Innehåll

John Rosén, Hägerstensvägen 323,
129 41 Mälarhöjden
Tel 08-6468111 alt. epost
Priset är 200 kr + porto.

"La belle époque" omfattar så som det definieras i franska ordböcker och lexika 1900-talets första år, den tid då hotet från första världskriget ännu inte var påtagligt för flertalet människor och då en atmosfär av festivitas och komfort kringsvävade den europeiska överklassen, den som var stilbildande och opinionsledande antingen det gällde tidningsuttalanden, officiella utsagor eller andra meningsyttringar. Detta är "la belle époque" i strikt mening. Eftersom Nobel dog på 1890-talet kan det tyckas en smula egendomligt att utnämna honom till representant för en tid då han inte längre levde. Men kanske "la belle époque" med fördel kan fattas i en vidare mening och innefatta hela det slutande 1800-talet som mer eller mindre tydligt uppvisande samma karaktärsdrag som själva sekelskiftet.

Som bekant är 1800-talet den framväxande industrialismens stora tid. Efter en dramatisk början redan långt före 1800 i England skulle den moderna industrin erövra resten av Europa under de följande decennierna, först långsamt, sedan i en förvånansvärt rask takt. I Sverige fick industrin i modern mening sitt första inflytande på ekonomin under 1850-talet, men blev inte av avgörande betydelse förrän på 1870-talet. Sedan dess har den totalt bestämt svenska folkets öde, som den förr eller senare gjort beträffande all världens folk. Familjen Nobel hörde till den industriella rörelsens pionjärer då den spreds norr- och österut genom Europa. Alfreds Nobels far, Immanuel, byggmästare och uppfinnare, begav sig av från Sverige till Ryssland redan under det sena 1830-talet efter ett ekonomiskt misslyckande i hemlandet. Han slog sig på tillverkning och reparationer av vapen för den ryska armén och blev expert på minor under Krimkriget. Vapentillverkning var som bekant en av de första formerna av gammalt hantverk som omvandlades till industri. När hans hustru och ännu mycket unga söner 1842 följde honom till S:t Petersburg betydde det inledningen av familjens mycket långvariga engagemang i ryska företag, först militära, senare i mer allmänt mekanisk industri och i oljeutvinning vid Kaspiska havet.

Allteftersom tekniken, produktionsredskapen, blev alltmer komplicerade och sofistikerade, växte uppenbarligen behovet av vetenskap i denna produktion. Och vetenskapens produktiva funktion var mångfaldig. Några av dess mest lysande upptäckter spelade uppenbarligen en avgörande roll i de industriella framstegen. Det självklara och ofta åberopade exemplet är Faradays upptäckt av den elektriska induktionen, som senare fick sin tillämpning i den teknisk avancerade generatorn. Detta är ett exempel från fysiken. I kanske än högre utsträckning ledde kemins upptäckter till den häpnadsväckande utvecklingen av kemisk industri som framför allt ägde rum i Tyskland under 1800-talets andra hälft. Också Nobels fabriker belyser kraftfullt samma förhållande. Geologin och biologin, som nu var långt mer differentierade, teoretiska och exakta vetenskaper än under den linneanska naturalhistoriens blomstringstid, bevisade på samma sätt i mångfaldiga fall sin produktiva nytta. Det är i det läget naturligt att denna vetenskaps produktiva funktion gav sig tillkänna i industriprocessens alla steg: vetenskapen bistod vid kartläggningen och utvinningen av naturresurser och råmaterial, dess upptäckter ledde till uppfinningar för utnyttjandet av energikällor liksom i fråga om maskineri vid tillverkningen av produkter, den utövade sitt inflytande över själva produkternas form och substans, bland annat genom övervakning och kontroll av de tillverkade varorna. Och lika betydelsefull var vetenskapen i utvecklandet av de kommunikationssystem som det växande och alltmer integrerade industrisamhället krävde.

