Innehåll

Då Nobel försökte komma underfund med varför några gruvor i Skottland inte övergick till dynamit utan höll fast vid sprängoljan var en av orsakerna att gruvarbetarna föredrog sprängolja som bränsle i gruvlamporna. Nobel konstruerade genast en lampa där de då vanliga oljorna (det var före fotogenet) förbrändes under högre temperatur och gav ett starkare sken. Han fullföljde dock inte patentansökan. Under de första åren av 1870-talet inträffade ett flertal svåra järnvägsolyckor i England och på kontinenten, varvid många människoliv gick till spillo. Tågens hastighet hade ökats genom ångteknikens utveckling, men signalsystemen var fortfarande bristfälliga. Nobel hade lösningen. En liten vagn - en "förridare"- skulle löpa framför loket, kopplad till detta, på ett avstånd lika med bromssträckan. Om förridaren kolliderade med något skulle ångan till lokets cylindrar stängas av och bromsarna slås till. Idag kan vi kanske tillåta oss att le en smula åt denna lite barnsliga tanke, men vi glömmer då att sätta in denna uppfinning i sitt dåtida tekniska sammanhang. Den "automatiska bromsen" (Frein automatique) kallade Nobel anordningen i sitt franska patent 1873 och den får också ses som ett uttryck för Alfred Nobels tekniska samvete att förhindra oskyldiga människors offrande för de tekniska framstegen.

"Om jag får 300 idéer på ett år och en av dem är användbar, så är jag nöjd", skrev Nobel vid ett tillfälle. Vi ska i några avsnitt följa ett urval av dessa många idéer - åtskilliga långt före sin tid - och se vad de har lett till, och vad de skulle kunna ha lett till.

I detta projekt samarbetade Alfred Nobel med den mångsidigt begåvade artillerikaptenen Wilhelm T. Unge (1845-1915). Unge hade genomgått Tekniska högskolan i Stockholm (skeppsbyggeri), men hade sedan valt den militära banan.

I slutet av 1880-talet fick han idén till en "raketprojektil" som han menade skulle ge en långskjutande kanon en enorm skottvidd.

Unge tänkte sig förse en projektil med en raket i centrumlinjen och då denna projektil avskjutits och nått kulbanans högsta höjd skulle raketen avfyras och driva projektilen framåt. Då Unge sysselsatte sig med dessa idéer blev det känt att Nobel hade uppfunnit ballistiten, vilket i artillerikretsar ansågs som en sensationell nyhet.

Då Nobel befann sig i Stockholm sommaren 1892 uppsöktes han av Unge som ville diskutera lämpligaste drivmedel för raketprojektilen. Nobel blev till en början entusiastisk för projektet, men kunde snart konstatera att den stora svårigheten låg i att finna en mekanism som vid rätt tidpunkt fyrade av raketen. Varför inte i stället koncentrera sig på att vidareutveckla raketen som vapenbärare? Så bildades AB Mars med Nobel som huvudfinansiär, bland aktieägarna fanns kung Oskar och Gustav de Laval.

Stridsraketen hade introducerats av engelsmannen William Congreve i början av 1800-talet men på 1890-talet ansågs den helt föråldrad och många skämtade med Unge och Nobel för att de gav sig i kast med en så förlegad idé. Men Unge analyserade problemen och kom fram till ett par helt nya principer. Den vanliga fyrverkeripjäsen liksom den tidigare stridsraketen stabiliseras av en käpp, men tyngdpunkten i systemet förskjuts hela tiden sedan den avfyrats genom att krutsatsen försvinner. Detta gör att banan blir svår att bestämma. Alltså, resonerade Unge, måste raketen stabiliseras på annat sätt. Unge kom att tänka på att när geväret med räfflad pipa infördes ökade träffsäkerheten markant genom att kulan sattes i rotation och på så sätt stabiliserades. Ta bort käppen och sätt snurr på raketen! Unge hade flera idéer om metoder för att få raketen att rotera, likaså för att finna en lämplig utskjutningsanordning.

Han inrättade en experimentverkstad - finansierad av Nobel - och efter knappt ett års febrilt arbete hade Unge experimentmodeller klara för både utskjutningsramp och stabiliseringsanordningar.

Provskjutningar med experimentraketerna företog Unge och i Nobels närvaro på det område i Stockholm där Engelbrektkyrkan senare byggdes (Lärkstaden) och de kunde konstatera att ännu ett problem måste lösas innan prov i full skala kunde göras. Det var att få raketen perfekt centrerad i rampen före och under utskjutningen. Rampen var en öppen cylinder där "väggarna" bestod av sex till åtta ledskenor. Efter åtskilligt experimenterande fann Unge en ring av mjuk koppar med V-formigt tvärsnitt. Då raketen avfyrades och började ge sig i väg, och samtidigt rotera, hyvlade ledskenorna av lite koppar från ringen och raketen blev perfekt centrerad. Raketens rotation åstadkoms på så sätt att snedställda skovlar (Nobel kallade dem "skedar") sattes i den utströmmande krutgasens väg och gav då en tangentiell kraft som drev raketen runt.

