Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. epost
Priset är 200 kr + porto.

När Alfred Nobel den 21 oktober 1893 fyllde sextio år skedde detta utan hyllning och salut. Det ser ut som en tanke att hans laboratoriejournal och brevbok den dagen - en fullbokad arbetsdag som alla andra - visar att han sysslade med "patent för ljudlös skottlossning", "elimineringen av störande missljud i fonografen" samt "funderade på inköp av det svenska bruket Bofors". Det är betecknande nog att den försynte man, som genom sina uppfinningars art åstadkommit så många bullrande detonationer till väl och ve för en hel mänsklighet, bekämpade mekaniskt buller likaväl som han avskydde ljudlig hyllning eller uppmärksamhet av vad slag det vara månde samt - att tankarna tydligen började gå mot hemlandet. Här skulle kanske Bofors kunna erbjuda honom vad han länge sökt - en stadigvarande och bra plats, där han på ett ställe kunde pröva sina patent m.m.

Det råder intet tvivel om att kosmopolitikern, som sagt att hans hem var där han hade sitt arbete och som fortfarande hade åtminstone tre välinredda "hem" - i San Remo, Ardeer och Paris - nu i all sin rikedom kände sig ensam och rotlös.

I dåvarande vicepastorn i svenska församlingen i Paris Nathan Söderblom fick Nobel under sina sista år en mycket uppskattad vän.

Vid många tillfällen under ett årtionde uppsökte Nobel i gästers sällskap den förnäma salong, som hölls av patrioten och republikanen madame Juliette Adam, född Lamber.

Där samlades många av dåtidens stora inom konst och litteratur, vetenskap och politik och diskuterade tidens brännande frågor.

Juliette Adam var en av Léon Gambettas entusiastiska lärjungar och redigerade det kända bladet La Revue Nouvelle. Av personer, som umgicks både på Svensk-Norska Sällskapet och hos madame Adam, beskrivs Alfred Nobel som en mycket intresseväckande och spirituell debattör, icke minst av Bertha von Suttner, som var med Alfred Nobel hos madame Adam, troligen två gånger.

I nittiotalets första år märktes det att Nobel i San Remo umgicks med tankar att knyta närmare kontakt med Sverige och svenska kretsar, ja, att rent av draga mot hemlandet, där han inte haft någon fast bostad sedan åren 1863-64, då han experimenterade tillsammans med fadern på Heleneborg i Stockholm.

Den nya miljön i San Remo var nog så välgörande för hans hälsa, men många omständigheter där hämmade verksamheten. Apparatur och kemikalier, även de minsta förnödenheter, måste hämtas från Tyskland. Hantverkarhjälp stod ej att få. Invånarna i grannvillorna i den då idylliska orten klagade - naturligtvis icke utan anledning - på de störande skjutövningarna på piren.

Uppfinnaren började fundera på att finna en annan plats för sin verksamhet, och man skulle tycka, att en man med fabriker i hela världen borde haft många platser att välja på. Men så enkelt var det inte. England var han för tillfället mycket avogt inställd till på grund av corditprocessen. "I England är konservatismen alltför blomstrande för att man där överhuvudtaget skulle kunna godta något som inte har någon sorts förhistorisk hävd", skrev han. Till Sevran-laboratoriet ville han inte återvända med sin experimentverksamhet på grund av de tidigare konflikterna med det franska krutmonopolet, ty, sade han, "alla fransoser lever i den saliga tron att hjärnan är ett franskt organ".

Till Wilhelm II:s Tyskland ville han, trots dess förträffliga resurser för hans behov av kemiska och mekaniska utensilier, inte vända tillbaka på grund av landets inrikespolitiska oro och högmodiga militära attityd. "Tyskar är så pedantiskt omständliga och överflödigt detaljerade", skrev han.

Trots sin långa bortovaro från hemlandet kände han sig som en svensk medborgare - och hans sätt att återvända till ursprunget är mera karaktärsavslöjande än mycket annat. Andra välbärgade hemkomlingar i hans position skulle väl njutande sitt otium, ha köpt sig en villa eller lantställe i det vackra fäderneslandet, men så icke Alfred Nobel. Han skaffade sig i stället en ny fabrik, ett nytt arbetsfält.

1894 köpte han för 1 300 000 kronor AB Bofors/Gullspång med dess gamla - sedermera så välkända - järnbruk och vapenfabrik, Bofors i Värmland. I den intilliggande Björkborns herrgård inredde han sin bostad och - främst av allt - i dess närhet byggde han ett litet men modernt utrustat laboratorium för arbeten i halvindustriell skala. Här anställde han efterhand ett antal svenska ingenjörer under den betrodde nye vännen Ragnar Sohlmans ledning.