Såvitt känt har ännu ingen exakt bestämt den roll som otvetydigt spelades av vetenskaplig forskning för uppfinningen av de sprängämnen som gjorde Alfred Nobel ryktbar. Uppenbarligen grundades en kemisk uppfinnares arbete vid mitten av 1800-talet i hög grad på ett mer praktiskt än teoretiskt kunnande och på inte alltför komplicerade trial-and-error-förfarande av tidlöst slag. Ingen i familjen, utom möjligen Alfreds yngre bror Emil, hade vid tiden för de stora uppfinningarna, 1860-talet, en teoretisk bakgrund som kunde kallas vetenskaplig. Alfred och hans äldre bröder hade liksom deras far tillbragt mycket kort tid i skolan, vilket givetvis inte utesluter att de skaffade sig teoretiska insikter på andra vägar. I varje fall måste de experimentera, och själva karaktären på de ämnen de arbetade med gjorde det nödvändigt att gå metodiskt tillväga. Vi kan vara övertygade om att vetenskapen åtminstone på något sätt spelade en roll vid dynamitens uppfinning, och så uppfattades det också av Nobels samtida. Laboratoriet med dess associationer till vetenskapligt arbete blev också den plats där han tillbringade mesta tiden under sina många visitationsresor. Hans huvudlaboratorier, i Sevran vid Paris, senare i San Remo i Italien och i Bofors, blev ganska imponerande inrättningar och bildade den nödvändiga förutsättningen för hans senare uppfinnararbete som sträckte sig över de mest skiftande tekniska områden. I samma mån som hans laboratorieverksamhet kan kallas vetenskaplig var också vetenskapen av största betydelse för tillkomsten av Nobels uppfinningar.

Naturvetenskapens produktiva funktion gör emellertid inte reda för hela den uppgift naturvetenskapen kom att tilldelas vid tillkomsten av 1800-talets och 1900-talets samhälle.

Om en hänvisning till den marxistiska tolkningen av den historiska verkligheten är tillåten kan det sägas att vetenskapen var en del inte bara av samhällets ekonomiska bas, den gjorde sig gällande också i dess ideologiska överbyggnad. Vetenskapen tycktes fylla ett tomrum som uppkommit efter den i snabbt återtåg stadda officiella religionen, och den drev åsikter som tycktes påverka politiken på flera sätt. Ingenstans trädde detta tydligare i dagen än i förhållande till den nya biologin som blev en följd av Darwins Origin of species (1859), 1800-talets i särklass mest inflytelserika bok. Det är ingen överraskning att vi återfinner dess sjätte upplaga (1880) i Nobels bibliotek.

Den darwinska teorin tycktes passa den moderna andan förträffligt. Den hyllade konkurrensen som den drivande kraften i naturen på ett sätt som mycket liknade hur liberalismen betraktade industrins förkovran som en följd av företagens inbördes tävlan. På så sätt framträdde konkurrensen inte bara som något moraliskt positivt utan som något som föreskrevs av själva naturen, en naturlag. Den bäst anpassades överlevnad ("the survival of the fittest") blev en formel som togs till i fred liksom i krig - som i den fransk-tyska uppgörelsen 1870-71 och vid epokens många stora internationella utställningar - och denna formel band samman biologins, ekonomins, politikens, psykologins och etikens resultat till en enhetlig andlig överideologi.

Konkurrens medförde den starkares överlevnad som i sin tur ledde till framsteg. Så tycktes även framsteget ha sitt upphov i en naturlag och präglas av dess nödvändighet. Den nya evolutionistiska biologin gav visshet åt en allt ingripande optimism. Det tycktes beträffa den ekonomiska liberalismens alla argument och sanktionera de europeiska stormakternas vitala och aggressiva kolonialism - småningom också Förenta staternas imperialistiska ambitioner under Theodore Roosevelt. I det sammanhanget förkunnade utvecklingsbiologin ofta nog den vita rasens överhöghet, ett argument som kom till användning när man hade att göra med människorna på de kontinenter som skulle erövras.