Unge och Nobel hade nu på relativt kort tid fått fram prototyper till en stabiliserad raket och en avskjutningsramp där raketen centrerade sig själv med stor precision. De träffades vid flera tillfällen under augusti och september 1893 och diskuterade "den flygande torpedens" vidare utveckling. De var nu helt överens om att deras skapelse skulle kunna bli en ersättare för det långskjutande artilleriet. Unge hade på Nobels uppdrag besökt Columbian Exposition i Chicago på sommaren 1893 och kunde rapportera om "de väldiga jernmassor till ofantliga kostnader" som Krupp där visade upp, men "att Du och jag med våra uppfinningar kommer att göra långskjutande pjäser helt värdelösa" (Unge saknade inte självförtroende!). Han fortsätter "den flygande torpeden kommer att bli artilleriets själ utan den klumpiga kroppen".

En betydelsefull komponent på den flygande torpeden återstod att utveckla, nämligen, stridsspetsen. Raketens mjuka start och den måttliga accelerationen gjorde att den kunde laddas med dynamit, eller rättare sagt spränggelatin. Unge gjorde flera lyckade försök på Bofors skjutfält under 1895 med flygande torpeder bestyckade med dynamitladdningar.

Emellertid hade en komplikation tillkommit som Unge inte räknat med. Han hade sina planer klara för tillverkning av flygande torpeder i stor skala som han ville diskutera med Nobel. Denne hade dock blivit alltmer upptagen av andra projekt och det hände på våren 1895 att Unge var på Bofors i veckor utan att få mer än ett kort samtal i samband med någon måltid. Först på sommaren påföljande år fick Nobel möjlighet att tillsammans med Unge sammanställa patentspecifikationerna för de flygande torpederna och att planera för serieproduktion. Under hösten 1896 utarbetades detaljerna i dessa planer där Nobel var beredd att investera betydande belopp. Allt föll dock i spillror vid Nobels död.

Från mitten av 80-talet sysselsattes Nobels fantasi mycket av stålprocesser och hur de skulle kunna göras effektivare. De stålkvaliteter som då fanns på marknaden varierade mycket mellan olika tillverkare, men även om man höll sig till ett stålverk kunde det vara stora skillnader på olika leveranser. Nobel hade dålig erfarenhet av detta från processapparaturen till sina dynamitfabriker.

Nobel har efterlämnat åtskilliga memoranda med rubrikerna "Förbättrad stålprocess", "Improvements in metallurgy", och liknande där han pekar på flera orsaker till att den vanliga Bessemerprocessen inte gav jämn kvalitet hos stålet. Råmaterialet, tackjärn, var långt ifrån enhetligt till sammansättningen som var beroende av malmen det var framställt av. Den kunde ha olika halter av andra metaller och föroreningar som varierade inom mycket vida gränser. Nobel rekommenderade till att börja med en noggrann analys av tackjärnet för att kunna avgöra vad som måste tillsättas för att slutprodukten, stålet, skulle få de egenskaper man eftersträvade. Nobel var förfärad över att stålverken vid denna tid sällan hade egna resurser för att utföra sådana analyser. Vid sina egna fabriker hade ju Nobel redan på 1860-talet infört rutinundersökningar och driftslaboratorier, en av hans stora innovationer.

I detta utkast går han in på vilka ämnen som kan legeras med stål för att få fram olika egenskaper. Han nämner mangan, nickel, krom, kisel och andra som i pulverform skulle blåsas in i Bessemerkonvertern med blästerluften "med hjälp av någon lämplig anordning" (by means of some suitable contrivance). I sin engelska patentansökan, som inte ingavs förrän i juni 1896, anger han att en tillsats av aluminium ger stålet utmärkta egenskaper framförallt vid gjutning. Nobel måste emellertid här ha varit något förvirrad. Han borde mycket väl ha känt till att detta inte var någon nyhet som han kunde patentskydda. Han hade själv långt tidigare rekommenderat sin bror Ludvig att använda det så kallade Mitis-stålet i gjuterierna i S:t Petersburg, vilket han gjorde med stor framgång. Detta stål hade uppfunnits av en svensk metallurg C. G. Wittenström och är en legering av stål och aluminium, speciellt lämpad för gjutning av detaljer med komplicerad form därför att det flyter ut mycket lätt, det är "kvickt" som metallurgerna uttrycker det. Dessutom var Thorsten Nordenfelt, nära vän till Alfred Nobel, agent för Mitis-stålet i England.

Trots detta är hans utkast till denna patentansökan intressantare än den slutliga versionen. Utkastet är mycket detaljerat och innehåller ett avsnitt som först är struken, men sedan är insatt igen - och därefter överkorsat, lyckligtvis frestas man att tillägga. Nobel förespråkar i detta avsnitt att i stället för blästerluft vid inblåsningen av Bessemerkonvertern använda ren syrgas "därför att reaktionerna härigenom kommer att fortgå snabbare" (the reactions will hereby proceed faster). Men i nästa mening motsäger Nobel sig själv genom påståendet att en ädelgas kommer att ha samma effekt eftersom blåsningen av konvertern endast har ett ändamål, nämligen att röra om tackjärnssmältan.

Vad som i själva verket händer vid blåsningen av en Bessemersmälta är ju att kolföreningarna förbränns - järnet "färskas" - vilket naturligtvis sker mycket mera effektivt av ren syrgas än med luft.