ännu ett anrikt svenskt bruk hann Nobel förvärva, nämligen Björneborg i Värmland. Han hade för avsikt att vidareutveckla där befintliga masugnar, bessemer- och valsverk. Med det samtidigt inköpta närbelägna Karåsforsen önskade han utvinna Svartälvens vattenkraft, ett tidigt exempel på svensk exploatering av det "vita kolet", i våra dagar landets mest betydande rena kraftkälla.

Det kärva nordiska vinterklimatet visade sig emellertid vara alltför bistert för den nye ägaren, och fastän hans energi högeligen stimulerades av de växande uppgifterna och utvecklingsmöjligheterna, så var hans hälsa inte den bästa. Det blev därför endast sommar- och höstmånaderna de påföljande två åren - hans sista - som han vistades på och med kraft dirigerade sitt nya brukskomplex.

Ragnar Sohlman har berättat att den enda vila och avkoppling den kanske åldrade, men högst energiske uppfinnaren unnade sig var - liksom i Paris och San Remo - promenader till fots eller i sitt lilla lätta ekipage. Det var förspänt med tvenne livliga orloffhingstar, "Nobels urluffare", som folket kallade dem på grund av deras vilda karriär.

Ortens tidningar gav året efter Nobels bortgång några lustiga glimtar av den legendariske uppfinnaren, så som han färdades i miljön vid denna tid: "... Där kom han i hastigt tempo i sin slutna kupé med största lokomotoriska kraft. Blott hingstarnas raska trav hördes, ty vagnen var ljudlös, försedd som den var med hans egen uppfinning, gummiremmar kring hjulen. Han hade telefon till kusken och ljus såväl i kupén som i lyktorna, alstrat av elektrisk kraft från ackumulatorer. Så for dynamitens herre - och hade man femtio år senare fått se ett sådant ekipage ljudlöst och ljusstrålande flyga genom mörkret, så hade givetvis alla trott att Hin håle var ute på lusttur - och vem vet vad troende folk kunnat tänka annorstädes om de fått se detta ekipage en påsknatt.

En mångfald experiment, som under 1894-96 utfördes enligt Nobels egna idéer, vilka nu framsprang ohämmade som på löpande band, visade att han var femtio år före sin tid.

För att ge en liten föreställning om de mycket varierande områden inom, vilka experiment och fabrikation enligt bevarade journaler kom att göras, må nämnas: nya krutsorter och sprängtillbehör, kanoner och pansarplåt, tändrör och drivladdningar för projektiler och raketer, lätta metallegeringar, inre kall- och varmdorning av kanoner, elektrolytisk framställning av kalium, natrium, konstsilke, syntetisk kautschuk, syntetiska ädelstenar, kartfotografering från luften. Många här utfunderade detaljnyheter blev grunden för betydelsefulla konstruktioner på olika områden efter Nobels tid.

Bofors var ett svenskt företag med tillverkning av bl.a. krigsmateriel. I det grannlaga värvet som vapentillverkare tänkte kosmopoliten Nobel nu helt svenskt och på försvar liksom fader Immanuel, när denne på sjuttiotalet utarbetade sitt "sätt att försvara ett kärt fäderneland mot en överlägsen fiende". "Om det finnes någon industribransch", skrev Alfred Nobel, "som bör vara helt oberoende av tillförsel från utlandet, så är det påtagliga försvarsbranschen, och eftersom vapenfabriker finnes inom Sverige, så är det både ynkligt och löjligt att ej upprätthålla dem... Beställningar tar vi för att kunna leva, men avsikten är att skapa och ej gå i farfars fars skor".

Fullödig kvalité på arbetskraft och prestation, på råvara och produkt, det var hans fordran på allt vad han dirigerade och bestämde över. Så blev det också här. Det var också det han kom att göra med den äran. Det torde vara tillräckligt att nämna att hans ingripande i ledningen av Bofors öden vid en lämplig tidpunkt betydde en vändpunkt i brukets hela utveckling. Verkstäderna kompletterades och moderniserades vad beträffar både byggnader, maskiner och metoder och, tillverkningskapaciteten ökades. Samtidigt sanerades bolagets ekonomi fullständigt genom investering av friskt kapital, varvid Nobel i form av aktieteckning tillsköt 2 1/2 miljon kronor. Det kan med fog sägas, att grunden och förutsättningarna för den storartade utveckling, som Bofors genomgått under senaste halvseklet till stor del lades under Nobels era och av honom själv. Det var inte alltid lätt att vara hans medarbetare. Han hade stora fordringar, gav kortfattade besked och tycktes alltid ha lika bråttom. Det gällde att vara vaken och följa med i hans livliga tankesprång och ofta förbluffande hugskott, när han plötsligt uppenbarade sig och lika hastigt försvann.

