|
Staffan och Anders Eklund ute på en träningsrunda Nedan är några godbitar
hämtade ur
Till årets första kappsegling hade 14 (2x7!) st. entusiastiska fiveseglare infunnit sig, trots ett inte alltför inbjudande seglingsväder. De yttre förhållandena var smått vidriga med 0-15 m/s, horribla vindvridningar och regnblandad snö. Efter att ha skottat fram båtarna ur snön och knackat bort istapparna ur riggen, stod vi redo att ge oss i kast med den sedvanliga vindkarusellen på "Riddarn". Här gällde det först och främst att ta sig runt den något ovanliga Hellerupbanan på rätt köl, vilket så gott som alla fiveseglare lyckades med. Det första köret spikade Eklund/Eklund med Malm/Johansson på en andra plats. Efter lunch var det dags för den andra och sista seglingen. Ivrigt påhejade av inte alltför okända solinggastar (ingen nämnd, ingen glömd) körde alla det sista racet. Samma förhållanden rådde, och herrarna Eklund/Eklund kunde, under åskådarmassornas jubel, segla i mål som segrare, med Rosén/Wenrup på en andra plats. Som vanligt stod Stockholms 505 Fleet för utmärkta arrangemang.
I all hast Resultat efter två seglingar:
En eftermiddag någon gång i vintras fick Göran Söderström ett intressant telefonsamtal. När jag hajade vad som var på tapeten spetsade jag öronen litet extra. En 5o5 till salu! En smula kvaddad och med några små skavanker som måste repareras – so what! Och billigt! Vilken chans! GS var som vanligt fundersam eftersom han är så fattig, men jag var fortfarande rik på den tiden och tyckte att vi skulle slå till innan någon annan skulle få nys på erbjudandet och snuva oss på konfekten. Jag var mycket entusiastisk och till slut fick jag över GS på min sida – nåja, det var egentligen inte så svårt! Vi bestämde oss för en lämplig dag att åka ut till Bosövarvet och spana in skapelsen. Vi fick leta ett bra tag i djungeln av stora motorbåtar och styrenhäckar innan den blygt och försiktigt tittade fram bakom en jättelik motorseglare. Den var så liten och platt jämfört med de övriga skutorna, den ena pampigare än den andra. Det var riktigt rörande – vår båt! Så gullig! Vi var hänförda och tog snabbt av kapellet för att kunna göra en närmare undersökning och ställa diagnos. Hål i sidan och i botten samt vattenskadat däck med multipla blåsor i lacken. Men det skulle nog kunna fixas! Efter många turer med handpenning och andra transaktioner bestämdes det att bröderna Eklund skulle få disponera vår båt fritt i väntan på sin senaste från England. De passade också på att reparera sprickorna under påsken, då vi var uppe i Hoting på skiing och inte kunde stoppa tilltaget. När det var klart hamnade vår båt ute vid KSSS:s högkvarter i Saltsjöbaden. Ni må tro att jag var spänd och förväntansfull när vi hoppade in i Skrållan (Folkvagnsbuss) och det bar iväg mot Baggensfjärden och min första våghalsiga five-seglats. Jag har bara seglat Zef-jolle tidigare, tillsammans med min pappa. Zef är en liten fransk jolle som är mycket trivsam, men inte kappseglingsbetonad eller racig för fem öre. Den saknar finesser som trapets, kicktalja och spinnaker. Men man skall inte hänga läpp för det, eftersom navigare alltid är necesse, även på en bräda eller i en gammal gisten Ölandssnipa! Innan vi kommit igång var jag litet orolig och kände det dåliga självförtroendet komma smygande, men det gick snabbt över när vi kom på rätt centerbord och fick vind i seglen! Vädret var underbart med solsken från klar vårhimmel och frisk byig vind. Toppen! När
jag just fått ordning på nerverna och lyckats stoppa in dem innanför
våtdräkten, uppmanade Göran mig strängt att svinga mig ut i trapetsen. Jag
hakade i och gjorde mitt bästa i min Michelin-mundering, som jag emellertid
snart vande mig vid. Jag tog ett fast och säkert grepp om handtaget för att
känna mig fram. "Släpp handtaget", befallde Göran och lät mycket bestämd.