Men vi kan leka med tanken att han hade haft möjlighet att lika systematiskt undersöka bärkraften hos dessa idéer som han tidigare gjort i utvecklingen av sprängämnen. Med all säkerhet hade han då kommit fram till en annan tolkning av den rena syrgasens roll vid blåsning av Bessemersmälta. Den ger en synnerligen effektiv färskning, dvs sänkning av kolhalten. Men det var först i slutet av 1950-talet som metoder för syrgasblåsning kom fram, den tysk-österrikiska LD-processen och den svenske Kaldo. Denne senare utvecklades av professor Bo Kalling vid Domnarvets järnverk, därav namnet.

Om Nobel hade fått tid och resurser att följa upp sina metallurgiska idéer vid Bofors hade mycket väl Nobo-processen kunnat lanseras på 1890-talet.

Vid världsutställningen 1889 blev Eiffeltornet den stora sensationen för allmänheten, detta stålbyggnadsteknikens manbarhetsprov var också utställningens symbol. Men tornet hade en konkurrent och det var metallen aluminium. För första gången visades här bruksföremål av den silverglänsande metallen vilken endast något årtionde tidigare hade haft ett kilopris avsevärt högre än guldets.

Bakom detta förvandlingsnummer låg ett par tekniska genombrott som fick stor uppmärksamhet i pressen och inte minst i utställningens officiella organ L`Industrie Progressive. Nobel blev helt fascinerad. Han samlade synbarligen allt som skrevs i facktidningarna om den nya metallen och satte sina patentkonsulter på att undersöka vad som var intäckt av patent både ifråga om framställning och användning av metallen.

Bakgrunden var att en ny och enklare process hade utvecklats av fransmannen P. L. T. Heroult och amerikanen C. M. Hall samtidigt och oberoende av varandra. Det kan tilläggas att båda var födda 1863 och dog 1914, samt gjorde uppfinningen inom samma vecka 1886. Det var en elektrolytisk process som med relativt enkel teknik gav stora kvantiteter av metallen. Den första tillverkningen i stor skala kom igång 1888 i Neuhausen (ca fyrtio kilometer norr om Z¸rich) i Schweiz där Aluminium Industrie AG hade uppfört ett smältverk enligt Heroults patent. De stora fallen i Rhen vid Schaffhausen levererade elkraften till elektrolysen.

Nobel hade genast insett att aluminium var framtidens metall. Han inträdde som aktieägare i Neuhausen-fabriken med en relativt stor post och tog aktivt del i företagets utveckling. Han kom därvid också i kontakt med den jämnt trettio år yngre Heroult, och de träffades vid flera tillfällen i Paris, Z¸rich och San Remo och blev goda vänner. Förutom aluminium hade de båda innovatörerna flera gemensamma intressen, bland annat den klassiska franska litteraturen. Nobel diskuterade med Heroult också möjligheterna att starta aluminiumtillverkning vid dynamitfabriken i Cengio i Italien där det fanns en stor mängd outnyttjad vattenkraft.

Alfred Nobels intresse för aluminium tog sig bland annat uttryck i att han för egen räkning lät tillverka världens första aluminiumbåt. Mignon, som båten kallades, sjösattes i augusti 1892. Den var 12 meter lång och 1,8 meter bred och hade ett djupgående på 0,9 meter. Bland passagerarna befann sig Bertha von Suttner.

Alfred Nobel arbetade intensivt och målmedvetet för de idéer som han haft i sin hjärna. Hans intresse för aluminium medförde också att han fick upp ögonen för elektrolys och andra elektrokemiska metoder för industriellt bruk. Genom förbindelser med British Aluminium fick Nobel kännedom om en ny och lovande elektrolytisk process som hade utvecklats av den amerikanske kemisten Hamilton Y. Castner och som denne demonstrerade i England 1894. Det gick ut på att framställa ren kaustiksoda, som då började bli en mycket efterfrågad råvara för den kemiska industrin. Tidigare sodaprocesser (Leblanc, Solvay) hade inte lämnat en kemiskt ren produkt. Genom elektrolytisk sönderdelning av en koksaltlösning (natriumklorid) gav Castners process natrium och klor, och genom en fortsatt reaktion med vatten bildades soda, eller natriumhydroxid som den kemiska benämningen är. Soda användes framförallt i tvål- och tvättmedelsindustrin liksom vid framställning av glas, två mycket expansiva industrigrenar på 1890-talet.

Nobel insåg från början de potentiella framtidsmöjligheterna för Castners process och att liknande metoder kunde utvecklas även för andra ändamål. Nobel hade många idéer och för att kunna gå vidare med dem experimentellt försåg han sitt Björkborn laboratorium med utrustning för detta.

Just när Nobel var sysselsatt med sina elektrolytiska spekulationer blev han på våren 1895 kontaktad av en landsman. Rudolf Lilljeqvist, som hade samma intressen. Denne hade förvärvat Castners patenträttigheter för Sverige och planerade att bygga en sodafabrik i Bengtsfors där det fanns vattenkraft tillgänglig. Nobel kunde då avslöja att han redan året innan varit inne på tanken att använda elkraft från de stora fallen vid Gullspång (som ägdes av Bofors) till en elektrolytisk industri.