Bofors och Björkborn låg på Nobels tid borta från allfartsvägen, och han trivdes i omgivningen de tider han förunnades att arbeta där.

"Två ting lånar jag aldrig - pengar och projekt", skrev Nobel till Sohlman, och man måste medge, att hans egen tillgång på bådadera var tillräckligt nog. Vad uppfinnaren däremot led en alltmer ödesdiger brist på var tid, sömn och hälsa, lugn och ro. Rastlösheten behärskade honom helt. Åren 1895-96 blev sålunda, trots en ofta uttryckt önskan om ändring, en sannskyldig och hektisk karusell av resor i alla väderstreck och av projekt och funderingar beträffande saker "som pockade på att reformeras och göras bättre".

Det blev saker på jorden, under jorden, i havet och i luften. Allt detta har han i egen handskrift dokumenterat på fem olika språk med bevarade journaler och utredningar. I skisser och brev, på vers och prosa, i siffror och tablåer. Aktstyckena är dagtecknade med få veckors mellanrum från San Remo, Paris eller Bruxelles, från Z¸rich, Berlin eller Hamburg, från London, Stockholm eller Bofors i upprepad kretsgång. Dessutom kom brev från kurorter sådana som Aix-les-Bains eller Karlsbad, dit han med ökande allvarliga åkommor reste för att konsultera läkare, specialister, vilkas allvarliga råd han varken trodde på eller lydde, och för att "vila ut och sköta hälsan", en föresats, som enligt bevarade brevrapporter bevisligen aldrig blev av.

Den snart sextiotreårige mannens obrutna intellekt och obändiga energi hade redan i årtionden förvånat hans omgivning. Med ambition och seg uthållighet, som gränsade till det otroliga, lyckades han ännu någon tid hålla samman det svaga käril, som så skoningslöst utnyttjades så länge.

Sin sista sommar och höst - 1896 - tillbringade han med att tillsammans med Sohlman inspirera och dirigera det omfattande tekniska arbetet på Björkborn och Bofors, där han tycktes vara i sitt esse bland förstående medarbetare. Sedan han i september följt bror Robert till graven och efter att ha haft vad han kallade "upprepade besök av andarna från Nifelhem", dvs svåra anfall av migrän och kärlkramp, förstod tydligen även han att något måste göras.

Han avreste söderut och lade in sig för specialundersökning i Paris, fick besked om en svår angina pectoris och den absoluta stillhet, som betingades därav, samt - i förskräckta ordalag - att det var tid att se om sitt hus på olika sätt.

Sitt slutliga testamente i den form all världen känner det hade han redan ombestyrt 1895 under en tidigare sjukdomsperiod och deponerat det i en bank i sin födelsestad Stockholm. Detta kan väl tagas som en vink om var han ansåg sig verkligen höra hemma.

Nu fann han för gott att dryfta det med några få betrodda vänner, varibland den avhållne brorsonen Emanuel, Ludvigs son, då chef för Naftabolaget i S:t Petersburg, men just på besök i Paris. Läkarnas dom utlöste emellertid även andra i en sådan situation mindre vanliga dispositioner, som inte precis tyder på att Nobel plågades av några tankar på en snar hädanfärd. Bl.a. handlade han personligen detaljerna för en under byggnad varande villa för familjen Sohlman i San Remo parken. Han sålde sina vagnshästar i San Remo och inköpte i Paris tre nya och med elegant mundering.

Förutom att han förde sin privata bokföring precis som vanligt, fann han tid att syssla med författarskap av säregen art. Sittande med sitt värkande huvud inlindat i våta dukar arbetade han på fullbordandet av sitt Shelley-inspirerade tragediförsök "Nemesis" samt på en teaterpjäs, som han kallade "The Patent Bacillus" och som var en parodi på den nyligen genomlidna corditprocessen i England som berört honom mycket illa. De är båda högst kuriösa aktstycken, men mycket typiska för sin författare med bittra sarkastiska filosofiska piller om livet och människorna.

Han skrev dessutom ett tiotal handbrev per dag om skiftande affärsprojekt och invecklade kemiska processer. Till Sohlman skrev han i oktober att "det låter ju som om Ödets ironi att jag ordineras nitroglycerin invärtes. De kallar den Trinitrin för att inte skrämma apotek och publik....".

