlingarna leder ingen vart. Resultatet blir till sist en överenskommelse att dela upp världsmarknaden emellan de tre blocken.

De ryska myndigheterna bemödar sig om att på olika sätt bistå Nobel, inom ramen för de nationella lagar och bestämmelser som gäller. Utanför Rysslands gränser skrivs också historia. Alfred Dreyfus, kapten i den franska generalstaben, degraderas på gården till krigshögskolan i Paris. Han har dömts till livstids förvaring i straffkoloni på grund av spioneri för Tysklands räkning.

1895 gör Branobel sitt mest vinstrika år hittills. Företagets styrelse beslutar om en rekordhög aktieutdelning, 10 procent. Emanuel Nobel gör goda affärer på fasta kontrakt om kontinuerliga leveranser till ångbåtar och industrier.

I december 1896 avlider Emanuels farbror, Alfred Nobel i San Remo i Italien. Branobel-aktien rasar, marknaden spekulerar i att Alfred Nobels död innebär en försvagning av imperiet. Det ryktas att bolaget står inför en ekonomisk katastrof.

Alfred Nobels berömda testamente leder snarare till ökad förvirring än klarhet. När testamentet offentliggörs kommer nya spekulationer om att Nobels tillgångar i Branobel måste realiseras. Omfattningen av hans satsning i Branobel är väl känd.

Alfred Nobels totala tillgångar uppgår till ett värde av drygt 33 miljoner kronor. Som komplement till uppgifterna om hans tillgångar i Ryssland bör tilläggas att det hos Disconto-Gesellschaft i Berlin fanns värdepapper enligt följande:

När Branobel i Baku 1904 firar sin 25-åriga tillvaro, har företaget 12 000 anställda, 13 miljoner kronor i årlig lönekostnad, 5 raffinaderier, 7 fabriker för reservdelar och reparation, 150 oljedepåer, 1500 cisternvagnar för oljetransport, 40 naftabrunnar och 12 större tankfartyg. Nobels oljeproduktion var år 1902 världens näst största. Ryssland står för hälften av världens totala produktion av olja. Den totala produktionsvolymen uppgår till mellan 18 och 25 miljoner ton petroleum per år (att jämföra med dagens volym: 3132 miljoner ton, 1991). USA, som på 1860-talet var oljans världshärskare, har 1902 fått överge tätplatsen till Ryssland.

I november 1917 meddelar den militära revolutionskommittén, som har bolsjevikisk majoritet, att den rådande regimen satts ur funktion. Alla myndigheter har tagits över av MRC, ett organ för Petrograds arbetar- och soldatrepresentanter.

Meddelandet sänds ut av Leo Trotskij och under uppläsningen inträder Lenin i lokalen. De nya ledarna meddelar vidare att det gamla styrets sista fäste, Vinterpalatset, har intagits och flera av ministrarna är revolutionärernas fångar.

Bolsjevikerna deklarerar att all jord ska överlåtas på bönderna, utan kompensation till de tidigare ägarna. Industrin ska läggas under arbetarnas kontroll och en församling ordnas för att ge Ryssland en ny författning. Namnet S:t Petersburg ändras till Petrograd, senare Leningrad.

Den ryska revolutionen i oktober 1917 innebär slutet för Nobelimperiet. Det har gått åttio år sedan Immanuel Nobel demonstrerade sina undervattensminor för tsar Nickolaus I. Nu går ridån ned, bolsjevikerna lyckas på några få dagar med det som Rockefeller och Rothschild ägnat 30 fruktlösa år. Lenin och Trotskij avgör striden om herraväldet över oljan.

De nya kommunistiska makthavarnas inställning blir en bitter erfarenhet för Nobelföretagen över hela Ryssland. Ute på oljefälten och i fabrikerna ställer bolsjevikerna till stor skadegörelse. Ledning och tjänstemän inom Nobel utsätts för hot och övergrepp, t.o.m. mordförsök.

I dag är Nobels helt glömda i Baku. Villa Petrolea med sina ståtliga trädgårdar, byggd av Ludvig Nobel, disponeras nu av folket. På historiska museet i Baku finns några av Nobelbolagets aktiebrev från slutet av 1800-talet utställda. Museet understryker de usla förhållanden som Nobels och Rothschilds arbetare sägs ha levt under.

"Nobel bara förde ut pengarna från Baku, placerade pengar här men bodde inte här" sade man 1983 på oljeinstitutet i Azerbajdzan.