Resultatet av kontakten mellan Lilljeqvist och Nobel blev att de gjorde gemensam sak av projektet på så sätt att Nobel blev hälftenägare av Elektrokemiska AB som bildades på sommaren 1895.

Nobels stora intresse för Castners elektrokemiska process är ännu ett exempel bland många på hans nära nog visionära intuition på det industriella området.

Flera nya metoder för framställan av soda tillkom i början av 1890-talet men den etablerade sodaindustrin var skeptisk mot nyheten. E. K. Muspratt (sonson till grundaren av Leblanc-sodaindustrin 1842 i England) skrev 1888:

"Utsikterna att kunna göra soda och klor genom elektrolys är ganska fjärran... Det betyder i praktiken att det inte kommer att ske i vår tid."

Under de kommande årtiondena undergick alkaliindustrin en rent spektakulär tillväxt. Den kom i början av 1900-talet att kallas klor-alkaliindustrin eftersom klor hade blivit en betydande produkt som fick allt större avsättning som blekningsmedel i pappersindustrin. Nya användningsområden för soda tillkom också. Dessa slukade avsevärda kvantiteter, främst vid tillverkning av syntetiska fenoler som ingår i konstmaterial av typen bakelit.

Nobel såg redan under 90-talets första hälft elektrokemins enorma utvecklingsmöjligheter. Det förefaller nära nog vara en "historisk konsekvens" att Englands största klor-alkaliindustri, Brunner Mond & Co, 1926 fusionerade med Nobel-Dynamite Trust och blev Imperial Chemical Industries, ICI, ett av världens största företag i den kemiska branschen.

Alfred Nobels experimenterande förefaller inte ha haft några gränser. Nu blev konstmaterialet celluloid inkörsporten för Nobel vid de experiment som ledde fram till spränggelatinet. Det var en sömnlös natt då Nobel gick ned till sitt laboratorium för att plåstra om sitt finger som han gjorde den lyckade syntetiseringen av nitrocellullosa och nitroglycerin. Samtidigt observerade han att endast en liten förändring i proportionerna av de ingående ämnena gav stora förändringar i produktens konsistens. Det gav honom impulsen att söka andra lösningsmedel för nitrocellulosa med sikte på att få fram ett böjligt, slitstarkt material som läder eller ett elastiskt, smidigt som naturgummi. Nobel och hans assistent Fehrenbach började systematiskt att pröva alla tänkbara lösningsmedel. Det skulle bli inemot trehundra innan experimenten började visa resultat.

I flera memoranda från senare delen av 70-talet har Nobel analyserat förbrukningen av läder och gummi i olika länder. Det var då en stigande efterfrågan på läder främst till drivremmar i fabriker där det var vanligt med remtransmissioner i taket varifrån de olika verktygs- och arbetsmaskinerna drevs. även för järnvägarnas personvagnar användes läder för olika ändamål. Gummi kom vid denna tid alltmer i bruk som isolationsmaterial i kablar för det snabbt växande telegrafnätet och senare för distribution av elkraft.

Det var ingalunda någon jungfrulig mark som Nobel och hans medarbetare beträdde i sökandet efter konstmaterial. De första patenten på ersättningsmaterial för läder kom i England i början av 1850-talet. Det rörde sig om läderimitationer som mestadels bestod av blandningar eller föreningar mellan nitrocellulosa och bomullsfibrer. Produkterna kunde genom prägling ges en yta som liknade naturläder.

Det experimentella arbetet var synnerligen tidskrävande och mot mitten av 1880-talet tycks Nobel ha varit på väg att misströsta. I en lista från den tiden över "Pågående saker" har Nobel både strukit under och korsat över "konstgjord kautschuk". I vilken ordning han gjort markeringarna är omöjliga att avgöra.

Men så lyckades Nobel framställa ballistiten, vars kemi nära sammanhänger med syntetmaterialens. Och Nobel tar nya tag. Efter drygt tio års arbete hade team Nobel sorterat bort de "omöjliga" kombinationerna av lösningsmedel och tillsatsämnen för nitrocellulosan. Då kom genombrottet. Nobel hade 1890 fått fram syntetiskt gummi i olika kvaliteter med goda egenskaper som isolationsmaterial. På experimentstadiet hade emellertid detta konstgummi ett allvarligt fel, nämligen att självantända vid 50-60C8. Men detta avhjälptes snabbt genom tillsats av bariumsulfat och kalciumkarbonat.

När detta konstgummi var under utprovning i liten skala fick Nobel ögonen på ett patent som beskrev ett material som hade stora likheter med hans eget. Nobel kontaktade patentinnehavaren, Alfred Mavor, som var teknisk chef vid en av de ledande kabeltillverkarna i England, Fowler-Waring Cables Co. Nobel föreslog Mavor att de gemensamt skulle fortsätta utvecklingen av konstgummi, men Mavor tvekade. Han insåg att Nobels material var bättre och att hans dynamitfabriker hade resurser att framställa råvaran nitrocellulosa i stora kvantiteter och till lågt pris. Nobel patenterade sitt konstgummi i England 1892 och i andra länder året därpå. Vid Fowler-Waring gjordes 1893 prov i halvstor skala med Nobels konstgummi som isolationsmaterial. Resultatet blev mycket lyckat, men Nobel hade nu andra järn i elden.