Det allra sista brevet är till samma adressat och daterat i San Remo den 7 december 1896, dit han ankommit fjorton dagar tidigare. Brevet behandlar - just som sig bör - ett nytt nitrocellulosakrut och slutar med orden:

"Tyvärr är min hälsa åter så dålig, att jag med möda skriver några rader, men återkommer, så snart jag det kan, till de ämnen som intresserar oss.

Tillgivne vännen A. Nobel"

Handstilen var hans vanliga, klar tydlig och prydlig och gav ej intryck av någon hotande kollaps, men... det blev ingen återkomst mera till de ämnen, som hade intresserat den geniale och energiske mannen i hela hans liv. Brevet låg oavsänt på hans skrivbord, ty få timmar efter dess utskrift drabbades han av hjärnblödning, som den 10 december klockan 2 på natten efter en svår kamp ändade hans skiftesrika och märkliga levnad.

De farhågor för vilka han i sina brev vid flerfaldiga tillfällen givit uttryck blev besannade: han fick sluta sina dagar endast omgiven av lejda tjänare och utan att i sin närhet ha någon närstående, vars vänliga hand en gång kan tillsluta ens ögon och som kan tillviska ett milt och uppriktigt tröstens ord. Han hade starka anfall av oro och måste hindras från uppstigande. Han hade delvis förlorat talförmågan och minnet av andra språk än barndomens. I varje fall sade hans hovmästare Auguste, att han yttrade en hel del ord, som var obegripliga för tjänarna. De trodde sig förstå ordet "telegram" och så underrättades brorssönerna Emanuel och Hjalmar Nobel samt Sohlman. Ingen av dem hann fram till den döende, som gick över gränsen lika ensam som han levt.

Därmed hade en högst märklig man, som satt många spår i sin samtid, ganska obemärkt slutat sitt kampfyllda liv. Men som han också var en mångmiljonär utan bröstarvingar, och som han på ett mycket ovanligt sätt format sin yttersta vilja, så tog snart en annan kamp sin början, den om miljonerna.

Berättelsen om tillkomsten och särskilt om det långvariga och drastiska verkställandet av Alfred Nobels slutliga testamente skulle med sina komplicerade och intressanta detaljer kunna fylla volymer på basis av de bevarade akterna, men här måste det räcka med några korta huvuddrag.

Tre sinsemellan mycket olika testamenten upprättade han under sina tio sista levnadsår, de två första (av 1889 och 1893) upphävda genom det slutliga av 1895.

En senkommen förbättring i uppfinnarens långvariga betryckta sinnesstämning, som tydligt märktes bl.a. i hans korrespondens efter 1894, hade flera samverkande orsaker: lättnad över att äntligen ha kunnat bryta förbindelsen med Sofie Hess (se avsnittet: Kvinnorna i Alfred Nobels liv) och trygga hennes framtid; trivsel med San Remo, med köpet av Bofors i Sverige och arrangemangen där; tillfredsställelse med den nya assistenten Ragnar Sohlman. Då denne dagligen umgicks med Nobel är Sohlmans iakttagelser bästa vittnesbördet om tiden för det slutliga testamentets tillkomst. Han skriver:

"Jämför man härmed (1880-talet och särskilt 1890-93) de intryck man får av hans psyke, hans framtidsplaner och hans allmänna inställning till sin omgivning efter återknytandet av den livligare kontakten med hemlandet under de tre sista levnadsåren, måste man erhålla den uppfattningen, att han nu, trots de tilltagande anfallen av hjärtlidande, kände större balans och tillfredsställelse i sitt liv än tidigare. Nobel hade fått nya mål att arbeta för, vilka starkt intresserade honom, han hade realiserat sin tidigare dröm om att inrätta ett hem åt sig, eller snarare tvenne hem, i vacker natur och avskilda från storstadens larm, och han hade skaffat sig en ny umgängeskrets av personer med vilka han sympatiserade. Den känsla av tryckande isolering som han förut haft hade tydligen minskat. Vid den personliga samvaron kunde jag under de senaste åren aldrig iakttaga hos honom den nervösa depression, vittnande om vad han själv har betecknat som "som besök av andarna i Nifelhem", vilken jag hade tillfälle observera under en period vintern 1893-94 i San Remo".

Testamentet är ett av Nobel själv på svenska handskrivet dokument på fyra sidor, daterat den 27 december 1895, som formulerats utan anlitande av jurist. Dess formella brister skulle därför leda till mycket stora komplikationer i olika avseenden.