Om biologin var den del av vetenskapen som mest otvetydigt tjänade syftet att tillhandahålla den europeiska industrialismens gyllene tidsåder en tjänlig ideologi, så kan det sägas att de andra vetenskaperna knappast i något avseende dämpade den förhärskande optimismen och självmedvetenheten. I själva verket utgjorde de själva de allra bästa exemplen på det ständigt prisade framsteget. Det innebar att vetenskapen inte bara stod till tjänst med den teoretiska grundvalen för framstegsideologin, utan den tjänade också som det bästa måttet på framsteg. Och vad som i det avseendet kan sägas om vetenskapen kan i lika mån sägas om vad som kallas dess "spegelbildstvilling", tekniken. Vetenskapen och tekniken sågs båda som kumulativa fenomen: från den ena generationen till den andra ökade oupphörligen både den tekniska och den vetenskapliga kunskapen och kunnandet. Under senare hälften av 1800-talet hade denna ökning nått storslagna proportioner. Som exempel på detta citeras ofta den slående ökningen under seklet av antalet vetenskapliga tidskrifter i världen. År 1800 fanns inte mer än ett hundratal, 1850 hade de blivit cirka tusen och 1900 fanns det tiotusen, en imponerande siffra som innebar att under Nobels livstid något av en explosion ägt rum i utbudet av vetenskapliga skrifter. Om man skulle räkna uppkomsten av nya universitet, professurer, vetenskapliga institutioner, skulle säkerligen siffrorna bekräftas, om än i vissa avseenden inte på ett lika frapperande sätt. Inte utan skäl kände man att denna tillväxt i kvantitet också motsvarades av en stigande kvalitet. På så sätt framträdde vetenskapen och teknologin som skinande tecken på västerlandets kultur, som civilisationens höjdpunkt, detta ord "civilisationen" som man med sådan kärlek tog i sin mun för att beteckna det mänskliga samhällets högsta stadium. Detta gav tyngd åt de antropologiska vetenskapernas högt uppburna trestadielära, som fastställde att de olika människoraserna med skiftande framgång strävade uppför kulturens stege, några kvardröjande på vildarnas synnerligen blygsamma nivå, andra hunna till barbariets högre region, och några få kämpade uppför de högsta stegen, där civilisationen härskade. Till denna sista grupp räknades mest otvetydigt den vita rasen, men också denna höga nivå var graderad och stegen flyttades ständigt uppåt. Helt följdriktigt fortsatte kampen mellan de ledande av Europas stater också på vetenskapens och teknikens område. De ivriga frågor som ständigt hängde i luften när statsmän, utbildningspolitiker och industrifolk träffades, var: "vilket land är just nu på civilisationens högsta topp?", "var finns mitt land på civilisationsskalan?", "vilka åtgärder bör vi vidta för att nå täten?".

Vid de nästan oupphörligt anordnade stora internationella industriutställningarna - London 1851 och ytterligare 12 fram till Stockholm 1897 för att nämna de mest berömda - så tycktes det verkliga skälet för deras tillkomst vara att få svar på just sådana frågor, och utställningsföremålens intellektuella aspekt var lika uppenbar för besökarskarorna som den ekonomiska. Därmed är sagt att svaren erhölls på det tydligaste sättet i den tekniska fulländningen hos de olika ländernas bidrag, eftersom denna på samma gång gav en fingervisning om kvaliteten på den nödvändiga bakomliggande grundforskningen inom naturvetenskaperna. I det avseendet var från denna tid och alltfort intellektet och anden uppenbart närvarande i den nya tidsålderns allra mest påtagligt materiella manifestationer.

Som ledande tekniker inom en av den kemiska industrins mest expansiva branscher var Nobel en nyckelfigur i tävlingsarrangemang som dessa. Svenska Vetenskapsakademien tilldelade honom också en av sina förnämsta guldmedaljer och tog upp honom som ledamot - detta förvisso till båda parters bästa.

Självklart är bilden av det senare 1800-talet som optimistiskt, framstegsvänligt, ljust och vetenskapligt framgångsrikt mycket ensidig. Varje tidsålder rymmer motsägelser och stridande krafter, dunkla underströmmar och saker sopas mer eller mindre omsorgsfullt under mattan. Alfred Nobels liv kännetecknades förvisso långt ifrån enbart av hans stora framgångar som uppfinnare och industriledare. Men innan det är dags att gå in på tidsålderns mer påtagligt mörkare sidor kan det vara skäl att betrakta några idéer och ideologiska strömningar som kan tyckas bekräfta och förstärka intrycket av glättighet och ljus, men som i själva verket inom sig dolde allvarliga motsägelser, för att inte säga andlig dynamit. Om vi börjar i fältets fridfullaste hörn har vi skäl att konstatera att Alfred Nobel i mer än ett avseende var idealist. Därom behöver vi förvisso inte tvivla.