Han bad honom komma till sig för brådskande affärer. Mavor kom med första lägenhet, men väl i Bofors fick han vänta i flera dagar innan Nobel hade möjlighet till ett längre samtal. Efter detta och telegramväxling med London köpte Nobel aktiemajoriteten i Fowler-Waring Cables och tillsammans med Mavor gjordes en kalkyl för storskalig tillverkning av konstgummi med råvaruleveranser från dynamitfabriken i Ardeer.

Redan 1893 var resultaten så pass lovande att Nobel patenterade ett par varianter av konstläder. Året därpå kom han med ett nytt patent som nu hade utvidgats att omfatta en hel familj konstmaterial med egenskaper som liknade både gummi och läder samt dessutom syntetiska lacker och fernissor. Detta heltäckande patent är ett av de mer framåtsyftande bland Nobels många patent.

Prover finns bevarade av de olika kvaliteter konstläder som framställdes i Bofors laboratoriet 1894-95. De tål mycket väl att jämföras med andra konstmaterial av liknande slag från samma tid. Ett sådant blev känt under namnet pegamoid, som var en läderimitation. Den kemiska sammansättningen av detta material var nära nog samma som ett av de konstläder som Nobel beskrivit i sitt nyss nämnda patent.

Då tillverkaren, Pegamoid Co, reorganiserade företaget 1895 - det hade startat året innan - gjorde Frank Acland, en konsulterande Londoningenjör och mångårig Nobelmedarbetare Nobel uppmärksam på att det här måste vara fråga om patentintrång eftersom de båda materialen var "helt identiska" (purely identical). Nobel tvekade emellertid att ge sig in i en ny rättegång, han hade just upplevt det smärtsamma nederlaget i en annan process.

På nyåret 1895 sammanträffade Nobel flera gånger med Acland och denne kunde förse Nobel med unik "inside information" om rekonstruktionen av Pegamoid. Hans bror var nämligen en av delägarna i den stora reklambyrån W. H. Smith & Sons i London som var företagets huvudfinansiär. Nobel hade därför en mycket klar bild av företaget, både tekniskt och finansiellt, då han genom Aclands förmedling sammanträffade med de ledande i Pegamoid i februari 1896. En ny fabrik var under uppförande och säljorganisationen höll på att byggas ut med kontor i Manchester, Paris, Berlin och Wien.

Chefen, Mr Byers, sade sig vara mycket imponerad av det arbete som Nobel och hans medarbetare hade nedlagt på utvecklingen av syntetiska material och ville diskutera någon form av samverkan. Nobels reaktion efter detta första sammanträde var ganska kylig. Hans kommentarer till Acland var att han ansåg den grandiosa säljorganisationen vara alltför "topptung" att bäras upp av en enda produkt. Vidare hade Nobel inte hög tanke om Pegamoids kemister och på en punkt fick de klart underkänt - de hade inte tänkt sig ett laboratorium i den nya fabriken!

Nobel hade flera sammanträffanden med olika personer i ledningen för Pegamoid, men något samarbete diskuterades inte i konkreta termer. Det är uppenbart att Nobel kände sin styrka med sitt heltäckande patent och de stora produktionsresurserna för råvaran. Då han på sommaren 1896 var i Bofors kunde han bland mycket annat konstatera att de småskaliga tillverkningsprocesser som hade utvecklats där nu fungerade utmärkt. Det konstläder man producerat var enligt Nobels mening helt överlägset vad Pegamoid kunde prestera. Tillsammans med Liedbeck (driftchefen i den svenska fabriken i Vinterviken) utarbetade Nobel en plan för tillverkning av syntetmaterial, både gummi och läder, för olika ändamål och i stor skala. Allt med detaljerade kalkyler för anläggning av fabriker, med processutrustning, likaså för produktionskostnader och råvaruleveranser.

Någon egentlig säljorganisation finns inte med i dessa planer. Nobel diskuterade istället med Acland möjligheterna att sluta långsiktiga kontrakt med storförbrukare, exempelvis kabelfabrikanter för konstgummi och möbelfabrikanter för konstläder. Det var många projekt som pockade på Nobels uppmärksamhet sommaren 1896 och under ett par månaders tid hade Nobel inte möjlighet att ägna sig åt konstmaterialen. Under mellantiden hade Acland köpt in sig till omkring tio procent i Pegamoid och försökte övertyga styrelsen om att erbjuda Nobel aktiemajoriteten i företaget mot att han ställde sitt patent och sin know-how till företagets förfogande. Pegamoid skulle då få ett stort sortiment av olika syntetmaterial. Detta förslag kan synas något orealistiskt men Acland ansåg att Nobel var den verklige upphovsmannen till konstläder överhuvudtaget, även de som Pegamoid tillverkade, likaväl som en hel rad andra syntetmaterial. Det förefaller som om Nobel avsiktligt ville förhala en spelöppning i vidare förhandlingar med Pegamoid. Och Nobel hade goda skäl för detta. Han ville ha med ytterligare en betydelsefull produkt i sitt redan välfyllda paket av syntetmaterial, nämligen konstsilke.

Jämsides med det övriga utvecklingsarbetet på detta område hade Nobel ägnat sig åt artificiellt silke sedan 1892. Han uppsöktes då i San Remo av en svensk kemist, Robert W. Strehlenert (1863-1935), som hade arbetat några år hos Thomas A. Edison i Amerika.

