Snart 60 år sedan 5-0-5:en introducerades i Sverige
av LARS WIKLUND ~ 2021-01-22
Artikeln publicerad i tidningen Veteranbåten, 2/2021 sid 20-21 (PDF)


                                       Berne Lindh och jag på premiärtur!

 

Här följer några minnen från de roliga åren då vi drog igång 5-0-5 i Sverige.

Engelsmannen John Westell hade en intressant jollekonstruktion, ”Coronet”, som modifierades på begäran av det starka franska Canetonförbundet 1954 och blev godkänd av IYRU 1955 efter provseglingar i La Baule.

Den fick snabb spridning i framförallt England och Frankrike och när jag i sena tonåren började läsa den engelska tidningen Yachts & Yachting som faktiskt hade en svenskättad ägare som jag lärde känna, Ralph Wadham, så började mitt stora intresse för att skaffa en 5-0-5.

För snart 60 år sedan anlände en välvårdad begagnad kallbakad 5-0-5 på trailer till mig i Göteborg. Den hade namnet ”Saracen” efter ett folkslag i Mellanöstern och fick behålla det. Båten var i absolut toppskick och med alla tillbehör, tyvärr visade det sig att den var lite för tung i jämförelse med plastbåtarna.

Debut i jolle
Varken jag eller min nära vän Berne Lindh, som var min trogne gast, hade tidigare seglat någon jolle och än mindre hade vi hängt i trapets. Så det var spännande första gången vi gick ut.

Ett företag som hette Catamarin och som ägdes av Orvar von Betzen började med import av Honnor Marines 5-0-5 och ställde ut på Båtmässan i Göteborg 1963. Thomas Haraldson och hans bror Ralph köpte utställningsbåten och sedan följde Pelle och Christer Båth, Anders och Lars Heuman, Ulf Östman, Stellan Westerdahl, Jan Carnbäck, Klas Forsell, och Göran Källfelt som nya ägare. Göran och Stig Petterson köpte min Saracen och även jag satsade på Honnor Marine.

Ett gott gäng som trivdes tillsammans och körde hårt på träning och kappsegling. ”Trapetsarbetarförbundet” startades och var särskilt duktiga på att ordna ”våta” kalas efter seglingarna. Även ”Småkaksförbundet” var aktiva med att se till att det bjöds på ”tunga” kakor med mycket mandelmassa.

Lite ”konkurrens” fanns det med FD seglarna, där Björn Rosén var den mest kända efter sina framgångar i Finnjolle. Men det löste vi genom att bilda en gemensam klubb, FD 5-0-5 klubben som ordnade mycket aktiviteter.

Kommer ihåg att vid ett av mötena i klubben på Thomas Haraldssons kontor den 22 nov 1963 fick vi besked om att President Kennedy hade blivit skjuten.

Klassen spreds snabbt
1964/65 gav jag mig iväg på en Långfärd med Flottans skolfartyg ”Älvsnabben ”och då fick jag möjlighet att träffa 5-0-5 seglare i Casablanca, Buenos Aires och i England. Klassen hade spridit sig snabbt.

I Danmark fanns det många duktiga 5-0-5 seglare och dit åkte vi för att starta samarbete. Paul Elvström, som jag lärt känna genom John Albrechtsson, var den stora stjärnan och vi hade många fina lärorika möten.

Bröderna Derek och Robin Farrant från Hastings med ”Miss Too” var de stora stjärnorna på den tiden och vi lyckades få dem att komma till Marstrand 1964 och kappsegla. Det var väldigt stimulerande även om vi blev ordentligt slagna. Vi märkte naturligtvis att deras Parkerbåt var bättre på alla vis än våra. Min Pappa Harald såg naturligtvis detta och sa det klassiska ”köp engelsmannens båt”.

Den första stora internationella seglingen vi deltog i var VM i Crosshaven 1964 på Irland där 125 båtar startade. På den tiden var det inte så vanligt med seglingar långväga hemifrån och det var riktigt spännande att ta sig dit. Ulf Östman, Stellan Westerdahl, Ingemar Karlsson, Lars Heuman samt Berne och jag tog oss dit. Lärorikt och riktigt kul. Stellan och Ingemar Karlsson tappade masten i en segling i det delvis hårda vädret kommer jag ihåg. Vi lyckades bäst av svenskgänget med en 19:e plats och segrade gjorde ”Waltzing Mathilda” från Australien.

Silver i lag-VM
 1966 tog vi oss till Hastings, på inbjudan av bröderna Farrant, där man firade jubileum för slaget vid Hastings 1066. Det var VM i lagsegling och där vann vi silver med det svenska laget.

Vi hann också senare på hösten samma år ta oss till Meulan utanför Paris på Seine där vi skulle segla en stor regatta med framförallt våra franska vänner. Vi anlände sent på kvällen och när vi vaknade på morgonen så undrade vi var sjön låg som vi skulle segla på. Det var ingen sjö utan seglingen gick på Seine med pråmar som ideligen passerade nära oss. Ingen höjdare vad jag kommer ihåg vad gäller seglingen, men desto roligare kalas på kvällarna.

Det blev många seglingar i Arild där bröderna Per-Anders och Peter Malmgrens familj drev Rusthållargården. Per Anders köpte en av mina båtar och var klassen trogen länge.

Klassen etablerades snabbt även i Stockholm vilket var roligt. Torgny Nordström och hans bror Lars var de första som köpte båt och Torgny håller fortfarande igång i klassen vilket imponerar. Vi seglade SM i Sandhamn 1966 och hade hur trevligt som helst på Lökholmen, där alla bodde. 