En blick på hans inte alltför imponerande skaldande eller på testamentet där han anbefaller att Nobelpriset i litteratur skall gå till författare av ideell läggning, är tillräckligt för att göra det uppenbart att han tog idealismen på allvar, inte bara i dess etiska uppenbarelseform utan också som metafysik.

Detta slags kanske uttunnade men likväl uttryckligen deklarerade idealism var allmänt utbredd bland Nobels samtida. Framsteget betraktades som ett avgörande inslag i den allsmäktiges plan för världen eller åtminstone hos någon kärleksfull om än mer mänskligheten. Men denna idealism levde i högsta grad teoretiskt farofyllt. Som vi vet hade darwinismen erbjudit en förklaring till evolutionen, en förklaring som enkelt kunde uttryckas med begrepp som slump och brutal kamp. I själva verket hade darwinismen gått de uttalade motståndarna mot idealismen tillhanda med de mest effektiva argument, och även om utvägar hittades med vilkas hjälp evolutionens mest brutala aspekter kunde bortförklaras som nödvändiga delar i en högre plan, onda kanske för kortsynta men goda ur evighetens synvinkel, upplevde idealismen stora svårigheter när det gällde att upprätthålla tron på en värld genomträngd av de skönaste avsikter.

Bland de ideal som svävade över denna tidsålder fanns två mycket livskraftiga som inte var så lätta att bringa i överensstämmelse med varandra. De klargör kanske än tydligare hur denna skönhetens epok led av inre motsägelser. Det ena av dessa ideal var freden, det andra, än mer dyrkade, var nationen. Nobel var tveklöst en stor fredsvän. Han levde på internationell fot, han ägde fabriker över hela Europa och det var av utomordentlig vikt för hans affärer att freden upprätthölls och att fritt utbyte mellan länderna fick äga rum över hela världen.

Givetvis kunde Nobel inte i lika hög grad omfatta det andra stora idealet, nationen - men han älskade trots allt sitt fädernesland Sverige, hur kortvariga hans besök här hemma än råkade vara, och det är inte förvånande att han önskade att föreskrifterna i hans testamente skulle läggas i händerna på svenska institutioner. Denna naturliga fosterlandskärlek stegrades hos många av hans samtida till nästan ofattbara proportioner. Begreppet "nation" genomgick just nu en anmärkningsvärd förändring. Traditionellt var begreppet främst förknippat med hjältedåd på slagfältet, och i och för sig kvarstod sådana associationer alltfort. Men nu blandades de med föreställningar om blod och jord, det hämtade styrka från den framväxande rasbiologin och nationen sågs alltmer som organism, utsatt för kampen om tillvaron och beroende av lagen om den starkastes överlevnad. Allt detta kunde bara förstärka nationalismens aggressivitet. För att försona fredsidealet med nationsidealet talades det mycket om nationernas "fredliga tävlan", så som den tog sig uttryck i handel, teknik, konst och litteratur, men uppenbarligen var spänningen mellan länderna alltför stark för att kunna hålla sig inom dessa beskedliga gränser.

När första världskriget bröt ut något årtionde efter hans död med förödande konsekvenser för Västerlandets civilisation, borde människorna sannerligen inte ha blivit förvånade.

1800-talets ande våndades inför valet mellan idealism och materialism. Men hur intrikat detta val i sig kunde vara, begränsades själsvåndan inte bara av detta entydiga. Ett tredje sätt att betrakta världen, ibland uppfattat som materialistiskt men i själva verket något annat, komplicerade ytterligare kartbilden över det intellektuella slagfältet.

På denna tredje väg befann sig positivismen, i sin mest medvetna och bestämda form skapad av Auguste Comte på 1830-talet och den lade stadigt framgång till framgång nu i seklets andra hälft. Så länge det gällde tillvarons metafysiska grundfrågor var positivismen varken idealistisk eller materialistisk. Positivismen avvisade all metafysik som något i princip oåtkomligt för kunskap, helt hemmahörande i den mänskliga känslosfären. Att se världen med vetenskapens, främst naturvetenskapens, ögon, att fastställa vad vetenskaplig kunskap egentligen var och att bringa även vetandet om människan inom ramen för ett sådant naturvetenskapligt vetande var vad positivismen strävade efter. Detta innebar att de positivistiska filosoferna betraktade en naturvetenskapligt uppfattad kunskap som den ideala, definitiva och enda källan till verkligt vetande. I deras version av utvecklingsläran betraktades mänskligheten som långsamt på marsch genom teologins och metafysikens stadier för att i vår tid, vad gällde vår arts mest högstående representanter, ha nått det positiva stadiet, där bara en sant vetenskaplig kunskap skänktes någon tilltro. På detta sätt förstärkte positivismen tron på naturvetenskapen.