Nobel blev från början mycket intresserad av Strehlenerts många uppslag och satte honom omedelbart i arbete vid San Remo laboratoriet.

Uppgifterna fördelades så att Nobel tog sig an den kemiska delen och Strehlenert den mekaniska. På mindre än ett år hade Strehlenert prototyper klara för apparaturer där tråden bildas i viscosbadet och en spinnmaskin i olika utföranden. Ungefär samtidigt hade Nobel kommit fram till avgörande förbättringar i den kemiska processen, som framförallt gav högre draghållfasthet hos konstsilkestråden än tidigare metoder.

Sommaren 1895 hade de kommit så långt att Strehlenert kunde starta tillverkningen av kontsilke i en pilotanläggning i laboratoriet.

Tillsammans med en ingenjör och några tekniker arbetade Strehlenert febrilt för att få fram så mycket garn som möjligt för att kunna göra prov med att väva det till tyg i fabriksmässig skala. Dessa prov företogs i England under Aclands ledning. Hans första rapport därifrån var ganska nedslående. Som ursäkt förklarade Acland att vävstolen var avsedd för bomullsgarn som var starkare än konstsilket från San Remo och föreslog att han skulle växla ned vävstolen till lägre hastighet. Men Nobel svarade: "Nej! Vävstolen måste i stället gå hastigare och vi ska få fram ett konstsilke som håller i vilken vävstol som helst !"

Och på våren 1896 hade Nobel en ny formel för viscosprocessen där han hade dragit nytta av erfarenheterna från de andra syntetmaterialen som då hade kommit längre i sin utveckling. Strehlenert fick nu sätta full fart på det lilla konstsilkespinneriet för att kunna mata Aclands vävstolar med nytt garn.

Samtidigt hade Strehlenert utarbetat patentspecifikationer för hela processen som helt täcktes med flera patent i augusti 1896.

Det nya konstsilket sändes till Acland som kommenterade: "De prover jag fått har jag jämfört med liknande som görs här i England och jag är övertygad om att proverna (Strehlenerts) är oändligt överlägsna och mycket lovande". Vävstolarna hade nu byggts om så att de gjorde 400 slag i minuten mot tidigare 120. Vid den förra vävningen hade en tredjedel av tiden gått åt till driftavbrott för att laga trådar som gått av, men detta hade nu reducerats till tio procent.

Acland rapporterade om detta i början av oktober 1896 och Nobel kallade då Strehlenert och Acland till ett möte i Paris för att diskutera produktion av konstsilke i storindustriell skala. Strehlenert var väl förberedd, han hade kostnadsberäkningar redan klara för fabriker av olika storlek; Nobel hade försäkrat sig om leveranser av råvaror och han hade också förberett finansieringen av detta väldiga projekt.

Trots Aclands protester hade Nobel helt bortsett från Pegamoid i denna storstilade plan för produktion av konstmaterial som ersättning för gummi, läder och silke. Ledningen för Pegamoid visste vad som höll på att hända, Acland hade under hand informerat dem. Chefen för Pegamoid företagets kontor i Paris, J. J. Mann, skrev i slutet av oktober ett mycket servilt brev till Nobel och bönföll honom att åtminstone ge honom en kvart för att lyssna på hans förslag. Vad dessa innebar sägs inte i brevet, men av tidigare skriftväxling mellan Nobel och Acland framgår att det rörde sig om samma som Acland tidigare framfört, nämligen att Pegamoid skulle förvärva Nobels patent i utbyte mot aktiemajoriteten.

Nobel drog sig tillbaka till San Remo för att med Strehlenert gå igenom detaljerna i dennes andel i projektet. Strehlenert ville anlägga en konstsilkefabrik i Sverige och efter någon vecka reste han till Stockholm för att ta i tu med förberedelserna.

Acland skrev flera gånger till Nobel under november 1896, Nobels sista månad i livet. "Senast vi sågs fick jag intrycket att ni var sjuk och lidande", skrev Acland i ett mycket personligt hållet brev i mitten av månaden. Det framgår att Acland ville skona Nobel, de hade ju flera affärer tillsammans denna höst, allt rörde sig om stora projekt med avgörande betydelse för framtiden - om de hade fullföljts.

I januari 1897 skrev Robert Strehlenert till sin vän Rudolf Lilljeqvist: "Med sin stora omtanke för framåtskridande på den tekniska banan utstakade han en månad före sin död fullständigt den plan som skulle följas vid realiserandet av den vegetabiliska silkesindustrin. Han ville även ekonomiskt trygga ett svenskt företag med detta syfte emedan hans hälsa var vacklande. Alla preliminära uppgörelser för detta ändamål voro även avslutade då döden kom och i ett enda slag gjorde slut på hans storartade projekt."

Det är fruktlöst att spekulera över vad fortsättningen skulle ha blivit.

Rubriken är hämtad från en av de många PM där Alfred Nobel sammanfattade vad han och hans medarbetare höll på med. I dessa återfinns en brokig samling av stora bärande idéer och ofullgångna hugskott.

I det följande ska vi bekanta oss med ett axplock av de bokstavligen hundratals idéer inom vitt skilda områden som Alfred Nobel och hans medarbetare sysslade med.