Vi seglade in i en liten vik där vinden var minst sagt sparsam. På en av tomterna alldeles nere vid stranden var ett gäng statyer föreställande lättklädda damer, nymfer eller gudinnor eller något sånt, uppställda. Då tyckte jag att båten tog sig fram väl sakta, vad det nu kunde bero på. Nåja, jag hade mina misstankar. Plötsligt kände jag ett lätt skrap i botten och när jag slängde blicken över bord såg jag sjöbotten alldeles tydligt. Jag delgav Göran mina intryck och då, äntligen, vaknade han till liv med ett ryck. Håhåjaja. Vi vände raskt och kände tydligt av de lätta spegelvindarna som uppkom genom vindens reflektion mot bergknallen vid ena stranden. När vi åter kommit förbi de fängslande konstverken och ut på stora Baggen igen vidtog katastrofträning. Denna gick ut på att vi med berått mod kantrade hela ekipaget. Första gången tappade jag fotfästet och hann inte upp i båten i tid, utan hamnade i plurret. Vattnet svalkade så skönt och jag var jättepigg med munnen upp förbi öronen. När jag väl tagit mig ombord upprepades manövern, denna gång med lycklig utgång. Nästa punkt på programmet (mycket bättre än i TV) var seglingens pricken över i, nämligen spinnakern. Den hissades majestätiskt och jag fick kämpa ordentligt ute i trapetsen. Det var svettigt men oerhört fascinerande och jag var lika upprymd som vår ståtliga, av ålder och erfarenhet gulnade spinnaker. Vi prövade att gippa med spinnakern också. Det gick riktigt bra utom sista gången, då jag trots stor envishet och trägna försök inte fick spinnakerbommen på plats. Det var väldigt pinsamt och jag kände mig så generad. Bättre lycka nästa gång; all vår början bliver svår. När jag givit upp tog sig Göran verket an, men misslyckades även han. Bommen hade väl hakat upp sig på något sätt. Efter detta lilla missöde tog vi ned spinnakern och efter en stund seglade vi in till bryggan och tog upp vår båt. Efteråt var jag euforisk. Inte hade jag väntat mig eller ens vågat hoppas att det skulle gå så bra: Jag kommer aldrig att kunna tillhöra eliten, förstås, men det är lika roligt att segla i alla fall. Kanske också ställa upp i en och annan kappsegling... Det är kul även om man kommer allra sist. Man kan ju kämpa väl och göra sitt bästa, vare sig man är Colclough eller en grön nybörjare som jag: Jag ser verkligen fram mot säsongens seglingar med stor glädje och en del pirrande fjärilar i maggropen. I skrivande stund ligger Friska Viljan, som hon kallas efter attityden hos sin besättning, hemma på mina föräldrars tomt för att bli nyfernissad på däcket, som vi skrapat och putsat med sandpapper nummer noll. Vi hoppas verkligen att vädrets makter kommer att vara oss nådiga så att vi kan få vår båt segelklar till helgens regatta (Rastaholm) där vi tänker ställa upp om elementen tillåter. Förutom att fixa däcket skall vi nämligen också montera på våra nyimporterade hävarmar från GB, i stället för våra tidigare vantsträckarlådor. Denna lilla upprustning kommer att innebära färre tåtar i båten (dock ej så få som hos Ebbe & Olle!) och mindre risk att riva sig när man står och grejar med spinnakerbommen. Sådana förändringar är till det bättre och mottages med öppna armar. Som avrundning på min lilla krönika önskar jag en riktigt fin säsong för oss alla, såväl garvade ringrävar som nytillkomna blåbär. Vårda väl det goda humöret, ty med ett sådant kan man komma långt. Kanske inte till VM, men väl till nästa märke, och nästa och nästa... – och till slut över mållinjen! Man skall aldrig ge upp förrän man fått sitt tut från målfartygets lur!
— Sv.505 Förbundet — Uppdaterad 2020-03-02 |