Vi vet inte så mycket om Nobels egen filosofi eller om vad han känt till om den teoretiska debatt som pågick under hans tid. Men idéernas och teoriernas kris speglas också i industrins materiella produkter - inte minst gällde det hans egna företag. Dynamiten spelade en utomordentlig roll för att uppfylla några av ingenjörernas och teknikernas mest konstruktiva önskedrömmar. Det vittnar fortfarande på ett imponerande sätt Simplontunneln och Panamakanalen om. Den österrikiska geologen Ferdinand von Hochstätter framhöll i en betraktelse på 1870-talet att detta slags arbeten var de mest betydelsefulla och typiska för den moderna industriåldern. "Den för varje projekt stegrade väldigheten i de företag som den moderna tekniken bringar till utförande", skrev han, "består i sista instansen däri att dessa företag sträva att på kortaste väg förena allt mera avlägsna punkter med varandra, att de våga intränga allt djupare i jordskorpan samt därigenom nödvändiggöra förflyttningen av allt större massor på jordytan". Tydligare kan väl knappast dynamitens nyckelroll framhållas.

Sakkunniga har betonat att dynamiten har en mycket begränsad militär användning. Men likafullt var både de tyska och de franska fältherrarna ytterst intresserade av det nya sprängmedlet under krigen 1870-71 och använde det flitigt för att röja undan spärrar och befästningsverk. Nobel var expert på alla slags explosiva ämnen men hans allra mest snillrika uppfinningar hörde faktiskt samman med de mest destruktiva slags vapen. I Paris liksom senare i San Remo gjorde han talrika experiment med olika slags krut och projektiler och använde skjutbanor av avsevärda dimensioner. Som en sann företrädare för sin tid var han skicklig på att rationalisera sin hängivenhet för utvecklingen av destruktiva vapen. För vännen Bertha von Suttner uttalade han det argument som blivit klassiskt för fredsälskande vapenuppfinnare: deras fruktansvärda effektivitet skulle skrämma vilken nation som helst från att börja ett krig. Det sägs att pilbågens uppfinnare älskade samma resonemang, och det upprepas av en så sensibel och intelligent man som Nobel, som uppenbarligen delar detta självbedrägeri, med ett otal andra beundransvärda människovänner.

Så uppenbaras det på många sätt att denna skönhetens och hoppets tidsålder på samma gång var en krisernas tid. Och kris rådde inte blott på idéernas vida fält och politikens överindividuella nivå, utan ofta nog genomsyrade krisen också den sena 1800-talsmänniskans personliga liv. Detta kan man finna i varje biografi av någon grundlighet som behandlar personer från Alfred Nobels tid. Hans egen levnad bildar helt visst inget undantag. Denne store uppfinnare och rike industriman med sina omfattande litterära, konstnärliga och filantropiska intressen, var mycket tillbakadragen och mycket ensam. Av någon anledning ansåg han sig själv som mycket ful. Bevarade fotografier och andra porträtt verifierar inte på något sätt detta, men likafullt tycks denna övertygelse ha bestämt hans förhållande till det andra könet. Om kvinnornas roll i hans liv vet vi föga.

Men deras nära kontakt varade bara en vecka och hon lämnade sitt arbete hos honom för en annan man som hon redan var förälskad i. Under flera år höll Nobel en flicka från Wien som någon slags älskarinna.

Tydligen tillhörde hon den rätt vanliga typ som brukade sluta sig till någon student i förhoppningen om någon framtida kompensation, ofta under uppmuntran från den egna familjen. Nobel tycks ha betraktat henne på många sätt som ett barn och deras känslomässiga förhållande tycks inte ha varit särskilt djupt. Deras relation var av ett mycket vanligt slag på den tiden men kunde aldrig sanktioneras av Nobels familj och aldrig upphöjas till något offentligt. Han fick gömma undan det eller bereda sig på pinsamma situationer vid mötet med släktingarna. Den lätt unkna doft av skam och hyckleri som ofta omger den viktorianska sexualiteten verkar inte långt borta i detta fall - Nobel var ett offer för sitt sekels fruktan i personliga frågor likaväl som i sitt industriella arbete.