Alfred Nobel dog i sin villa i San Remo, Italien, den 10 december 1896. Hans stoft fördes till hemlandet, där det efter kremering och under stora hedersbetygelser den 29 december gravsattes i familjegraven på Stockholms Norra kyrkogård, där hans föräldrar förut vilade.

När testamentet, som av testator författats på svenska och deponerats i bank i Stockholm, i januari 1897 offentliggjordes, visade det sig ha följande lydelse:

(Här följer en del personliga förordnanden, varefter testamentet fortsätter:)

Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiseradt till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar, som tillfalla; en del den, som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den, som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den, som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den, som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning: och en del åt den, som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser.

Lindhagen hade en vidsynt, ej alltför formalistiskt bunden uppfattning i de juridiska frågor som uppkom. Han blev livligt intresserad av genomförandet av testatorns idéer och ägde även särskilda förutsättningar för åstadkommande av kontakt och samverkan med de svenska akademier som designerats som prisutdelare liksom med de av testamentet berörda svenska statliga myndigheterna. Genom sin verksamhet blev han i själva verket medexekutor i utredningen. Den drivande och utslagsgivande kraften för förverkligandet av testamentet var dock Ragnar Sohlman.

Testamentets offentliggörande frammanade från början kritik, som efterhand tilltog i skärpa, mot dess grundtankar och mot dess formella brister, vilka ansågs i och för sig göra hela testamentet ogiltigt. Pressen uppmanade öppet släktingarna att överklaga detsamma och söka åstadkomma en kompromiss på så sätt att kvarlåtenskapen delades mellan de närmaste arvingarna och de i testamentet nämnda institutionerna. Man framförde att det var rent ofosterländskt att en svensk, med förbigående av svenska intressen, velat gynna internationell verksamhet. Man påpekade omöjligheten för de utsedda svenska prisutdelarna att på ett tillfredsställande sätt fylla den uppgift som anförtrotts dem, vilken skulle komma att helt förrycka deras egentliga verksamhet och dessutom utsätta dem för korruptionsförsök. Och att åt en kommitté, utsedd av norska stortinget, giva uppdraget att dela ut fredspriset ansåg man innebära de största vådor för Sveriges intressen och för förhållandet till unionslandet Norge, vilket vid denna tid redan var mycket spänt.

Den förmögenhet Alfred Nobel samlat var efter dåtidens begrepp mycket stor - bouppteckningen visade en behållning på över 33 miljoner svenska kronor - fördelade på följande länder:

Sverige 5 796 140 : 00

Norge 94 472 : 28

Tyskland 6 152 250 : 95

Österrike 228 754 : 20

Frankrike 7 280 817 : 23

Skottland 3 913 958 : 67

England 3 904 235 : 32

Italien 630 410 : 10

Ryssland 5 232 773 : 45

--------

Summa 33 233 792 : 20

Att tolka och så rätt som möjligt omsätta det på mycket viktiga punkter knappa och vaga testamentet blev för exekutorerna ett enormt, mångfacetterat och nästan övermänskligt arbete.

Kosmopoliten Alfred Nobels rätta hemvist och därmed forum för de rättsliga förhandlingarna var oklart. Någon enligt juridiska begrepp preciserad testamentstagare hade inte angivits. De stora förmögenhetsvärdena var spridda i olika länder med högst olika förmögenhetslagstiftning. En stor och i flera läger uppdelad opposition växte fram, bl.a. ur förment missgynnade släktingars led. Sofie Hess, vars existens var mycket litet känd, uppträdde på arenan genom en Wienjurist med stora krav.

De i testamentet nämnda institutionerna i Sverige och Norge som skulle fungera som eventuella prisutdelare, reagerade tvehågset och högst olika inför de stora och ansvarsfulla uppdrag, som komme att åvila dem genom donationens bestämmelser och vilkas vidd och verkan man icke kunde bedöma.

Ett invecklat och jäsande komplex av arrangemang och ställningstaganden, av kuppförsök och processer genom alla instanser ådagalades. I detta drogs finansiella, vetenskapliga och juridiska experter i flera länder in och pressen gjorde inte situationen lättare med sina livliga kommentarer för och emot varje företagen åtgärd från de tappert kämpade exekutorerna. Ingen av de besvärligheter som kan tänkas uppkomma vid ett mera betydande arvskifte besparades dem.

Till sist, ett citat ur Ragnar Sohlmans år 1950 postumt utgivna bok "Ett testamente" där han givit en uttömmande och livfull skildring av händelseförloppet.