1969 var sista året jag var aktiv i klassen och sålde min Parker till bröderna Knape på villkor att jag fick segla EM på Irland tillsammans med Bo. Kul avslutning i en verkligt rolig klass.

Samma år hade Tempesten blivit antagen som Olympisk Klass, vilket inte gillades av oss 5-0-5 seglare. Jag var då ordförande för GYC och vi skrev ett brev till Avery Brundage, som då var ordförande för IOC, och klagade. Det blev mycket rabalder kring detta, men som alla vet så blev Tempesten olympisk och John Albrechtsson vann guld i Canada.


      Berne Lindh och Lars Wiklund i 5-0-5 2297 Cavalier.


      Inte alltid så lätt när det blåser.


      Kappsegling i Långedrag 1963.


     Torgny Nordström (t.h. i bild) på Baggensfjärden i sin första 505 S-1608, "Parbleu"

GKSS Seglarbladet
1963 Nr 11

Höstmörkret lägrar sig över seglingsvattnen och tävlingshetsen är slut. En efter en försvinner jollarna in i skjul, lador och garage för att få pusta ut innan nästa säsong tar sin början. Det kan alltså vara dags för en återblick på vad som förevarit i de olika klasserna. Somt positivt, annat negativt.

 

Finnjollen är en ständig källa till glädje, men samtidigt något av ett sorgebarn. Klassen har vuxit till sig ordentligt och intresset verkar vara större än någonsin. Finnjolleklubben har stått för flera mycket lovvärda initiativ. Träningsgymnastik, onsdagsseglingar och de första tävlingarna på olympisk bana. Men det är tyvärr alldeles för dåligt ställt med kvaliteten och framgångarna för Finnjolleseglarna i den här ändan av landet. Göran Andersson har då och då glimtat till, men han är inte längre samme gamle Göran, som var en verklig elitman i nådens år 1961. Thomas Olsson kom 7:a på SM, men är inte tillräckligt hård för att kunna bjuda den svenska toppen ordentligt motstånd när det börjar brinna i knutarna och Thomas Lundquist är alltför ojämn än så länge. Nu vill det till skarpare tag grabbar, så att Ni under 1964 kan visa övriga Sverige var skåpet skall stå och inte längre hålla Er beskedligt i kölvattnet.

I OK verkar en tyngdpunktsförskjutning ha skett från Norrköping till Marstrand–Göteborgstrakten och detta är glädjande. Toppen var naturligtvis "Lellen" Dahlströms SM-vinst, visserligen på hemmabana, men såpass övertygande att det inte råder något tvivel om det rättvisa i resultatet. Intressant är här också att vi plötsligt tycks ha fått en riktig snitsare på att sy OK-segel, Bengt Johansson från Borås, Finnjolleseglare sedan länge. Hans segel användes av flera toppseglare med gott resultat Det skulle onekligen vara angenämt om det i fortsättningen inte skulle vara nödvändigt att gå över ån efter vatten.

Snipen har blivit en stark klass här med såväl de svenska som nordiska mästarna från Göteborg och även kvantitativt har typen hävdat sig mycket väl. Speciellt roligt är det att några flickor också seglar Snipe, och det med stor framgång. Annars ser man dessvärre inte till så mycken kvinnlig fägring i jolleklasserna. Det skulle vara mycket intressant med en flicka som rorsman i en 5-0-5, något som alls inte är ovanligt i England och Frankrike.

Bland Flying Dutchman har det varit litet hipp som happ, mest beroende på att några haft så förtvivlat svårt att bestämma sig i tid före varje kappsegling om de skulle vara med eller inte. Haverier har också förekommit litet för ofta, ibland på grund av undermåliga grejor, men kanske lika ofta på att FD i likhet med Staren är ett ytterst känsligt instrument, som det tar tid att lära sig behärska. Detta senare är väl också i stort orsaken till de oftast blygsamma placeringarna vid större tävlingar. Vi får dock vara nöjda med att två Göteborgsbåtar, Flying Maru och Pikina, placerat sig som 5:a resp. 6:a på FD-förbundets ranking list. I denna klass är frågan "Plast eller trä" ytterst aktuell. Vi som under en säsong prövat dubbelbottnade plastskrov är nöjda med dem, särskilt som de visat sig tåla de hårda påfrestningarna mycket bra, men det kommer att bli intressant att se hur framtiden gestaltar sig och om plast skall avgå med segern även här som i exempelvis Finn.

 

Under den gångna säsongen har vi också fått en ny klass och detta är väl egentligen det intressantaste som inträffat på mycket länge. 5-0-5 har introducerats och slagit fantastiskt väl ut. Intresset har överträffat även vad de största optimisterna vågade tro, och man kan redan nu säga att klassen är fast etablerad här. Spiggseglarna Ulf Östman och bröderna Haraldsson har mestadels spöat sina konkurrenter, men inte med mer än att vad som helst kan hända kommande säsong, ty det står många förmågor och knackar på dörren. 1964 kan vi lugnt räkna med 20 båtar och som 505-arna hittills visat sig mycket aktiva och seglingsvilliga, kan man vänta sig mycket positivt på den fronten. Och tänk sedan vilken fin förträning inför olympisk FD-segling!

 

□ A NEW DIMENSION IN SAILING
     Articles published in Sports Illustrated: April 3rd & 24st, 1961

 

□ Souped-up sailers
    Hottest hulls on the Seven-Seas today are the fast and unpredictable planing sailboats
     Article published in Sports Illustrated: April 28th, 1958 (PDF document)

 

□ SSSS 1962-2012: Bröderna Philberths minnesbilder från de första åren
                      ( The Philberth brothers' memories from the early years )