Nobel följde de vetenskapliga tidskrifterna inom detta område och hämtade säkert många idéer från dessa. Andra uppslag kom från hans egna experiment. Sobrero, nitroglycerinets upptäckare, hade på ett drastiskt sätt beskrivit hur detta ämne framkallat huvudvärk. Sedan Nobel 1890 hade blivit rekommenderad sin egen "sprängolja" för invärtes bruk ville han systematiskt undersöka hur denna påverkade blodcirkulationen.

I laboratoriejournalerna förekommer ofta anteckningar om idéer som ska prövas för "att lindra eller kurera sjukdomar".

Nobel iakttog exempelvis att vissa av de lösningsmedel han prövade för nitrocellulosa hade bakteriedödande verkan. Skulle inte detta kunna utnyttjas inom medicinen?

Nobel intresserade sig också mycket för bedövningsmedel och räknar upp en hel rad ämnen som skulle prövas, bland andra olika alkoholer. Instrument och apparatur för bedövning skissade han också på. "Instrument för anesteser, med lampa för värmning" återkommer ett par gånger. Liksom funderingar om att finna något ämne som kunde "inympas" direkt i blodet och som skulle ge samma effekt som de då vanliga bedövningsmedlen, eter och kloroform. Dessa tillförs ju patienten genom andningsorganen.

Inom den medicinska tekniken hade Nobel också många uppslag, bland annat en "elektrisk lampa för undersökning av inre organ". Han var också inne på konstruktion av instrument för "infusion av blod", det vill säga blodtransfusion.

Han sökte en ung fysiolog som på ett sakkunnigt sätt kunde leda de fortsatta experimenten. I samband med sin donation till Karolinska institutet kom Nobel i kontakt med docenten i pediatrik där, Sven von Hofsten, som han rådgjorde med. Denne skrev då till kollegan Johan Erik (Jöns) Johansson som i september 1890 befann sig i Leipzig för studier:

De träffades redan i oktober 1890 i Paris och Johansson kom att stanna där i fem månader varvid han arbetade i Nobels laboratorium i Sevran. Nobel föreslog att de skulle inrätta ett medicinskt forskningsinstitut. "Jag sörjer för det ekonomiska, vi samarbetar och delar äran". Uppenbarligen ansåg han att Johansson gjorde framsteg i sina bearbetningar av Nobels idéer. Bland annat hade Johansson utfört flera serier med djurförsök för att utprova apparatur för blodtransfusion.

Johansson ansåg sig emellertid vara tvungen att tacka nej till Nobels erbjudande, då han just hade fått en docentur vid Karolinska institutet. Han blev sedermera professor och ledamot av institutets nobelkommitté under många år.

Det teoretiska underlaget för riskfri blodtransfusion klarlades emellertid inte förrän 1909 då österrikaren Karl Landsteiner upptäckte blodgrupperna och definierade metoder för att bestämma dessa. För detta belönades Landsteiner med 1930 års Nobelpris i medicin.

Blodtransfusioner vann insteg i medicinsk praxis först under 1910-talet och den tekniska utrustningen fann sin form efter första världskriget.

Från mitten av 1870-talet ägnade sig Nobel åt förbättring av gasbelysningen som då var allmän i större städer både i hemmen och offentliga lokaler, på många håll också som gatubelysning. Han ansåg gasljus vara behäftat med två fel, dels gav det för svagt ljus, dels var gasbelysningen eldfarlig. Det senare berodde helt enkelt på att gaslågan ofta brann helt öppet, i stora lokaler kunde hela klasar av sådana lågor förekomma. År 1875 patenterade Nobel en gasbrännare för belysning som gav avsevärt bättre ljusutbyte än tidigare konstruktioner. Brännaren matades med komprimerad luft och lysgas som sammanfördes i två munstycken tätt intill varandra. Lågan brann mot en glödkropp av kalk som gav ett intensivt vitt sken. Värmen från lågan stiger uppåt i en glasarmatur som bestod av två rör inuti varandra. Genom det yttre mellanrummet passerade luften vilket resulterade i uppvärmning och gav en högre temperatur i lågan.

Uppfinnaren kallade sin skapelse "Nobel Éclairage" och hävdade att den var betydligt mindre brandfarlig än det vanliga gasljuset. Nackdelen var dock att installationen krävde två rörsystem, ett för gas och ett för tryckluft. För det senare erfordrades dessutom en kompressor.

Några år senare kom Nobel med en ny konstruktion som inte behövde tryckluft, men som i princip fungerade som den tidigare. Brännaren var nu ringformad, vilket gav en kraftigare låga så att glödkroppen kunde uteslutas. Lågan skyddades av två koncentriska lampglas på så sätt att förbränningsluften sögs in i mellanrummet mellan de båda glasen, värmdes upp av det heta innerglaset och ökar temperaturen i lågan ytterligare vilket gav ett intensivare ljus.