Bristen på kärlek i hans personliga förhållanden är kanske bara en sida av ett enormt komplex, som hemsökte och fascinerade tidsålderns människor: geniets ensamhet, den avvikande personlighetens predikament är formler som hade ställts upp och som ringade in detta komplex. En sådan formel, skapad av Nietzsche, var "övermänniskan".

Nobel hörde inte till den sorten. Nietzsches övermänniska är totalt amoralisk och saknar medlidande. Nobel var helt klart en djup moralisk natur, generös med sin rikedom utan ett spår av exhibitionism. Men i det samtida typgalleriet fanns många andra varianter av den ensamma människan än Nietzsches. På olika sätt speglade de alla de dilemman vari ett snabbt föränderligt samhälle kan råka. Det kan vara mödan värt att titta litet närmare på mekanismerna bakom dessa dilemman. Många omständigheter bidrog till att grava identitetskriser uppstod i industriåldern. Och helt visst hade ensamhetskänslor att göra med hur man uppfattade sin identitet.

I det agrarsamhälle som föregick industrialismen hade de flesta människor väl definierade funktioner inom ett mycket stabilt samhälle, mestadels en by med dess urgamla hierarkiska struktur som innefattade både det andliga och det materiella. Det måste ha gett varje samhällsmedlem en känsla av djupt rotad identitet, eller kanske, något som betyder samma sak, förhållandena ledde till att man överhuvudtaget inte behövde äga någon medvetenhet om sin identitet, den var självklar. Ty varje individ visste vem han verkligen var i den meningen att han exakt visste vad han hade att göra och vad det skulle bli av honom i livet. När en människa flyttade från byn till industriorten, fick hon en ny känsla av frihet men förlorade på samma gång den trygghet som låg i att utgöra en väldefinierad social enhet. Industriarbetet splittrade många gånger familjerna, utplånade traditionerna, kom seder och bruk som söndagarnas kyrkosång eller ceremoniella bröllop att framstå som frivilliga, stundom omöjliga. Individen tvingades söka och ge uttryck åt nya roller och nya förhållningssätt till sina medmänniskor, vilket allt betyder att han måste skapa sig en ny identitet åt sig själv. Om ingen social gruppering fanns till hands som han otvetydigt kunde ansluta sig till, drabbades han av en överväldigande känsla av ensamhet. Bara de starkaste personligheterna kunde uthärda detta sinnestillstånd, de som kunde skapa en ny identitet genom att lita till sina inre resurser.

Trots sin till slut jättelika förmögenhet och sin stora framgång som industriman utsattes också Nobel för denna nya sociala instabilitet. För att övervaka sitt industriimperium och värna sina patent för olagliga intränglingar måste han färdas från land till land. Som barn hade han redan flyttats från Stockholm till S:t Petersburg, det vill säga mellan två skilda kulturer med mycket skilda språk. Och rikedom skapar sitt eget slags ensamhet, eftersom den rike aldrig kan vara säker på vilka motiv som styr dem som gör anspråk på att vara hans vänner.

Mot denna bakgrund är det frestande att se Nobels berömda testamente som en följd av hans mödosamma sökande efter en identitet. Med testamentets hjälp kunde Nobel förklara för världen vem han verkligen var: en man med fredsvilja och ideella avsikter, en vetenskapens förkämpe som inte hör hemma i det ena eller andra landet eller partiet utan hos hela mänskligheten. I det ljuset kan testamentet ses som en signal, ett identitetsmärke av samma slag som en fana eller ett fälttecken, som för hans samtida såväl som efterkommande markerade var han hörde hemma och vad hans strävan gällde. Testamentets föreskrifter kom att uppfyllas just då "la belle époque" i snävare mening inträdde. De kunde förändra världen lika litet som några av de andra deviser som nu såg dagens ljus i en förhoppningsfull anda. Men testamentet förblir ett storslaget monument som påminner oss om den vånda och den strävan som rymdes hos företrädarna för en mäktig, dramatisk och fängslande epok i vår historia.