Det som föranledde Nobel att ägna sig åt gasljus var de förödande brandkatastroferna som inträffade under 1870-talet i flera av Europas metropoler. Orsaken till dessa bränder var utan undantag gasbelysningen. "Nobel …clairage" i den senare versionen lovordades av bland andra brandchefen i Paris och Nobel började då förbereda serieproduktion. Men gasljuset var då redan på väg att bli föråldrat. Elektriska bågljuslampor gav ett avsevärt intensivare ljus och de första installationerna av sådana hade gjorts i Gaiety Theatre i London 1878 för belysning av scenen. "Nobels …clairage" hade helt enkelt kommit för sent. I början av 1880-talet kom den elektriska glödlampan, Swan i England 1881 och Edisons "paketlösning" i USA 1882.

Nobel kände ett starkt medlidande med de hundratals döda som teaterbränderna skördade på 1870-talet, han ansåg att de var "oskyldiga" offer för teknikens bristfälligheter".

Nobel fick 1891 syn på en artikel i en medicinsk tidskrift som beskrev "ögats tröghet", vilket i hög grad väckte hans intresse. Fenomenet var i och för sig känt sedan Aristoteles, men hade nu studerats vetenskapligt. Man hade funnit att ögat förmår kvarhålla bilden på näthinnan i ungefär en tiondels sekund eller mindre beroende på färg och form i bilden. Detta satte Nobels fantasi i rörelse för att finna någon praktisk tillämpning. Nobel hade många idéer. En sådan återkommer flera gånger i hans anteckningar: "Fördubbla eller mångdubbla ljusets effekt genom att låta lampspeglar rotera mer än tio slag i sekunden." Flera av hans medarbetare fick instruktioner att pröva denna tanke experimentellt, men deras entusiasm var tydligen inte särskilt stor inför uppgiften; Nobel efterlyste resultat gång på gång.

På sommaren 1895 skrev då Nobel till Wilhelm Unge i Stockholm, som han samarbetat med i samband med den flygande torpeden, och bad honom "att tänka på" hur experimenten skulle utföras. Unge svarade omedelbart och tackade "för det hedrande uppdraget att ítänka påí din nya uppfinning att göra med ljus som vår Herre gjorde med 3 bröd och 3 fiskar - dvs. att tusenfaldiga det!" (Unges bibelcitat är uppenbarligen behäftat med minnesfel.) Redan efter några veckor kunde Unge rapportera att han "erfarit möjligen någon svag ökning av ljusets styrka".

Först då avslöjade Nobel för Unge att han redan i april samma år tagit ut patent på uppfinningen i förebyggande syfte, "Économisateur de lumiére" (Besparingsanordning för ljus).

Fysikaliskt sett var Nobels teori någorlunda riktig, men ögat kan inte tillgodogöra sig ökningen i det inkommande ljuset. Den fysiologiska mekanismen i detta samband mellan ögat och synsinnet blev inte klarlagd förrän på 1940-talet.

Av större intresse är emellertid Nobels spekulationer om att åstadkomma rörliga bilder genom att utnyttja ögats tröghet. Han var uppenbarligen inspirerad av det så kallade zootropet eller "livets hjul" som uppfunnits i England på 1830-talet och som består av en cylinder med ett antal smala slitsar. Cylindern kan rotera kring sin vertikala axel. På insidan av cylindern kan man placera ett pappersband med figurer som successivt visar rörelsemomenten i en scen där exempelvis två pojkar hoppar bock över varandra. Om man betraktar bandet genom slitsarna då cylindern snurrar upplever man en "levande" bild.

Nobel vände på det hela. Han placerade en ljuskälla i centrum på en cylinder med fyra smala slitsar och denna anordning tänkte han sig uppsatt i mitten av ett cirkulärt "boningsrum". Någonstans i ljusstrålens väg skulle man sätta in en serie fotografiska diapositiv som då skulle ge en "rundmålning" på rummets väggar. Hur diabilderna skulle sättas in ville Nobel att hans medarbetare skulle pröva - "kanske finns det även andra metoder". Men även i fråga om denna idé hade Nobel svårigheter att få medarbetarna att ta itu med experimenten. Hans assistent vid laboratoriet i San Remo, Beckett, ansåg att han hade viktigare uppgifter än att syssla med leksaker ("this toy business").

För Nobels del kom hans idé att framställa rörliga bilder vid fel tidpunkt. Om han hade haft tid över att bearbeta dem grundligare och om hans medarbetare hade insett att det inte var fråga om "leksaker" så hade kinomatografin kanske fötts några år tidigare.

Under 1880-talet tillkom förbränningsmotorn för bensin som snart fick sin tillämpning i "hästlösa vagnar", de första bilarna, som väckte en oerhörd uppmärksamhet i samtiden. Helt naturligt kom då också Alfred Nobel att intressera sig för motorer. Kring 1890 hade han många idéer till förbättringar av den vanliga fyrtaktsmotorn.

Under utvecklingsarbetet med sin så kallade Svea-cykel kom Fredrik och Birger Ljungström in på tanken att utveckla en kompakt ångmotor - som de kallade den - speciellt för att driva den trehjuliga modellen av cykeln. Projektet framlades för Nobel på nyåret 1895 och Nobel satsade omedelbart 50 000 kronor för experimentarbeten. Fredrik arbetade med en högtrycksångpanna (25 atmosfärer) med mycket hög ångavgivning, och Birger med en fyrcylindrig roterande ångmaskin, en mycket originell konstruktion. De tidsödande förhandlingarna om bildandet av The New Cycle Co försenade dock projektet som realiserades med några modifikationer först efter Nobels död.